Svenska Akademien förfogar över tillgångar ingen utomstående riktigt kan beräkna, de delar ut priser (mutor) till dem de anser förtjänat att äras av dem själva. Detta möjliggörs av – som det står i en FOKUS-artikel från maj 2009:
Det är svårt att få en heltäckande bild av Svenska Akademiens ekonomi eftersom den drivs under en uråldrig juridisk form: »offentlig korporation och anstalt«. Det innebär att varken årsredovisningar eller bolagsrapporter behöver vara offentliga. […] Ingen myndighet har rätt att granska Svenska Akademien. […] Dessutom är alla inkomster – utöver de som rör fastigheter – skattebefriade.
Akademien är en ankdamm med oförtjänt hög prestige. Förr eller senare skulle doften av något ruttet sippra ut genom någon läcka, och nu kom det. Att det tog så lång tid beror förstås på att Svenska Akademien har förmögna och mycket inflytelserika beskyddare. Det har man för att man sedan år 1900 blivit så intimt förknippad med Nobelpriset i litteratur, det kanske mest uppmärksammade kulturella uttryck som Sverige har ute i världen, ett ”varumärke” fullt i klass med IKEA, Volvo och ABB.
Svenska Akademien har haft motgångar och motståndare förr. Efter 1792 (Gustaf III:s död) förlorade den i prestige och 1795 blev den t o m ”suspenderad” i två år av politiska skäl.
I början av 1800-talet gick ”den nya litteraturens” företrädare till häftiga angrepp vilket trängde tillbaka Akademiens anseende och betydelse. Först 1834, med Bernhard von Beskow på sekreterarposten blev Akademien lite mer livaktig, vilket så småningom ökade Akademiens anseende i lite bredare kretsar. Men den hade då ingen central ställning i svenskt kulturliv.
Inte förrän på 1880-talet med Carl David af Wirsén fick de lite pondus i kampen mot ”den nya litteraturen” med Strindberg i spetsen förstås. Röda rummet (1879) t ex blev ett rött skynke för Wirsén och Akademien.
Sedan år 1900 har det alltså gått uppåt på prestigestegen, för att idag vara landets högsta uttolkare av begreppen ”snille och smak”, vilket Akademien själv översätter till nusvenska med orden:
snille = ”talang och begåvning”, och
smak = ”ett slags finare estetisk uppfattnings- och omdömesförmåga”.
Genom sin verksamhet ger man dessa begrepp sitt innehåll.
Men nu har Svenska Akademien förmodligen sett sina bästa dagar. Från och med nu kommer det som ska ses som ”talang och begåvning”, och vad som är ”ett slags finare estetisk uppfattnings- och omdömesförmåga”, knappast längre att vara deras sak. Normgivarens auktoritet har fått sig en rejäl törn. Så långt har detta mycket lite med #metoo-rörelsen att göra. Det här blir nu en stor svensk kulturfråga.
Vad nu med #metoo?
Alltså, att det finns män med makt, som utnyttjar sin ställning för att knyta till sig unga kvinnor är knappast något särskilt förvånande. Det är standard i litteratur, film och kulturkotterier. Fenomenet är emellertid i grunden en följd av ekonomisk ojämlikhet. Människor med makt (oftast män) utnyttjar ibland sin överordnade ställning till att förnedra underlydande. Det speciella med #metoo-rörelsen är att den fokuserar på män som utnyttjar kvinnor (vilket är vanligare än män som utnyttjar män eller kvinnor som utnyttjar kvinnor och/eller män). Och kampanjen bortser även från nyanser som att det finns kvinnor som utnyttjar situationen och skaffar sig fördelar från överordnade män genom att låta sig utnyttjas sexuellt. Grundproblemet är som alltid alltså den ekonomiska ojämlikheten – men alltså också en könsfråga.
Den sex- och sensationsfixering som kännetecknar vårt starkt mediestyrda samhälle är en annan bov i dramat. Drev och kampanjer som dessa betyder klirr i kassan för medierna. Det driver förstås också på.
För att till sist komplicera diskussionen ytterligare om #metoo vill jag citera Lena Andersson från sin eftertänksamma polemik mot Ebba Witt-Brattström i SR häromdagen. Ebba Witt upprepade bara sin redan välkända upprördhet över mäns våld mot kvinnor, medan alltså Lena A problematiserade det hela på ett intressant sätt.
