Svenska skumraskaffärer (2) – det stora socialdemokratiska mönstret

Under våren har jag ägnat mycket tid åt att gå igenom IB-affären. Så kom nedläggningen av Palmeutredningen och besvikelsen över detta. Under arbetats gång har jag dragit mig till minnes en massa annat skumt som utspelat sig runt det stora arbetarepartiet, och jag tycker att ett mönster framträder.

Ännu har jag inte slutat betala medlemsavgiften till det socialdemokratiska partiet. Har till och med gått med i den nya S-föreningen Reformisterna. Jag har mycket svårt att släppa tanken att det bör finnas ett stort politiskt parti för en förnuftig rättvisepolitik, som vågar sätta sig upp mot bank- och globalkapitalister samt som slår vakt om landets intressen på den internationella arenan. Socialdemokraterna med sin historia borde kunna uppfylla denna roll. Men jag tvivlar nu – och har tvivlat länge – på att de verkligen gör det. Det var flera år sedan jag senast deltog i något möte i min lokala S-förening i Uppsala.

Svensk arbetarrörelse på 20-talet (Bild: Linköpings muséum)

Stolt historia
I industrialismens barndom bars den lovande och progressiva arbetarrörelsen fram av stor entusiasm och ett massivt folkligt stöd, vilket förändrade praktiskt taget allt. Fackföreningarna tvingade sig med hjälp av organisering i små målmedvetna steg fram till en förhandlingsposition med de mäktiga industriägarna. Något sådant var ett par decennier tidigare helt otänkbart. Industriägarna – arbetsgivarna – och den gamla ämbetsmannastatens företrädare fick backa på område efter område, till exempel för kraven på allmän rösträtt och demokrati. Det här var möjligt endast tack vare ett starkt klassmedvetande, sammanhållning och organisering bland arbetande kvinnor och män. Man deltog i basarbetet på möten och i diskussioner på alla nivåer. Ur detta steg fackföreningsrörelsen och det Socialdemokratiska arbetarepartiet fram som de helt dominerande politiska krafterna.

Men dessa har nu förlorat sina krafter, vilket är en outsägligt sorglig historia. Det tar faktiskt emot att skriva det här. Socialdemokraterna dominerade svensk politik från 1920-talet och regerade oavbrutet 44 år, från 1932 till 1976. Under denna tid växte man successivt ihop med makten (staten). Men denna makt vilade alltså länge på ett grundmurat och brett folkligt förtroende i en slags borgfred med medel- och överklassens partier, de så kallade ”borgarna”. Efter andra världskriget – fram till 70-talet – gick det mycket bra för svensk ekonomi, industrierna gick för högtryck, och nödvändiga sociala reformer expedierades i en aldrig sinande ström, tycktes det. Sverige blev i omvärldens ögon ett fridsamt socialistiskt paradis.

Vi i efterkrigsårgångarna växte upp med illusionen att så här skulle det alltid vara, det var vad som verkligen var karaktäristiskt för Sverige.

Grus i maskineriet
Men på 60-talet började maskineriet gnissla. De unga upptäckte världen genom Vietnamkriget och började ifrågasätta den etablerade maktens arbetarrörelse. Men jag ska lämna detta för tillfället.

Tage Erlander fick lämna plats för Olof Palme. (Montage: KL)

Tage Erlander med sina 23 år som statsminister personifierade den trygga och rättfärdiga Socialdemokratin. Ledarskiftet 1969 representerade på många områden något helt nytt. Efterträdaren Olof Palme var en engagerad och beläst akademiker och mycket rapp i käften. Men han var allt annat än sprungen ur det svenska folkdjupet. Han hade skrynkliga byxor, men sin överlägsna attityd bar han med sig från sin adelsfamilj. Han var en teoretisk socialistiskt anstucken maktpolitiker uppväxt i överklassen som manglade sina meningsmotståndare med demagogi och översitteri och fick med sig sina partikamrater i kampen ”mot borgarna”. Han var internationellt engagerad och förstod att tredje världen var på på väg ut ur västvärldens koloniala strupgrepp, balanserade mellan USA och Sovjet under det senare kalla kriget, men var ideologiskt starkt USA-influerad och svuren antikommunist.

När Palme tog över var Socialdemokraterna fortfarande det ”evigt statsbärande” partiet med ett enormt uppblåst självförtroende. Ingen i partiet räknade med annat än fortsatt regeringsställning.

Karriärpartiet
I partiet (och fackföreningsrörelsen) kunde man göra karriär. I toppskiktet hade man sedan länge umgåtts med varandra, gift sig med varandra, fått barn med varandra och skaffat arbeten, positioner och fina bostäder åt varandra. Där fanns tusen hårdknutna informella band, som dessutom tätnade allt mer med åren. Hans O Sjöström skrev en bok om detta 1988, Klassens ljus var titeln.

