ATT VÄLJA SINA ord denna morgon är svårt, särskilt som jag på denna sida skrivit att det som nu verkar vara verklighet inte skulle hända. En mindre militär operation i Donbass hade jag börjat tro skulle komma, men ett fullskaligt anfall mot hela Ukraina kommer som en chock. Det blir nu omöjligt att hävda att detta anfall inte sedan länge varit förberett eller att uppgifterna från USA:s underrättelsetjänst inte varit trovärdiga.
Mina förhoppningar om en diplomatisk lösning längs Minsk 2-avtalet måste nu definitivt överges. Att det som nu sker är ett brott mot folkrätten är mer än uppenbart. Följderna för situationen i Europa och världen är oöverblickbara. För Ukrainas befolkning är det förstås en katastrof.
Allt mitt tal om att USA:s uppgifter om en snar invasion av Ukraina är propaganda faller nu platt till marken. Jag måste också inse att den demonisering av Ryssland och Putin som pågått länge i västvärldens medier haft fog för sig. Dessa omständigheter är en enorm besvikelse.
När diplomatins tid är förbi och krig utbryter tvingas man ta ställning för den ena eller andra sidan. Alla nyanser suddas ut. Uppenbart har mina bedömningar i det här fallet varit blåögda, vilket gör att jag kommer att dra mig tillbaka för att tänka över det som varit och det som sker. Andra är välkomna att med inlägg och reflektioner över det nya läget som nu uppstår.
Det enda jag förmår uppmana till just nu är att vi som i upptakten till detta drama försökt vara neutrala mellan Ryssland och USA/Nato nu enas med alla som vill stoppa detta krig.
Benkt L!
De som upplevt båda systemen har i opinionsundersökningarna visat en längtan tillbaka till kommunisttiden. Det är min egen uppfattning också efter att ha pratat med folk från de länderna. Varför tror du att den västerländska liberalismen har ett så obefintligt folkligt stöd i Ryssland?
Här är en sammanfattning av mina funderingar som bidrag till diskussionen om läget i Ukraina.
Rysslands invasion av Ukraina är ett klart brott mot folkrätten. Samtidigt är den en reaktion på den USA-ledda fientliga inringningen av Ryssland, som syftar till total amerikansk hegemoni över hela den eurasiska kontinenten.
Ur ryskt perspektiv var det i längden omöjligt att acceptera en fientlig militär inringning, och särskilt uppladdning i Ukraina, ett strategiskt känsligt gränsområde som vid flera tillfällen tidigare i historien varit bas för förödande invasioner, inklusive Nazitysklands ”Operation Barbarossa” under andra världskriget, som kostade dåvarande Sovjetunionen 27 miljoner människors liv.
Den författningsvidriga USA-regisserade statskuppen i Kiev 2014, där nazistiska och andra högerextrema grupperingar spelade en nyckelroll, återuppväckte motsättningar från andra världskriget, polariserade motsättningarna inom Ukraina och ledde till att stora områden med huvudsakligen rysktalande befolkning vägrade underordna sig landets nya regim. Befolkningen på Krim valde att återansluta sig till Ryssland, medan Donetsk och Lugansk formerade sig som separata folkrepubliker.
Ett försök gjordes att genom Minsk-avtalen lösa den inrikespolitiska konflikten och behålla Ukrainas territoriella integritet genom en federaliseringsprocess som skulle återföra de republiker som brutit sig ut. Men regimen i Kiev vägrade att genomföra överenskommelsen och siktade istället på att med militära medel och västmakternas stöd ”återta” dessa områden, vilket ledde till ett utdraget inbördeskrig med svåra umbäranden för befolkningen, där Ryssland på olika sätt stödde utbrytarna samtidigt som man uppmanade till genomförande av Minsk-överenskommelsen.
I december 2021 ställde den ryska regeringen krav på USA och Nato om stopp för Natos militära expansion i Europa och vad man såg som krigsförberedelserna mot Ryssland. Västmakternas ovilja att ta den ryska oron på allvar och göra några som helst försök att lösa konflikten med diplomatiska medel ledde till det ryska beslutet att möta hotet med militära medel.
