Svenskarna och svenskan

Den senaste veckan har jag umgåtts mycket med mitt barnbarn Lasse, tre år. Hans tal har nu utvecklats formidabelt. Han talar mer och mer som sin omgivning, repeterar som en papegoja även de svåraste och för honom själv obegripliga orden och uttrycken – till omgivningens ohöljda förtjusning. Vad han säger upprepas och återberättas till alla som kommer i hans närhet: Igår sa Lasse… varpå alla skrattar vänligt och tycker Lasse är ett fenomenalt litet barn. Lasse håller nu på att lära sig tolka och styra sin omgivning med språk. Det är en fantastisk tid som aldrig återkommer. Kanske är detta det viktigaste han som människa kommer att lära sig i hela livet.

Den store lingvisten Noam Chomsky fascinerades av och forskade om barns språkinlärning och kom fram till att alla föds med ett slags färdigt språkprogram – en slags grammatik – som gör att man mycket fort och effektivt lär sig sitt första språk. När man blir äldre minskar den där intensiva förmågan och man börjar intellektualisera och lär sig kanske ännu ett språk eller till och med ett tredje språk. Men det gör man på ett annat sätt än det där första som just nu Lasse håller på med.

Men, ett barn som växer upp med två likvärdiga språk i sin närmaste omgivning verkar lära sig båda språken på samma intensiva och intuitiva sätt. Även lite större barn lär sig sin omgivnings språk fort och instinktivt om de placeras i ett främmande språk.

Frågan är om det första språket, det vi kallar modersmålet (det första vi lär oss som barn) är mer grundläggande än andra språk man senare lär sig i livet, alltså att det första språket är en förutsättning för att vi senare ska kunna lära oss språk ordentligt i livet. Att så är fallet är utgångspunkten för ”modersmålsundervisningen” i grundskolan, alltså det man förut kallade ”hemspråksundervisningen”.

I Sverige har vi också skapat ett särskilt skolämne som kallas ”Svenska som andraspråk” (SVA) för barn med ett annat modersmål än svenska. Det innebär att barn med annat modersmål ska gå i en särskild svenskundervisning med lärare som har speciell utbildning i just SVA (eller sv2 som det kallades tidigare).

Jag jobbade i grundskolan i 35 år, men fattade aldrig vad som var vitsen med detta svenskämne. Det faktum att man avskiljer invandrarbarn från naturligt svensktalande barn på svensklektionerna var för mig obegripligt. Barn lär sig ju av varandra. Men det har alltså länge varit rutin i svensk grundskola. Det förefaller mig lika illa som att barn i segregerade skolor med få naturligt svensktalande barn aldrig behöver tala svenska annat än lite på lektionerna. De klarar sig för det mesta med sitt modersmål. Där blir det istället de svensktalande barnen som lär sig ett nytt främmande språk, rapkulturens halvsvenska, som blir ett gemensamt ungdomsspråk.

Språkprofessorn Olle Josephson ställer följande fråga i SvD. Är modersmåls­undervisning för barn med andra modersmål än svenska av betydelse för deras svenskkunskaper? Hans slutsats är: ”Språk står inte i vägen för varandra. Modersmålsundervisning, om än bara en timme i veckan, stöder kanske utvecklingen i svenska. Orsakssambanden är dock oklara och svårutredda. Men inga studier pekar åt annat håll.” Alltså, han är mycket försiktig i sina slutsatser, för ingen vet hur det egentligen ligger till.

Min intuitiva och erfarenhetsbaserade slutsats är att svensk skola och hela det svenska samhället står helt handfallet inför problemet. Den lutar sig mot mångkulturbegreppet som bygger på osäker forskning och når därför mycket dåliga resultat. Segregeringen är det stora problemet. När svenska språket inte talas i hemmet och dessutom trängs bort ur alla sociala sammanhang försvinner förutsättningarna för barnen att lära sig svenska. Det kan ingen skola kompensera för. En timme ”modersmål” och därtill undervisning i SVA – istället för vanlig svenskundervisning med svensktalande lärare och elever – är som att pissa i Atlanten.

Så länge segregationen var mera måttlig, ekonomin och välfärden var bättre rustad samt klan-/gängkulturen och kriminaliteten ännu inte var så utbredd, kunde man tro på myterna om en berikande mångkultur där barnen fick en timme modersmål i veckan och SVA istället för vanlig svenskundervisning. Men den tiden är sedan länge förbi.

