Vi kan inte alltid välja våra politiska vänner

Den stora debatten i början av 1968 om "åsiktsregistering" ekar inte bara bekant idag, femtio år senare, den exemplifierar också hur svårt det är att avgöra vilka som är ens politiska vänner...

Sidan 7 i Dagens Nyheter 13 januari 1968. Kommunistspöket har ännu några månader på sig att skrämma slag på allmänheten…

“The devil is in the detail” heter det på engelska och kan väl lämpligen översättas med att det som vid första anblicken ser enkelt ut kan vid närmare undersökning te sig allt mer komplext. Jag kom att tänka på det när jag häromdagen, vid min dagliga läsning av Stefan Lindgrens “8 dagar“, hittade ett klipp från 60-talet i en artikel om påstådd rysk hjälp vid lögnspridning.

“Hätska angrepp i syfte misstänkliggöra SÄPO, minska effektiviteten” hette det i en braskande rubrik från något som såg ut som Svenska Dagbladet.

“Spridandet av oriktiga och tendensiösa uppgifter – desinformation – förekommer även i fredstid från ‘underjordiska’ organisationers sida. Den har då till syfta att i viss riktning påverka den allmänna opinionen och pressen  samt myndigheters m.fl. beslut. Slutsatsen torde ge sig själv”.

En koll i SvD:s arkiv visade att klippet härrörde från 14 januari 1968.

“Gå till källorna”, har Jan Myrdal alltid förmanat oss. Nyfiken på att få veta mer bläddrade jag i arkivexemplaret till sidan 13 och där kom den STORA grejen: vad det rörde sig, enligt SvD var ett “Stormanlopp mot SÄPO”.

Bok om Säpo 1966
Ett par år tidigare hade en liten bok “Säkerhetspolisens hemliga register – om åsiktsfrihet och  åsiktsförföljelse” dragit fram över 30 fall där svenska medborgare fått sparken, hindrats i sin befordran eller på annat sätt diskriminerats på grund av sina “kommunistiska” bindningar. En ung man fick inte bli polis, därför att hans far var kommunist, en arbetare vid torpedverkstaden i Motala fick sparken på grund av kommunistiska åsikter o s v.

En av offren var den kände Joakim Israel som stoppats från ett fungera som intervjuare på värnpliktsbyrån därför att hans tyska släkt innehöll individer som bodde i DDR.

Att allt detta drogs fram i ljuset i januari 1968, ett par år efter att den förkättrade boken kommit ut, berodde på att den parlamentariska nämnden i Wennerströmaffären fredagen den 12 januari 1968 lagt fram sitt arbete. Trots att Wennerström varit högst borgerlig, och just därför undgått säkerhetspolisens radar, låg tyngdpunkten i nämndens skrift på faran från “kommunister”.

Svenska Dagbladet instämde. Boken “Säkerhetspolisens hemliga register” förkastades totalt. Den “vimlade av felaktigheter, fantasier, undertryckta fakta, obestyrkta uppgifter och påståenden som inte kan kontrolleras.”

Riksdagens talman, socialdemokraten Axel Strand förkunnade glatt i DN att omkring 200.000 svenskar fanns i Säpos register.

Stormflod
Detta var alltså två veckor in i 1968. Vi vet vad som hände sedan. Med min bakgrund slår det mig att det vore som om SMHI varnade för “högt vattenstånd” för att sedan ställas inför en aldrig tidigare skådad tsunami!

Ty bara några månader senare brast alla fördämningar och fullständigt dränkte SÄPO, Svenska Dagbladet och andra ordningens upprätthållare i potentiella “säkerhetsrisker”.

Vilka skrev boken?
Men de “djälvulska detaljerna” slutar inte här. Vad var det för någon bok om “åsiktsregistering” som vållat all uppståndelse? Var det någon tidig övning av Jan Guillou? Var det några radikaler från tidningen “Tidsignal” eller kanske t o m kommunistpartiets “Ny Dag” som varit framme?

Nej, författarna var de solitt borgerliga herrarna Sven Rydenfelt och Janerik Larsson. Den senare känner vi som en varm anhängare, både nu och då, av marknadsekonomi och som en mycket läsvärd kolumnist i Svenska Dagbladet. Wikipedia kan man läsa att Sven Rydenfelt (1911-2005) också var kontroversiell bland sina borgerliga bröder. Han skrev 23 böcker och bortemot tusen artiklar. Han kritiserade såväl Socialdemokratin som de borgerliga partierna, och mot slutet av sitt liv även EU och EMU.

