Tre ”socialdemokratiska” ambassadörer skriver i AB 2016-02-11 att det nu är dags för Sverige att ta steget till ett framtida medlemskap i Nato, gärna – om de så önskar – i samverkan med Finland.
Deras argument bygger på en premiss som inte föreligger; att Ryssland är ett hot mot oss i Östersjöområdet. Alla som vill undersöka den saken bör först och främst göra klart för sig två saker:
- Rysslands försvarsbudget är tiondelen av USAs – före den nu föreslagna chockhöjningen inför nästa år för att kunna rusta upp Europas Nato-länder.
- Ryssland har inga intressen av att expandera utanför sina klassiska intressesfärer, vilket i o f s kan innefatta Ukraina (Krim), Vitryssland, Baltikum och några länder i Kaukasus. Men några aspirationer på världshegemoni finns inte. Sverige (Finland m fl nordiska länder) som neutralt (alliansfritt) land är vad som bäst gagnar också ryska säkerhetsintressen och får dem att hålla sig inom sina nuvarande gränser.
Men denna min geopolitiska bild delas inte av det svenska etablissemanget och alltså inte av de tre ambassadörerna Bo Eriksson, Sven-Olof Petersson och Manne Wängborg. För dem utgör Ryssland ett hot i alla riktningar.
De inleder sin artikel med att berömma försvarsminister Peter Hultqvist för att vara en klok karl som uppmuntrar all samverkan inom Norden, med USA och med Nato (inklusive det så kallade värdlandsavtalet), men kritiserar honom sedan för hans defaitism att hålla fast vid att inte söka – och inte ens vilja utreda ett – Natomedlemskap. Nej, ”det är dags för Sverige att sluta vara fripassagerare och ta steget till ett framtida medlemskap i Nato, gärna – om de så önskar – i samverkan med Finland.”
Märkligt nog påstår också ambassadörerna – helt emot vad som nyligen meddelats – att stora delar av det svenska folket håller på att bli Natoförespråkare. Men Natomotståndet har istället ökat det senaste året. Det bryr man sig alltså inte om, utan går på i ullstrumporna och påstår att svenska folket håller på att blir mer Natosinnade, vilket beror på (menar de) att:
… vi i dag möter en helt annan säkerhetspolitisk situation med nya utmaningar. Östersjön är inte längre det lågspänningsområde, som vi har vant oss vid sedan det kalla krigets slut. Ryssland har annekterat Krim och stöder aktivt separatister i östra Ukraina. Oblyga hot uttalas mot de tre baltiska länderna, som med rätta känner sig hotade.
Alltså, hotet från den ryska björnen Putin. Det är det som nu trumpetas uppifrån och gör att vi till varje pris måste söka skydd hos närmaste och mest rustade björnjägarbataljon. Man tar sig för pannan. Det här kommer förstås allt fler att genomskåda.
Alltså, vem hotar vem egentligen? Man undrar faktiskt hur dessa säkerhetspolitiska dilettanter har kunnat upprätthålla betydande positioner i rikets utlandstjänst.
Håkan Holmberg har i dagens UNT en klok artikel om konspirationsteorier. Där påpekar han bland annat att ”vissa teorier tycks vara outslitliga – i synnerhet de som handlar om att den ena eller andra etniska eller religiösa gruppen konspirerar för att ta kontroll över resten av världen.”
”Att konspirationsteorierna alltid är icke-falsifierbara (konstruerade så att de i likhet med horoskop tycks bekräftas vad som än händer) eller förutsätter att välkända samband och förhållanden ignoreras, ligger i sakens natur. Och den som säger emot är naturligtvis själv en del av den stora sammansvärjningen.”
Så sant, så sant. Men detta gäller givetvis inte UNT och andra medier som ständigt upprepade konspirationsteorin att Ryssland står beredd att ”ta kontroll över världen” och att vad Ryssland eller Putin än säger eller gör är det en del i denna diaboliska plan.