Jag ser hur Lasse lär sig tala nu. Det gör han i sin trygga och välordnade värld. Förmodligen slipper han gå i en skola som domineras av rapkulturens halvsvenska eftersom han bor i en äldre redan gentrifieras förort till Stockholm, vilket är den andra sidan av segregationen.

... är läst 1503 gånger!

  20 kommentarer for “Svenskarna och svenskan

  1. Leif Strandberg skriver:

    Vilken fin berättelse om Lasse och hans nära och kära, och det är ju, som du skriver, precis i det gränssnittet som allt kan hända; som talet, tänkandet och språket utvecklas. Det lilla barnet är modigt (redan på BB), det pratar innan det kan prata, ”they do talking before they know what talking is” (Vygotskij). Denna paradox förutsätter dock några saker: att vuxna bjuder in och att barnet tar emot. Då får barnet tillgång till en spännande språklig komplexitet (föräldrarnas mer avancerade språk). Genom imitation av både ljud och åtbörder kan barnet nu påbörja sin språkliga resa. I detta myller kommer barnet tids nog att upptäcka att språket, förutom att vara ett medium för kommunikation (meaning-making) även innehåller alldeles egna kvaliteter, språkets kulturella, formella sidor, (language-making).

    I dagens segregerade skolor sker allt detta på sätt som inte ger barnen tillgång till det svenska språket. Myten om modersmålsundervisningens konstruktiva roll för kunskaper i svenska har sina rötter i forskning som handlade om något helt annat: om minoritetsspråken samiska och meänkieli som var inbäddade i svensk språkmiljö. Modersmålen i förorterna är inbäddade i… modersmålen.

  2. Lars Nilsson skriver:

    Underbar språkstory och fin barnskildring. Kloka tankar om lingvistik.

  3. Jan Arvid Götesson skriver:

    Här finns en stor fråga. Är meningen med att ha språkförmåga att det skall FUNGERA – att andra skall förstå vad man säger – eller är meningen att man skall VARA något?

    Jag menar att det senare är det viktiga. Att andra förstår vad man säger och skriver är ibland nödvändigt, men den existentiella kärnan som aldrig får överges är att de flesta i landet varest man bor INTE förstår vad man säger och skriver, när man är sig själv och slutar att tala sådana tråkiga esperantospråk som den standardsvenska jag skriver nu. (Nittinie procent av läsarna snubblade på ordet ”varest” – alltid något sa Fan.)

    Självfallet behöver alla som växer upp i Sverige kunna använda standardsvenska och standardengelska som verktyg för att kommunicera. Men om man kommer till Sverige från Somalia och talar en för de flesta somalier svårbegriplig varietet av somaliska, så är det viktigaste livsprojektet att se till att ens barnbarn några årtionden senare har fört det tungomålet vidare och känner att det är deras egentliga språk.

    På samma sätt är det viktigaste, om man är svensktalande, att nästan alla andra svensktalande inte förstår vad man säger. Beviset på att man kan tala svenska på riktigt är alltså att ens svenska är obegriplig. Riksdagsmannen som sade ”Mes o wermd mjotse ar kattem, so kuäket o ien kafiskwekt ar sig sjuäv min dyö summu” visar vägen framåt!

  4. Ola Persson skriver:

    Vi säger att det kommer ett barn till Sverige som är 13-14 år gammalt och sätts i klass 8. Barnet kan inte ett ord svenska, kan inte säga ja eller nej eller ens hej. Kan alltså ingen svenska alls. Vad det barnet behöver är naturligtvis att lära sig svenska språket från grunden och det kan gå till på olika sätt.

    Den eleven skulle som alla inser inte förstå ett enda ord av vad läraren i svenskämnet sa. Svenskämnet i skolan är ju inte samma sak som att lära sig svenska språket. För att följa med i och ta till sig svenskämnet förutsätts det att man redan kan en hel del av svenska språket.

    De som kommer utan någon svenska alls behöver alltså en grundläggande utbildning i svenska språket, oavsett om det sker inom ramen för det som kallas svenska som andraspråk eller på något annat sätt.

    Eller hur?

