Styr de marxska krafterna eller människors idéer historiens gång?

Jan Arvid Götesson

LINDELOF.NU SAMLAS skribenter som vill se en större bild och djupare förklaringar till världspolitiken. Utmärkt! Den fria åsiktsbildningen behöver alternativ till den förhärskande tankeskolan i Sverige och i väst, som är att kampen står mellan mänskliga rättigheter, demokrati och liberal marknadsekonomi å ena sidan, och diktatur å den andra. Ensidighet i tänkandet leder till felutveckling, även om det vore så att den liberala tankeriktningen i stort sett hade fog för sig.

Den stora strukturella bild, som bland andra redaktör Knut Lindelöf företräder, har sitt ursprung i Karl Marx’ analyser. Ekonomiska, klassmässiga krafter ses som drivande; dessa krafter kan på ytan synas som strider mellan religioner, stater, nationer eller politiska system.

Denna vecka har Knut L och några andra skrivit att de är överraskade av invasionen; jag tolkar Knut L:s inlägg som att han inte får ihop händelserna med sin helhetsbild. Andra skribenter framlägger, utan kursändring, en analys av den typ som Hannu Komulainen tydligt skrev ut: ”Steigan har en artikel, som gör en marxistisk analys av bakgrunden till krisen. Den handlar inte om en kamp mellan onda och goda. Inte uteslutande om ekonomi heller, som vissa vulgärmarxister tror. Efter Sovjetunionens fall uppstod ett tomrum som den ledande imperialistmakten, samt även Tyskland, frenetiskt försökt fylla genom krig, även i Europa (Jugoslavien), men främst i Mellanöstern. Nu har Ryssland blivit så starkt att landet börjar försvara sig. Att vara mot krig i allmänhet är meningslöst. Vi var inte mot kriget i Vietnam, vi var emot USA:s imperialistiska krig mot Vietnam. Vi stödde inte Vietnam för att vi var kommunister, utan för att landet bombades av den extremt grymma supermakten USA. Men USA är fortfarande en vidrig imperialistisk supermakt. Ryssland är inget idealt land, Putin kanske är ’auktoritär’, men idag måste vi stå på deras sida.”

Själv publicerade jag dagen före invasionen en artikel om att idéer hos Vladimir Putin (och givetvis hos andra ryssar) driver skeendet. Det vore Vladimir Putin och andra ryssar outhärdligt att de urgamla östslaviska områdena, och norra Svarta havskusten, låge utanför Moskvas imperium. Denna drivkraft inom dem vore viktigare än de politisk-ekonomiska krafter som skribenter här på lindelof.nu beskriver i sina (i sig tänkvärda) analyser. Min obevisbara hypotes är att en annan, och (enligt de flesta lindelof.nu-skribenter) bättre politik från Nato-staterna INTE skulle ha hindrat att Ryssland ockuperar Ukraina, lika lite som försiktighet, förståelse och erbjudna morötter kan hindra att en patologiskt svartsjuk man letar upp och slår ihjäl sin frånskilda (i hans ögon förlupna) hustru.

Ligger det något i min omarxska hypotes? Det skulle inte leda någonstans att diskutera våra helhetsanalyser. I stället föreslår jag att vi diskuterar enstaka punkter. Låt mig börja med att Knut L har lyft fram Stefans Lindgrens artikel. Stefan L skriver:

”Ska Sverige då fördöma Rysslands agerande? Gärna för mig, om det sker samtidigt med ett svenskt fördömande av USA:s folkrättsbrott som skapat ödesdigra prejudikat.

Bombkriget mot Jugoslavien och lösryckandet av Kosovo skapade prejudikatet för Rysslands erkännande av de ensidigt utropade LNR/DNR. [Folkrepubliken Lugansk och Folkrepubliken Donetsk]

Bombkriget mot Libyen 2011 har aldrig fördömts av det officiella Sverige – tvärtom sattes svenskt flyg in i Nato:s angreppskrig.