Jag gick in på UNT:s hemsida och gjorde några slumpvisa sökningar. Hittade bland annat denna som handlade om den goda nyheten att Ryssland stött Syrien som ställt sig beredd att avveckla sina kemiska vapen. Citat (min kursiv):
”Enligt Fredrik Westerlund, säkerhetspolitisk analytiker på FOI, vill Ryssland med förslaget köpa sig tid och stärka sitt inflytande. Kortsiktigt handlar det om att förhindra en amerikansk militär intervention i Syrien.
– Antingen genom att hitta en lösning som gör att amerikanerna avstår, eller åtminstone komma med ett förslag som gör att en sådan intervention skjuts på framtiden. Åtminstone en veckas tid kan Ryssland köpa sig på detta sätt, tror Westerlund. Långsiktigt handlar det om att stärka Rysslands position internationellt.”
Detta var den 10 september 2013, långt före Krim – och Ukrainakriserna. Vad som än händer eller sägs så är det alltid någon ond rysk avsikt bakom. Damned if you do, damned if you don’t.
Knut!
Det är klart att du kan sätta likhetstecken mellan ”alliansfritt och
”neutralt” om du vill, men i efterkrigsformeln ”Alliansfrihet i fred syftande till neutralitet i krig” är de två orden inte synonymer. Alliansfriheten i fred är där ett medel medan neutraliteten i krig är målet.
Men idag är faktiskt inte neutralitet i krig målet. Utan målet är handlingsfrihet. Jag tog upp detta i en gästblogg här hos dig häromdagen.
I en egen kommentar till denna gästblogg satte jag också ett frågetecken för dagens fredsrörelse som inte uppmärksammat detta. Kan en rörelse som förvisso håller på alliansfriheten men inte kräver att vi skall hålla oss utanför stormaktskrigen verkligen kallas en fredsrörelse?
Knut!
Tror du att det är till fördel eller nackdel för NATO-motståndet att en del NATO-motståndare förnekar eller försvarar att Ryssland bedriver ett lågintensivt krig mot Ukraina?
Jag citerar från DN 19/1 2016.
”En del av det som Hultqvist säger är felaktigheter framförs av personer som också försvarar Rysslands krigföring i Ukraina.”
Mats L!
Jovisst, enögdhet är alltid lätt att avfärda. Självklart kommer dessa debattörer att enkelt kunna avfärdas som ”prov utan värde” om man vägrar se ryssarnas spel i egen sak även i östra Ukraina. Jag kan gissa vilka du menar, men de får stå för sitt. Snöa dock inte in på det nu, utan försök att se helheten. Vem är mest ute och cyklar idag när det gäller Natos framstötar mot Europa (och därmed mot Sverige och Ryssland)?
Ett bra svar Knut! Snöa inte in på de som varnar för Ryssland? Putin är klokare än Löfvén och kompani. Deras krigsskrammel, ja jag menar att den Svenska regimens propaganda är krigsskrammel med NATO generaler är allvarligare för oss och vår fred än vad Putin eller Assad någonsin kommer att bli. Den Svenska fredsrörelsen är ingen rörelse alls, den har somnat in. NATO-motståndet sker bäst här och i ett alliansfritt Sverige. Låt oss arbeta för det.
Tillägg. Måste klargöra vad jag menar med ”här” menar jag ju självklart här i Sverige och inte i EU eller genom ombud i USA och NATO.
Det finns också en skillnad mellan parollerna ”Bevara alliansfriheten” och ”Försvara alliansfriheten”.
I den första parollen ryms en form av oberoende som det tillbakablickande och fredsfrämjande begreppet ”1812-års politik” innefattar och den tvåhundraåriga fredens tid – för Sverige. Visserligen ett ruskigt kattrakande under andra världskriget, den s k midsommarkrisen 1941 i samband med Tysklands anfall på Sovjetunionen och den slagsida som neutraliteten hade mot Hitlers Tyskland. Tyskland angrep Sovjetunionen i Operation Barbarossa med totalt 4,5 miljoner soldater 1941. Tyska permittenttåg gick genom Sverige och genomsläppandet av tysk trupp på sammanlagt två miljoner resor organiserades. Svenska tidningar beslagtogs och censurerades.