Ett eget språk och en internkultur satte sig djupt och gav full kontroll över hela apparaten ända ut i minsta fackklubb och lokal S-förening. Jag har själv upplevt det. Att vara vuxen nykomling, alltså inte uppfostrad i rörelsen från barnsben, sätter stopp för varje avancemang. Partiet blev med åren en mycket auktoritär hierarki, som slutade attrahera självtänkande politiskt intresserade. Endast karriärsugna från denna socialdemokratiska kulturkrets attraherades.

Gruvstrejken kom som en chock
När strejken i malmfälten december 1969 utbröt ville Palme genast åka till Kiruna och tala till (obs! inte med) arbetarna. Men en av de klokare av ”Palmes pojkar”, Anders Ferm, förstod att det kunde bli katastrof, så han avrådde, och det blev ingen Kirunaresa för Palme då. Att arbetsförhållandena och miljön i gruvan var dåliga hade partitoppen ingen aning om. Att arbetare kunde gå ut i en vild strejk emot fackets ledning blev en chock. IB-agenten Ingvar Paues skickades till Kiruna för att spionera på arbetarna, vilket skulle avslöjas några år senare. Det var nu det på allvar började gå utför för Socialdemokratin. Inte nödvändigtvis i valen ännu, men organisationen murknade genom att den inte fick någon sund återväxt.

Olagligheter
Redan fanns en liten skattebetald stat i staten som Palme och S-ledningen utnyttjade för att skydda sina egna intressen – som jämställdes med rikets intressen. Peter Bratt var saken på spåren. Han berättade för mig i telefon följande (vilket jag återgav i min artikel om IB-affären i FiB/K 6-7 2020):

”Dåvarande rikspolischefen Carl Persson (som inte var lojal socialdemokrat KL) lyckades i slutet av 60-talet övertyga Tage Erlander att Elmér (IB-chefen KL) skulle tvingas lägga ner IB:s inrikes spionage, det var ju Säpos jobb, alltså Carl Perssons revir. Men när Palme efterträdde Erlander 1969 satte han stopp för den saken. Och jag blev dessutom vid en lunch med samme Carl Persson diskret upplyst om att Palme var direkt inblandad i kontakterna och styrningen av IB. Men några bevis kunde vi tyvärr inte få fram, så Palme kunde blåneka och raljera.”

Man jagade med alla medel politiska motståndare på vänsterkanten, som tidvis var ett påtagligt irritationsmoment inom framför allt fackföreningsrörelsen. Det här och mycket mer avslöjades i den så kallade IB-affären 1973 i tidningen FiB/Kulturfront. Men Palme lyckades förlöjliga IB-avslöjarna som ”småpojkar som förläst sig på spionromaner” och lyckades få skrattarna på sin sida och vände därmed opinionen.

Andra utslag av denna sammanblandning av parti- och statsintressen var när Palme i slutet av 70-talet räddade sin partikompis Lennart Geijer efter att återigen Peter Bratt i DN skrivit om en hemlig PM från rikspolischefen (ovan nämnde Carl Persson) till Olof Palme om att justitieminister Lennart Geijer varit kund hos bordellmamman Doris Hopp och därmed riskerade att utgöra en säkerhetsrisk. De lyckades ljuga sig ur även den historien.

Palmemodet
28 februari 1986 slog så Palmemordet ner som en bomb och chockade Sverige och världen. Med detta startade en ny rond av socialdemokratiska märkligheter. Hans Holmér, som då var länspolismästare i Stockholm, utsåg sig själv till ledare för mordutredningen, trots att han saknade kvalifikationer för ett sådant jobb.

Men Hans Holmér tillhörde S-kretsen – liksom för övrigt Ebbe Carlsson – så ingen protesterade. Hasse och Ebbe hade tidigare bland annat anlitats av partiet för att ordna telefonavlyssning av vänstergrupper och spionera på fackligt aktiva på Sahlgrenska sjukhuset i Göteborg. Man kan mycket väl tänka att S-toppen välkomnade en lojal socialdemokrat som chef för Palmeutredningen, så att inte en massa “politiskt skumrask” skulle bubbla upp ur Palmeutredningen. Hur det gick med det vet vi.

Palme och partiet hade förlorat regeringsmakten 1976. Det var för dem ett historiskt nederlag. Maktpartiet var plötsligt i opposition och berövades alla ministerposter och många andra nyckelpositioner i statsapparaten, som man vant sig vid att kontrollera. S har återkommit flera gånger efter 1991 som regeringsbildare, men alltid som minoritet eller i koalition med andra.