Ett svenskt fördömande bör också förses med en förklaring om vad som lett till Rysslands agerande:
De fräcka löftesbrotten och Nato:s expansion in på kanonavstånd till S:t Petersburgs förorter och i det veka livet, stäpplandet mot Ukraina.”

Gott! Personligen har jag skrivit att Kosovo-prejudikatet borde göras ogjort, och Helsingforsprincipen följas (gränsändringar endast genom överenskommelse). Om Libyenkriget tycker jag som sverigedemokraterna, som är riksdagens bästa parti inom utrikespolitiken. Att hindra länder som Estland och Polen att ansluta sig till Nato skulle nog ha varit politiskt svårt – jag tror att de ländernas folk ville in i Nato snarare än att Natos stormakter drev dem in i fållan – men jag såge gärna att de nya Natoländerna hade mycket starka försvar utanför Nato.

Nu frågar jag: Vilka kommentatorer fördömer Rysslands invasion av Ukraina? Med eller utan Stefan Lindgrens föreslagna tilläggsdeklarationer?

Vad innebär i så fall ett fördömande? Håller ni med om att det vore en god sak om där uppstode ett försvarat brohuvud varest Ukrainas regering kan stanna kvar i landet?

Håller ni med om att det vore rätt politik att ett sådant brohuvud erhölle understöd från regeringar och frivilliga, så att motståndet kunde fortsätta och angriparen till slut kunde drivas tillbaka?

... är läst 943 gånger!

  10 kommentarer for “Styr de marxska krafterna eller människors idéer historiens gång?

  1. Hannu Komulainen skriver:

    Man behöver inte vara marxist för att förstå att den kris i Ukraina, vilken byggts upp sedan 2008 när Nato lovade medlemskap åt Ukraina och Georgien, inte beror på president Putins psykologi. Det finns en skola inom ämnet internationella relationer, som kallas den realistiska, som analyserar geopolitiken utifrån staternas intressen, säkerhetsmässiga och ekonomiska. John Mearsheimer beskriver sin syn på händelseutvecklingen och lägger hela skulden på USA:s ”foolish policy”. Han menar att det ligger i USA:s intresse att koncentrera sig på konkurrensen med Kina.

    Själv tycker jag att det kan vara befogat av Sverige som stat att ”fördöma invasionen” utifrån folkrättsliga skäl. Men vi som diskuterar här är inte diplomater, utan vår uppgift tycker jag är att förstå varför Ryssland har agerat så oväntat hårt. Att privatpersoner fördömer Ryssland nu är ganska meningslöst, bara en känsloyttring. Jag hoppas att kriget blir kort, att den demilitarisering som Ryssland talar om lyckas. Att man ställt som mål att ”denazifiera” Ukraina är oroväckande, för det skulle kunna leda till ett långvarigt krig. Räcker det med att avväpna den beryktade Azov-bataljonen?

    Ryssland är en kapitalistisk stormakt. Beroende på ideologiska utgångspunkter kan man sympatisera eller inte med landet. Som socialist blir det komplicerat för mig, men det finns historiska tillfällen då socialister har tagit ställning mellan kapitalistiska stater. Andra världskriget är ett exempel.

  2. Jan-Peter Stråhle skriver:

    Till skillnad från alla de som vänt bort blicken inför USA:s och västvärldens övergrepp, kan jag med gott samvete fördöma den ryska invasionen av Ukraina. Men – som Hannu K så klokt påpekar – till vilken nytta annan än självtillfredsställelsens. Det förefaller också vara klokt att som Jan Arvid G uppmana oss att betänka vad ett fördömande innebär. Vill vi verka för ett förstärkt och kanske lyckosamt Ukrainskt försvar, och kanske därmed till ett troligen långt utdraget och blodigt krig mitt i Europa? Spekulationer av det slaget leder vidare till många nya frågor. Önskar vi en Ukrainsk seger för ett fortsatt inbördeskrig? En seger för fortsatt Nato-expansion? Hur stor vore risken för ytterligare eskalering till ett än mer omfattande europeiskt krig? Eller önskar vi det omvända, ett snabbt avslut med en rysk marionettregering i Kiev? Jag väljer att avvakta, stå utan skam med mina frågetecken och fortsätta att försöka förstå vad som händer och varför det sker.
    Diskussionen här på lindelof.nu kanske leder fram till vad som kan och bör göras.