Parollen ”Försvara alliansfriheten” är mer dubiös, vilket noga dryftades vid ett möte med fredsrörelsen i Göteborg på Viktoriahuset den 6 juni förra året. Den förutsätter ju ytterst att Sverige står fri från alla militärallianser, både i väst och öst. Något som vi bevisligen inte gör till 100%, eftersom Sverige deltagit i ”Partnerskap för fred”, skapat 1994, idag med 22 medlemsländer och 12 som lämnat organisationen. Att främja freden har varit ett slags övergripande mål, men militär aktivitet har genomförts i form av t ex samordningsövningar. Vilken betydelse organisationen har idag kan diskuteras, noterbart är att Ryssland fortfarande är medlem.
Militära samövningar har skett på svenskt territorium i norra Sverige under senare år, där Natos flygstyrkor på ett brutalt sätt övat t ex militära flygoperationer sommartid. Mitt under fåglarnas häckningsperiod för övrigt, och med oklara följder för övrigt djurliv. Protester från enskilda personer och organisationer som Ofog har genomförts.
Maastrichtöverenskommelsen, 1993 och det s k Lissabonfördraget från 2009 har i den Europeiska Unionens hägn lett fram till försvarssamordnande insatser inom EU, vilka inte hittills resulterat i någon direkt militär operation i EU:s namn, varken av försvars- eller krigsdrivande karaktär. Dock har en stor osäkerhet noterats, exempelvis var Tyskland mot USAs angrepp på Irak, 2003.
Stora ekonomiska förluster kan noteras, inte minst ett stort byråkratikomplex; vars antal uppgår till ca 5 000 anställda och en årlig budget 976.1 miljoner Euro, 2015.
EEAS (European External Action Service), den s k utrikestjänsten är involverad i samordningen. Det finns förpliktelser inskrivna i fördragsgrund om t ex ömsesidig ansvarstagande i händelse av krig, men de enskilda länderna som deltagit i krigsförberedande övningar eller direkta stridshandlingar har på senare år samordnats inom och via Nato. T ex som informellt Nato-styrda Isaf (International Security Assistance Force) i Afghanistan sedan 2001 på ett från början svagt FN-mandat eller Kfor (Kosovo force organisation) i Ex-Jugoslavien, där en Nato-ledd internationell fredsstyrkas uppgift sägs vara att upprätthålla fred och allmän säkerhet i Kosovo.
I Libyen, där ett formellt FN-mandat fanns utan att något land utnyttjade sin vetorätt i säkerhetsrådet, fanns också samordning via Nato-länder; t ex Italien, Storbritannien och Norge. Sverige deltog med JAS-plan för spaning.
En försvarspolitisk fråga kan ställas: gäller parollen ”Försvara allianspolitiken”, kan den användas som riktningsgivande målformulering, när Sverige som stat är uppknuten av olika undertecknade avtal av både kollektivt och bilateralt innehåll? Eller skall den vara riktningsgivande i den meningen att den eftersträvar en neutral position i händelse av krigsutbrott i eller i den omedelbara närheten av Sverige. Det vill säga i akt och mening att proklamera Sverige neutralt, vilket tjänade Sverige väl under första och andra världskriget.
När man läser Peter Hultqvists tal i München undrar man om man på Försvarsdepartementet läser andra tidningar än svenska och då bara DN och SvD?
Jag hade också tänkt länka till Peter Hultqvists tal, men Anders P hann före.
Man kan notera att Krim nämns 5 gånger i Hultqvists tal, och han inleder sitt tal med Krim. Att Krim är annekterat av Ryssland står väl även i andra tidningar än DN och SvD.
Jag har undrat varför inga försök har gjorts att analysera Rysslands besvärliga ekonomiska situation och hur denna påverkar dess förda politik.
I lördagens nummer av HBL ställs samma fråga. (Gratis att läsa, men det krävdes en registrering.)
Bara för några veckor sedan var jag ganska optimistisk att konflikten i östra Ukraina skulle kunna nå en lösning. Nu är jag snarare pessimistisk.
Mina ukrainska medarbetare visar bilder på sina vänner som tillbringar veckor i sträck vid fronten, som nu börjar bli mer aktiv. En av dem berättar hur hans vän, som är befäl, pratar i mobilen med den andra sidan. Det är ryssar han pratar med, inte ukrainare från Donbass. Kreml håller ett fast grepp om Donbass.