Boforsaffären
Att Palme på 80-talet hade fingrarna med i spelet runt Bofors kanonaffärer med Indien (8,4 miljarder kronor enligt Wikipedia) är ännu ett mörkt moln som hänger kvar över Olof Palme. Han var förstås angelägen om att affären skulle gå till Bofors och tog därför tidigt kontakter med Indiens premiärminister Rajiv Ganhdi. Senare avslöjades att Bofors anlitat mellanhänder som mutat beslutsfattare i Indien – trots att Gandhi bestämt motsatt sig alla mellanhänder. I samband med Palmes begravning lämnade Gandhi det slutliga beskedet om att Bofors fick miljardordern.

Den 15 januari 1987 ”ramlade” krigsmaterielsinspektören Carl Fredrik Algernon – baklänges – framför ett tåg vid T-centralen och tog säkert hemligheter med sig i graven om just Boforsaffären. Detta mystiska dödsfall – ett år efter Palmemordet – förblir oförklarat. Holmér avgick från alla sina chefsuppdrag tre veckor efter Algernons död (5 mars) och flyttades bort från scenen till ett undanskymt FN-uppdrag i Wien, där han började skriva deckare. Den 11 mars lades utredningen om Algernons död ner. Några samband har aldrig kunnat beläggas mellan dessa händelser. Men frågorna kvarstår.

”Ett minimikrav på rörelsen är att den rör på sig.”
Vill gärna också påminna om Tage Danielssons sylvassa insändare den 23 november 1972 i DN, som han skrev efter att Stockholms S-distrikt internt uppmanat att inte bli medlemmar i den nybildade föreningen Folket i Bild/Kulturfront.

Helhetsbilden är – i mina ögon – mycket dyster, ja till och med ganska skrämmande. Ett gammalt hederligt arbetareparti, som jag är med i, som varit med och byggt upp den svenska demokratin och välfärdssamhället är idag en genomkorrumperad maktapparat, som verkar kunna företa sig vilka olagligheter som helst för att bevara sin maktställning och skydda sina egna. Den här väl dolda och kategoriskt förnekade sidan av den socialdemokratiska partieliten präglar fortfarande Sverige till den grad att hela demokratin är i gungning.

Det socialdemokratiska toppskiktet har blivit som ett eget kluster inom över- och medelklassen som mest av allt värnar sina egna intressen. Partiet är delat horisontellt så att toppskiktet (klustret; från distrikt och uppåt) avskiljts från medlemsbasen, som idag är en ganska ålderstigen skara. För att få reda på vad medlemmarna tycker skickar partiets egen PR-byrå ut digitala “opinionsundersökningar” till medlemmarna istället för att låta fackklubbar, föreningar och arbetarekommuner diskutera politiken i demokratisk ordning.

Men, i ärlighetens namn måste jag också påminna om att andra politiska partier har genomgått en liknande utveckling. Riksdagspartierna har i total enighet frigjort sig från sina medlemmar och via riksdagen sett till att ordna försörjningen med hjälp av partistöd och projektpengar. De har med detta samtidigt öppnat portarna för Sverigedemokraternas kometkarriär.

Att Socialdemokraterna representerar dagens arbetare är alltså en allmänt omhuldad illusion. Trots att SD är största parti inom LO så omhuldas illusionen av hela samhället. “Det nya arbetarpartiet” var för några år sedan Moderaterna, påstods det. Men idag är det de facto SD. Det här är en så omvälvande katastrof att den måste förnekas.

Jag känner fortfarande lojalitet till många hederliga medlemmar som jag lärt känna både i Östhammar och Uppsala. Men det spelar i praktiken ingen roll om jag betalar medlemsavgift eller inte, partiet lever ju på skattepengar numera och i viss mån på bidrag från LO. Men hur länge? Kommunal har redan slutat stödja S ekonomiskt. IF-metall ska besluta om saken under 2020. Snart organiserar sig SD-arna inom LO och då är det nog slut med alla bidrag till S. Vad ska de då leva av?

Dyster slutsats
Är då alla dessa skumraskaffärer bara att betrakta som slumpmässiga komponenter i normal politisk verksamhet på toppnivå? Jag har länge gärna velat se det så. Men jag måste nu erkänna att jag tvivlar på den slumpen. Pekar de inte mot något större? Jag tror det. Så, jag måste nog befria mig från illusionen att den ”etablerade arbetarrörelsen” representerar det svenska arbetande folket. Den epoken är passé.

Jag kommer därför att sluta betala min medlemsavgift – för demokratins skull.

  16 kommentarer for “Svenska skumraskaffärer (2) – det stora socialdemokratiska mönstret

  1. Anders Persson
    2020-06-28 kl. 8:39

    Kjell Östbergs två böcker Olof Palme (1927-69, 1969-1986) handlar, som jag ser det när jag läser dem nu, bara till hälften om Olof Palme och lika mycket, eller mer om den socialdemokratiska rörelsen i Sverige sedan 1950-talet. Där hittar man massor av konkreta exempel på det som Knut diskuterar.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.