Historien om ÖFK rymmer mycket av intresse och är som gjord för att återberättas. Visserligen blir jag själv inte riktigt klok på den, inte i alla dess aspekter, men något tror jag mig ändå ha inhämtat:
Det var på hösten 1996 som Östersunds Fotbollsklubb – ÖFK – bildades genom en sammanslagning av de lokala storheterna Ope IF och IFK Östersund. Ordförandeklubban i den nya jämtföreningen svingades av en jurist med Göteborgsrötter, en Rolf Lohse, men de sportsliga framgångarna uteblev. I hela fjorton år pendlade ÖFK mellan division II och division I med bara de närmast sörjande, 200-300 inbitna själar, som åsyna vittnen på matcherna.
Dock skulle förändringens stormbyar vina. Med ett yrkesmässigt förflutet som ladugårdskarl, smörgåsnisse och slaktarlärling hade en stålman vid namn Daniel Kindberg slagit sig ner i Östersund 2004 och per omgående tagit plats i fotbollsklubbens styrelse. Där verkade han som både sportchef och som Lohses högra hand. Kindberg var också affärsman i vardande och hade, som militär i utlandstjänst, avancerat till Sveriges yngste överstelöjtnant i rekordfart – men som naturaliserad jämtlänning slutligen fått lägga både snuskburken och stridsselen på hyllan.
Allt fast brukar som bekant förflyktigas. Men Daniel K:s vana att ta befälet, peka ut rätta marschriktningen och göra bruk av sina patenterade järnnypor är egenskaper som han behållit.
Under senare delen av år 2010, då ÖFK fortfarande spelade i tvåan, stod det klart att herrar Lohse och Kindberg inte längre drog jämnt. Båda lämnade styrelsearbetet, troligen med bitterhet och i vredesmod, men den senare tog på sig hela och fulla ansvaret för de i sportsligt hänseende usla resultaten – samtidigt som han erbjöd sig att ofördröjligen ta över som klubbordförande. Men Daniel K villkorade utfästelsen: han stod till förfogande endast om han själv fick handplocka hela sin framtida medarbetarstab, således alla de övriga styrelseledamöterna! Ord och inga visor kan man tycka. Ändå gick man förslagsställaren tillmötes. I december valdes alltså mångsysslaren och trebarnsfadern Daniel Kindberg, då 43 på sitt 44:e, till ordförande i ÖFK, och när styrelsen konstituerade sig var den bara tre man stark – ordföranden själv och två av hans närmaste affärskompisar.
Detta väl sammansvetsade tremannavälde skred till verket med vitglödgad energi. Från och med nu gick det allt bättre för ÖFK på de många konstgräsplanerna och på de allt färre naturgräsarenorna.
Den karismatiske Graham Potter, med en spelarbakgrund i bland annat Southampton, Stoke och i Birmingham och med en färsk mastersexamen i bagaget, enrollerades som tränare och manager (2011), och under hans ledning vann de i rött och svart skrudade jämtarna – som bara i undantagsfall kommer från Jämtland – först division II, sedan division I och hamnade följaktligen i superettan 2013. Där har ÖFK i tur och ordning placerat sig som tia, femma och tvåa – vilket innebär att laget gör entré i Allsvenskan om några få dagar. I hemmapremiären mot Solnas AIK (7 april) på nyligen upprustade Jämtkraft Arena lär det bli c:a 10 000 på läktarna, med andra ord lapp på luckan.
Minst lika slående som allt detta är att ÖFK har ambitionen att vara någonting mer än en vanlig fotbollsklubb.
Av de aktiva kräver man inte bara genuin spelförståelse, snabbhet och träningsvilja; man förväntar sig också att de ska sätta upp teaterpjäser, vara med i bokcirklar, måla på canvasdukar, dansa jazzbalett, lära sig främmande språk och ta politisk ställning. Spelarna ska helt enkelt vara kulturellt verksamma. Torsdagen den 23 maj 2013 – när ÖFK just inlett sin marsch genom superettan – bjöd man sin trofasta publik i en fullsatt idrottshall på ett två timmar långt kulturevenemang med teater, poesi, musik och dans i tre akter, där kanslifolket, spelarna i A-laget och juniorerna uppträdde var för sig i 40-minuterssekvenser. Nu i höst gör man en liknande satsning. Tanken är att de enskilda spelarna effektivt bekämpar sina rädslor och avhänder sig eventuella komplex genom att tvingas agera i ovana sammanhang av det nyss beskrivna slaget. De blir kort sagt modigare, vilket är en prima egenskap i matchsituationer. ”Mod, initiativ, kreativitet” är för övrigt klubbens officiella motto.
För tre år sedan, 2013, inledde Kindberg dessutom ”ett unikt samarbete med Libyen” – av alla länder. I ett avtal mellan Östersunds FK och den libyska staten förband sig denna minst sagt vacklande stat att under fem år, med början 2014, betala in 530 miljoner kronor till ÖFK i utbyte mot att 250 grabbar/år från det land som Muammar Gaddafi en gång härskade i får lära sig fotbollens elementa – på engelska – i Åreskutans grannskap. ”Ur svenskt perspektiv är det här det särklassigt största fotbollsrelaterade avtalet som någonsin har skrivits”, lär Daniel K ha anförtrott en kvällstidningsjournalist.