  5. Dan Kotka skriver:

    Ja segregationen är huvudfiende till att folk i hårt segregerade områden missar det allra viktigaste att lära sig landets språk “felfritt” i talet. Ingenting i språkdebatten slår det problemet. Politikerna blundar och håller för öronen i denna demokratiska knäckfråga. Hemspråk eller inte är en sekundär fråga och näst intill oviktig i förhållande till att massor med nysvenskar aldrig kommer tala godkänd svenska om inte segregationspolitiken upphör och folk blandas i klasshänseende. Till det krävs i det närmaste en revolution, för situationen är så fastlåst i bostadsfrågan där skon klämmer hårt.

  6. Henrik Persson skriver:

    Mångkulturella, det är alla samhällen sedan länge – även Sverige. Det har i Sverige talats finska och samiska långt tillbaka. Liksom tyska, olika baltiska språk, rommani och jiddisch – i hundratals år. Danska och norska. Med flera språk. Sverige har “alltid” varit flerkulturellt. Den renrasiga nationen med sitt enda språk, det är det som är en myt.

    Länder och folk utan utbyte med omvärlden tynar bort. Jag ser ingen vinst med att försämra situationen ytterligare för skolbarnen med rötter i andra länder genom att ta bort undervisning i deras förstaspråk. Det ryms, som du själv skriver, flera språk i hjärnan. Särskilt fram till 12 års ålder, säger de.

  7. Knut Lindelöf skriver:

    Henrik P!
    Sverige är självklart historiskt – kulturellt sett – ett varierat samhälle. Men mångkulturellt har det inte varit! Det har jämfört med andra nationsbildningar varit ovanligt kulturellt homogent. Det har funnits en kulturell kanon – på gott och ont – som självklart inte omfattats av alla, som rymt motsättningar, inte minst klassmässigt, men som ändå fungerat sammanhållande. Språket (och demokratiskt tillkommen lagstiftning) har varit en viktig del i detta, kanske det viktigaste (trots minoritetsspråken, som fått erkännande).

    Att du i detta sammanhang måste distansera dig från det jag skrivit är just typiskt. Du läser in att jag talar för ”den renrasiga nationen”. Det är rent snurrigt. Jag frågar nu: Menar du att det inte krävs robustare tilltag för att få barn med annat modersmål att lära sig svenska? Tror du lite SVA och modersmålsundervisning 40 minuter i veckan klarar detta? Ser du inte problemet?

  8. Henrik Persson skriver:

    Knut L!
    Vem har ifrågasatt att det behövs rejälare svenskundervisning för både invandrade barn och vuxna? (Och f ö för alla uppenbarligen). Min poäng är att den åtgärden inte underbyggs av att SVA och modersmål tas bort för invandrarbarnen, vilket du tycks förespråka i denna debatt.

    Det är givetvis många faktorer i saken: Unga invandrade måste själva förstå att det är värdefullt – för dem själva men också för Sverige som nation – att det finns tvåspråkiga medborgare, och gå på undervisningen i sina hemspråk.

    Vi måste lära oss inse vad vi är “up against”. Att lära afghanska kvinnor som kommit hit vid 50 att tala och skriva svenska perfekt är inte lätt. Tro mig, jag har jobbat med grundläggande SFI i över 20 år. Och det beror inte bara på dem. Hur många helsvenska företag anställer kvinnor med sjal? Hur många svenska företag anställer somaliska kvinnor? Vi vet att ett jobb är ett av de bästa sätten att komma in i språket. Ett Moment 22 till att lösa.

    Sverige har uppenbart haft en nationell kanon. Men betänk att på 1400-talet var hälften av de styrande rådmännen i Stockholm – tyskar. Jag vidhåller att Sverige i verkligheten lång tid varit mer mångkulturellt än vad som officiellt erkänts. Hjort-Anders hade finskt påbrå, Jularbo-Kalle var resande.

    När det gäller att driva myten om en rasren nation menade jag inte dig utan snarare sådana som Herman Lundborg, och hans små apologeter idag. Paradoxalt nog blev Lundborgs fotosamlingar en provkarta på vilka många olika slags människor det fanns i Sverige på 1920-30-talet. Från resande och “ryssfinnar” till kinesiska akrobater.