  3. Sven Andersson skriver:

    Oavsett hot från diverse sidor är Putins nationalism oroande. Den nationalismen har mer långtgående konsekvenser än dagens konflikt.

    Har för första gången läst Putins artikel från 2021. Att han anser att Belarus, Ryssland och Ukraina är en nation har jag inget problem med så länge man med nation menar en kultur, ett språkområde med gemensam historia. Den definitionen av ordet är vanlig. Den norska hotellägaren Petter Stordalen anser t ex också att Danmark, Sverige och Norge är en nation. Menar man med nation däremot stat så är Skandinavien uppdelat i olika stater precis som de stater som föddes ur Kievstaten, d v s Ryssland, Ukraina och Belorus. Dessa stater är suveräna och måste respekteras. Det säger Putin också:

    ”Of course, some part of a people in the process of its development, influenced by a number of reasons and historical circumstances, can become aware of itself as a separate nation at a certain moment. How should we treat that? There is only one answer: with respect!”

    Hitills har jag inga större problem med Putins beskrivning. Men sen blir det mer problematiskt och tudelat:

    ”the republics that were founders of the Union, having denounced the 1922 Union Treaty, must return to the boundaries they had had before joining the Soviet Union. All other territorial acquisitions are subject to discussion, negotiations, given that the ground has been revoked. In other words, when you leave, take what you brought with you.”

    Det är här Putin blir farlig och där han motsäger sig själv. Han hävdar ju här att de gränser som fanns mellan Ryssland, Ukraina och Belarus 1922 är de gränser som skall gälla 2022. En titt på Ukrainas karta visar hur komplicerat det skulle vara och står i konflikt med den respekten Putin hävdar för de folk som väljer en annan väg.

  4. Bert Hoflund skriver:

    Det är mycket snack om folkrätt i dessa dagar. I normalfallet brukar professor Ove Bring åberopas. Han som alltid sjunger från Natos nothäfte. Kanske har han nu fallit för åldersstrecket.

    Men steigan.no publicerade just en tidigare opublicerad artikel av Knut Erik Aagaard (från 2014!) som behandlar hela problematiken kring statsbildningen Ukraina på ett mycket uttömmande vis.

    Den som inte ids läsa hela texten, rekommenderas ändå att skrolla till artikelns slut och ta del av stycket ”Et ord om folkerett”.

    Ett avsnitt här:
    ”Folkeretten har mange innfløkte paragrafer og mye omstridt presedens. Alle stridende parter vil om mulig ha folkeretten på sin side, for den gir et skinn av legitimitet. Problemet er at det amoralske folkerettsbegrepet brukes moralsk av politikere og av pressefolk, også av professorer som blir forespurt og burde visst bedre. Faget internasjonal rett misbrukes i politikken. I kolossal grad. Folket, pressen og politikerne tror, eller foregir å tro, at statsakter forenlige med folkeretten automatisk er moralsk høyverdige. Denne ubevisste feiloppfatningen – eller bevisste feilfortolkningen – kan hisse hele kontinenter opp i en ny kald krig som de færreste vil ha nytte av. Og det feilfortolkes hver dag i Norge. Man merkt die Absicht und ist verstimmt.”

    Kontentan som jag uppfattar Aagaard är att då det kommer till kritan inte finns någon folkrätt utan bara den starkes rätt. Men att begreppet är mycket användbart i propagandasyfte.

    Men läs gärna det hela!

  5. Sven Andersson skriver:

    Bert Hoflund, om folkrätten inte ens skall hävdas längre så blir det väl dagens 195 stater som får kriga om hur de skall återupprätta sina riken från fornstora dagar. Hoppas att jag överlever och att min sida segrar. Själv vill jag att stormakts-Sverige återupprättas.

