ÅTERIGEN FINNS ANLEDNING att häpna över hur ett antal västländer inom EU (inklusive svenska höga politiker) agerar mot Folkrepubliken Kina (FRK), denna gång i frågan om Taiwan.
Plötsligt startas en kampanj för att rubba den ordning som rått sedan FRK 1971 upptogs i FN och Taiwan fick lämna över representationen till FRK, det som sedan (1972) följdes av att utrikesminister Henry Kissinger i hemlighet reste till Peking och förberedde en resa för presidenten Richard Nixon och dennes möte med Mao Zedong. Det var en världssensation.
Sedan dess har världen haft normala diplomatiska relationerna med FRK och tonat ner sina förbindelser med Taiwan. Många har dock handelsbeskickningar, kulturhus eller liknande förbindelser med Taiwan som i praktiken fungerar som ambassader, men alltså inte officiellt. Taiwan ses folksrättsligt som en del av Kina.
Denna ordning bygger på en av folkrättens grundstenar, den om statssuveränitet. 1972 erkändes till sist att konflikten mellan Teipei och Peking som en intern angelägenhet. Uppfattningen att den gamla Kuomintangrörelsen, som efter kommunisternas seger 1949 flytt med sin armé och sina närmaste till Taiwan och där utropat ”Republiken Kina” (det egentliga Kina) blev obsolet. Därmed var det en självklarhet att FRK skulle inneha platsen i FN.
Det faktum att USA och dess bundsförvanter idag betraktar Taiwan som en äkta demokrati med fria val och FRK som en diktatur är enligt folkrätten ovidkommande.
Ordföranden i riksdagens utrikesutskott, Kenneth G Forslund (S) ställde sig bakom ett uttalande till stöd för Litauens försök att upprätta näst intill (de har ännu inte erkänt Taiwan som egen stat) fulla diplomatiska förbindelser med Taiwan. Då reagerade Kinas Sverigeambassadör Gui Congyou och påtalade problemen med den saken i ett brev till Forslund. Enligt tidningen Expressen skrev han bland annat följande:
”På området internationella relationer är normen att Taiwan är en del av Kina. USA och vissa andra länder ber alltid andra länder följa normer i internationella relationer, men de bryter ofta själva mot dem. Er medverkan i det aktuella uttalandet bryter mot principen om ett Kina.”
Det här ser utrikesminister Ann Linde som upprörande och ”oacceptabelt”. Men såvitt jag kan bedöma är det Kinas ambassadör skriver exakt vad som gäller och som svenska politiker borde ha inympat i ryggmärgen.
Det hör kanske inte till vanligheterna att utländska ambassadörer skriver brev till svenska politiker med klagomål, och man kan förstås tycka att ett offentligt uttalande från ambassadören hade varit ett bättre sätt. Men den saken är ändå klart underordnad sakfrågan, där Gui Congyou har helt rätt.
Den naturliga följdfrågan är nu hur det kan komma sig att Litauen plötsligt vill provocera FRK med ett utspel om att närma sig ett erkännande av ”Republiken Taiwan” – och uppmanar EU:s medlemsländer att göra detsamma – alltså bryta med den ordning som gällt sedan 1972. Där har våra undersökande medier en fråga att borra i och försöka reda ut. Att som utrikespolitiskt orienterad journalist inte ställa sig den frågan är inkompetent (eller möjligen ”politiskt olämpligt”).
”Där har våra undersökande medier en fråga att borra i och försöka reda ut. Att som utrikespolitiskt orienterad journalist inte ställa sig den frågan är inkompetent”. Så är det, till och med mycket inkompetent.
Men saken handlar inte längre om att vara kompetent journalist, eller kompetent svensk utrikesminister. Saken handlar om att så gott det går svartmåla Kina. USA har nämligen utnämnt Kina till det största hotet, och i sådana frågor måste vasaller som Sverige följa bossen.
Bland vänner och bekanta ser jag att detta i allt för hög grad går hem. Om det blir en ”smäll” mellan USA och Kina rörande Taiwans status, tror jag tyvärr att en majoritet av den svenska befolkningen kommer att ”heja på” USA. Jag ser dessutom i artiklar på GT att man även från kinesiskt officiellt håll förbereder sig på att USA:s ständiga provokationer mycket väl kan komma att leda till en ”smäll”.
I en artikel förra månaden på denna blogg finns en intervju med Lawrence Wilkerson, f d arméöverste från USA. Han säger i intervjun att när man i USA spelat upp olika krigsscenarier mellan USA och Kina så har man alltid kommit till en punkt när övningsledningen sagt ”Bryt, bryt”. Den punkten är när nästa steg i övningen oundvikligen inneburit användning av kärnvapen. Kina har klart deklarerat att man aldrig kommer att vara först med att använda kärnvapen, det har USA inte deklarerat. Men detta är ord eller uteblivna ord i fredstid. Vem vet vad som kommer att ske när en eventuell konfrontation närmar sig ”punkten”?
Jag tror att där finns ett skrivfel i sista meningen, med det negerande prefixet -o. Där står nu: ”Att som utrikespolitiskt orienterad journalist inte ställa sig den frågan är inkompetent (eller möjligen ’politiskt olämpligt’).”
Såvitt jag begriper skulle det stå ”Att som utrikespolitiskt orienterad journalist inte ställa sig den frågan är inkompetent (eller möjligen ’politiskt lämpligt’).”
eller
”Att som utrikespolitiskt orienterad journalist inte ställa sig den frågan är inkompetent (eller vill journalisten inte skriva ’politiskt olämpligt’).”
Jan Arvid G!
Jo, det kan bli krångligt med flera negerande prefix i samma mening. Vad jag vill säga är att antingen är journalisterna inkompetenta eller styrda av en ”politiskt lämplig” agenda.
Bra att du tar upp saken med roten enda till 1972. Det var många hår som reste sig på vänster 1972 det var ju under brinnande Indokinakriget som handslaget skedde mellan Mao Tse Tung och Nixon. Kina gick på två ben ville ha en relation med USA trots stödet till Vietnam. Många förstår inte diplomatins ingångar och värdet i förbindelser visavi isolering av länder eller sanktioners roll.