Ännu pågår strider i Ukraina och detaljerna är oklara. Det finns risk för att konflikten utvecklas till ett långvarigt utnötningskrig eller utvidgas till en större internationell kraftmätning.
Ett slut på stridigheterna förutsätter
att såväl de ryska trupperna som västliga militära enheter dras bort ur landet,
att USA/Nato i praktiken accepterar att Ukraina blir en neutral och fredlig stat,
att Ukraina löser sina interna konflikter genom förhandlingar i linje med Minsk-överenskommelsen,
att USA/Nato slutar bygga upp hotande offensiva militära resurser i Rysslands gränsstater, särskilt Baltstaterna, Polen och Georgien, men också Sverige och Finland.
Sverige borde som alliansfritt land ta båda sidors berättigade intressen på allvar och bidra till en fredlig lösning på konflikten i enlighet med folkrätten, inte bidra till att ytterligare polarisera motsättningarna.
Det är inte första gången Sven-Eric Holmström kommer med häpnadsväckande påståenden. Nu heter det att en majoritet i de f d kommunistiska länderna längtar tillbaka till kommunismen (eller noga räknat bland 50+-arna, som var vuxna när kommunismen föll). Det skulle ”bevisas” i opinionsundersökningar.
Något som är långt mer tillförlitligt än opinionsmätningar är en företeelse som finns i alla de aktuella länderna (men aldrig under kommunisttiden). Den företeelsen kallas fria val. Och dessa val har i de allra flesta fall gett makten till borgerliga, i högsta grad antikommunistiska, partier och politiker. Holmström kanske likt Trump påstår att det beror på valfusk? I fallet Ungern har det lett till att ett halvfascistiskt parti kommit till makten, vilket naturligtvis är djupt beklagligt (och också lett till skarp kritik från EU), men jag har aldrig hört någon påstå att Orban har fuskat sig till premiärministerposten.
Mig veterligt är det i ett enda land som ett kommunistparti har hävdat sig någorlunda i de fria valen, Tjeckien.
Nu tänker jag på de forna satellitstaterna och de baltiska länderna, som tvångsanslöts till Sovjetunionen 1940. Holmströms sista fråga är intressant. Ryssland är ett specialfall. Efter Sovjetunionens upplösning fick ryssarna höra att ”demokrati har införts”. Och då fick de se hur folk i den gamla makteliten roffade åt sig enorma rikedomar samtidigt som det rådde hyperinflation och vanligt folk, särskilt pensionärer, såg sina besparingar bli värdelösa. Den förfärliga Jeltsin-perioden blev alltså sämsta tänkbara reklam för ”demokrati”. Det är det beklämmande men samtidigt enkla svaret på din fråga.
Märklig artikel. Var är nu allt tal om USA/Nato’s provokationer? Och de avtal som tidigare slutits? Bara för att man startar materiellt/fysiskt krig, betyder ju inte det att man orsakar det.
Personligen tror jag det är bra om Putin nu sätter Biden, Nuland, Chrystia Freeland och alla nazistiska element som installerades i den CIA-ledda Kiev-kuppen 2014, på plats.
Ja, jag tror majoriteten av Ukrainarna stöder denna aktion.
Inget av detta hade skett, om inte USA/Nato, placerat sig så provokativt vid Rysslands gränser.
Skall det varade svårt att förstå?
Natos ”provokativa” närmande till Rysslands gränser hade aldrig ägt rum, om inte folken i Centraleuropa efter en halv mansålder av Sovjetledd diktatur känt djup misstro mot Ryssland (i Polens och de baltiska ländernas fall betydligt längre tillbaka i historien) och därför ställt sig bakom att deras länder gått med i Nato. Ska detta vara så svårt att förstå, Arne Börjesson?
