Svenskt Natomedlemskap riskerar att bli ett livsfarligt hafsverk

Carlsson 1991 EG – Andersson 2022 Nato(?)

VÅR SVENSKA REGERING, vår politikerkår och våra västlydiga medier håller nu på att efter en månads snabbutredning forcera in Sverige i Nato.

För en månad sedan var hälften av Sveriges medborgare tveksamma eller motståndare till ett Natomedlemskap. Så kom Ukrainakriget, där Sverige gjort sig till en krigande part på västsidan (vapenleveranser, sanktioner och etniskt rysshat). Alltså vi har med pukor och trumpeter uppgivit vår neutralitet i krig. Det har – utan någon som helst debatt – gjort att opinionen svängt över till en knapp fördel för Natomedlemskap. Faktum är att man lika väl kan hävda att Natoopinionen är mycket stabil. Sedan 2021 ligger det uttalade Natomotståndet fast på 35 procent, medan de Natopositiva ökat och de osäkra minskat med ungefär lika mycket. Förändringen är alltså att 4 procent flyttat sig från osäkra till positiva. En blygsam framgång för Natoförespråkarna alltså.

Men den riktigt stora frågan är ändå: Hur kan någon ansvarig, som till exempel liberale Johan Persson i radion nu på tisdagsmorgonen, hävda att en ansökan före midsommar är att ta ansvar för Sveriges väl och ve?

Den ingående process som politiken ändå genomgick 1989–1991 innan Ingvar Carlsson lämnade in en svensk EG-ansökan, uppfattades visserligen utifrån som snabb och överraskande, men den var ändå relativt väl genomtänkt på olika områden och bars fram av framför allt en avgörande faktor; Berlinmurens fall 1989. Euforin grep tag i alla och en helt ny säkerhetsordning skulle nu skapas i Europa med helt nya möjligheter. Väst och öst skulle inleda en ekonomisk integration, som skulle bidra till den eviga freden i Europa och världen.

För Ingvar Carlsson var det emellertid helt avgörande att Sveriges alliansfrihet skulle kunna upprätthållas även som medlem i EG. Denna sak var också ordentligt genomdiskuterad med till exempel Österrikes socialdemokrater, som brottades med samma problem som Sverige just då. Österrike var benhårda och övertygade om att man ville och kunde bevara sin alliansfrihet, vilket övertygade Ingvar Carlsson och Allan Larsson att samma sak då också skulle kunna gälla Sverige. Det här kan man läsa om i ett utdrag ur Allan Larssons bok Min europeiska resa (GotlandsBoken AB 2016) på Dagens Arena.

Då var man alltså noga med att penetrera alla tänkbara problem och fördelar. Men ändå kan man konstatera att mycket inte alls blev som man tänkt eller trott. Kriget i samband med Jugoslaviens upplösning kom som en överraskning, USA:s/Natos alla krig efter 911 blev också överraskningar. Europas självständighet gentemot USA och Nato har drastiskt minskat genom åren efter Natos stegvisa expansion österut; 1999 (Polen Tjeckien, Ungern), 2004 (Estland, Lettland, Litauen, Rumänien, Slovakien, Slovenien, Albanien, Kroatien), 2017 (Montenegro) och 2020 (Nordmakedonien). Kinas och Rysslands ekonomiska utveckling hade man inte heller med i beräkningen. Donald Trump och alla andra nya högerextrema svampar som grott i myllan av den ”välsignelsebringande” globaliseringen hade man förstås inte heller räknat med.

I den ekonomiska yran efter Berlinmurens fall inleddes dessutom avrustningen av det svenska försvaret, värnplikten avskaffades, det lilla specialiserade insatsförsvaret av yrkeskrigare byggdes upp för insatser utomlands under Natobefäl. Allt skulle plötsligt synkroniseras och anpassas till USA-standard. Sverige självt stod plötsligt försvarslöst.

Nu står vi där med rumpan bar. Den alliansfrihet som Ingvar Carlsson ändå försvarade tvingas nu Magdalena Andersson överge i ett betydligt hotfullare världsläge än 1991. Berlinmurens fall förde oss alltså in i EU. Nu ska Ukrainakriget föra oss in i Nato. Och fort ska det gå! Så slipper man den offentliga debatten.

