På P1-morgon idag diskuterades rehabiliteringen av svenska soldater som skadats psykiskt och fysiskt i sin tjänstgöring. Lars Ekelöf (Maja Ekelöfs son förresten) gjorde en fin intervju med Pontus Hübinette, en svårt skadad kille efter en bilolycka i Afghanistan. Han hade stora svårigheter att tala.
Nu har det alltså börjat igen. Snart kommer svenska soldater också att dödas. Även om det kommer att framställas som olyckshändelser, resultatet av dålig skyddsutrustning eller annat, är det själva insatsen – beslutet att Sverige ska delta på USA:s sida i deras Afghanistankrig – det handlar om. Går man i krig kostar det pengar och människoliv. Svenska politiker tar på sig ett mycket tungt ansvar.
Politiska och ekonomiska drivkrafter är starka, men minnet (därmed även motståndet) är dåligt och svagt. Läser just boken Fraustadt 1706, ett fält färgat rött av den unge historikern Oskar Sjöström. Han har gjort en imponerade kartläggning av hela det politiska, militära och mänskliga dramat runt den stora uppgörelsen mellan August den starke av Sachsen och vår egen Karl XII i slaget vid Fraustadt.
Alltså, ett ekonomiskt och politiskt spel om makt och herravälde stampade fram tiotusentals människor i stående och kringströvande arméer runt om i hela Europa. Inte minst svenskar. När de inte krigade mot varandra var de en plåga för länderna de passerade på grund av de ”kontributioner”, d v s mat och förnödenheter åt alla dessa soldater, som uttogs. Priset svenska folket (och alla andra folk) fick betala för detta herrarnas maktpolitiskaspel är närmast oöverblickbart. Men man visste inget annat, så hade det alltid varit. Det var dessutom guds vilja. En del var utvalda att dö för kungen eller kejsaren. Så var det. Boken ger en uppfriskande påminnelse om vad som verkligen pågick. Död, svält, sjukdomar, fysiskt och psykiskt lidande i gränslös omfattning. Man häpnar faktiskt över att det var möjligt.
Detta kapitel i Karl XII:s fälttåg – Det polska kriget – slutade med en stor så kallad seger, som ledde Carolinerna vidare in i det ryska fälttåget, som slutade i katastrof och hela stormaktsväldets kollaps. Det vet vi nu. Men det visste de inte 1706.
Nu vet vi dock att det Afghanistankrig som Sverige gått med i på en liten ännu ganska lugn sidoflank inte kommer att kunna vinnas. Tolgfors, Bildt, Reinfeldt, Olofsson, Björklund, Hägglund och Sahlin hävdar att ”insatsen i Afghanistan” gäller att frälsa kvinnor och barn från sin onda landsmän, en slags jämställdhetsfråga alltså. Det senaste jag hörde var att Tolgfors hävdade att tillgången på sjukvård för afghaner ökat från 8-80% tack vare ockupationen. Tror någon på detta?
De fäktar vilt, men förgäves. Alltför många fäktar med ännu så länge. Men detta fälttåg mot Afghaner kommer att gå i stå precis som Karl XII, Napoleon och Hitler körde fast mot moskoviterna, eller som USA till slut körde fast i Vietnam. Med ett lite bättre minne skulle mycket politik kunna styras rätt.
Friska alltså gärna upp minnet med Oskar Sjöströms bok om Fraustadt 1706.
Andra bloggar om: Afghanistan, August den starke, Fraustadt, Karl XII, Lars Ekelöf, Oskar Sjöström, Pontus Hübinette
