Resan i västerled

I Los Angeles var produktionen i full gång med att förse kärnvapenroboten Minuteman med elektroniska komponenter. Henrik Linde berättar här om Transistorgruppens studieresa i USA 1964.

Den nybildade ön Surtsey som vi såg den hösten 1964.

När vi från Transistorgruppen planerade vår USA-resa fick vi vara sparsamma med de resebidrag vi fått och valde därför det billigaste flygbolaget för färden över Atlanten. Det var det isländska Loftleider som flög propellerplan från Torslanda till New York med mellanlandning på Island. Strax före landningen där gjorde planet en sväng runt vulkanön Surtsey som börjat bildas året innan. På flygplatsen Keflavik serverades middag och alla passagerare fick uppleva sitt livs segaste köttbit. Jag såg hur samtliga kämpade förtvivlat med kniv och gaffel – men förgäves. När vi lämnade matsalen låg alla köttbitar kvar på tallrikarna. Helt opåverkade av de krafter de utsatts för.

I New York tog vi – återigen för att spara pengar – in på YMCA-Hotel där såväl manliga som kvinnliga gäster var välkomna. Men inte på samma våningsplan. Olika hissar för män och kvinnor svarade för transporten och hisspojkarna såg till att ingen släpptes av på fel våningsplan. Så hyrde vi en bil som skulle användas för vår rundresa och vår första färd gick norrut till MIT (Massachusetts Institute of Technology). Motsvarigheten till vårt eget KTH. Sedan ställdes färden mot sydväst med anhalter i bland annat Dallas (Texas), Phoenix (Arizona), Los Angeles och San Fransisco (Kalifornien).

Kiselskiva med fyra logikgrindar från Fairchild Semiconductor år 1964. Med ljus färg syns ledningsmönstret till vilket yttre förbindelseledare anslöts.

Industribesök
Vi besökte flera av de största halvledarindustrierna under vårt besök. Som Texas Instrument, Motorola och Fairchild och var först och främst intresserade av vad de trodde om framtiden för de integrerade kretsarna. Standardfrågan var därför hur stort utbytet blev av fungerande kretsar under tillverkningsprocessen. Det satt långa rader flickor vid mikroskop, alltid bara flickor, som testade hur många av kretsarna på de ca 30 mm stora kiselskivorna som fungerande. Till hjälp hade de ett don med mätspetsar som sänktes ned mot anslutningspunkter på varje krets. En mätutrustning talade om ifall kretsen var godkänd och felaktiga kretsar märktes med röd färg. Det blev många röda fläckar på varje kiselskiva och svaret blev oftast att drygt 5% av kretsarna kunde godkännas.

14 bens DIP-kapsel för en logikkrets som innehåller fyra logikgrindar.

Skivan ritsades med en diamant och bröts sönder i delar som vardera innehöll en eller flera logikkretsar. De godkända monterades i en plastkapsel med 14 eller 16 anslutningsben och genomgick en sluttest. Den här typen av kapsel blev under många år standardkomponenten för dem som konstruerade logiksystem.

Trots det låga utbytet var tonen optimistisk. Man var övertygad om att kunna lösa tillverkningsproblemen och i det hade man helt rätt. I dag arbetar man med kiselskivor som har 300 mm diameter. Man har kunnat minska linjebredden i mönstren tusen gånger. Därigenom får en miljon gånger fler transistorer plats på skivan. Men det var alltså så här det hela började.

Tecknaren Ron Cobbs bild av en installation för en Minuteman.
Bild: Satirarkivet.

Vad vi fick se på de olika stora halvledarföretagen var i stort sett samma sak. Men i Los Angeles hade vi bokat in besök på ett företag där vi skulle få se hur kvalitetskontrollen gick till för avancerad militär elektronik. Det här företaget gjorde elektronikkorten för den kärnvapenbärande roboten Minuteman och här lämnades ingenting åt slumpen.

Motstånden, de normalt billigaste komponenterna i ett elektroniksystem, numrerades individuellt, kontrollmättes och utsattes för diverse påkänningar. Kontrollmättes igen, lagrades och kontrollmättes igen. Vid minsta misstanke om bristande tillförlitlighet kasserades komponenten.

Störst intryck gjorde det dock att stå i monteringshallen bredvid en Minuteman och vara medveten om att den här tingesten kunde på bråkdelen av en sekund avliva en miljon människor.

Vid så gott som alla företag vi besökte talade man om beroendet av militära kontrakt. Vann man striden om ett kontrakt byggdes verksamheten ut och tusentals fick anställning. Fick man inget nytt kontrakt avskedades lika många. Det var därför inte så konstigt att vi hjärtligt gratulerade dem vi träffade på ett litet företag, som satsat på linjära kretsar och just fått ett viktigt kontrakt. Det var firman Amelco i Silicon Valley utanför San Fransisco som skulle utveckla ett system som skulle hjälpa ett stort antal helikoptrar att flyga med konstant avstånd sinsemellan. Systemet skulle användas i Vietnam och inte reflekterade vi över i vilket syfte.

En av Hasselbladspristagaren Ansel Adams mest kända bilder. The Half Dome i Yosemite Valley. Bilden togs år 1960 med en Hasselbladkamera på stativ försedd med ett 250 mm Zeiss Sonar objektiv.

Turistiska behållningen stor
Resan hade gått tvärsöver hela den nordamerikanska kontinenten och för mig var den turistiska behållningen de stora naturscenerierna. Motellen var sig annars monotont lika liksom matställena. För gruppen avslutades resan med besök i Sequoia National Park och Yosemite Valley. På den senare platsen bodde vi över natten och fann oss på morgonen ordentligt insnöade. Det blev att vänta till snöröjningsfordonen hann fram innan vi kunde fortsätta.

Jag körde sedan ut de övriga i gruppen till flygplatsen. Vår hyrbil behöll jag och startade ensam resan österut.

... är läst 305 gånger!

Kommentera

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.