Sven Stolpe omkr 1930. Bild: Wikipedia
I doktorsavhandlingen Klädd i sitt språk. Kritikern Olof Lagercrantz (2010) av Stina Otterberg finner den intresserade följande passus:
”Några juniveckor på 30-talet vistas Lagercrantz på Sigtuna-stiftelsen, där även Sven och Karin Stolpe befinner sig. Paret Stolpe är bägge i 25-årsåldern och Lagercrantz bara 21. Inför Sven är hans känslor högst motstridiga, men lyckligtvis finns Karin vars ögon är ’stilla och allvarliga som skogstjärnar, som augustistjärnor’ / … /. Nu är det allvar – men Karin väntar redan barn med Sven, och efter olika turer stannar hon i äktenskapet. Av det hela blir inget.”
Den intensiva men kortvariga romansen mellan Karin Stolpe och den nästan fyra år yngre Lagercrantz i juni månad 1932 är bärande tema också i Alex Schulmans nyutgivna och oerhört uppmärksammade roman Bränn alla mina brev (förlaget Bookmark). Det är ett välskrivet och oavbrutet fängslande opus, tveklöst Schulmans hittills bästa. Men det är samtidigt problematiskt. Det problematiska ligger främst i att författaren driver sin huvudtes med sådan obeveklighet och skärpa att man som läsare oavlåtligt provoceras att säga emot honom. I varje fall tvingas man att aktivera hela sin arsenal av frågetecken.
Alex menar, som väl de flesta redan vet numera, att hans morfar – den så kontroversielle Sven Stolpe (1905–96) – var själva ’ur-ondskan’ och den individ som gett upphov till alla slitningar och all tvedräkt på Schulmansläktens ena sida och i sista hand också är den person som bär ansvar för Alex egen ”låg-intensiva ilska”, så ofta dokumenterad i olika sammanhang.
Den slutsatsen stämmer onekligen till eftertanke … och i sak stämmer den säkert helt eller delvis eller möjligen inte alls. Jag ska redovisa mina dubier och förklara vad jag avser med hjälp av ett par typiska exempel:
Välkänt är att makarna Sven och Karin Stolpe skadades svårt, när den förre körde av vägen i hög hastighet med sin Chrysler för att, under en omkörning, inte riskera att frontalkrocka med en plötsligt uppdykande lastbil. Stolpes kärra fattade eld, och Karin fick tredje gradens brännskador. På sjukhuset tvangs man flytta hud från hennes lår till hals och bröstkorg för att minimera följdverkningarna av det som skett.
Enligt Schulman ägde kraschen rum lördagen den 09 juli 1932 och var ingen olycka utan en medveten självmordshandling; avsikten var helt enkelt att såväl chauffören själv som hustrun/medpassageraren skulle förolyckas. Fru Karins otrohet var utlösande faktor. Det är i vart fall så Alex tolkar det inträffade på sid 36f och 240ff i sin bok.
Jag utesluter inte att hans tolkning är riktig, men jag vet att olyckan – om det nu var en olycka… – inte kan ha inträffat i början av juli 1932. Av Svante Nordins magistrala Sven Stolpe-biografi Blåsten av ett temperament (2014) framgår nämligen att Karin Stolpe redan den 21/7, bara 12 dygn efter kraschen, skrev ett kärleksbrev till sin älskare Lagercrantz utan att andas minsta stavelse om vare sig bilolyckor, lasarettsbesök eller hudtransplantationer.
Förklaringen är troligen enkel:
Schulman torde ha valt att förlägga bilolyckan/självmordsförsöket i så nära tidsmässig anslutning som möjligt till Svens upptäckt av sin hustrus otrohet. Det valet har Alex rimligtvis gjort för att underbygga sin självmords- och, i förlängningen, sin mordhypotes. Som romanförfattare har man all rätt i världen att förfara så – och Bränn alla mina brev ÄR en roman och inte ett polisprotokoll.
År 1963 tog jag studenten vid Mjölby Gymnasium och försvann därefter i tangentens riktning till I4:s kaserner i Linköping och universitetet i Lund i exakt den ordningen. Jag fanns alltså inte längre på plats, när Sven Stolpe 1964 sökte och fick en lektorstjänst i svenska på min gamla skola. Där stannade han i åtta år fram till sin pensionering. Under en kortare period var hans dotter Lisette, omsider Allan Schulmans äkta hälft, elev vid gymnasiet.
I boken Glöm mig (2016) avslöjar Schulman att lektor Stolpe en dag satte upp ett egenhändigt skrivet meddelande på gymnasiets stora anslagstavla alldeles intill huvudentrén. Ordalydelsen följde väl inte precis konvenansens huvudregler – ”Lisette Stolpe är en hora!” – och var ett ramaskri mot det faktum att dottern börjat sällskapa med en jämnårig pys ifrån trakten. Den utpekade rev genast ner dekretet, men nästa dag och även nästnästa satte fadern upp det igen. Det ledde till att 16-åriga Lisette såg sig nödsakad att byta skola.
Är det verkligen sant att den kristne humanisten Sven Stolpe uppträdde på detta djupt motbjudande sätt mot den egen dottern? Det vet jag inte, men jag vet att det här övergreppet redovisas på sid 115 även i Schulmans nya bok, Brevbrännarskildringen, och där ingår i ett mönster: Stolpe var, enligt hans dotterson, ONDSKAN inkarnerad. För honom tedde sig ingen nedrighet främmande. På detta ger Alex otaliga andra exempel.
Efter att de ovanstående tiraderna skrevs har jag så smått forskat vidare och kan i dag ge klart besked på några viktiga punkter:
T ex vet jag att bilolyckan VAR en olycka, alltså inte ett kombinerat självmords- och mordförsök, samt att den ägde rum i juni 1931 och inte 1932. Detta framgår dels av ett brev som Harry Martinson skrev till Sven Stolpe i juni 1931 och dels av Svante Nordins ovannämnda bok. Lasarettsvistelser följde, men de blev inte långvarigare än att Sven och Karin kunde gifta sig i juli 1931, månaden efter kraschen.
Dessutom vet jag att Karins svåra brännskador med ty åtföljande ettåriga sjukhussejour var följden av att en gasbehållare detonerade i paret Stolpes hem någon gång på 1940-talet. Även till den uppgiften har jag två av varandra oberoende källor.
Om anslagstavla-intermezzot i Mjölby vet jag däremot ingenting ytterligare.
Klart är att Alex Schulman ägnar stort utrymme åt kontrafaktisk historieskrivning. Men läs gärna hans bok. Den har som sagt uppenbara förtjänster och sätter fart på tankeverksamheten.
I dödens väntrum beskrivs ett möte i Värmlandsskogen… den mötande förklarar att det alltid är den mötande som har väjningsplikt… Stolpe backar inför detta kristallklara argument.