Svensk propaganda anno 2016

li-bennich-bjorkman

Li Bennich-Björkman

Jag har vid upprepade tillfällen hävdat att den “ryska propagandans” eventuella framgångar kanske inte beror på att den är så himla “smart” utan att den svenska “motpropagandan” är så enormt töntig. Men jag kan ha fel, eftersom jag inte följer den ryska, men väl den svenska, som jag möter dagligen och stundligen i massmedierna. Ta t.ex. dagens kolumnist i UNT, professorn i statskunskap vid Uppsala universitet, Li Bennich-Björkman, som skriver om “Det skamliga föraktet för Ukraina“. Vad får man veta där? Jo, två saker, en faktuell och en emotionell:

1) I Tyskland råder en utbredd förståelse för den ryska hållningen till Ukraina, och man anser där att EU agerat naivt och oförnuftigt. Ryssland har, med rätta, känt sig hotat när EU:s Östra Partnerskap sattes i verket 2009. Också ledningen i Ukraina borde ha förstått det. Detta är förresten inte bara en utbredd uppfattning i Tyskland utan omfattas också av en del svenska diplomater och akademiker.

Roman Szporluk, som var professor i historia vid Harvard och särskilt insatt i bland annat Ukrainsk-ryska relationer, har pekat på hur Ukraina av de ryska eliterna, både kommunisterna och nationalisterna, alltmer kommit att betraktas som en icke-legitim politisk och kulturell enhet. När Nobelpristagaren Aleksandr Solzjenitsyn öppet uttalade att Ukraina bara bör omfatta områden där ukrainska språket dominerar, så är det fel att avfärda sådana åsikter som extrema.

De i Väst som har förståelse för Rysslands agerande gör det delvis för att de uppfattar Ukraina som svagt, en stat i sönderfall, ja knappt en stat. Om det är en stat så styrs den av klåpare, kanske fascister, som vi vare sig har anledning att befatta oss med eller ens respektera.

Så långt det faktuella innehållet i Bennich-Björkmans kolumn. Nu till det emotionella:

2) Vad som får henne att skämmas och bli rädd är hur vårt mänskliga förakt för det vi uppfattar som svaghet, här omsatt på internationell nivå, har på sina håll i väst, precis som en gång när Sovjetunionen existerade, skapat lojala fellow-travelers som, samtidigt som de bekänner sig till den liberala demokratiska rättsordningen, legitimerar den ryska ny-imperialismen i namn av att makt är rätt.

Det “svenska” i Bennich-Björmans kolumn utgörs av punkt 2, d v s att en svensk myndighetsperson, i detta fall en professor från ett ärevördigt och ansett universitet, talar om vad hon inte tycker om. Menigheten antas därvid ta detta till sitt hjärta och tycka likadant.

Detta var kanske en agitation som fungerade på Gustav III:s tid när kungen hade full kontroll över opinionsbildningen och kunde låta sina präster på söndagarna dundra fram sin vrede över eventuella oliktänkande. Men Gustav var intelligent och skötte propagandan till utlandet på ett suveränt sätt genom att via böcker och tidningsartiklar, ofta genom icke-svenska bulvaner, ge sakliga motiv varför Sveriges krig mot Ryssland låg i allas intresses att stödja, inte bara svenskar.

Om Bennich-Björkman, och andra med hennes emotionella inställning, istället ville sakligt förklara varför Sverige och EU ekonomiskt, politiskt och i värsta fall militärt, ska binda sina öden till en statsbildning som, redan före 2014, i över tjugo år haft uppenbara problem att ta vara på sig själv, så skulle debatten klarna.

  5 kommentarer for “Svensk propaganda anno 2016

  1. Kjell Martinsson
    2016-02-13 kl. 15:44

    Jo, och under tiden finns det ju möjligheter för den som är “stadd i kassa” att t ex stödja den penninginsamling som pågår: “Till de politiska fångarna i Odessa”.

