Svåra tider i Ryssland

Mats Larsson, en svensk fysiker verksam som professor i molekylfysik vid Stockholms universitet, föreläste nyligen vid universiteten i Sankt Petersburg, Moskva samt den internationella forskningsanläggningen i Dubna. Han delger oss här några intryck från dagens Ryssland.

Den stora Leninstatyn i Dubna

Den stora Leninstatyn i Dubna

En av mina gamla vänner mötte vid flygplatsen i St Petersburg. Hotellet låg alldeles intill Park Pobedy (Segerparken), och vilken seger det gäller förstår nog alla. Att det låga oljepriset slagit hårt mot ekonomin var uppenbart, medan sanktionerna gjort att man fått ge upp en del varor. ”Vitrysk” (d v s norsk via Vitryssland) lax har blivit för dyr för medelinkomsttagaren. En kvinna som arbetar på en resebyrå berättar att hon bara får arbeta varannan dag eftersom resandet minskat. På TV ser man ofta en ruta med rubelns värde gentemot dollarn – kursen verkar ha fastnat vid 65 rubel för en dollar.

Tågresan St Petersburg-Moskva med nya snabbtåget Sapsan (”pilgrimsfalken”) är intressant av flera skäl. Sapsan är jämförbar med X2000, med den stora skillnaden att Sapsan gled in på plattformen i Moskva exakt på klockslaget, medan X2000 i stort sett aldrig verkar hålla tiden.

Ryssland mellan de två största städerna är påfallande glest befolkat. Bortsett från staden Tver passerar tåget mest mindre byar. Intressant är också att jämföra sträckan St Petersburg-Moskva med Kiev-Charkov. Den första är som att åka genom Småland i fyra timmar medan den senare är som en fyratimmarsresa genom Skåne. Det säger lite om hur mycket bördig mark Ryssland gick miste om när Sovjetunionen kollapsade.

En annan sak som är slående är vilka städer som ”försvann” när Sovjet kollapsade. Kiev, Minsk och Charkov är alla större än europeiska Rysslands tredje stad största Niznij Novgorod. Sovjetunionens kollaps innebar också en kollaps för dåtidens största vetenskapssamhälle.

Sovjet satsade mycket på vetenskapen, särskilt områden som fysik och matematik. Under 1970-talet fanns förmodligen fler matematiker av världsklass i Moskva än i någon annan stad i världen och man hade ett välutvecklat system för att fånga upp unga talanger oavsett föräldrarnas inkomst och geografiska hemvist (liknande system fanns för musik och idrott).

De främsta forskarna belönades rikligt, med lägenhet, datja, bil med chaufför, en lön som låg tio gånger (500-1000 rubel) över genomsnittet (ca 60-70 rubel) och i paritet med de högsta löner som fanns i Sovjet, samt tillgång till speciella butiker. Till detta kom Stalin- och Leninpriser för de allra främsta. När fysikern Lev Landau (1908-1968, Nobelpris i fysik 1962) skulle fyllt 100 år 2008 storsatsade Pervyj Kanal, Rysslands största TV-kanal. En dokumentär om Landau på onsdagkvällen, dramafilmen ”Min man – geniet” – baserad på en bok av Landaus hustru, lite i samma stil som Myrdals barndomsböcker; Landau var, som man säger på ryska, babnik (kvinnokarl – på torsdagskvällen, följt av en passionerad paneldiskussion på bästa sändningstid på fredagskvällen. Men det var inte Landaus banbrytande teorier för kondenserad materia som diskuterades, utan hans utsvävande privatliv som privilegierad ”Akademik” (ledamot av Sovjetunionens vetenskapsakademi).

Även om den militära forskningen tog huvuddelen av resurserna så fanns gott om pengar för grundläggande forskning. Åter ”försvann” städer för Ryssland som spelade en viktig roll i sovjetisk vetenskap, inte minst Charkov, men även Kiev och Minsk, och, om vi talar om det militära, den tidigare helt stängda staden Dnepropretrovsk.

Vetenskapssamhällets kollaps innebar att en del flyttade utomlands, en del sadlade om till andra yrken, men några fortsatte med löner som inte låg i närheten av sovjettidens. De många forskningsinstituten fick lägga en allt större del av sin budget på löner för att behålla personal, trots att lönerna sjönk kraftigt. Resultatet blev att forskningsutrustningen inte kunde förnyas.

