”The devil is in the detail” heter det på engelska och kan väl lämpligen översättas med att det som vid första anblicken ser enkelt ut kan vid närmare undersökning te sig allt mer komplext. Jag kom att tänka på det när jag häromdagen, vid min dagliga läsning av Stefan Lindgrens ”8 dagar”, hittade ett klipp från 60-talet i en artikel om påstådd rysk hjälp vid lögnspridning.
”Hätska angrepp i syfte misstänkliggöra SÄPO, minska effektiviteten” hette det i en braskande rubrik från något som såg ut som Svenska Dagbladet.
”Spridandet av oriktiga och tendensiösa uppgifter – desinformation – förekommer även i fredstid från ’underjordiska’ organisationers sida. Den har då till syfta att i viss riktning påverka den allmänna opinionen och pressen samt myndigheters m.fl. beslut. Slutsatsen torde ge sig själv”.
En koll i SvD:s arkiv visade att klippet härrörde från 14 januari 1968.
”Gå till källorna”, har Jan Myrdal alltid förmanat oss. Nyfiken på att få veta mer bläddrade jag i arkivexemplaret till sidan 13 och där kom den STORA grejen: vad det rörde sig, enligt SvD var ett ”Stormanlopp mot SÄPO”.
Bok om Säpo 1966
Ett par år tidigare hade en liten bok ”Säkerhetspolisens hemliga register – om åsiktsfrihet och åsiktsförföljelse” dragit fram över 30 fall där svenska medborgare fått sparken, hindrats i sin befordran eller på annat sätt diskriminerats på grund av sina ”kommunistiska” bindningar. En ung man fick inte bli polis, därför att hans far var kommunist, en arbetare vid torpedverkstaden i Motala fick sparken på grund av kommunistiska åsikter o s v.
En av offren var den kände Joakim Israel som stoppats från ett fungera som intervjuare på värnpliktsbyrån därför att hans tyska släkt innehöll individer som bodde i DDR.
Att allt detta drogs fram i ljuset i januari 1968, ett par år efter att den förkättrade boken kommit ut, berodde på att den parlamentariska nämnden i Wennerströmaffären fredagen den 12 januari 1968 lagt fram sitt arbete. Trots att Wennerström varit högst borgerlig, och just därför undgått säkerhetspolisens radar, låg tyngdpunkten i nämndens skrift på faran från ”kommunister”.
Svenska Dagbladet instämde. Boken ”Säkerhetspolisens hemliga register” förkastades totalt. Den ”vimlade av felaktigheter, fantasier, undertryckta fakta, obestyrkta uppgifter och påståenden som inte kan kontrolleras.”
Riksdagens talman, socialdemokraten Axel Strand förkunnade glatt i DN att omkring 200.000 svenskar fanns i Säpos register.
Stormflod
Detta var alltså två veckor in i 1968. Vi vet vad som hände sedan. Med min bakgrund slår det mig att det vore som om SMHI varnade för ”högt vattenstånd” för att sedan ställas inför en aldrig tidigare skådad tsunami!
Ty bara några månader senare brast alla fördämningar och fullständigt dränkte SÄPO, Svenska Dagbladet och andra ordningens upprätthållare i potentiella ”säkerhetsrisker”.
Vilka skrev boken?
Men de ”djälvulska detaljerna” slutar inte här. Vad var det för någon bok om ”åsiktsregistering” som vållat all uppståndelse? Var det någon tidig övning av Jan Guillou? Var det några radikaler från tidningen ”Tidsignal” eller kanske t o m kommunistpartiets ”Ny Dag” som varit framme?
Nej, författarna var de solitt borgerliga herrarna Sven Rydenfelt och Janerik Larsson. Den senare känner vi som en varm anhängare, både nu och då, av marknadsekonomi och som en mycket läsvärd kolumnist i Svenska Dagbladet. På Wikipedia kan man läsa att Sven Rydenfelt (1911-2005) också var kontroversiell bland sina borgerliga bröder. Han skrev 23 böcker och bortemot tusen artiklar. Han kritiserade såväl Socialdemokratin som de borgerliga partierna, och mot slutet av sitt liv även EU och EMU.
Granskad av IB!
Samma år som han tillsammans med Janerik Larsson skrev boken om säkerhetspolisens hemliga register hade han gjort en JO-anmälan av Säpos registerföring. Denna ledde till att han själv granskades av IB, misstänkt för att motiveras av vänsterpolitiska hänsyn. Men IB:s man på plats i Lund kunde försäkra högkvarteret i Stockholm att det inte fanns skäl att tro att han skulle vara vänstervriden ”utan tvärtom talar allt för en rakt motsatt uppfattning”.
Man kan förstå att Säpo, IB och alla andra hade problem med att kategorisera Sven Rydenfelt. Och det har också jag, måste jag tillstå.
Häromdagen mejlade jag därför följande till Janerik Larsson: ”Jag har alltid undrat vad som drev er att skriva boken. Det var ju i linje med sann liberalism – men icke desto mindre högst avvikande – tyvärr!”
Svaret kom prompt:
”Vi var (och jag är) riktiga liberaler.”
Kanske var Rydenfelt och Larsson ”riktiga” liberaler, detta var ju före ”nyliberalismens” tid. Eller så hade de någon, för samtiden och för oss, dold agenda. För många på vänsterkanten hade det kanske känts ”tryggare” eller mer ”bekant” om boken om åsiktsregistrering skrivits av någon av de ”egna”. Men i politiken kan man inte alltid välja sina vänner utan får ta emot de som verkligen ställer upp. Och oavsett de bakomliggande motiven spelade ju boken en progressiv roll 1968, på sätt och vis banade den väg för FiB/K:s avslöjanden 1973.
…
Artikeln pingad på ”Intressant”. Andra bloggar om: IB, Janerik Larsson, demokrati, media, yttrandefrihet