  9. Knut Lindelöf skriver:

    Henrik P!
    Vi talar runt varandra. Du slår in vidöppna dörrar med exemplen tyskt inflytande på medeltiden och Herman Lundborg. Det finns massor av liknande exempel (valloner, finnar, jugoslaver, italienare). De är inte exempel på vad som idag kallas “mångkultur”. Mångkultur är en modern idé om att skapa parallella samhällen (kulturer) inom landets alltmer upplösta gränser, lite som i USA, Australien, Sydafrika, Israel… Därför har Rinkeby, Tensta, Bergsjön, Hjällbo, Biskopsgården, Rosegård, Vivalla… romantiserats och blivit som de blivit. Sverige har inte varit ett sådant land tidigare. Det är ett brott med traditionen. Ser du inte problemet?

  10. Bertil Carlman skriver:

    ”Är meningen med att ha språkförmåga att det skall FUNGERA – att andra skall förstå vad man säger – eller är meningen att man skall VARA något?” skriver Jan Arvid G. Detta dissekerande är lika fel som ett annat man emellanåt stöter på, nämligen ”Kan du inte älska mig för den jag är och inte för vad jag gör?” Hustrun och jag är ense. Den vi är och vad vi gör går inte att separera. Den man är utvecklas hela tiden och det sker till stor del genom vad man gör. Samma sak med ”FUNGERA” och ”VARA” i Knut Ls fall. Varför detta fåniga ”eller”?

    I min omgivning har jag personer som älskar att hålla på att dissekera på detta sätt. Själv finner jag det oftast både meningslöst och tråkigt.

    ”Jag menar att det senare är det viktiga” skriver Jan Arvid vidare. Viktigt för vem och ur vilken synpunkt? Är det inte själva processen som är det intressanta, ofta spännande, ja i detta fall till och med glädjande? (Interaktionen mellan processens olika delar.)

    Till slut.
    Det Knut L här skrivit om skolan är en mycket viktig del i det som kort kan beskrivas som det svenska samhällets förfall. När den svenska skolan kommunaliserades, och friskolereformerna infördes, var vi många som ”intuitivt och erfarenhetsmässigt” drog slutsatsen att det kommer att leda till detta förfall. Oförmågan, ja oviljan (kunskaperna finns!) att hantera invandrings- och bostadspolitiken förvärrade det hela. Sverige har det samhälle som Sverige med öppen blick byggt upp under de senaste 50 åren. Och sämre lär det bli. ”Barnbarnet Lasse” kommer att få arbeta hårt som vuxen med att förändra Sverige.

  11. Leif Strandberg skriver:

    Språkinlärning för nyanlända

    Till min barndoms Tierp kom många invandrare. Karlarna jobbade på gjuteriet (de välkända brunnslocken!) Kvinnorna jobbade på Pricks pepparkakor. På bilden kan vi se en fungerande språkundervisning: Arbete + undervisning (på jobbet) i ABF:s regi. Det var tider det.

  12. Mats Danielsson skriver:

    Underbar berättelse Knut! Intressant diskussion där det finns många trådar att dra. Beträffande flerspråkighet så har sist jag kollade 60% av världens barn två eller fler språk som modersmål. Enligt semiotikprofessorn Else Oksaar är denna flerspråkighet en fördel vid språkstudier; barnen utvecklar tidigt vad som på fackspråk benämns metalingvistisk kompetens, enkel uttryckt förmågan att betrakta språket utifrån.

    Beträffande hemspråksundervisningen så är det väl en fråga om en kostnads/nytto-kalkyl, men blir samtidigt en viktig symbolfråga. Jag erinrar mig hur Ian Wachtmeister – osalig i åminnelse – skar pipor i vassen när han dundrade mot det förmenta resursslöseriet; “hur jävla dumt blir det inte när norska föräldrar börjar ställa krav på hemspråk för sina telningar”. Du är inne på den i sammanhanget viktigaste politiska frågan, nämligen mångkulturalism. Frågan kan ställas enkelt: ska “vi” aktivt arbeta för att skapa andra generationens invandrare? Är det inte det som skolan gör när man motiverar hemspråksundervisning med att det ska stärka elevens identitet? Jag har alltid sett detta som helt uppåt väggarna. Vilket språk som talas i hemmet och inställningen till hemspråket är en privatsak, en familjeangelägenhet som inte skolan ska blanda sig i.

