Rebellerna i Libyen har för dålig vapenutbildning och för klena vapen. Sverige har därför beslutat göra en humanitär krigsinsats helt på egen hand. Som ett biståndsprojekt skickar man över en styrka på 200 man till Benghazi från Afghanistan. Man kommer att påskynda överlämnandet av ansvaret för säkerheten i norra Afghanistan till afghanska antitalibaner.
Den svenska styrkan ska dock inte använda skarp ammunition om man inte hotas av någon diktaurförespråkare. En feministgrupp ska medfölja för att förbereda övergången till jämställdhet och demokrati i sann svensk mening.
Beslutet togs i ett extra inkallat regeringsmöte idag på morgonen. Även Sverigedemokraterna har uttalat viss förståelse för beslutet.
– Bra att man skyndar på borttagandet av de svenska trupperna från Afghanistan, säger Jimmy Åkesson.
Knut, jag har hört rykten om att FiB/K den 13 april skall ha ett möte kring det nya kriget. På ABF på Sveavägen i Stockholm. Men det kanske också bara är ett aprilskämt?
Jo, de här uppgifterna anlände den 1 april, men man kan nog sätta viss tilltro till dem.
PANELDISKUSSION OM FOLKRÄTTEN
Måndagen den 11 april kl 18.00
på ABF-huset, Sveavägen 41, Stockholm
Koordinator Per Olof Österholm.
Talare: (fler tillkommer)
Paul Wrange, folkrättsexpert vid Stockholms universitet
Carl Tham, socialdemokraterna
Arrangörer: FiB/K Stockholmsavd. och Clarté
11 april alltså? Inte den 13 som jag hört. Eller är det det som är skämtet?
Man kan inte skämta om allt. Tyvärr är Sveriges aktuella krigsinsatser inget skämt 🙂
Nej, det kan man inte och om jag skall var mycket allvarlig, så tycker jag att Sverige skall säga upp sitt medlemskap i FN. En institution som Säkerhetsrådet som kan sanktionera våld mot en medlemsstat är ju ett totalangrepp mot hela det moderna statssystem som vi kallar det westfaliska.
Sedan kan vi beteckna denna institution som postmodern eller premodern eller arkaisk eller vad vi vill. Det är fullkomligt egalt.
Sverige ut ur FN!
Du menar förmodligen allvar, det är ju den 2 april.
Ja, jag förstår att du fortfarande betraktar FN som något heligt. Det gör ju alla. Men är det befogat efter först tio år med ISAF och så nu Libyen. Alltså: Är det vi haft de senaste tio åren bara yttringar av ett dysfunktionellt Säkerhetsråd? Eller är det tvärtom så det var tänkt att fungera. Av systemets arkitekter kring President Roosevelt?
Heligt, ja näst intill faktiskt. Utan FN ingen folkrätt – eller hur? Lämnar vi inte över hela problemformuleringsprivilegiet till USA/Nato med svans om vi släpper FN-tanken?
Visst skulle vi ha kvar folkrätten, Knut. Den westfaliska. Alltså interventionsförbudet och självförsvarsrätten. Vad vi däremot skulle bli av med är Säkerhetsrådets folkrätt. Alltså ”de fem storas” speciella interventionsrätt. Och som vi alltså nu sett praktiserad i Afghanistan i snar tio år. Och som i dagarna Libyen har blivit ett nytt ”övningsfält” för.
Sverige ska självklart vara kvar i FN! Allt annat är revoluzzergnägg!
Däremot bör vi givetvis ständigt ta upp frågan om uteslutning av Israel, den enda medlemmen i FN, som systematiskt och konsekvent ger fullständigt f-n i alla världssamfundets resolutioner.
Och samtidigt upprätta en flygförbudszon över alla områden, som på marken behärskas av IDF!
Bra sammanfattning, DZ!
Du gillar FN när det funkar som det var tänkt. Ingen av de fem stora lägger in sitt veto i Säkerhetsrådet.
