Svensk vapenexport …

Bild från Saab ABs officiella hemsida.

Bild från Saab ABs officiella hemsida.

Det där med vapen och vapenexport har blivit mycket svårt. Å ena sidan behöver vi vapen till vårt försvar. Men å andra sidan är vapen något som dödar människor och ställer till stor förödelse varhelst de kommer till användning.

Man kan även förstå den militära synen av saken, att man önskar förfoga över de mest avancerade och mest tekniskt förfinade produkter som finns att få. Sverige som länge haft stort kunnande och en tekniskt avancerad industri har av tradition varit väl skickade att framställa även de mest avancerade vapnen.

Men nu har Sverige nedrustat sitt territorialförsvar och via Nato förberett sig för att i realiteten bli en del av USAs väpnade styrkor och krupit in under Natos intresseparaply. Därmed har våra egna nationella intressen satts åt sidan.

Våra vapenindustrier har också i större eller mindre utsträckning synkroniserats med olika vapenindustrier och annan industri som finns inom Nato. Det har betraktats som en helt naturlig process och som en fråga av rent teknisk karaktär.

Men ännu har Sverige en del kvar; Hägglunds i Ö-vik, Bofors, FMV och framför allt Saab AB. Där finns:

  • Aeronautics (robotar, drönare och utveckling av JAS 39 Gripen, 3000 anställda)
  • Dynamics (markstridsvapen, missilsystem [bl a Carl Gustaf, Robot 70, Bamse, RBS 15 …], torpeder, sensorsystem, obemannade undervattensfarkoster och signaturhantering samt fjärrstyrda militärfordon) 1500 anställda,
  • Electronic Defence Systems (landbaserade och marina radarsystem, display- och övervakningssystem) 2500 anställda
  • Security and Defence Solutions (C4ISR-system, Airborne Early Warning System, Civil Security systems and solutions, Training and simulation, samt telekom- och elkraftlösningar. Här ingår nu även Saab Kockums som bl a bygger u-båtar. 2500 anställda.
  • Support and Services (finns på många orter i Sverige och bl a i USA och Sydafrika. Man erbjuder “integrerade supportlösningar”, teknik- och logistiksupport, underhåll och “fältfasciliteter”, samt regional flygplanssupport). 1800 anställda.
    (källa: Wikipedia)

Det här är förstås en stor nationell tillgång (8500 anställda bara inom Saab), men också sedan 1994 (då Sverige gick med i PFF) ett stort och obearbetat politiskt dilemma. Ska Sverige bara tillverka och sälja vapen i enlighet med Natos intressen, eller finns ännu några specifikt svenska säkerhetsintressen? Och är Natos och svenska säkerhetsintressen alltid sammanfallande? Nej, sannerligen inte! Långt ifrån alla USAs allierade är Sveriges vänner. Exemplet Saudiarabien gjorde detta tydligt.

Nu pågår en utredning om krigsmaterielexporten, förkortad KEX, som ska vara färdig i juni. Tidigare hade Sverige förbud mot försäljning till länder i, eller på väg in i, väpnade konflikter. Det höll förstås inte, vapen är ju till för att användas. Nu diskuterar KEX olika “demokratikriterier”, vilket förstås också kommer att visa sig ohållbart.

I en resonerande ledare i dagens UNT med rubriken “Vi behöver vapenexport” kommer man fram till …

… att svenska säkerhetsintressen kan tala för att vapen ska kunna säljas till alla, om export anses motiverad för att upprätthålla det svenska försvarets egen förmåga.

… men så backar man och menar …

“… att exportera till bokstavligen vem som helst innebär samtidigt att legitimiteten i vapenexporten generellt undermineras – på det sätt som det nu äntligen avvecklade Saudiavtalet visar.

Ja, det är just här som det bränner till. Här finns det politiska dilemmat; att befinna sig inom USAs intressesfär, men ändå avstå från vapenaffärer med Saudiarabien. Det politiskt/moraliska argumentet krockar med vår säkerhetspolitik i praktiken. Och den knipan kommer man inte ur utan hyckleri och/eller skumraskaffärer. Det här accepteras i princip – efter ett någorlunda anständigt resonemang – av UNT-ledaren och man drar följande slutsats …

att längre än till en halvmesyr kommer man inte när alla helt entydiga alternativ framstår som omöjliga.

