li-bennich-bjorkman
Li Bennich-Björkman

Jag har vid upprepade tillfällen hävdat att den ”ryska propagandans” eventuella framgångar kanske inte beror på att den är så himla ”smart” utan att den svenska ”motpropagandan” är så enormt töntig. Men jag kan ha fel, eftersom jag inte följer den ryska, men väl den svenska, som jag möter dagligen och stundligen i massmedierna. Ta t.ex. dagens kolumnist i UNT, professorn i statskunskap vid Uppsala universitet, Li Bennich-Björkman, som skriver om ”Det skamliga föraktet för Ukraina”. Vad får man veta där? Jo, två saker, en faktuell och en emotionell:

1) I Tyskland råder en utbredd förståelse för den ryska hållningen till Ukraina, och man anser där att EU agerat naivt och oförnuftigt. Ryssland har, med rätta, känt sig hotat när EU:s Östra Partnerskap sattes i verket 2009. Också ledningen i Ukraina borde ha förstått det. Detta är förresten inte bara en utbredd uppfattning i Tyskland utan omfattas också av en del svenska diplomater och akademiker.

Roman Szporluk, som var professor i historia vid Harvard och särskilt insatt i bland annat Ukrainsk-ryska relationer, har pekat på hur Ukraina av de ryska eliterna, både kommunisterna och nationalisterna, alltmer kommit att betraktas som en icke-legitim politisk och kulturell enhet. När Nobelpristagaren Aleksandr Solzjenitsyn öppet uttalade att Ukraina bara bör omfatta områden där ukrainska språket dominerar, så är det fel att avfärda sådana åsikter som extrema.

De i Väst som har förståelse för Rysslands agerande gör det delvis för att de uppfattar Ukraina som svagt, en stat i sönderfall, ja knappt en stat. Om det är en stat så styrs den av klåpare, kanske fascister, som vi vare sig har anledning att befatta oss med eller ens respektera.

Så långt det faktuella innehållet i Bennich-Björkmans kolumn. Nu till det emotionella:

2) Vad som får henne att skämmas och bli rädd är hur vårt mänskliga förakt för det vi uppfattar som svaghet, här omsatt på internationell nivå, har på sina håll i väst, precis som en gång när Sovjetunionen existerade, skapat lojala fellow-travelers som, samtidigt som de bekänner sig till den liberala demokratiska rättsordningen, legitimerar den ryska ny-imperialismen i namn av att makt är rätt.

Det ”svenska” i Bennich-Björmans kolumn utgörs av punkt 2, d v s att en svensk myndighetsperson, i detta fall en professor från ett ärevördigt och ansett universitet, talar om vad hon inte tycker om. Menigheten antas därvid ta detta till sitt hjärta och tycka likadant.

Detta var kanske en agitation som fungerade på Gustav III:s tid när kungen hade full kontroll över opinionsbildningen och kunde låta sina präster på söndagarna dundra fram sin vrede över eventuella oliktänkande. Men Gustav var intelligent och skötte propagandan till utlandet på ett suveränt sätt genom att via böcker och tidningsartiklar, ofta genom icke-svenska bulvaner, ge sakliga motiv varför Sveriges krig mot Ryssland låg i allas intresses att stödja, inte bara svenskar.

Om Bennich-Björkman, och andra med hennes emotionella inställning, istället ville sakligt förklara varför Sverige och EU ekonomiskt, politiskt och i värsta fall militärt, ska binda sina öden till en statsbildning som, redan före 2014, i över tjugo år haft uppenbara problem att ta vara på sig själv, så skulle debatten klarna.

Föregående artikelZigenerska
Nästa artikelSvenska ambassadörer vilse i björnskogen

Välkommen! Håll god ton. Inga personangrepp!

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.