En bit in på 2000-talet verkade trenden vända, med bättre resurser för forskarna, men sedan ett par år och särskilt efter det senaste årets vikande ekonomi har den positiva trenden brutits. Ryssland har dessutom startat en omfattande men ogenomtänkt reformering av sin vetenskapsakademi, grundad 1724 av Peter den store, som mött stark kritik från vetenskapssamhället, även det internationella. Helt uppenbart är också att en person som tycks stå ganska nära Putin, men som är en i bästa fall medioker forskare, fått ett oproportionerligt stort inflytande på rysk vetenskap. (Jag noterar inom parentes att Vitryssland har valt en annan strategi.)

Man träffar ryska forskare överallt utanför Ryssland, ofta med en kritisk inställning till hur vetenskapen är organiserad och finansierad i hemlandet. Kontrasten är stor mot t ex Kina. Kineserna skickar ut många unga begåvningar, men kan sedan ta hem dem igen genom att locka med bra villkor och bra forskningsresurser. Jag hörde för några år sedan Kinas främsta forskare inom ett hett område som kvantkommunikation; resurser hade han sannerligen ingen brist på och jag har svårt att se att något amerikanskt universitet kan konkurrera om honom. Jag ser ingen sådan trend alls i Ryssland, vilket på sikt kan komma att utarma landets intellektuella resurser.

Anders Björnson skrev den 30 september på fib.se (ang. Ukrainakrisen):

Min uppfattning är att den ryska regeringen och statsledningen har begått svåra fel [plural! min anm.] i Ukrainafrågan. Detta har slagit tillbaka mot Ryssland. Man behöver inte vara en supporter av en annan makt för att anse det.

Det har slagit tillbaka inte bara mot den ryske medborgarens privatekonomi, utan också mot vetenskapssamhället. Detta i kombination med förhastade reformer kan bli kostsamt för rysk vetenskap; unga begåvade och välutbildade människor lockas av starka vetenskapliga miljöer där de kan utvecklas vidare samtidigt som de materiella villkoren är rimliga. De starka forskningsmiljöerna håller på att försvinna från Ryssland, vilket gör det än svårare för Ryssland att utveckla en högteknologisk industri som kan bredda den smala ekonomiska basen från att enbart handla om att sälja olja och gas.

Slutligen kan noteras att i varje hotell jag bodde på i Ryssland så var TVn inprogrammerad så att kanal 1 var Pervyj Kanal, identiskt samma kanal som hemma i kabelnätet i Stockholm.

Pervyj arbetar nu hårt på att ställa om det ryska folket från Ukrainakriget till Syrienkriget, med bombkrevader från Syrien som inledning på nyhetssändningarna. Med tanke på det magra och dyra utbudet av dagligvaror i ryska butiker kan det bli nog så knepigt.

  8 kommentarer for “Svåra tider i Ryssland

  1. Anders Persson
    2015-10-07 kl. 12:11

    Mats! Bra rapport från din resa. En bok som jag tycker är relevant i sammanhanget är Alexei B. Kojevnikovs Stalin’s Great Science – The Times and Adventures of Soviet Physicists, Imperial College Press, 2004. Författaren var när boken skrevs verksam i både USA och Ryssland.

    Från min egen fyradagarsresa i England kan jag rapportera om politisk förvirring, alltifrån hur man ska förhålla sig till den nye labourledaren Jeremy Corbyn till frågan om IS, Assad och Putin.

    Ledande politiker talar fortfarande om Assad som en “bestialisk barnamördare”, medan mindre framträdande börjat föra fram argumentet att Assad har haft ihjäl tusental gånger mer människor än IS. Så någon slags öppning för ett direkt eller indirekt samarbete med IS emot Assad och Putin verkar finnas i en del brittiska politikers planer. Med detta hoppas man också driva Ryssland in i samma nederlag som i Afghanistan 1979-88.

    På motsatta sidan har man den högt respekterade irländske journalisten Patrick Cockburn som i Independent inte aktar sig för att anklaga Väst för deras idiotiska politik och till och med välkomnar Rysslands militära insteg i konflikten

    Liknande kritiska synpunkter hittar man också i USA, som Janerik Larssons klipp ur utländsk press visar

    1. Förvirrad strategi i Syrien och Iraak

    2. USA:s svaghet eller styrka

    3. Eisenhowers kritik emot det militärindustriella komplexet

    Debattklimatet i Sverige är alltså mer pro-amerikanskt än i USA!