Visst, jag kan än i dag förstå att många ryssar av historiska skäl tycker det är obehagligt att ha en motståndarpakt så nära sina gränser – och det är märkligt om ingen förhandlare i väst uttryckt någon slags förståelse för detta med tanke på den ohyggliga förödelsen 1941-45, som säkert miljontals ryssar hört äldre släktingar och vänner berätta om. Men hade en sådan uttalad förståelse stoppat invasionen av Ukraina? Tveksamt!
Om man ska jämföra med Vinterkriget, vilket Arne Nilsson höll med är en relevant jämförelse, så är skillnaden att då fanns en stark ideologisk kraft som slaviskt följde Moskva. Visserligen tappade SKP antagligen halva sin medlemskår, men man överlevde. Situationen blev ju sedan helt annorlunda efter 1945.
Någon motsvarande ideologisk sammanhållning till stöd för Rysslands invasion av Ukraina finns inte. Jag läser en salig blandning av några som försöker intellekuellt förklara varför Rysslands aggression tjänar freden, till ett sammelsurium av anonyma virrhjärnor.
Till fredens apostlar (Christer L, et al.), och här medger jag att jag resonerar känsslomässigt, vilket vi ska undvika enligt samma apostlar: hur ska jag förklara för min svärmor 80+ och handikappad i Kiev, med en far som ingick i Kievs Militära Distrikt (enligt Stalin, Sovjetunionens främsta) och som stupade i kampen mot Hitlertyskland 1941, att hon nu, på sin ålders höst åter bidrar till världsfreden?
Jag ska tala om för dig, Benkt Lundgren, att jag har haft kontakt med flera människor i de där länderna. En kvinna i Polen sa att det var lättare under kommunisttiden. Då visste man var man hade och vad man inte hade. En opinionsundersökning i Litauen beställd av ett litauiskt högerparti gav till resultat att 68 procent ansåg att de hade det bättre under sovjettiden än vad de har nu. Det finns ett otal andra exempel.
Valfusk? Vet inte hur det är nu. Men då kommunisterna segrade i de första valen efter murens fall i Bulgarien och Albanien så började västvärlden med USA i spetsen att på alla sätt sabotera för valsegrarna. Själv har jag varit i Ryssland vid sex tillfällen även om det är ett tag sen nu. Första gången jag var i Umeås vänort Petrozavodsk så pekade en av guiderna, en ung kvinna som läste svenska på universitetet där på den stora Leninstatyn och med stolthet i rösten sa ”det där är vår gubbe”. Lenin och Stalin var aktade. Gorbatjov var föraktad och Jeltsin direkt hatad. Jeltsin-åren var en katastrofal tid för ryssarna på alla sätt.
Till för ca 35 år sedan rådde ett system i Central- och Östeuropa som bl a präglades av att:
– Makthavarna ensamma stod för informationen till medborgarna och vad som lärdes ut i skolorna
– Den informationen var ofta lögnaktig
– Personer som försökte föra fram alternativ till den falska informationen eller på andra sätt protesterade straffades, ofta hårt
– De som ville resa utomlands var tvungna att ansöka om ”utresetillstånd”, en ansökan som ofta avslogs. De som ändå försökte ta sig ut straffades; om hemlandet hette DDR kunde man t.o.m. bli ihjälskjuten.
Allt detta vet vi allihop. Men i dag hävdar Sven-Eric Holmström att en majoritet av de som själva upplevt detta system skulle föredra att leva under det framför den liberala demokrati som i dag är förhärskande system i de aktuella länderna. ”Beviset” är att Holmström träffat en handfull personer som tänker så samt en opinionsmätning i Litauen – plus en synnerligen vag hänvisning till ”ett otal andra exempel”.
Jag tycker kommentarer är överflödiga. Bara en nyfiken fråga: Om man leker med tanken att detta system skulle återuppstå någonstans – skulle Holmström själv föredra att leva där i stället för i dagens Sverige?
Och ett påpekande: Om ett sådant system hade rått i Sverige, skulle denna blogg vara nedlagd för länge sedan, och många av oss som skriver här skulle befinna oss bakom lås och bom!
Benkt Lundgren!
