Stor glädje när Ahed Tamimi kom hem, men också minnesbilder av ledsamheter

Ungefär 8 månader efter att Nariman och Ahed fängslades är de israeliska myndigheterna missnöjda med den status som fångarna och Tamimi-familjen uppnått som symboler för det palestinska motståndet. Miko Peled skriver om frisläppandet av två palestinier ur israeliskt fängelse som blivit mycket uppmärksammat.

Ahed Tamimi kommer hem till stor glädje, men väcker också plågsamma minnen 8 månader efter hennes fängslande.

ABI SALEH, PALESTINA“Alla palestinska barn är Ahed Tamimi”, sa Nariman Tamimi i en intervju efter att den mycket omskrivna mamman och dottern släpptes från israeliskt fängelse den 29 juli. Ahed Tamimis mor sa det som svar på den enorma uppmärksamhet som hennes dotters fängslande och efterföljande frigivning fick. Nariman sa att, till skillnad från när andra palestinska barn arresteras, Ahed fick så mycket stöd och uppmärksamhet från västvärlden, kanske för att “hon ser ut som deras barn”. Hon dolde inte heller att hon trodde att det fanns ett element av rasism i stödet till Ahed eftersom hon har ett distinkt
“europeiskt” utseende – emedan det finns tusentals historier som hennes, palestinska barn som lever under ockupationen varje dag och världen visar inget intresse för deras historier.

Ahed Tamimi, Miko Peled, och Nariman Tamimi, strax efter Tamimis frisläppande från fängelset. (Foto: Miko Peled)

De israeliska myndigheterna känner fortfarande av gifttaggen i form av videon av Ahed och hennes kusin när de sparkar ut en kapten i israeliska armén och ytterligare en annan soldat, en fanjunkare, från sin egendom. Videon, som väldigt snabbt blev viral online, visar att Ahed ger kaptenen en örfil. I debatten som ägde rum efter händelsen, och som i stor utsträckning fortsätter i israeliska medier, beskrivs Ahed och hennes familj som “uppviglare”, “anstiftare” och “provocerande”, medan soldaterna bara gjorde sitt jobb. Militäråklagaren visade, för att bevisa att fallet handlade om anstiftan, en annan, mindre känd video av Ahed där hon talar om behovet av att alla palestinier deltar i vilken som helst form
av motstånd som passar dem.

Israeliska myndigheter vill störa firandet
Nu, ungefär 8 månader senare är de israeliska myndigheterna missnöjda med den status som Nariman och hennes dotter uppnått som symboler för det palestinska motståndet. I ett försök att lägga sordin på firandet och förvirra både pressen och sympatisörer, som var angelägna om att hälsa på Nariman och Ahed omedelbart efter deras frigivning, ändrades den exakta platsen för deras frigivning hela tiden. Den 28 juli, kvällen före frisläppandet, berättade min vän Bassem Tamimi – Narimans make och Aheds far – att de skulle släppas vid vägspärren i Tulkarm kl 06:30 följande morgon. Jag hade anlänt till Palestina två dagar tidigare och bestämde mig för att tillbringa natten i staden Qalansawe, nära Tulkarm.

När jag anlände till vägspärren på morgonen fick jag veta att fängelsemyndigheterna meddelat att de skulle släppa dem vid en annan vägspärr, närmare Ramallah, ungefär 30 minuters bilväg längre söderut.

Efter att jag kört i cirka 25 minuter söderut, ringde Bassem för att berätta att de hade ändrat platsen igen och att de skulle släppas i Tulkarm trots allt. Jag vände om och när jag nådde vägspärren vid Tulkarm fanns där dussintals journalister, TV-kameror och till och med familjemedlemmar som hade kört upp från byn Nabi Saleh. Så snart jag klev ur bilen fick jag veta att: “Fängelsemyndigheterna meddelar att de kommer att släppas vid vägspärren nära Ramallah”.

Här följde en diskussion om hur många gånger myndigheterna skulle ändra sig och huruvida Ahed och Nariman faktiskt skulle släppas på någon av dessa platser – eller kanske, för att de ville undvika en folkmassa, så skulle fängelsemyndigheterna välja en annan ännu inte namngiven plats. Under tiden kom soldater för att uppmana folkmassan, och särskilt reportrarna, att lämna området. Klockan närmade sig 8, temperaturen steg och bilturen tillbaka tog nu mycket längre tid på grund av morgonrusningen. Ungefär två timmar senare avslöjades att Ahed och Nariman hade tagits till sin hemby, Nabi Saleh, och hade släppts där.

Det var inte slutet på historien. När jag närmade mig Nabi Saleh såg jag att armén hade stängt av huvudvägen som ledde in till byn och blockerade infarten. Jag kände till en alternativ väg in till byn och provade den i förhoppningen att armén inte tänkt på att stänga den, och lyckligtvis hade de inte det. Slutligen, klockan 11, hade jag tillsammans med några vänner anlänt till Nabi Saleh.

Allt är inte bra
Det var en fruktansvärt varm dag och jag gick från Tamimis hem upp till byns torg och satt där tillsammans många andra, under torgets enorma mullbärsträd. Där satt många av de människor som symboliserar Nabi Salehs verklighet och förvisso hela Palestina. 18-årige Hassan Tamimi gick, med hjälp av sin far, och hälsade på folk. Hassan hade släppts från fängelset bara en månad tidigare. Han hade förlorat synen i fängelset på grund av fängelsemyndigheternas försummelse att ge honom den viktiga medicin som han behövde för sitt medicinska tillstånd.

Jag träffade en annan pojke, Mohammad Tamimi, som sköts i huvudet strax innan Nariman och Ahed arresterades. Hans liv skonades tack vare palestinska läkares hängivenhet under opereration i flera timmar. Jag träffade Mohammad även i oktober 2017 när jag besökte Nabi Saleh – strax efter att han släppts från fängelset där han spenderat flera månader.

Mohammad och hans far Bassem Tamimi, innan han blev skjuten av israeliska soldater. (Foto: Miko Peled & Heidi Levine)

I den normalitet som skapats under ockupationen av Palestina är det lätt att glömma att bland de unga jublande palestinierna i Nabi Saleh den dagen, har nästan alla någon gång arresterats, torterats och tvingats spendera tid i israelisk fängelse. Kanske den mest betydelsefulla personen som var frånvarande, är en som finns bland de tusentals palestinier som fortfarande sitter i israeliskt fängelse, Wa’ed Tamimi, Narimans äldsta son och Aheds äldre bror.

Bassem spenderade de sista veckorna innan Narimans och Aheds frigivning med att renovera huset och gården. Jag tillbringade en del tid tillsammans med honom under dessa dagar och njöt av den underbara luften och utsikten som Nabi Saleh erbjuder, och vi diskuterade den svåra verklighet som palestinierna står inför. Huset och gården, som nu var klara, var något av en syn när mor och dotter kom hem till ljudet av dånande musik och en stor folkmassa som kärleksfullt välkomnade dem tillsammans med familjemedlemmar.


Länk till originalartikeln på MPN-News

Översättning till svenska; Kjersti Rekve

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.