Att Krim och östra Ukraina i längden inte skulle påverka svenska folkets inställning till NATO har jag svårt att tro.
Kjell M!
Man skall nog i sammanhanget vara lite mer försiktig med orden än du är i din kommentar. I formeln ”Alliansfrihet i fred syftande till neutralitet i krig”, som vår säkerhetspolitik länge sammanfattades, står ”allians” för en organisation med ömsesidiga försvarsförpliktelser och en sådan allians är inte ”Partnerskap för fred”.
Lissabonfördraget, som du tar upp, är intressant eftersom en enig riksdag i juni 2009 använde det för att göra slut på det traditionella syftet med vår alliansfrihet. Alltså ambitionen att hålla oss utanför stormaktskrigen. Vi har inte längre ambitionen att hålla oss neutrala i de krigen, att inte gå med i dem på vare sig den ena eller den andra sidan.
Men det verkar som dagens Natomotståndare inte alls uppfattat detta. Man ångar på som om den traditionella doktrinen ”Alliansfrihet i fred syftande till neutralitet i krig” fortfarande gällde.
När skall de vakna upp ur den villfarelsen och kräva att neutralitet i krig på nytt blir det krav som det varit sedan Karl XIV Johans, den förste Bernadottens, tid?
Mats L
Det är väl inte så mycket ”Krim och Ukraina” som beskrivningen av ”Krim och Ukraina” som i så fall påverkar inställningen till ”Nato”.
Det skulle vara intressant med en undersökning som jämför den finska beskrivningen av ”Krim och Ukraina” (mediernas och den politiska klassens) och den svenska. Och som sedan kopplade vad man kommit fram till med de respektive attityderna till ”Nato”.
Sedan är det väl inte självklart att det finns ett enkelt samband mellan att gilla/ogilla ”Nato” och vara för/mot ett medlemskap i Nato.
Mats L!
Jag är alltid lite försiktig med korrelationer så det jag säger nu kan vara helt fel. Men går man in på nätet och kollar rubelns och oljeprisets variationer de sista två-tre åren så är korrelationen slående.
Det andra man kan se är att oljepriset, och därmed rubeln, började falla under sommaren 2014, d v s när Krim redan var annekterat. Så om de har med varandra att göra verkar det snarare som att Rysslands politik påverkar oljepriserna än tvärtom.
Men man ska vara försiktig med korrelationer …
Angående Peter Hultqvists tal i München undrar jag om innehållet är utformat för att ge Sverige plats i FN:s säkerhetråd.
Men är det så taktiskt av landet Sverige att framstå som mer Washingtontroget än delstaterna Iowa och New Hampshire?
Det är en osedvanligt lång debatt i denna fråga. ”Fredsrörelsen” har blivit påhoppad några gånger. Jag kan inte tala för hela fredsrörelsen men jag är fredsaktivist och medlem i en ganska lång rad stora fredsorganisationer. Dessutom har jag skrivit en doktorsavhandling som jämför maktpolitik med samarbetspolitik utifrån grundläggande mänskliga behov, något som John W. Burton är far till. Jag är överens med Burton om att avskräckning ofta fungerar dåligt, inte avskräcker (www.tradet.org). Militarismen leder till våld och våld föder våld (genom att grundläggande mänskliga behov hotas och människor slår då tillbaka).
Med denna utgångspunkt tänker jag nu nu ta upp flera saker som sagts i debatten här i bloggen.
Den 14 februari apostroferar Bo Persson fredsrörelsen: ”Kan en fredsrörelse som förvisso håller på alliansfriheten men inte kräver att vi ska hålla oss utanför stormaktskrigen verkligen kallas en fredsrörelse?” Svar: Fredsrörelsen, som jag känner den, kräver att vi ska hålla oss utanför stormaktskrigen, militärt. Det finns mycket man kan göra för att undvika upptrappning och våld. Använd kunskap som finns! Fred med fredliga medel!
