Streckkodkommunism (2)

streckkodsocialism2Socialism (eller rättare: kommunism) betyder bland annat att man planerar samhällets resurser så att alla dess medlemmar får sina behov tillgodosedda och kan utvecklas som fria människor (i stället för att låta privatvinst och efterfrågan, som ju är beroende av betalningsförmåga, bestämma fördelningen).

Den alldagliga streckkod på varorna, som vi knappast tänker på och tar för given, är i själva verket ett av de tekniska påhitt som gör att en socialistisk planekonomi blir möjlig. Detta eftersom koden gör avancerad kapitalistisk planering möjlig, för att inte säga nödvändig, och socialismen är en vidareutveckling av det användbara hos kapitalismen.

Glöm Sovjets femårsplaner och försöken att bygga socialistiska ekonomier i ofta fattiga och sönderslagna länder med enorm varuknapphet och outbildad befolkning och konstant krigshot. Det här handlar om något helt annat. Vi är på 2000-talet, glöm inte det. Den historiska ramen ser helt annorlunda ut. Socialismen skapas ur det verkligt existerande samhället, inte ur fantasibilder eller historiska anakronismer.

“Staten ska inte bestämma vad jag skall köpa!” kvider månne en liberal. Nej, staten (som finns kvar tills vidare) bestämmer inte mer än vad den ändå måste bestämma inom ramarna för demokratin. Det finns varor och typer av konsumtion, hur de skall finansieras och vem som skall få del av dem, som medborgarna kommer att ha synpunkter på. Och de synpunkterna kommer att leva kvar även när staten tynat bort.

Miljö- och hälsokrav kommer att bli allt hårdare restriktioner för konsumtionen. Konsumtion av produkter som orsakar stora utsläpp av växthusgaser eller ödelägger ändliga resurser kommer att begränsas på olika sätt: man kan lägga på saftiga klimatskatter, förbjuda helt, vidta ransoneringar eller andra restriktioner. Å andra sidan kan lokalproduktion och nyttiga produkter som främjar ett hälsosamt liv premieras, även om det skulle medföra extrakostnader som får dagens ekonomer att grina illa. Det gäller konsumtion där prissystemet inte tillåts ge signaler om vad som skall produceras, man låter behov i stället för efterfrågan styra produktionen. Men inom dessa ramar finns det inga större skäl för den demokratiska staten att tala om hur folk skall konsumera.

För att citera vad Karl Marx skrev i Den tyska ideologin (1846, postumt publicerad) om

… det kommunistiska samhället, där ingen har en bestämd avgränsad verksamhetskrets utan där var och en kan utbilda sig i den riktning som han önskar. Staten reglerar produktionen, och detta gör det möjligt för mig att göra det ena i dag, det andra i morgon, jaga på morgonen, fiska på eftermiddagen, sköta kreatur på kvällen och kritisera efter kvällsmaten, allt efter vad jag vill, utan att jag för den skull någonsin blir jägare, fiskare, herde eller kritiker.

(Det där med “kritisk kritiker” var en känga åt tyska filosofer som Marx inte gillade. Lite senare kom Marx på, att under kommunismen – det klasslösa samhället – finns det ingen stat eftersom det inte längre finns klasser som kämpar om makten.)

En intressant långsiktig effekt är att man kan få datoriserade nätverk som i och för sig planerar olika saker, men de kommer inte att ha något centrum där någon enskild grupp kan kontrollera vad som planeringen leder fram till. Användarna kan förse nätverket med olika parametrar som talar om vad som är möjligt att göra, och så får beställarna hålla sig inom de ramarna, det är allt. Detta påminner på sätt och vis om det tidlösa tillståndet i neoklassikernas perfekta konkurrens-modell, där alla agerar men ingen regerar och alla störningar omedelbart korrigeras.

Men som det ser ut idag är planeringen inriktad på privatvinst för kapitalistiska företag. Det är där stöten måste sättas in, och se till att det är andra än kapitalister som styr hur datorerna programmeras. Valet står – som tidigare – mellan socialism eller barbari.

Beslutsfunktioner som distribueras ut till användarna, och en demokratiskt beslutad rationell fördelning av investeringar, kommer förmodligen att innebära att behovet av överbetalda direktörer och deras politiker minskar. Varför betala för tjänster som inte behövs? Det kommer att finnas gott om utrymme för folk med goda idéer för det allmänna bästa, men inte för intressen som bara vill öka kapitalet för kapitalförökningens egen skull – och detta är det enda i den här processen som jag kan se skulle kunna leda till våldsamheter. Demokrati och rationell samhällsplanering efter behov måste uppfattas som ett dödligt hot av dessa små parasitära grupper – men inte av världsbefolkningens majoritet.