Granskad av IB!
Samma år som han tillsammans med Janerik Larsson skrev boken om säkerhetspolisens hemliga register hade han gjort en JO-anmälan av Säpos registerföring. Denna ledde till att han själv granskades av IB, misstänkt för att motiveras av vänsterpolitiska hänsyn. Men IB:s man på plats i Lund kunde försäkra högkvarteret i Stockholm att det inte fanns skäl att tro att han skulle vara vänstervriden “utan tvärtom talar allt för en rakt motsatt uppfattning”.

Man kan förstå att Säpo, IB och alla andra hade problem med att kategorisera Sven Rydenfelt. Och det har också jag, måste jag tillstå.

Häromdagen mejlade jag därför följande till Janerik Larsson: “Jag har alltid undrat vad som drev er att skriva boken. Det var ju i linje med sann liberalism – men icke desto mindre högst avvikande – tyvärr!”

Svaret kom prompt:

“Vi var (och jag är) riktiga liberaler.”

Kanske var Rydenfelt och Larsson “riktiga” liberaler, detta var ju före “nyliberalismens” tid. Eller så hade de någon, för samtiden och för oss, dold agenda. För många på vänsterkanten hade det kanske känts “tryggare” eller mer “bekant” om boken om åsiktsregistrering skrivits av någon av de “egna”. Men i politiken kan man inte alltid välja sina vänner utan får ta emot de som verkligen ställer upp. Och oavsett de bakomliggande motiven spelade ju boken en progressiv roll 1968, på sätt och vis banade den väg för FiB/K:s avslöjanden 1973.


Artikeln pingad på “Intressant”. Andra bloggar om: , , , media,

  13 kommentarer for “Vi kan inte alltid välja våra politiska vänner

  1. Dennis Zackrisson
    2018-02-07 kl. 11:00

    Förtjänstfullt grävande, Anders! Det här är nyttiga fakta för den s k “vänster” som vurmar för strikt renhållning från intellektuell beröring av otrogna och förespråkar politisk incest.

  2. Anders Persson
    2018-02-07 kl. 11:09

    En titt i historieboken visar att 1968 hände det saker redan i januari:

    2: USA återupptar bombningarna av Nordvietnam
    4: Nordvietnam är redo till fredsförhandlingar om bombningarna upphör.
    6: Alexander Dubcek väljs till ny ledare för Tjeckoslovakiens kommunistparti.
    7: USA förklarar att ett bombstopp kan “utnyttjas av Hanoi för att stegra krigsinsatsen”.
    12: Fyra sovjetiska författare döms till fångläger. Pavel Litvinov, son till Stalins utrikesminister, Maxim Litvinov, är bland de som protesterar.
    16: Brittiske premiärministern Harold Wilson proklamerar att till 1971 ska Storbritannien ha avvecklat alla sina utländska baser.
    18: USA och Sovjet enas om förbud mot kärnvapenspriding.
    21: Ett vätebombsbärande amerikanskt flygplan störtar på norra Grönland.
    23: Amerikanska underrättelsefartyget “Peublo” prejas av nordkoreanska patrullbåtar.
    27: Mikis Theodorakis friges ur fängelse av juntan.
    30: Den vietnamesiska “Tetoffensiven” inleds.
    1 feb: Nixon republikansk presidentkandidat

  3. Hannu Komulainen
    2018-02-07 kl. 14:28

    Att det har funnits – och kanske fortfarande finns riktiga liberaler, som stödjer yttrandefrihet och är emot åsiktsregistrering är väl inte direkt nytt för vänstern? Det gick ju bra att samarbeta t ex med den dåvarande liberalen Lars Gustafsson på 70-talet i t ex Vietnamfrågan.

    Det är trots allt skillnad mellan liberaler och fascister, som är motståndare till liberalismen, så på vilket sätt detta skulle vara relevant för diskussionen idag förstår jag inte.

    (Diskussionen har blivit konkretare lyckligtvis, i varje fall på Clarté-sidan. Den andra sidan mumlar mer och talar om enhetsfronter i allmänhet, som är en skendiskussion.)