Något utöver ökad öppenhet och begränsad tystnadsplikt runt all vapenexport har man inte att föreslå, vilket man inte behöver vara någon Einstein för att räkna ut att det inte kommer att hjälpa.

Det verkliga problemet är att Sverige håller sig med två olika säkerhetspolitiska doktriner. Å ena sidan den kosmetiskt moraliska för högtidstalen om mänskliga rättigheter i hela världen, om feminism, om bekämpandet av fattigdom och nöd etc. Å andra sidan den som ser Sverige som ett underordnat Natoland och ett agerande därefter. Den traditionella svenska säkerhetspolitiken med alliansfrihet och nationellt oberoende som grund, den som varit en hörnsten i generationer, har liksom bara försvunnit som om den blivit en anakronism.

Så länge man talar om en svensk vapenindustri finns förstås en specifikt svensk säkerhetsaspekt med i bilden. Så länge Sverige inte förmår formulera denna  säkerhetspolitiska aspekt – med det nationella oberoendet och alliansfriheten som överordnad alla andra (iofs också viktiga) aspekter – kommer vapenexportdilemmat att bestå. I fallet Saudiarabien blev det konflikt med både det moraliska och den gamla inrotade alliansfriheten.

Med en svensk säkerhetsdoktrin där det nationella oberoendet och alliansfriheten är bestämmande, försvinner dilemmat och vapenexporten kan pågå till alla länder (oavsett inre förhållanden) som inte kan bli hot eller medverka till hotfulla anslag mot svenska intressen. Svårare än så borde det inte behöva vara.

Dela detta inlägg...
  •  
  •  
  •  
  •  

  3 kommentarer for “Svensk vapenexport …

  1. Henrik Persson
    2015-05-20 kl. 1:04

    Ja Knut, det finns problem med att exportera vapen …

    Denna text skrev jag för några år sedan angående svensk vapenindustris exportsuccé Granatgeväret Carl Gustaf, som har använts i Burma länge, men också i t ex Irak:

    Det svensktillverkade granatgeväret Carl Gustaf har spritts över världen och finns sedan länge i Burma. Det har tillverkats av FFV, Förenade Fabriksverken, med säte i Eskilstuna. 1991 slogs vapensmedjan Bofors samman med FFV. Nytt namn blev Swedish Ordnance, inom Celsius-koncernen, som 1999 köptes av SAAB-gruppen.

    Både brittiska och amerikanska företag har därefter köpt in sig i SAAB:s vapentillverkning. Men hur ser historien innan dess ut? Jo, granatgeväret Carl Gustaf började tillverkas redan 1946 och dess ammunition är effektiv mot tanks.

    Men anti-tankgranater är inte det enda slags projektiler som skjuts med detta gevär. Även granater som enbart ska skada eller döda människor kan också skjutas med Carl Gustaf. Carl Gustafs anti-personella granater innehåller ett urverk, och granaten är tidsinställd. Den exploderar uppe i luften, ovanför den plats där den ska skada. Taggiga metallstycken sprids med våldsam kraft. Dessa sliter fullständigt sönder de människor som träffas.

    Den svenske Burmakännaren Bo A Olson skrev vid den här tiden till den svenska centerriksdagsmannen Sven-Erik Nordin apropå dennes avfärdande av tanken att granatgeväret skulle komma att användas till något annat än att beskjuta stridsvagnar.

    “I november 1988 befann jag mig vid fronten i Mae Ta Waw. En pansarvärnsgranat av typen Carl Gustaf träffade en gerillabunker byggd av trädstammar, lera och bambu. Granaten exploderade inne i bunkern och jag skulle gärna velat ha riksdagsman Nordin med mig då vi med hjälp av bältesspännen, knappar och andra lösa föremål försökte identifiera de blodiga trasor som några minuter tidigare varit unga pojkar.”