  2. Tord Björk
    2015-10-07 kl. 18:35

    Det är den här typen av inägg som gör lindelof.nu-bloggen så läsvärd. Den stärker bilden av en på medellång sikt ganska svag stat. Det gör om möjligt svenska statens aggressiva hållning och överdrivna bild av Ryssland som säkerhetshot i Östersjöområdet än mer oproportionerligt.

    Särskilt intressant med Mats Larssons bidrag här och tidigare är att ta med Vitryssland som referenspunkt. Den nyansfattiga bilden av Östeuropa är ett stort hinder för att bygga solidaritet. Att Vitryssland, som var fattigare än Ukraina vid Sovjetunionens sammanbrott utan särskilda naturtillgångar till skillnad från grannarna österut och söderut, lyckats bli dubbelt så rikt som Ukraina tycks mig vara av intresse. Bilden av att det enda som behövs är att totalt kasta av sig “sovjetisk mentalitet” och ersätta den med “EU:s kulturvärden” förefaller mig något förenklad. Både förstås med tanke på Grekland men också det artikeln tar upp om olika former av satsning på vetenskap under Sovjettiden och att Vitryssland vetenskapligt gått en annan väg än Ryssland.

    Min kunskap om Ryssland är mycket begränsad. Men en liten detalj ser jag ändå som värdefull att påpeka, som ifrågasätter en av Mats Larssons exempel, samtidigt som det sätter fokus på århundraden av förfalskning av bilden av Ryssland. Larsson skriver “Ryssland mellan de två största städerna är påfallande glest befolkat. Bortsett från staden Tver passerar tåget mest mindre byar.”

    Det är både sant men också något missledande. Just denna tågsträcka tillhör en av de mest omdiskuterade i världen. Den har ofta tagits som exempel på hur irrationellt Ryssland är. Jag har hört historien många gånger själv men stötte nyligen på den i dansk version i Illustreret Familie-Journal från 1920-talet och varför inte främja lite nordiska språkkunskaper:

    Der var planlagt en Jærnbane mellem St. Petersborg og Moskva. Ingeniørerne hade undersøkt terrænforholdene, lagt deres planer og afstukket, hvor Linien skulle gå. Men først maatte man spørge Zaren, hvorledes han vilde ha det. ’Hvor Jærnbanen ska gaa,’ sagde Selvherskeren over all Russere, ’det ska jeg vise Dem, mine Herrer.’ Og saa tog han ett Kort, lagde en linial mellem St. Petersborg og Moskva og trak en streng efter den. ’Der skal banen gaa.’ Og skønt dette var paa tvers af alle Ingeniørernes Planer, maatte Selvherskerens Bud lydes, og Banen blev anlagt tværs gennem Sumpe og Skove og Højdedrag, den gik ikke av Vejen for noget.

    Som bevis för att historien är sann framför man att följderna kan ses på kartan. Därtill har man med en illustration av tillfället där Tsaren står med linjal i handen tillsammans med sina ingenjörer. I ytterligare en förbättrad version om samma händelse sägs tsaren Nikolaj I av misstag när han drog strecket ha råkat föra pennan runt sin tumme som höll fast linjalen vilket orsakade en omotiverad utbuktning vilken också ska kunna ses på kartan.

    Jan Erik Wiik, tidigare redaktör för socialdemokratiska Arbetarbladet, tar upp frågan i den utmärkta boken Kampen om spåret och visar att bägge versionerna är en legend. På en småskalig karta kan det se ut som järnvägen är linjalrak men ser man närmare på en storskalig karta sker det små justeringar hela vägen anpassade efter terrängen och ingenjörernas uträkningar. Någon irrationell tanke om att härska till vilket pris som helst mot expertisens råd fanns alltså inte. Tvärtom var tsaren insatt i järnvägsteknikens utveckling och följde noggranna undersökningar som kommit fram till att järnvägar främst betjänade transport mellan ändpunkterna. Därför gjordes ingen utbuktning till staden Novgorod utan linjen gick i huvudsak rakt mellan de två städerna.