Bo talar också om alliansfrihet och neutralitet. Målet är vare sig ”handlingsfrihet” eller neutralitet i krig utan målet är fred och mindre lidande, mindre våld. Medel är såväl alliansfrihet som neutralitet. Alliansfrihet i fred, definitivt. Krig ska vi undvika. Genom att utnyttja kunskaper i konflikthantering förebyggs krig. Man deltar inte i upptrappning. Man undviker att utse fiender etc, etc. Politiken idag måste bli en sann säkerhetspolitik och Gemensam säkerhet ska återta sin ursprungliga betydelse (Palmes tid) säkerhet tillsammans med oliktänkande inte bara ”vänner”.
Kjell Holmsten påstår att ”den svenska fredsrörelsen är ingen rörelse alls, den har somnat in.” (14/2). Ryktet om fredsrörelsens död är kraftigt överdrivet. Den lever. Till följd av värdlandsavtal, anslutning till Nato, och risk för Natomedlemskap har den hittat sin själ och är på gång! Kom gärna med!
Kjell Martinsson skriver den 14 febr. om skillnaden mellan ”Bevara alliansfriheten” och ”Försvara alliansfriheten”. Eftersom jag var med när vi i Göteborg formulerade ”Försvara alliansfriheten” (och skrev det på våra gula västar) som ersättning för ”Bevara alliansfriheten” vill jag förklara: VI valde ”Försvara …” och såg det som mer radikalt just för att vi inser att vi (Sverige) är alldeles för uppknutna till västliga allianser, något som givetvis minskar vår trovärdighet som alliansfria och neutrala mellan blocken (som vi nu ser idag). Dels gäller det Nato, dels EU. Låt oss ta Nato först: Vi är med i Partnerskap för fred som idag inte är någon fredsorganisation om det någonsin varit det. Tvärtom. Nu har man valt att se Ryssland som fiende.
Sverige ansluter sig mer och mer till Nato med enorma krigsövningar riktade mot Ryssland och medverkar i stor utsträckning i övervakning av Ryssland via satelliter, något som kallas säkerhetssamarbete men vi ser som motsatsen till säkerhetsskapande eftersom det fungerar som dess motsats, upptrappande. Detta måste upphöra.
EU: Lissabonfördragets solidaritetsförklaring och den gemensamma utrikespolitiken gör naturligtvis också att vi inte är trovärdiga. För närvarande är dock Natoanslutningen ett snäpp värre. Vi vill således tillbaka till alliansfrihet, men det kan uppenbarligen missförstås.
Bo Persson tror att Natomotståndarna inte uppfattat Lissabonfördraget och solidaritetsförklaringen. Jag tror du underskattar Natomotståndarna. Dock ska sägas att en del är för ett starkt militärt territoriellt försvar (alltså försvar av Sveriges territorium) medan andra vill använda fredliga medel och utnyttja kunskaper i konstruktiv konflikthantering och ickevåld.
Karin Utas Carlsson!
Under kalla kriget sammanfattades vår traditionella säkerhetsdoktrin i formeln ”Alliansfrihet i fred syftande till neutralitet i krig” Och med ”traditionella” menas då den som går tillbaka till Karl XIV Johans, den förste Bernadottens, tid.
Efter kalla krigets slut dröjde det inte länge förrän först syftet med alliansfriheten och sedan också alliansfriheten som sådan försvann från de årligen återkommande regeringsförklaringarna. Nu är alliansfriheten tillbaka men inte syftet.
Vi lever alltså idag i en ordning där vi inte är med i Nato men som samtidigt tillåter att vi går med i Natos krig. Så om ni i Göteborg går fram med parollen ”Alliansfrihet i fred syftande till neutralitet i krig”, så är ju det verkligt glädjande.
Vi vill definitivt ha militär alliansfrihet. Det är det första. Syftet är neutralitet och fredlig, ickevåldslig verksamhet i krig, även i krig utanför vårt närområde. Som grupp har vi inte formulerat syftet om neutralitet i krig. Vi vill framför allt minska spänningarna och risken för krig. Då måste vi backa vad gäller samarbete med Nato, backa ordentligt. På våra västar som vi har när vi delar flygblad och samlar namn mot värdlandsavtalet för att öka kunskap och skapa opinion, har vi skrivit ”Försvara alliansfriheten” på framsidan och ”Vänd Nato ryggen” på ryggen. För övrigt har vi inte yttrat oss annat än i remissvaret på promemorian om värdlandsavtalet. Givetvis var vi inte ombedda att yttra oss, men vi och många andra i fredsrörelsen gjorde det ändå.