  13. Dan Kotka skriver:

    Jag är från Finland. Det närmaste multikulti jag minns från 1960-talet är Finska föreningsdanserna dit en schysst finne på mitt jobb ville att jag skulle komma. Jag hade inte lust och ägnade mig åt dans och fest med både juggar, turkar, kurder och tyskar. Vi var svenskar, vi pratade bra på landets mål. Vi isolerade oss inte i förment etnicitet, utan umgicks över folkgränsen. Titta på förorter idag enklaver där inga svennar bor. Istället pushade av politiker som driver sin subkuturella gärning.

  14. Henrik Persson skriver:

    Knut L!
    Du är luddig. Vad exakt är det du vill göra med Rinkeby och Rosengård mer än ta bort hemspråksundervisningen? Jag känner iranska unga vuxna i Stockholm med perfekt svenska, de är arbetsledare, sjuksköterskor m m. De säger idag att de ångrar att de skolkade från den persiska, hemspråket, de kunde deltagit i som barn.

    I de vanliga skolorna och SFI-skolorna pågår undervisningen i svenska. Den bör givetvis förbättras. Men den finns. Jag har själv jobbat med detta i bl a Rinkeby, Jakobsberg och Farsta. Över hela Sverige pågår SFI och etableringskurser för kvinnor och män från Afghanistan, Somalia, Irak, Iran m fl. Det är en ganska oskildrad värld, men jag vet en del om hur den ser ut.

    Medierna fokuserar på problemen, journalister skriver, utan erfarenhet, om hur det “är”. Liksom de skriver om de förorter du räknar upp. Allt som handlar om stridbarhet gällande boendevillkor m m saknas dock. Fokus ligger just nu istället på mord med skjutvapen. Punkt. Ingenting om allt det positiva som även händer i dessa områden. Hur ser din analys ut av dessa områden? Det nämner du inte, det verkar som om du svalt den falska mediebilden?

    Att det är färre “svennar” i dessa förorter, det beror definitivt inte på invandrarna. Alla jag talat med i förorterna vill ha fler svenskar på plats. Några somalier i Angered som jag träffade sa: “När vi flyttar in i ett hus flyttar svenskarna ut.”

  15. Knut Lindelöf skriver:

    Henrik P!
    Du uppfattar mig som luddig vore en mer korrekt beskrivning. Du fortsätter att tala runt frågornas konkreta kärna.

    Ditt resonemang påminner om alla som gick till storms mot oss som kritiserade den framväxande flumskolan på 80-talet. ”Det görs så mycket bra ute i skolorna av engagerade lärare som ingen pratar om, medierna talar bara om problemen och målar upp en falsk bild av skolan.” I den frågan har vi idag facit, grundskolan upplöstes och blev en ny orättfärdig parallellskola.

    Klart enskilda lärare kämpar i sina områden efter bästa förmåga. Jag talar om vårt genomsegregerade samhälle. Det finns inget quickfix på detta, men om man inser problemen förbättras förutsättningarna för att vända utvecklingen. Allt fler gör det, gör inte du det?

  16. Ola Persson skriver:

    Hej Knut!
    Kan du skriva vad du tycker man ska göras, i några punkter?

    Vänligen
    Ola

  17. Henrik Persson skriver:

    Ovan menar flera att det viktigaste för nykomna är att lära sig svenska. Varken jag eller någon annan, vad jag kan se, har ifrågasatt det. Och det sker ett arbete för detta. Unga utbildas i skolorna, det finns på gymnasierna särskilda språkintrokurser SPRINT, det har jag också arbetat med. De nykomna vuxna utbildas i andra utbildningsanstalter. Arbetsförmedlingen, AF, och kommunerna finansierar den vuxenutbildningen. Numera är det tyvärr privata utbildningsföretag som köps in för tjänsten, av kommunerna. Men också folkbildningen ställer upp, t ex folkhögskolor, mot betalning från AF.

    En välfungerande kommunal SFI, Svenska för invandrare, slogs för ett antal år sönder, t ex i Stockholm. Tjänsten såldes istället ut till de privata utbildningsföretag som tog minst betalt. Troligen har detta lett till en sämre svenskundervisning för vuxna än den som fanns. Ansvariga för den privatiseringen finns – nämligen de partier som genomdrev förändringen.

    Mångkulturen, vad det nu är, pekas ovan ut som ett bakomliggande samhälleligt problem, som hindrar svenskans upprätthållande. Det hela sägs vara en myndighetsuppfinning som går ut på att skapa parallella kulturer.