    Sedan den 2 maj 2014 har, utan rättegång, ett antal politiska fångar suttit fängslade efter mordbranden mot Fackföreningarns hus i Odessa, där ett mycket stort antal fackföreningsmedlemmar från olika organisationer blev innebrända. Delar av de mördades protesterande familjer har fängslats och staden har delats upp i två läger, för och emot fascisternas illdåd.

    Demonstrationer har förekommit i staden och juridiskt sett är läget oklart.

    Postgiro: 209 86-6

  2. Redax
    2016-02-15 kl. 11:59

    Följande diskussion har utspunnit sig på facebook om detta inlägg:

    13 februari kl 16:37 Lilian Ek Saho: Emotionell förståelse upphöjd till vetenskap så bra …

    13 februari kl 18:43 Lennart Ilke: Fascinerande att iaktta hur tidigare antiimperialister kan förvandlas till förstående apologeter!

    13 februari kl 18:51 Lilian Ek Saho: Okejrå apologi är inget ord jag brukar svänga mej med men håller du med mej i kritiken?

    13 februari kl 19:16 Lennart Ilke: Det jag menar är att Lindelöfs sida ofta uttrycker förståelse för Ryssland och dess härskarpolitik mot mindre grannstater. Jag är alltså mera inne på LBB:s linje.

    13 februari kl 19:28 Lilian Ek Saho: Härskarpolitik?

    14 bebruari Mikael Bourner: Medvedev har tydligt och klart sagt att det krig dom bedriver sedan flera år i Syrien inte har någon annan motivation än egna nationella intressen. Är han imperialist då? Eller en snäll gubbe? På nåt bakvänt sätt som man måste vara initierad för att fatta?

    15 februari Mikael Bourner: Är rysk militär aktivitet i Syrien imperialism om den utövas uteslutande för att skydda Rysslands nationella intressen? Vad är, vitsen med att vara marxist om man inte är konsekvent i hur man ser på t ex imperialism?

    15 februari Knut Lindelöf: Ja, på bloggen uttrycks ofta förståelse för Ryssland just därför att sådan är helt nödvändig för att förstå sammanhanget. Även Ryssland har legitima nationella intressen att försvara. Den ryska inblandningen i Syrien är förstås brutal, men den skiljer sig på ett välgörande sätt från andra makters dolda (undercover-) inblandning. Och vad som än kan sägas om al-Assad-regimen är den Syriens enda lagliga – precis som Putin i Ryssland, huset Saud i Saudiarabien etc.

  3. Anders Persson
    2016-02-15 kl. 13:23

    Mikael och Lennart! Jag tror inte att jag är “marxist”, vad det nu är, men jag står fortfarande bakom den antiimperialism som DFFG gav uttryck för på sin tid.

    Syrien är, diktatur eller ej, en erkänd stat. Det är ett brott emot en räcka internationella principer att militärt understödja inhemska upprorsrörelser, även om de har vår sympati. I detta fall har de dock inte ens detta, eftersom de vill, till skillnad från “Assadregimen” förfölja både kvinnor och kristna i landet.

    Ryska militära enheter är i Syrien sedan länge med landets godkännande. Dyker det upp militär från andra länder är det en krigsförklaring emot en självständig nation som Syrien är, diktatur eller ej.

    I sin politik leds Ryssland av egenintresse liksom alla andra länder i hela världen, också Sverige – hoppas jag.

    Vad gäller “marxister” så tog Lenin stöd av Kejsartyskland, Stalin av Storbritannien och Mao Tsetung av USA.

  4. 2016-02-15 kl. 15:20

    Knut!
    “Den ryska inblandningen i Syrien är förstås brutal, men den skiljer sig på ett välgörande sätt från andra makters dolda (undercover-) inblandning.” När du skriver så, syftar du då även på Rysslands olika sätt att ingripa i Syrien respektive Ukraina? I det senare fallet kan man ju faktiskt använda begreppet “undercover”, ett mer dolt och förnekat militärt stöd som dock är uppenbart för de flesta utomstående betraktare.

  5. Knut Lindelöf
    2016-02-15 kl. 18:54

    Margareta!
    Ja självklart! Även om det inte var det jag tänkte på i det här fallet.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.