Karin Utas Carlsson!
Men då är vi ju tillbaka på ruta ett. En fredsrörelse som inte programmatiskt syftar till neutralitet i krig tycker inte jag är mycket till en fredsrörelse. Vad är poängen med en alliansfrihet som inte uttryckligen syftar till neutralitet i krig. Vi har redan två gånger varit i krig sedan detta syfte med alliansfriheten försvann från de årligen återkommande regeringsförklaringarna.
Det är alldeles uppenbart att ”de små stegens tyrrani” avser att på sikt inlämma Sverige i Nato. Det är i varje fall min syn på ”riksdagsfamiljen” och det som avslöjades ganska bryskt i fallet Libyen 2011, där Sverige deltog med JAS-planen och ingen reserverade sig.
Min slutsats blir, när det gäller paroller: Ja till alliansfrihet. Nej till Nato.
För det första: Varför måste man ständigt påminna om att Sverigedemokraterna, som enda riksdagsparti, 2011 opponerade sig emot det svenska engagemanget i Libyen?
För det andra: Sverige behöver inte vara med i Nato eftersom vi kan erbjuda Nato baser i Sverige. Det är mer än vi lovade Tyskland 1941-43.
För det tredje: Turkiet är en Nato-medlem och bör väl nu ges militär assistans när det är utsatt för ”aggression” från Syrien, Iran, Irak och – Ryssland?
Kjell M!
Våra krigsaktivister är just nu inriktade på Baltikum. ”Baltikums sak är vår” heter det. Hur argumenterar man mot en sådan svensk krigsinsats/ ”solidaritetsinsats” med hjälp av dina två paroller?
Nu när Ryssland verkar bli invecklat i ett krig med Turkiet, då är det kanske dags för ”di svenske” att slå till i öster – om man ska inspireras av vår 1700-talspolitik då Sverige och Turkiet var allierade. Peter Wolodarski i Dagens Nyheter kan säkert hitta goda skäl varför Turkiet återigen bör bli en av våra bästa vänner…
Håkan Holmberg i UNT är en lustig prick. Under rubriken ”Den farliga rädslan” vänder han sig i dagens UNT emot alla som villa skapa folklig oro på grund av flyktingkrisen.
”Sverige är ett land som har haft fred i över 200 år. Vi har en stabil demokrati, ett fungerande välfärdssystem, hederlig förvaltning, obetydlig korruption och en ekonomi som präglas av tillväxt och sjunkande arbetslöshet.”
Men däremot verkar det helt OK att skrämmas med ”ryssen”, som Cecilia Natander gjorde på centerstämman: ”Frågan är inte om Ryssland kommer invadera nya områden utan när. Därför säger jag ja till Nato.”
Jag minns inte att Holmberg reagerade mot detta när det gavs stor publicitet i september.
Läs mer om den systematiska skräckpropaganda som Holmberg inte verkar ha något emot. Med ett oundvikligt krig med Ryssland och utländska Natotrupper på svenskt territorium, kanske beväpnade med kärnvapen – nog f-n har man rätt att vara orolig.
Knut!
Exklusivt på din blogg kan vi uppmärksamma att idag, 23 februari, firas ”Fäderneslandets försvarare” i Ryssland och Vitryssland. Det är årsdagen av Röda arméns ”födelsedag” den 23 februari 1918. Fram till 1949 hette det också ”Röda arméns dag”.
Det märktes direkt i Pervyj Kanal i morse att det inte var en vanlig dag. Såsom verkar vara rutin numera i Pervyj visas sovjetiska långfilmer redan från morgonen i samband med helger.
I Ukraina, som ju har Röda arméns offspring inpå husknuten, där Kreml kan skruva upp och ned på krigsintensiteten efter behag, har man de senaste dagarna visat på TV hur t ex Sovjetunionen angrep Finland 1939. Se där, vinterkriget igen!