    När det gäller lagstiftningen har den inte ändrats, svensk lag gäller i Sverige. Inte somalisk, inte irakisk.

    I förorterna är språket vid kommunikationen mellan grupper idag svenska, inte något annat språk. Rinkeby, Gottsunda m fl förorter stämplas som “utanförskap”. Men var de avsedda att bli det? Det vill jag se belägg för i så fall.

    Miljonprogramsområdena byggdes ju för att ge folk bostäder oavsett vilka de var. Att sedan svenskar och finnar flyttat ut är ju knappast irakiers, afghaners, syriers eller somaliers fel.

    Finns det parallella kulturer i Sverige med helt egna lagar och regler?

    Jag vill ifrågasätta den bilden. Det talas mycket om klaner nu. En klan är en större eller mindre släktskapsgrupp som i vissa lägen hjälper varandra och också kan ha ett samarbete med andra klaner. En urgammal företeelse, ordet kommer från gaeliskan. I Sverige kallade vi det ätter, Sturarna är ett exempel. Kanske wallenbergarna idag? Det finns möjlighet för en fattig somalier att få ekonomiskt stöd via sin klan. Men ett parallellt samhälle? Knappast.

  18. Knut Lindelöf skriver:

    Henrik Persson lyfter fram de goda krafter som finns och som arbetar för att lösa integrationsproblemen. Det är bra. Det är och har alltid varit många små insatser från olika håll som gjort samhället fungerande socialt och ekonomiskt. Men det har inte alltid varit så att krafterna som förhindrar integration varit så starka som nu. Nu krävs nya tankar och en annan politik.

    Henrik P vänder sig emot begreppet mångkultur, som om det vore ett påhitt. Men jag tror att det begreppet är högst relevant att diskutera. Mångkulturalism är en politik som länge lyfts fram som något eftersträvansvärd, och som jag tror gjort att integrationen bromsats. Inte så att det ännu finns “parallella kulturer i Sverige med helt egna lagar och regler”, men att det finns tydliga sådana tendenser.

    Visst, alla världens folk och religioner har i princip lika värde. Men i Sverige måste alla invånare respektera svenska lagar, regler och normer (kultur). Exempelvis: hederskultur kan inte accepteras, jämställdhet måste gälla, rättsväsendet måste respekteras. Det här håller förstås alla med om. Men att problemen med dessa ting delvis är resultat av mångkulturpolitiken måste vi diskutera mera. Vad säger Henrik P om det?

    Kriminaliteten, gängkulturen och segregationen har förstås i grunden ekonomiska orsaker, inte minst EU-medlemskapet med sina fria rörligheter har en grundläggande betydelse. Smuggling in och ut ur landet är alldeles för enkelt till exempel. Vi måste nog börja koppla samman de olika sidorna av integrationsproblemen och kriminaliteten och se det stora mönstret. Och vi bör sluta tala runt varandra, vilket är en följd av att man är rädd för att kopplas samman med högern och SD.

    Men, tack Henrik P för att du förklarar hur du ser det. Fler borde träda fram i samma goda anda.

  19. Sven Andersson skriver:

    Hemspråk beskrivs här som en privatsak, vilket jag tror är fel. I och för sig är det en vanlig tankegång i vår nyliberala värld att allt är en privatsak. Men min erfarenhet som pappa till 6 mångkulturella barn samt att jag levt större delen av mitt liv i utanförskapsområden säger mig att hemspråksundervisningen är viktig för hela samhället:
    1. barn med ett annat hemspråk kan få hjälp med läxorna i de svenska läroböckerna
    2. att stärka hemspråket innebär en starkare kontakt med föräldrar och mor-/farföräldrar vilkea har en viktig roll i barnets sociala och psykologiska utveckling. Under min tid i Rinkeby använde lärarna medvetet detta. Så fort en t ex turkisk elev blev stökig så ringde man föräldrar eller mor-/farsföräldrar (beroende på vem som var hemma) som omedelbart kom till skolan och tillrättavisade den unge på turkiska. Oftast hade det en omedelbar lugnande effekt.
    3. Likaså så var det ofta väldigt negativt om en ung från en invandrarefamilj bara fullt ut behärskade svenska medan de äldre generationerna bara fullt ut behärskade hemspråket. Den unge familjemedlemmen fick ett för stort övertag i relationen med det svenska samhället och förlorade respekten för de äldre generationerna.