Libyenprojektet har dock aldrig sjösatts, åtminstone inte än så länge, och av de 530 miljonerna har vare sig ÖFK eller dess ordförande sett röken. Men Kindberg är född optimist. Han vilar på hanen, bidar sin tid och fortsätter att hoppas. Dryga halvmiljarden är ju inte precis kaffepengar eller kattpiss.
Organiserad mångkulturalism har blivit den tjugoåriga fotbollsklubbens signum, och numera håller man sig med avlönade kulturcoacher. Spelarna kommer från hela världen – Nigeria, Komorerna, Montserrat, England, Island, Republiken Kongo, Förenta Staterna – med Walid Atta, Ken Sema, Samuel Mensah, Brwa Nouri, Fouad Bachirou och Jamie Hopcutt som de för ögonblicket mest tongivande. Begåvningar som David Accam (Ghana), Seon-Min Moon (Sydkorea) och Modou Barrow (Gambia) är alla skolade i ÖFK men har kunnat söka upp andra och sällare jaktmarker tack vare sin skicklighet.
Allt är emellertid inte fröjd och gamman. I nummer 2/2016 av tidskriften Offside finns, på sid 98-114, ett längre reportage om den frejdiga Östersundsklubben med vidhängande Kindbergintervju. Artikelförfattaren målar inte i rosenrött och himmelsblått; i stället låter han förstå att insyn och transparens knappast är ÖFK:s bästa grenar, att revisorerna är generösa med både gula och röda kort, när boksluten granskas – samt att hela verksamheten toppstyrs av Kindberg.
I Sportbladets allsvenska ”fotbollsbibel” på 220 sidor (tillgänglig i handeln alltsedan den 25 mars) är Robert Laul inne på samma linje. Enligt Laul har ÖFK i Graham Potter en tränare och manager som är ”galen” och i Kindberg ”en excentrisk småfifflare som pumpar in stålarna” i klubben.
Själv vet jag inte om Daniel K och hans ÖFK är Fågel eller Fisk – eller kanske rent av Storsjöodjur. Men jag tänker att det ena inte nödvändigtvis behöver utesluta det andra (eller tredje), och jag hoppas att de rödsvartas sejour i allsvenskan blir längre än ettårig.
Intressant och helt okänt för undertecknad som dock är genuint intresserad av all idrott. En upplyst despot med socialt engagemang som sträcker sig även internationellt.
Tala om mångkulturalism i sympatisk riktning med kraven på dans, musik och teater i tre akter. Den enda fotbollsklubb som gjort något liknande är Sunnanås damlag, vet inte om de fortfarande verkar i samma riktning. Men som lärare i Lund är det inte mer än cirka 6-7 år sedan klubben genom sitt fortbildningsföretag fortbildade hela Lunds kommuns personal d v s i värdegrundsarbete.
Avtalet med Libyen. Häpnadsväckande då jag utgår från att det är verifierat att det var så. Vad hade hänt om inte den nya världsordningen stegat in på scenen.
Håller på änglarna, men efter de ”goa gubbarna” följer jag givetvis Östersunds intåg i den stora fotbollsvärlden. Min förhoppning är naturligtvis också att de blir etablerade i högsta divisionen. Kan hända intressanta saker i anslutning till detta, ett annat tänk på den i övrigt statiska modellen för klubbarna, inte minst när det gäller känsla för klubbarnas ursprung och kultur. Skamligt hur änglarna exempelvis sålde sin föreningsgård där Glenn Strömberg och Torbjörn Nilsson och övriga laddade inför mötena mot Hamburg 1981 då de segrade i Uefa cupfinalen!
Jag såg Östersunds debutmatch mot Hammarby på Tele2 Arena i går (1-1) och blev mycket positivt överraskad av nykomlingarna. Före paus hade ÖFK ca 70-30 i bollinnehav, 6-1 i klara målchanser och spelade ut hemmalaget på alla tänkbara sätt. Redan då kunde jämtarna ha stängt matchen. I andra halvlek värjde sig de gröna genom att spela ”fysiskt”, eller i klartext ojuste, och då upphörde ÖFK-dominansen, åtminstone till viss del. Hur som helst är allsvenskan fr o m nu en attraktion rikare; det jag fick se var onekligen vederkvickande.
Östersunds Fotbollsklubb har avancerat till slutspel i Europa-ligan kan i slutspelet nu få möta storlag som Arsenal, Everton och Atalanta samt att kassakistan förstärks med 25 miljoner i och med avancemanget. Mer finns nu att hämta.
Läs Mats P inlägg om bakgrunden till klubbens ombildning 2010 då Daniel Kindberg tog över klubben samt den duktige och karismatiske tränaren Graham Potter som leder laget.
HUR SKA DET HÄR SLUTA?