Det finns hur mycket som helst i det här ämnet om man vill spåna vidare. Det bör exempelvis vara möjligt att i förväg testköra planeringssystem i virtuella världar för att få en uppfattning om hur de kommer att fungera. Utvecklingen skenar. Hur många år dröjer det innan kvantdatorn är här som ett fungerande hjälpmedel, ohyggligt mycket snabbare än dagens digitala burkar när det gäller parallella operationer? Nu (2016) har kvantdatorer för första gången tagits i kommersiell drift. Utvecklingen går fort!

En verklig frihetsrevolution
Sammanfattningsvis kommer de enskilda individernas ekonomiska möjligheter, i kombination med miljörestriktioner och övriga politiska beslut fattade i demokratisk ordning, att vara den ram inom vilken de fritt kan leva sina liv. Det blir en verklig frihetsrevolution. Socialismen hugger tag i liberalismen när den slutar gå framåt och förverkligar dess goda sidor, möjligheterna för människor att verkligen utveckla sina egna liv. Som hjälp till det kommer de att ha datoriserade planeringssystem, och den viktigaste komponenten i dessa är för närvarande – streckkoden. Det kommer smartare lösningar framåt, det är jag övertygad om.

streckkodsocialism3

Många fattar det här. Men inte vänstern. Varför? Kanske alltför djupt sysselsatt med samkönade äktenskap, migranter och gayparader? Måste man ställa sig upp och skrika VAKNA ERA PUCKON, lyssna till ekot som tonar bort – och sedan konstatera att ingenting händer?

Missade du del 1?

  5 kommentarer for “Streckkodkommunism (2)

  1. Anders Persson
    2016-06-01 kl. 6:39

    Det trista med sociala revolutioner är att de, som 1871, 1917 och 1945, inträffar efter ett förlorat krig. Kuba 1959 är kanske enda undantaget. Ska socialister därför, som Lenin 1912, säga (fritt ur minnet): “Oh, om det bara ville bli ett krig – men så tillmötesgående är kanske inte den gode guden”.

  2. 2016-06-01 kl. 8:42

    Det marxismen har gemensamt med neoklassisk liberalism är tron på att saker kan gå av sig själv. Oavsett om det är streckkoden eller marknaden som är mediet behövs liksom ingen som tänker eller handlar.

    Jag tror inte på det. Dels uppstår hela tiden problem – men framför allt kommer människor på nya saker som behöver göras. Och detta måste organiseras. Och detta nya uppstår på alla nivåer, från lokalt till globalt.

    Rutinerna kan gott och väl tas om hand av en streckkod – det görs redan, för övrigt. Jag hade en bekant på 80-talet som hade en bokhandel som fyllde på lagret på exakt det sätt Björn beskriver. Men allt är inte rutiner, tack och lov.

    Det kapitalismen ger utrymme för är alla Steve Jobs som hela tiden skapar något nytt (vi bortser från att just han bara kombinerade sånt som statliga forskningsprogram hade kommit på). Det verkligt kritiska är att skapa möjligheter för såna entreprenörer i ett icke-kapitalistiskt och demokratiskt system.

  3. Tom Appel
    2016-06-01 kl. 18:13

    Kommunismen är ju synonymt med varuproduktionens upphörande, så någon marknad är ju inte aktuell.

    Handen på hjärtat, hur mycket har vi fått nytta av Steve Jobs skapelser? Hellre en befriad mänsklighet än förslavade konsumenter som glor ner i apparater tillverkade av förgiftade barnarbetare.

  4. 2016-06-02 kl. 8:59

    Tom!
    Apple-produkterna är ett exempel. I princip skulle jag ha kunnat använda George Stephenson. Alla nya produkter, och alla nya produktionsprocesser kräver någon form av initiativ, brott mot rutinen. Och bara rutiner kan hanteras med streckkoder.

    Marx skulle instämma med mig, tror jag. Även han lovordade kapitalismens brott med de feodala rutinerna. Men han hade inte så mycket att säga om hur man ska organisera sådana brott på ett sätt som inte innebär förslavande. Tyvärr är detta inte löst ännu.

    Problemet är att jag anser att även förslavande under streckkoder är plågsamt. Jag har hört alltför mycket av “tyvärr, det tillåter inte vårt datasystem” för att jag ska gå på sånt. Rutiner måste kunna brytas. Lenins preussiska postverk är inte sista ordet i den mänskliga utvecklingen.

  5. Björn Nilsson
    2016-06-03 kl. 20:27

    Det var väl som jag tänkte: mest uppgivna suckar, ringa intresse att se möjligheter…

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.