– Makthavarna ensamma stod för informationen till medborgarna och vad som lärdes ut i skolorna
– Den informationen var ofta lögnaktig
– Personer som försökte föra fram alternativ till den falska informationen eller på andra sätt protesterade straffades, ofta hårt
Det där är precis som vi har det idag. Vi lever i den ”fria världen” där vi matas med propaganda och desinformation och för vi fram avvikande åsikter och når ut till en kritisk massa så blir vi tystade.
Häromdan släppte SwebbTV (som blev bortplockade från Youtube eftersom de framför avvikande åsikter och fakta) ett samtal med forskaren Jacob Nordangård. Nordangård har forskat och doktorerat i vad jag skulle kalla maktanalys. – Doktorsavhandlingen handlade om vilka som låg bakom EU:s införande av etanolbränsle. Etanolbränsle visade sig vara en återvändsgränd, precis som dagens påbjudna el-energisystem snart kommer att visa sig vara.
Nordangård berättar, i SwebbTV, om vem som styr världen. Och det visar sig att det är inte folket. Det är globalister/kapitalister/storföretag och korrupta politiker som styr över huvudet på folket. Nordangård berättar pedagogiskt och sakligt något som ”våra” medier mörkar men som finns att ta del av bara ett musklick bort, eftersom dessa makthavare så gärna dokumenterar och offentliggör sina handlingar och sina framtidsplaner.
Se och lyssna här Det finns också en del två.
Då du, Benkt Lundgren, tilltalar mig direkt, ska jag svara.
”Personer som försökte föra fram alternativ till den falska informationen eller på andra sätt protesterade straffades, ofta hårt.”
Magnus Berg kommenterade: ”Det där är precis som vi har det idag.” Jag frågar Magnus B: Är inte ”precis” en överdrift?
Där finns i Sverige en dominerande berättelse om världens tillstånd, det har du rätt i. Den delas av regeringen och DN, till exempel.
De som tycker annorlunda och framför sina åsikter i till exempel lindelof.nu, straffas de, av statens rättsväsende eller genom informella mekanismer?
Jan Arvid Götesson!
OK, precis var kanske att ta i när det gäller punkt två. Men det fungerar som så att när en alternativ kanal – alltså någon som framför alternativa fakta – blir tillräckligt stor – får för makthavarna farligt många följare – då slår censuren till.
En blogg som följs av 10.000 pers är inte mycket att frukta. Men SwebbTV – som jag länkade till tidigare – en växande kanal som på Youtube hade 65.000 följare och tusentals andra tittare som inte var s k följare började inflytandet bli för farligt stort. Att skrika när ingen lyssnar – som jag gör på min blogg – är helt ofarligt och därför tillåter makten detta.
De två andra punkterna är däremot precis. De som säger att makten ensam står för informationen och att den är lögnaktig, de är ju på pricken. Bakom det som de så kallade journalisterna för ut ligger makthavarna. Och den verklighetsbild som de så kallade journalisterna för ut är i allra högsta grad lögner. Genom urval av vinklar, ämne och s k experter styr media den verklighetsbild de förmedlar. De behöver inte ljuga i sak men just genom urvalet och mörkandet av väsentliga fakta blir den verklighetsbild de förmedlar en lögn.
”Makten står ensam för informationen.” Så är det även i det (sken)demokratiska Sverige enligt Magnus Berg. Det är faktiskt fel. Det är fullt tillåtet att framföra avvikande åsikter, och någon censur finns inte i Sverige (utom vad gäller film). Tvärtom är censur uttryckligen förbjudet i grundlagen. Att alla redaktörer, av de mest skiftande skäl, refuserar vissa inlägg är en helt annan sak.
Och nog finns det skäl för mig och många andra (inte minst på denna blogg) att i dag känna viss ödmjukhet. Till för fem dagar sedan agiterade vi mot ”krigshysterin” hos våra makthavare och ledande opinionsbildare, men vi hade bevisligen fel. Då finns det ännu mindre skäl att tysta ner oss. Och påståendet att journalister bara för ut lögner stinker SD lång väg.