  4. Dennis Zackrisson
    2018-02-07 kl. 16:18

    En bra notering där inom parentesen, Hannu. Även om jag inte vill kalla det där ymnigt förekommande testuggeriet för diskussion, ens som skenet av en sådan. Enhetsfronter finns ju inte “i allmänhet” utan endast för en konkret sak!

    Min erfarenhet om enhetsfrontsarbete finns huvudsakligen från FiB/Ks nu snart halvsekelgamla historia. Under rörelsens första decennium var det en livligt diskuterad fråga. “Saken” har där alltid varit tidningen FiB/K. Att den fortfarande kommer ut är en seger för vårt enhetsfrontsarbete. Att vår pappersupplaga krympt med 80–90% sedan toppåret 1973 och tidningens nätupplaga aldrig får något lyft utgör givetvis minusposter. Men när 80–90% av våra presskollegor försvunnit hamnar vi säkerligen på plus om vi gör en slutsummering i dag.

  5. Bengt Svensson
    2018-02-07 kl. 18:35

    En bok jag läste vid den tiden var: Gustav Johansson SÄPO-metoder, tjallare och mytomaner. Publicerad av Bo Cavefors bokförlag 1968. Den finns i sin helhet på nätet på “marxistarkiv”.

  6. Hans Andersson
    2018-02-07 kl. 18:45

    När det gäller den intensiva diskussionen i olika trådar, om vilken enhetsfront som kan anses vara godkänd, så spårade den snabbt ur till ett sanslöst testuggande av sämst märke. Dennis Z preciserar tydligt att enhetsfront är riktad mot en uppgift att samlas t ex Nej till EU.

    Kanske bidrog testuggandet till att vi nu är några som drar igång en klassisk enhetsfront ”Förbjud kärnvapen”. Där brinner det för övrigt i knutarna.

  7. Anders Persson
    2018-02-07 kl. 20:03

    Enhetsfronten samlar människor kring en gemensam SAK, inte likasinnade människor i största allmänhet. För det har vi föreningar och klubbar.

  8. Jan Arvid Götesson
    2018-02-07 kl. 23:26

    Här och på andra ställen har varit stora debatter om vilka man kan ingå i en enhetsfront med. Enhetsfronterna gäller alltså att Sverige skall skriva på kärnvapenförbud, och inte bli medlem i / knytas till NATO. Såvitt jag förstår måste en ansvarsfull person som stödjer de kraven också vara för en folklig och dyr militarisering av Sverige (och ett starkt totalförsvar). Är det meningsfullt att enas med dem som, likt Miljöpartiet, är motståndare till svensk försvarsförmåga – mot såväl dyra flygplan som talrika brigader med beväpnade medborgare (”sega gubbar”)?

  9. Bo Persson
    2018-02-08 kl. 9:47

    Jan Arvid G!
    I den enhetsfront Hans A nyss nämnde på den här tråden tar vi bara upp kärnvapenfrågan. Alliansfriheten, neutraliteten och de sega gubbarna (den allmänna värnplikten) får komma senare. Men de på sajten alliansfriheten.se planerar redan idag en diskussion kring det problemkomplexet.

  10. Jan Arvid Götesson
    2018-02-09 kl. 8:54

    Bo Persson!
    Det är utmärkt med en enhetsfront för svensk ratificering av kärnvapenförbudsavtalet där alla som stöder detta enda politiska krav tillåts vara med. Men jag, och kanske andra, funderar på risken att tongivande i enhetsfronten blir de som envetet och långsiktigt arbetar för att Sverige skall sakna reell försvarsförmåga. Har jag fel?

    Om jag inte har fel, finns risken att försvarsmotståndarna blir stärkta av framgång för enhetsfronten, så att de blir ännu omöjligare att resonera med ”senare”?

  11. Bo Persson
    2018-02-09 kl. 10:41

    Jan Arvid G!
    Visst kan det bli en splittring mellan antiimperialister och pacifister. Så blev det t ex när det gällde Vietnam på sin tid. Men den diskussionen får vi i så fall ta då.

  12. Jan Arvid Götesson
    2018-02-10 kl. 9:56

    Bo Persson!
    Jag kan inte finna det nya enhetsfrontsinitativet när jag googlar.

  13. Knut Lindelöf
    2018-02-10 kl. 10:52

    Jan Arvid G!
    Initiativet är ännu i sin linda…

Kommentera

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.