Kampen för kvinnlig rösträtt i Storbritannien beskrivs oftast som mycket militant. Under ledning av Emmeline Pankhurts rörelse Women’s Social and Political Union (WSPU) genomfördes många aktioner som ledde till konfrontationer med polisen och arrestering av många aktivister. I fängelset genomförde de många hungerstrejker som i sin tur besvarades med tvångsmatning av de fängslade kvinnorna.
Emily Davidson blev medlem i WSPU i november 1906. Hon kom snart att få en ledande roll vid organisationens aktioner och använde sig ofta av fönsterkrossning, stenkastning och anläggning av bränder i brevlådor. Hon arresterades nio gånger, hungerstrejkade sju gånger och tvångsmatades fyrtionio gånger. Den 4 juni 1913 sprang Emily Davison in på kapplöpningsbanan vid årets Epsom Derby och träffades av kung George V’s häst Amner. Hon dog av sina skador fyra dagar senare på Epsom Cottage Hospital.
Drygt ett år senare, den 4 augusti 1914, förklarar England Tyskland krig och det första världskriget ändrade snabbt den inrikespolitiska situationen i Storbritannien. Den mer moderata organisationen National Union of Women’s Suffrage Societies (NUWSS) deklarerade att den genast ställde in all verksamhet. Den mer militanta rörelsen (WSPU) började förhandla med regeringen och den 10 augusti frisläpptes alla fängslade suffragetter. Alla militanta aktiviteter ställdes in och WSPU deklarerade att man stödde krigsansträngningarna.
Hela samhället ställdes om till stöd för krigsinsatserna och betydelsen av kvinnornas arbete inom områden som tidigare varit reserverade för män kan inte överskattas. Man räknar med att två miljoner kvinnor ersatte män i traditionella mansyrken. Många av dem anställdes i den farliga miljön i ammunitionsfabrikerna. Behovet av granater för användning i skyttegravskriget var enormt. Men kvinnor syntes snart också som tåg- eller busskonduktörer och som kontorsarbetare. Men också i tunga yrken som urlastning av kol och eldning av ugnar eller varvsarbete.
Ett viktigt område var jordbruksarbete för landets försörjning, dit kvinnor rekryterades med affischkampanjer vilket gjorde att landet klarade sin livsmedelsförsörjning under kriget.
De kvinnliga arbetarna blev en högst påtaglig påminnelse om att sentensen ”kvinnor kan” äger sin riktighet och historikern Gifford Lewis menar att ”Det yrkesskickliga och farliga arbete som utfördes av kvinnor under kriget var troligen det största skälet till att kvinnor tillerkändes rösträtt.” Medan andra historiker menar att kriget blott skyndade på den utveckling som redan påbörjats långt före 1914. Den Representation of the People Act som genomfördes år 1918 blev dock en halvmesyr. Den innebar att kvinnor äldre än trettio år som innehade viss egendom fick rätt att rösta. Det gällde 8,5 miljoner brittiska kvinnor vilket var två tredjedelar av alla kvinnor.
Det skulle dröja ända till Equal Franchise Act år 1928 innan alla brittiska kvinnor över tjugoett år fick rösträtt på samma villkor som män vilket innebar att 15 miljoner kvinnor nu hade rätt att rösta i allmänna val.
Kvinnliga bildaktivister
Men tillbaka till kampen för kvinnlig rösträtt före första världskriget då det fredliga opinionsarbetet var omfattande i det verkliga livet men inte i tidningarnas nyhetsrapportering. Organisationen Suffrage Atelier hade en nyckelposition i framställning av bildmaterial för opinionsbildning. Den bildades år 1909 och kvinnliga bildkonstnärer bidrog med bilder som kunde tryckas som affischer och vykort och spreds i mycket stora antal.
Flera tidskrifter som argumenterade för kvinnlig rösträtt startades och många lokalavdelningar bildades av rösträttsaktivister. De tillverkade ofta färggranna banderoller i tyg som bars både vid lokala aktiviteter och de större demonstrationer som samlade många deltagare från olika håll av landet.
Konstnären Mary Lowndes, verksam i Suffrage Atelier, skriver i sin bok Banner & Banner-Making år1909:
”En banderoll är något som svävar i vinden, som fladdrar i brisen, som leker med sina färger för ditt nöje, som till hälften visar och till hälften döljer en tanke du längtar efter att få reda ut … Välj purpur och guld för målet av din strävan, rött för modet, grönt för länge omhuldade drömmar.”
Det finns svartvita bilder från stora demonstrationer där det vimlar av banderoller. Vilket storslaget intryck måste inte dessa färgstarka banderoller ha gjort i verkligheten när de visade på bredden och styrkan i de brittiska kvinnornas kamp för sin rätt att rösta på samma villkor som männen.
Dessa skottekärrekörande kvinnor betydde 100 gånger mer för arbetarklassen och jämställdheten än vad 100 intersektionalister på Södertörns högskola någonsin kommer att göra.