    Så frågan om mångkultur. Jag känner inte till något fall där någon låses in i en viss etnisk grupp med ett främmande språk, kultur och religion. De flesta av mina barn har spanska som modersmål och har växt upp i typiska invandrarområden. Ingen av dem har låsts in i en spanskspråkig tillvaro. De umgicks med sina grannars barn som oftast också var skolkamrater. Deras kamrater kom från hela världen och de kommunicerade med varandra på svenska. Kulturellt var de kanske ändå inte typiskt svenska, snarare tillhörde de en blandkultur med egen musiksmak och klädstil. Det blev uppenbart när min dotter började på en “finare” skola i ett typiskt svenskt medelklass villaområde. Hon kände sig aldrig hemma och återvände till sin gamla skola efter en termin.

    Väldigt få invandrare önskar att leva segregerat men det finns många krafter som styr invandrare till invandrarförorter. Bl a en del bostadsbolags politik. Under mina 16 år i Rinkeby var det en ständig omsättning på grannar. Området byggdes med löfte om tunnelbana, ett löfte som det dröjde länge innan det förverkligades. Det var därför lätt att få lägenhet för nykomlingar. Först ut var norrlänningar och finnar. Så fort man etablerat sig och fått bättre lokala kontakter flyttade man vidare. Nya grupper kom, turkar, greker, chilenare och jugoslaver som nästan alla flyttade vidare. Under de senaste åren har många somalier flyttat till Rinkeby. Området fick aldrig riktigt “sätta sig”. I takt med att området fick allt sämre rykte ökade genomströmningen. Mina grannar undvek att säga att de bodde i Rinkeby och uppgav istället Spånga som hemadress.

    Det jag upplevde under mina år i Rinkeby var för övrigt väldigt likt min egen uppväxt i ett område med barnrikehus (Myrdalshus). Mina gamla grannar brukade säg att bara jag och Ulf klarade oss från kriminella gäng, droger, mord och självmord. Skillnaden är mest hårfärgen, vi var alla svenska lintottar (utom en). Själv lyckades jag få andra kompisar från “finare” områden via scouterna. Då hade jag redan som sjuåring tvingats stå vakt när mina äldre grannar rånade en butik. Det gick inte att skilja ut oss på hårfärgen men vi hade vår eget sätt att prata. Och alla visste var vi kom ifrån som lärarna så vänligt informerade oss om redan första dan i skolan. Och vi ansträngde oss för att vara precis så jävliga som det förväntades. Så för mig är klass en viktigare skiljelinje än kultur.

    När politikerna slog in på en allt tydligare segregeringspolitik när det gällde tillgång till arbete, bostad och skola förstärkte man de problem som redan fanns. För mig var det tydligt i vilken riktning vi var på väg emot i 80-talets Rinkeby. I segregationen förstärks även hederskultur. Har man många grannar från samma by i hemlandet blir det väldigt viktigt att speciellt döttrarna har gott rykte. Dåligt rykte sprids omedelbart till byn i hemlandet vilket ökar pressen.

  20. Mats Danielsson skriver:

    Sven Andersson!
    Om frågan om hemspråk inte är en privatsak, vem äger i så fall frågan? Det finns flera fördelar, med att lära sig ytterligare ett språk, men jag har svårt att se att det som en statlig angelägenhet. Mina barnbarn skulle säkert ha fördel av att kunna kommunicera med sin mors anhöriga i den f d sovjetrepubliken, men jag tycker inte det är rimligt att det är vad skolan ska satsa sina redan ansträngda resurser på. Något initiativ kommer inte därifrån och jag vet heller inte hur min svärdotter skulle reagera på ett sådant.

    Om skolan ser som sin uppgift att – kanske i all välmening – stärka elevens “kulturella identitet”, betyder det faktiskt att man försöker skapa en särskild politisk kategori, nämligen andra generationens invandrare (till vilken jag själv hör, enligt SCB).

    Det du skriver om segregeringen är viktigt. Vad beträffar invandrargruppernas eget agerande erinrar jag mig vad den kloka Nalin Pekgul, då hon hette Baksi, skrev i en artikel i Clarté. Att det i kurdiska föreningen finns många goda krafter men att de bör prioritera aktiviteter i hyresgästföreningen och fackklubben och inse vad de har gemensamt med sina nya landsmän.

Kommentera

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.