  6. Curt Linderholm skriver:

    Så bröt kriget ut, det som ingen europeisk aktör önskade, det startade i torsdags, den 24 februari i gryningen med att ryska stridskrafter gick över Ukrainas gräns. Hur frontlinjerna på marken för ögonblicket ser ut är inte känt eller redovisas inte. Med tanke på styrkeförhållandena verkar uppgivna förlustsiffror vara i klenaste laget. Två mål att kvickt få kontroll över för den ryska krigsmakten, en flygplats i anslutning till Kiev samt kärnkraftverket i Tjernobyl, ser ut att ha verkställts enligt plan. Resterande mål kommer utan tvekan att falla ända till president Zelenskyj slutar drömma om en anslutning till Nato och mumla om att skaffa kärnvapen och begär villkorslösa förhandlingar.

    I anslutning till Minsk-avtalen 2014 sade, om jag minns rätt personer, statscheferna för Finland och Tyskland att alternativet till ett genomförande av Minsk är krig. Det är vad världen nu skådar. Förenta staternas Nato-medlemmar och andra supportrar menar nu på att Ryssland genom anfallet definitivt tagit död på avtalet. Stämmer det att Minsk-avtalet är dött, jo det inser nog alla inblandade – även ryssarna. Men det var ju fyra som stod som garant för avtalet med sin underskrift. De andra tre, Ukraina, Tyskland och Frankrike, hur hållfast har deras respektive namnteckning varit.

    Ryssland har under sju år hävdat den politiska vägen, att omsätta Minsk-avtalet inklusive Steinmeiers tågordning i praktisk verklighet som den enda rätta. Under lika lång tid har Ukraina konsekvent vägrat att genomföra sin del av avtalet, att ändra grundlagen så att de två små Donbassrepublikerna garanteras någon form av självstyre inom Ukrainas gränser. Tyskland och Frankrike har för egen del önskat lugn och ro i Europa och verkat för Minsk så handel och ryska gasleveranser skulle ske utan störningar och allvarliga konflikter.

    Men något bröt ordningen, vad fick Ryssland att överge sin linje om den politiska vägen, att ersätta diplomati med militärt våld? Kunde inte de tre länderna som var för ett verkställande av Minsk pressat Zelenskyj-regimen till att uppfylla vad den varit med och förhandlat fram och skrivit på.

    Sett i backspegeln verkar ryssarna redan i slutet av förra året definitivt gett upp hoppet om Minsk-avtalet, det var då de delgav Washington och Nato sin syn på säkerhetsläget i Europa samt var den röda linjen gick för deras säkerhet. Motparten där även vårt land ansåg sig ingå, ömsom skrek och kramade om varandra när ryssarnas synpunkter klarnade och förklarade att ingen skulle bestämma över vad de tog sig för.

    Ryssarna anser sig trängda av Förenta staterna som pushar sina underställda inom Nato allt tajtare inpå Rysslands gränser. Detta hade pågått oavbrutet under trettio år, där Jugoslavien, Libyen och Syriens öde utgjorde lika mycket grädde på moset för Washington som örfilar mot Ryssland. Men borde inte ryssarnas ingripande till Syriens försvar 2015 ha utgjort någon form av varningssignal om att de hämtat sig efter Sovjetunionens kollaps, en varningsklocka att det inte gick att bete sig likt de föregående tjugofem åren.

    Och när Turkiet i rent oförstånd sköt ner ett ryskt attackplan över Syrien och fick smaka på den ryska asymmetriska irritationen, förstod inte omgivningen att den gamla världsordningen a la USA började bli en smula gisten.

    Efter breven till Förenta staterna och Nato så sände Ryssland brev till respektive ingående land, inklusive vårt och Finland, och önskade höra hur man såg på säkerhetsläget. Ryssarna sade sig hoppas på individuella svar, om de också trodde på detta känns mer osäkert. Hur som helst blev det ett kollektivt svar som man på goda grunder kan anta blev anpassat till Nato och dess huvudman. Ryssland mobiliserade delar av armén, ordnade manövrar i gränstrakterna till Ukraina liksom övningar ihop med Vitryssland. Donbassrepublikerna utropade sig som egna stater varpå Ryssland erkände dem.

