Det blir allt tydligare att GB är pådrivande för att dra in USA i Ukrainakriget, vilket vore – ja, alla vet vad. Varför protesterar ingen? Har världens ledare i vår del av världen förlorat förståndet?
2006 började Knut Lindelöf fylla denna databas, först som en personlig och hemsnickrad blogg. 2008 fick den WP-tema och nu är den en webbtidning med många medarbetare, präglad av framför allt Folket i Bild/Kulturfronts ”vänsterprofil”.
På senare år har frågorna om USA:s/Natos "Drang nach Osten" tagit allt mer utrymme.
Sedan mars 2014 har bloggen utgivningsbevis och är därmed en journalistisk produkt under yttrandefrihetsgrundlagen (YGL).
Kontakt: kontakt@lindelof.nu
© Copyright lindelof.nu – Newspaper by TagDiv
Knut L:s ord ”ja, alla vet vad” skall uttydas som att det kan bli krig mellan Ryssland och Nato, vilket blir världskrig och kärnvapenkrig.
Jag tror att denna risk inte finns, lika lite som att Vietnamkriget eller Afghanistankrigen kunde blivit kärnvapenvärldskrig.
Redaktörens publicering av Jimmy Dore Show har en annan förklaring. Det är inte längre möjligt att hävda att Rysslands ledare just nu har godtagbara skäl för sin krigspolitik. Då kommer skälet ”Vi måste lyssna till Rysslands ledning oavsett deras politik annars dör vi” väl till pass.
(”Vi måste lyssna till Rysslands ledning oavsett deras politik annars blir det masssvält i världen” är en variation på samma tema.)
En intressant sak sades dock i samtalet: att Förenta staterna kan avpassa sitt vapenstöd så att kriget fortsätter och fortsätter, som en långvarig störning för den östliga stormaktsalliansen Ryssland–Kina. Det vore dumt att liberalt tro det västliga imperiet om gott.
Jan Arvid G!
Du skriver: ”Jag tror att denna risk (för kärnvapenkrig) inte finns, lika lite som att Vietnamkriget eller Afghanistankrigen kunde blivit kärnvapenvärldskrig.” Bara det faktum att du ”tror” visar att risken faktiskt finns, även i din skalle. Vi kan eventuellt diskutera om risken är stor eller liten och vad som ökar eller minskar risken. Men att det iskallt kalkyleras om att använda dessa vapen inom respektive generalstaber kan vi nog vara överens om. Att jämföra med Vietnam och Afghanistan rakt av håller inte heller, där möttes ju inte kärnvapenmakterna öga mot öga.
Jag hoppas förstås att du har rätt, men jag ”tror” du har grundligt fel i detta.
Knut L!
Ursäkta mig, jag skrev fel ord! Jag menade förstås att risken för världskrig och kärnvapenkrig är ”mycket liten”. Så liten att stater som vill bistå Ukraina inte behöver avstå från det.
Att jämföra med andra krig, som jag gjorde, leder också fel.
Att kärnvapenmakter möts öga mot öga i öppet krig mot varandra har inte hänt, bortsett från begränsat krig mellan Pakistan och Indien, och det händer ju inte nu heller.
Min betydelselösa person bedömer att det är mycket avlägset att Nato börjar kriga mot Ryssland, eller tvärt om, vare sig planlagt eller av en olyckshändelse.
Jan Arvid G!
Jag ”tror” risken är större än du ”tror”. Hoppas som sagt att du har rätt.
Knut L och Jan Arvid G!
Likt i Tage Danielssons klassiska monolog kan vi kanske enas om att risken är ”försumbar”.
Kärnvapnen har blivit mindre och därmed mer användbara. Tidigare var det M A D, ömsesidigt garanterad förstörelse som gällde och supermakterna nöjde sig med ”andraslagsförmåga”. Nu är allt flytande med nya bomber en bråkdel av Hiroshimabomben. Därmed har tröskeln för kärnvapenkrig sänkts. Många fler länder har skaffat sig kärnvapen, och det brukar sägas att inget vapen har någonsin utvecklats, som inte kommit till användning för att vinna krig.
Du kan säkert ha helt rätt, Bengt S. MEN frågan här är ju risken för användning. Och i förlängningen risken för att det initiala bruket av nukleära vapen kommer att eskalera till nutidens ”doomsday”-bomber. Lyssnar vi bara på replikerna på USA/Natos ständiga provokationer (OBS! Jag betecknar naturligtvis, som varje klok iakttagare, Natos blotta fortsatta existens som en totalprovokation) från Kreml verkar det där finnas en klar beredskap för det totala kriget. I verkligheten är det naturligtvis inte så. Däremot har ju ryssarna faktiskt blivit tillbakaträngda från början (nov/dec 2021) till nu av Nato-maskinen och spelar med det man kan.
Kort sagt. Jag tror riskerna för ett fullskaligt kärnvapenkrig är försumbara. Men frågan är hur länge den kände TV-aktören Zelenskij kan hålla ihop sin teater. Hans strategi visar sig tydligare nu och den går tydligen ut på att via alla möjliga sätt (nu engageras Boris från Downing Street, en annan ”komiker” i TV-såpor) få in Nato i kriget. Hittills har Washington visat sig kallsinniga, men på de allra senaste dagarna har trycket ökat därifrån mot Moskva. Möjligen för att man fått segervittring. Just i den nu offentligt deklarerade huvudstrategin att ”försvaga” Ryssland. Och detta naturligtvis för att försvaga en till Kina allierad kärnvapenmakt.
Trots min obrottsliga uppslutning kring rätten till nationellt försvarskrig börjar jag lite smått luta åt att heja på Ryssland, men enbart så länge annekteringskriget bara är inriktat på Donbass-regionen. Krim har ju redan de facto blivit en rysk delrepublik!