Jag tycker nog att det rationella samtalet bryter samman i den här vittneskulturen som vi har bestämt oss för att leva i, där vi ägnar oss nästan helt och hållet åt vittnesmål av egna erfarenheter, och de ska inte kunna diskuteras utan de ska bara bejakas. Att ställa frågor som det uppenbarligen finns undringar kring, ingår i ideologin att man inte ska göra, utan nu ska man bara lyssna. Till slut blir det där en slags underkastelse och alla springer åt samma håll och det skapar sin egen tystnadskultur. […]
Det är ett massivt tryck och sånt är aldrig bra för det rationella samtalet, som vi ändå ska bygga vår offentlighet på. Den förutsätter att man ska diskutera. […]
Jag känner inte igen det här heller från mitt liv. Och om vi ska ha vittneskultur så ska väl alla vittnen räknas. Jag känner inte igen det från skolan heller eller från dagis. […]
Man måste vara dialektisk, ständigt…
”Den sex- och sensationsfixering som kännetecknar vårt starkt mediestyrda samhälle är en annan bov i dramat. Drev och kampanjer som dessa betyder klirr i kassan för medierna. Det driver förstås också på.” Skriver KL.
När jag nyligen gick vidare från ett av lindelof.nu-inläggen rörande ”kulturprofilen” kom jag till Enn Kokks blogg. Vad är det som mina ögon först fastnar på? Kontaktannonser från vackra arabiskor. Sen blev det thailändska och ryska dito. Jag som är ganska ny som bloggtittare har nu funnit att det är många, låt mig kalla dem vänsterbloggare, inte bara i Sverige som tydligen får lite kassatillskott genom dessa koppleriannonser. Det är upplysande.
Bertil C!
Jag letade förgäves efter de där vackra arabiskorna på Enn Kokks blogg. Hur hittar man dem? Kanske bäst att fråga Enn Kokk.
Bertil C!
Det du har bevittnat är något som kallas anpassade annonser och vad som visas på dem är relaterat till vad du har surfat på tidigare. Så om nu Bengt Svensson vill se det du såg i annonserna måste han besöka liknande sidor. Exempel: du har letat efter en ny soffa och har kollat på massa hemsidor, detta kommer att resultera i att en massa annonser på soffor visas i just dessa annonser. Annonserna kan även visa fel och då kan du välja att trycka på en ikon på annonsen för att den inte ska visad eftersom den inte är lämplig.
Nyss kollade jag Enn Kokks blogg igen. Då fanns där inga annonser! Konstigt – det kanske är jag som varit ute och letat och som identifierats som den som vill ha kontaktannonser! För några veckor sedan köpte jag ett par fågelholkar på nätet och sedan dess får jag ofta annonser om andra holkar. Men jag minns inte om jag varit ute och sökt vackra damer! Kanske är det begynnande hjärnplack?
Tänkvärt (igen), tänk 2, tänk minst 2 gånger, tänk efter, tänk gärna före, tänk till. Men framför allt TÄNK!
Mot bakgrund av dagens mediestorm skulle man kunna tro att alla män är manschauvinister. Men så är det förstås inte. Ja, i själva verket är de nog ganska få och i vilket fall som helst har de åtminstone ännu inte börjat organisera sig politiskt.
Det har däremot deras kvinnliga motsvarigheter gjort. Det påstår åtminstone Ann-Charlotte Altstadt på ”Missa inte” den 27 november.
Men jag kan inte tro annat än att dessa också är ganska få. För visst vore det väldigt sorgligt om vi som inte betraktar oss som vare sig manschauvinister eller kvinnochauvinister också skulle behöva organisera oss politiskt.
”Man måste vara dialektisk, ständigt…” – så avslutade Lena Andersson #metoo-diskussionen med Ebba Witt-Brattström i radions Studio 1 för några dagar sen. Jag hörde samtalet, mindes slutorden och uppskattade på det sätt Lena Andersson konsekvent, sakligt och genomtänkt nådde fram till det som ytterst sammanfattar poängen med yttrandefriheten – det rationella samtalet där man ständigt måste vara dialektisk. Bra Knut att du tecknade ned Lena Anderssons argumentation!
Den självhatande vänster som Ann Charlott Altstadt kritiserar i sin krönika ”Vit man vänsterns enda fiende” på ”Missa inte” den 27/11 har gett oss det nya begreppet oikofobi. ACA kritiserar detta självhat utifrån ett traditionellt vänsterperspektiv men de flesta som runt om i Europa uppmärksammat samma självhat beskriver sig som borgerliga.
Hos oss har Johan Hakelius länge visat intresse för denna borgerlighet, så det kanske inte är någon tillfällighet att det var tidskriften Fokus, där han idag är redaktionschef, som först publicerade ACA:s krönika.
Paulina Neuding som sedan några månader är chefredaktör på tidskriften Kvarta, som också uppmärksammats på ”Missa inte” (29/11), är också intressant i sammanhanget. Häromåret publicerade hon i Svenska Dagbladet en intervju med juristen och EU-skeptiktern Thierry Baudet, som just i dagarna har kommit med boken Oikophobie – der Hass auf das Eigene.