    Med andra ord är orsaken till att mycket få städer passeras mellan Moskva och St Petersburg inte främst att det i denna region inte bor en hel del folk och finns städer, utan p g a att tsaren var noga insatt i den tidens mest vetenskapliga syn på järnvägsbyggande. Det mest rationella var att bygga så rakt som möjligt mellan ändpunkterna, något som resulterade i att denna mycket gamla järnvägssträcka än idag ligger helt rätt och används mycket, vilket man kan säga om få andra lika gamla sträckor.

    Det kan förstås ses som en anekdotisk detalj, som inte förtar den allmänna tesen i artikeln att Vitryssland och Ukraina är tätare befolkat än Ryssland, och avknoppningen av dessa regioner inneburit ett rejält avbräck.

    Men huvudpoängen med den falska historien om den irrationella tsaren och ett Ryssland som inte tar hänsyn till saklig argumentation är allvarlig. Den typen av falska bilder av Ryssland har funnits under långa tider och inte minst idag. Här gör sådana artiklar som Mats Larssons nytta. Man undrar, kan vi inte göra något åt en situation där Sverige jämfört med de flesta andra länder framstår som det mest aggressiva och minst rationella i relationen till Ryssland?

  3. Herman Nilsén
    2015-10-07 kl. 20:40

    Ryssland deltar i Bolognasamarbetet ännu, diskuteras det alls?

    Så ska man nog inte glömma att med Sovjetunionens kollaps försvann omkring halva befolkningen när en stat blev sexton. Med 290 miljoner invånare hade Sovjetunionen större mankraft än vad dagens Ryssland med 146 miljoner (efter Krim) har. Under tiden har befolkningen i USA, vars befolkningsstorlek aldrig var i närheten av Sovjetunionens, blivit över 300 miljoner. Stora befolkningar kan göra stora verksamheter, men det blir klart svårare när befolkningen föråldras och/eller minskar.

  4. 2015-10-08 kl. 7:55

    Tack, Mats Larsson, för intressant och upplysande inlägg!

  5. Herman Nilsén
    2015-10-08 kl. 8:33

    En mycket bra sida om vad som sker i Vitryssland är belarusdigest.com.

    Här skriver man att den planerade flygbasen som Ryssland vill ha i landet försöker vitryssarna förhala, och att det gemensamma luftrummet kontrolleras i stor utsträckning av Minsk.

    En artikel om hur det låga oljepriset påverkar den vitryska ekonomin till det sämre, trots att BY saknar egna oljetillgångar och importerar olja och gas.

  6. Mats Larsson
    2015-10-08 kl. 11:32

    Jag tackar för positiva omdömen om gästbloggen från Anders, Tord och Margareta. Några kommentarer till kommentarerna:

    Anders
    , tack för boktipset, en given läsning för mig. Fysikens utveckling i Stalins Sovjetunionen är mycket intressant. Hur kunde det stalinistiska systemet producera så innovativ fysik. Samma fråga kan ställas om musiken i Sovjetunionen? Kommer världen någonsin att igen få höra en pianist som Svjatoslav Richter?

    Jag övervägde om jag skulle ta upp historien om järnvägen mellan Sankt Petersburg och Moskva, som Tord tar upp i sin kommentar, men tyckte att den skulle flytta fokus för mycket. Men nu är den berättad (tack Tord!) och, om man ska lägga till något, är det dels att även om järnvägen dragits genom Novgorod hade det fortfarande varit glest med städer, dels att Moskva och Sankt Petersburg verkar fungera som så starka attraktorer att inte ens under 200 år har några större städer förmått växa upp mellan dem.

    Förlusten av så mycket, inklusive halva befolkningen, som Herman Nilsén påpekar, gör det lättare att förstå ryska folkets entusiasm för annekteringen av Krim (utan att försvara den).

    Relationerna mellan Ryssland och Vitryssland, som diskuteras i länkar i Hermans kommentar, kommer att bli mycket intressant att följa. Det verkar som om Vitryssland kommer att öppna sin ambassad i Stockholm igen. Jag åker till Vitryssland senare i höst, så det kommer att bli intressant att känna av stämningarna. Att självkänslan höjdes av toppmötena i Minsk om Ukrainakrisen råder ingen tvekan om.

  7. 2015-10-08 kl. 14:28

    Kommer världen någonsin att igen få höra en pianist som Svjatoslav Richter, skriver Mats. Eller en kompositör som Dmitrij Sjostakovitj, vill jag tillägga.

  8. Anders Persson
    2015-10-09 kl. 15:27

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.