Jag kan stå ut med FN när det inte funkar som det var tänkt. Någon av de fem stora lägger in sitt veto i Säkerhetsrådet.
Ditt fall: de fem stora mot resten av världen. Mitt fall: ingen stat mer jämlik än någon annan.
På 1930-talet gick FNs föregångare, Nationernas Förbund, under av de skäl som Bo Persson redovisar. I dag (och de senaste fyra decennierna) har ej majoritetsläget i världen ändrats så att total uppslutning sker bakom de fem (5?) vetoförsedda stormakterna. Det är faktiskt mindre än de av mig anförda fyra (4) decennierna sedan den just nu uppstigande stormakten, inte minst ekonomiskt, fick säte och vetorätt i säkerhetsrådet (som jag aldrig sett stavas med stor bokstav, annat än i FNs säkerhetsråd, och så hos Bo Persson förstås, vilket inte förvånar mig det minsta).
Min åsikt är att FN fungerar utmärkt, och (i varje fall ungefär) som det var tänkt. Det finns de (bl a V och MP, förmodligen just nu även SD) som tycker att FN skulle ha en egen militärstyrka. Det tror jag skulle vara rena självmordet för FN som organisation. Bl a därför hejar jag på Carl Bildt och stöder den nuvarande ordningen för ett ”världssamfund”. Därmed är jag självklart medveten om att världsläget kan förändras snabbt och att en annan ståndpunkt är den bästa i morgon!
Det är diplomatin som väger tyngst i FN (vid sidan om vapenmakten, som under svaga ledare, läs Ahlenius nyligen utgivna bok, kan te sig alltför påträngande). Därför litar jag på Bildt och skulle aldrig rösta på något annat riksdagsvalsalternativ i nuvarande (sedan tiotalet år) världsläge!
Nej, om man är nöjd med en organisation som krystat fram ett sådant monster som staten Israel, så vet jag inte vad en sådan organisation skulle kunna ta sig till för att jag skulle bli missnöjd.
Dumheter, Bo P!
Att lasta FN för att den judiska statsbildningen kom till är att spänna vagnen framför hästen!
Det är väl just ingenting av det politiska innehållet i det inom FN framtagna förslaget till ”delningsplan” som förverkligats. Ingen av de otaliga resolutioner, som FN antagit mot judestaten, har genomdrivits med vapenmakt. Men likväl står ju orden där! Och gör det politiska spelet tydligare och fastställandet av skuldbördan lättare!
Snarare skulle man kunna säga att stormakterna (främst naturligtvis det imperialistiska USA) genomdrivit sin Israel-politik TROTS den tidvis mycket starka opinionen MOT denna illegala statsbildning bland FNs medlemsstater!
Det finns, enligt min mening, ingen anledning att resonera kring FN i termer av ”nöjd-missnöjd”. Det är typiskt revoluzzergnägg, utan något intresse för andra än de redan frälsta; de som sitter på ”sanningen” och föraktar oss andra, som hellre vill underkasta konkreta förhållanden en konkret och saklig analys.
FN valde att erkänna Israel som en medlemsstat men kunde ha valt att inte göra detta. Det var detta mitt ”krystande” syftade på.
Du skrev att att du tycker ”att FN fungerar utmärkt”. Detta lästa jag som att du var ganska ”nöjd” med FN.
Tack för din precisering, Bo P.
Det är bra med historiska fakta. De bör dock vara korrekta. När FN beslöt att uppta Israel som medlem (något ”erkännande” i rimlig betydelse är ju inte detta, om man inte syftar till att blanda bort korten) maj 1949, var det med strikta förbehåll. I resolution 273 upprepades kravet att Israel skulle godkänna och följa tidigare resolutioner 181 och 194 om fördrivna arabers återvändanderätt och Jerusalems status som internationell stad, som ett förbehåll för medlemskapet. Sionisterna fick chansen till legitim statsbildning (i folkrättslig mening), men kunde med stormaktsstöd skita högaktningsfullt i detta.