    Sveriges riksdag antog redan 1971 tydliga riktlinjer som angav att export av vapen inte skulle tillåtas till länder i krig eller till länder med “inre väpnade oroligheter”. Ändå kringgås uppenbarligen dessa regler ofta. Och det gäller förstås inte bara Carl Gustaf och Burma. Senast under Irakkriget har en omfattande export av svensk krigsmateriel skett till USA och England. Denna export har bl.a. innefattat den målstyrande artillerigranaten Excalibur – kostar 1 miljon kr per styck – som också direkt använts, till och med inne i Bagdad.

    Vapen är en av världens lönsammaste handelsvaror. Granatgevär och ammunition till ett värde av nära 35 miljoner kronor sändes från Sverige till Rangoon i Burma med båt under 1983. 1988 kom uppgifter om att Carl Gustaf-granater via ett företag i Singapore nått Burma.

    Vissa gerillagrupper i Burma, t.ex. bland karenerna, har lyckats tillverka kopior av Carl Gustaf. Det har också erövrats av olika gerillor direkt från regeringsarmén, som innehaft både den pansarbrytande och anti-personella typen. Granatgeväret Carl Gustaf och dess ammunition har alltså funnits, och finns enligt flera uppgifter fortfarande, på båda sidor i de områden i Burma där krigshandlingar ännu pågår.

    Carl Gustaf är så spridd över världen att det går att lista upp de militära “smeknamnen” på granatgeväret. Brittiska trupper kallar granatgeväret Carl Gustaf för “Charlie G”. Kanadensisk militär säger “84-an” eller “Carl G”. USA-trupper kallar det “the RAAWS” det vill säga “Ranger Anti-Armor Weapon System”, eller “the Gustav”, eller, helt enkelt: “the Goose” – “Gåsen”. Inom Australiens militär säger man “Charlie Gutsache” och “guts ache” är slang för – magont.

    Fakta, lästips:
    Malin Berggren: “Lätta vapen, svåra problem” PAX Förlag 2002
    Bo A. Olson: “Burma – den gäckande påfågeln”, Burma Center 1995.
    Bilder av hur de ohyggliga splitterskadorna efter Carl Gustaf-granaterna kan se ut – på en person som ändå överlevt – syns på en bild från Burma som jag inte kan återge här. Från 1983 inleddes en stor export av vapnet, med ammunition, från Sverige till Burma.

  2. Bengt Svensson
    2015-05-21 kl. 22:33

    Tack för det, Henrik!
    Eftersom USA/Nato har varit nästan konstant i kolonialkrig och “vanliga” krig sedan andra världskriget, blev blev ju det där om “krigförande stat” rena hyckleriet. Dessutom något av ett skämt, ungefär som: “Vi säljer glass enbart till folk som inte tycker om glass”.

    Nu föreslås att vapenexport är ok till alla “demokratiska” länder, d v s de som startat nästan alla krig, och därför behöver mycket vapen och dessutom kan krysta fram betalning ur statskassan. På tal om statskassa så lägger USA officiellt 610 miljarder dollar på sin krigsmakt, mer än de nästa sju staterna tillsammans:
    Kina, Ryssland, Saudiarabien (nästan lika mycket som Ryssland!), Frankrike (hotat av alla sina grannar!?), England, Indien, Tyskland.

    Eftersom Saudiarabien är militärt och ekonomiskt allierat med en massa “demokratiska” länder, så måste väl det också vara “demokratiskt”, och den svenska vapenexporten dit kan återupptas oavsett dess olagliga anfallskrig mot Jemen?

  3. Bo Lagerqvist
    2015-09-05 kl. 21:49

    SAAB är en av Nobelprissfärens sponsorer. Men det är väl i o f sig i sin ordning eftersom Alfred Nobel själv var en stor vapentillverkare genom ägandet av Bofors som han köpte och ställde om produktionen till avancerade kanoner. Alfreds far konstruerade förresten minor som bl a användes i Krim-kriget. Se saab.com

Kommentera

Denna webbplats använder Akismet för att förhindra skräppost. Läs mer om hur dina kommentarsuppgifter behandlas.