    Nu började Washingtons förbundna vakna till men istället för att få Ukraina att verkställa Minsk-avtalet så duggade hotelserna om sanktioner mot Ryssland allt tätare.

    Farbrorn i Vita huset verkar ha fått till uppgift att skrämma Putin med bister och fjärrskådande anblick, och hans vicepresident genom ett hysteriskt anförande vid säkerhetskonferansen i München.

    Nu är kriget i Ukraina i full gång vilket beklagas, men vad hjälper det. Varför tog inte Zelenskyj och hans stab de allt tydligare varningstecknen på allvar, trodde han att det fanns fler utvägar än de två givna alternativen, Minsk-avtalets genomförande eller krig med Ryssland.

    Lurades han genom svekfulla underhandskontakter att förkasta det som överenskommet var, hade han fått några slags försäkringar, hade han glömt den gamla sanningen att i storpolitiken finns inga eviga vänner – bara intressen.

    Och ett intresse har hela tiden varit bränslet i konflikten som berör åtskilliga europeiska länder – Nord Stream 2. Den nylagda gasledningen som går mellan Ryssland och Tyskland får inte tas i bruk, verktyget att uppnå detta är krig mellan Ryssland och Ukraina med sanktioner som påföljd. Och tändhatten blev Ukrainas konsekventa vägran att verkställa det avtal man undertecknat. Förlorarna är europeiska stater i olika utsträckning och vinnaren, om än för stunden, kan skymtas bortom havet.

  7. Jan Arvid Götesson skriver:

    Hannu Komulainen!
    Den för alla mest givande metoden i diskussioner är att sätta sig in vad meddebattörer säger och att referera deras utsagor så tydligt man förmår. Jag skriver inte om individen Vladimir Putins tillfälliga psykologi. Min hypotes är att han är den främsta representanten för en stark drivkraft hos många ryssar att återvinna hela de urgamla östslaviska kärnområdena och norra Svarta havskusten. Ungefär som svenskar säkert skulle vilja återvinna Dalarna, Värmland och Uppland, om Förenta staterna hade skiljt de landskapen från Sverige och inlemmat dem i sin intressesfär. Ett smålöjligt hypotetiskt exempel, men jag tar till det för att illustrera hur stark jag tror denna känsla är.

    Jag tror att mången bedömare har överskattat den RELATIVA betydelsen av att Ukraina med ryska ögon riskerade att bliva en framskjuten Nato-bas. Många sådana analyser ger intrycket att det skulle vara en fråga av samma slag som om Ryssland och Kina hade militära allianser och baser i Centralamerika och Karibien, och Förenta staterna kände sig hotat av det. Jag tror snarare att ryssar tänker och känner så som statunitensiska (USAska) ledare och medborgare skulle tänka om Virginia hade lösryckts ur Förenta staternas union, och blivit en rysk allierad.

    Jag förstår förklaringskraften i de analyser som John Mearsheimer med flera framlägger. Men en stark och riktig hypotes behöver inte vara hela sanningen. Om Förenta staterna och Nato har gjort fel, är de felstegen inte huvudförklaringen till invasionen, om min hypotes är riktig att varje autokratisk rysk regim kommer att försöka återvinna Ukraina, no matter what. Putin och andra ryssar kan smälta att Polen är en väl rustad västallierad, men i fallet Ukraina är det kanske inte avgörande hur rustat Ukraina är och vilka allianser det har – det är avskiljandet från moderlandet som skär i hjärtat.

    Man kan tycka att min hypotes är dålig, men det behöver i så fall visas med argument mot min hypotes (om någon har ork till det). Dina ytterligare argument för Nato-inringnings-hypotesen svarar inte på vad jag skrev.