Vi kan ju sitta här och önska ett annat FN du och jag, och några till kan vi väl få med oss. Men det lär inte komma till stånd, med mindre än att en i grunden ändrad världsordning är för handen. Och en sådan håller så sakta på att växa fram. I den s k ”tredje världen” växer nya stormakter fram och de börjar nu ta säte och självständig stämma i världsorganisationen och alla olika under- och sidoordnade organ. Kina, Indien, Brasilien är bara de mest framträdande exemplen. I Nordafrika och Mellanöstern ändrar sig läget så sakta från underordning till ökat oberoende och folkmakt.
Men till dess demokratin segrat i staterna med en dominerande folkmängd i världen är ett annat FN en utopi! Och det har alltid varit en farlig väg att under högljutt gnäll jämföra den bistra verkligheten med ett utopiskt lyckotillstånd.
Vi är alltså överens om att FN valde att acceptera Israel som medlem. För mig är det tillräckligt. För dig är det tillräckligt att FN samtidigt talade vackert. För dig räddar detta FN. För mig gör det inte det. Det avgörande för mig är vad man gör. Inte vad man säger eller hur man resonerar.
Du spekulerar också om Kina och framtiden. Och det kan man ju göra. Det är fritt. Men vi VET att om Kina lagt in sitt veto i Säkerhetsrådet nyss så hade de pågående NATO-bombningarna av Libyen åtminstone inte haft någon FN-legitimation. Ja, det hade då kanske inte ens blivit några sådana bombningar överhuvud. Och vi VET att Kina i snart tio år nu i Säkerhetsrådet haft möjlighet att åtminstone beröva den idag NATO-ledda ISAF-interventionen i Afghanistan dess FN-legitimitet. Och kanske därigenom till och med bidra till att den avbröts. Men att man valt att inte utnyttja den möjligheten eller de möjligheterna.
Om bl a Kina, ja! Där förstår jag att du ånyo är ”missnöjd” med skeendet. Tänk att de ädla arvtagarna till det stolta MLMZD-tänkandet kan göra så upprörande fel i den internationella politiken! Det förefaller ju nästan som att de förmår bortse från vår vittomfattande västeuropeiska horisont och göra en helt egen bedömning, baserad utifrån den begränsade kinesiska lokala horisonten. Usch, vad inskränkt!
Men de begriper väl ingenting, så som dom på trettiotalet år lyckats riva ner alla revolutionära landvinningar i samhällsbygget där borta?
Eller var det något annat du menade med det senaste inlägget, undrar DZ?
Jo, jag menade att antingen så fortsätter ”de fem stora” i Säkerhetsrådet att hålla ihop mot resten av världen som de just nu gör när det gäller Libyen och som de vid det här laget gjort i tio års tid när det gäller Afghanistan. Eller så slår den westfaliska staten tillbaka så att vi åtminstone får ett kallt krig i samma säkerhetsråd. Och i bästa fall: så att hela detta överstatliga säkerhetsråd blir ett minne blott.
Javisst, men var och en av ”de fem stora” agerar ju utifrån egna syften. Dessa är måhända inte alltid så lätta att analysera, men det är nog det vi bör syssla med i stället för att betygssätta deras agerande utifrån någon sorts ”ideal” värdeskala. Eller betygssätta FN, med de begränsade aktionsmöjligheter organisationen har, utifrån helt andra förutsättningar.
Jag tror vi har sagt vad som nu kan sägas i dessa frågor och tackar för ett stimulerande meningsutbyte!
Tack för Er obändiga debattlust som hjälper åtminstone mig att ta mig fram i den glödheta materien runt FN och Mellanöstern. Bo Persson förtjänar ett hedersomnämnande för följande passus:
”Nej, om man är nöjd med en organisation som krystat fram ett sådant monster som staten Israel, så vet jag inte vad en sådan organisation skulle kunna ta sig till för att jag skulle bli missnöjd.”