  8. Jan Arvid Götesson skriver:

    Jan-Peter S, Hannu K, med flera!
    Jag frågade huruvida Rysslands agerande borde fördömas. Jag polemiserar inte mot inlägg om att agerandet inte bör fördömas. Nej jag ser med intresse att en linje drivs av några kommentatorer att Sveriges regering pro forma borde fördöma Rysslands agerande, eftersom det inte skulle vara bra för lilla Sverige att öppet försumma att hävda folkrätten, men att det vore bäst om fördömandet vore en diplomatisk formalitet utan underliggande folkopinion, om jag fattat meddebattörerna rätt, eftersom det egentligen är Ryssland som har den högre rätten på sin sida: Ryssland har gjort ett nödvändigt avsteg från folkrätten, eftersom Förenta staterna och Nato på farligare och värre sätt brutit mot rätt och hotat freden, enligt vad Christer Lundgren, Björn Backengård med flera skrivit.

    Denna förslagna begränsning till ett formellt fördömande kan jag intellektuellt greppa. Men det blir konstigt när Hannu K skriver ”Själv tycker jag att det kan vara befogat av Sverige som stat att ’fördöma invasionen’ utifrån folkrättsliga skäl. Men vi som diskuterar här är inte diplomater, utan vår uppgift tycker jag är att förstå varför Ryssland har agerat så oväntat hårt. Att privatpersoner fördömer Ryssland nu är ganska meningslöst, bara en känsloyttring.”

    ”Meningslös känsloyttring” var en felaktig slutsats, enligt min mening. Detta är en välskött politisk tidning. Vi skriver för att via den fria åsiktsbildningen påverka Sveriges politiska kurs. Kanske att någon riksdagsledamot läser detta.

    Om man tycker att en stormakt har gjort något som skall fördömas, då tar man väl steget fullt ut och bildar opinion. Om man inte tycker att agerandet skall fördömas, är det en genomtänkt ståndpunkt att offentligt skriva: ”Jag fördömer inte Ryssland” som Björn Backengård, med ett möjligt tillägg att Sveriges regering av ovan angivna skäl måste utfärda ett fördömande, men att privatpersoner inte har någon anledning att stödja regeringens uttalande med opinionsbildning.

    Som medborgare som skriver i en tidning kan vi säga NEJ, JA eller TAR EJ STÄLLNING, i frågan. Hannu K undviker frågan med sina ord om att denna tidning blott vore en diskussionsklubb, och att medborgares fördömande av Rysslands agerande blott vore en meningslös känsloyttring.

  9. Bertil Carlman skriver:

    Jan Arvid Götesson skriver åter ”Jag frågade huruvida Rysslands agerande borde fördömas.” Eftersom flera debattörer redan svarat, och Jan Arvid G, detta till trots, efter långa och snåriga resonemang fortsätter att fråga, vill jag ge mitt lika klara och ärliga svar. Svaret är jaså!?

  10. Jan Arvid Götesson skriver:

    Bertil C!
    Jag ber om ursäkt för att jag skriver snårigt. Jag skall bara skriva tio ord i varje mening.

    Jag har skrivit två saker nyligen. Jag uppställde en alternativ hypotes till den här förhärskande realistisk-geopolitiska hypotesen. Förlåt, det där blev elva ord. Inte ens fusket med bindestreck i ”realistisk-geopolitiska” hjälpte. Nå, ingen ville skriva en kritik av min hypotes. Då är den väl dum. Därmed får jag låta saken bero.

    Jag skrev också om meddebattörernas tänkvärda modell för fördömande. Sveriges regering måste fördöma, menar de, i småstaters folkrättsliga intresse. Men vi medborgare bör vara passiva, ty Ryssland har rätt. Regeringsfördömande utan folkopinionsstöd: det var en nyhet för mig. Jag respekterar det intellektuella resonemanget. Men Hannu Komulainens inlägg uppfattade jag som en undanflykt. Nu lämnar jag båda dessa diskussioner, som jag inledde.

    Ja, detta var en liten övning i att skriva osnårigt. Jag hoppas jag gör framsteg. Det var kanske dumt att öva i just denna diskussion. Då blir den ju ännu längre. Men jag hade detta i huvet just nu. Så ha överseende med mig. Tack för ordet.

Kommentera

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.