Men, med tanke på hur fel allt blev med EU-medlemskapet kan man utgå från att utfallet för Sveriges del av ett Natomedlemskap kommer att bli ännu värre. EG-beslutet var skadligt främst för att med det avhände sig Sverige vitala delar av sitt självbestämmande, vilket ändå var ganska abstrakt. Men det eventuella Nato-inträdet kommer att gå djupare. Vi avhänder oss då suveräniteten över vårt territorium. Andra makter kommer att kunna ta det i anspråk för sina strategiska intressen. Det innebär att Sverige i någon mening upphör som suverän nation och inte längre är herrar i sitt eget hus. Vår demokrati kommer få sig en rejäl knäck. Det kommer förändra allas vår syn på Sverige som land och som vårt hem på jorden. Vi bryter med en djupt rotad svensk tradition som gällt i över 200 år och som varit en del av vår nationella identitet. Det riskerar att på sikt väcka upp djupa känslor, skapa nya motsättningar och än mer otrygghet i samhället. Var hör vi egentligen hemma? Vem är man egentligen som svensk i framtiden?

Oerhört mycket klokare vore det att nu istället sitta still i båten och bygga vårt eget försvar i samarbete med våra närmaste. För, inte vill vi att Sverige ska skyddas av USA:s kärnvapenparaply, och inte vill vi väl att svenska soldater ska kriga mot Kina i Sydkinesiska havet. Allt detta är faktiskt fullt tänkbart med ett Natomedlemskap.

Medan USA:s möjligheter till påtryckningar är mycket starka, är samtidigt ryggraden hos svenska makthavare skadligt uppmjukad. Det är en farlig kombination.

... är läst 1034 gånger!

  13 kommentarer for “Svenskt Natomedlemskap riskerar att bli ett livsfarligt hafsverk

  1. Staffan A. Persson skriver:

    Helt fel analys enligt mig mening. Natomedlemskap ger stora fördelar:

    Knut Lindelöf: Vi avhänder oss då suveräniteten över vårt territorium.
    Jag: Vi garanteras suveräniteten över vårt territorium.

    Lindelöf: Andra makter kommer att kunna ta det i anspråk för sina strategiska intressen.
    Jag: Andra makter kommer INTE att kunna ta det i anspråk för sina strategiska intressen.

    Lindelöf: Det innebär att Sverige i någon mening upphör som suverän nation och inte längre är herrar i sitt eget hus.
    Jag: Det innebär att Sverige i alla meningar kan fortsätta vara suverän nation och fortsätta vara herrar i sitt eget hus.

    Lindelöf: Vår demokrati kommer få sig en rejäl knäck.
    Jag: Vår demokrati kommer slippa risken att få sig en rejäl knäck.

    Lindelöf: Oerhört mycket klokare vore det att nu istället sitta still i båten och bygga vårt eget försvar i samarbete med våra närmaste.
    Jag: Väldigt klokt av oss att på det här sättet bygga vårt eget försvar i samarbete med våra närmaste.

    Det är på sin plats att påminna om att ”andra makter” är ett auktoritärt och odemokratiskt Ryssland och ett demokratiskt USA, om än med demokratiska brister. Ser man de två staterna som lika dåliga blir analysen en annan. Det gjorde Fox i USA vars ökända Tucker Carlsson vägrade begripa varför USA skulle ställa upp på Ukrainas sida mot Ryssland.

  2. Jan Arvid Götesson skriver:

    Jag håller med Knut L (bortsett från hans överdrifter om ”krigförande part” och ”rysshat”) att Sverige inte skulle ha hamnat i Nato. Jag skriver ”hamnat” eftersom saken redan är avgjord.

    Men jag har nog en annan uppfattning än de flesta som läser och skriver här, om var den stora skiljelinjen går.

    Tänk dig ett fönster med fyra rutor. Uppe till vänster är vi som velat ha ett topprustat alliansfritt Sverige. Uppe till höger de som velat ha ett topprustat Sverige i Nato. Nere till vänster de som velat ha ett ”lagom” eller svagt rustat alliansfritt Sverige; nere till höger de som velat ha ett lagom rustat Sverige i Nato.

    Var går den stora motsättningen? Vanligen dras strecket vertikalt: för eller mot Nato. Jag drar strecket horisontellt: de som vill ha topprustning mot dem som inte velat ha ett försvar som skulle kunnat stå en stormakt emot på egen hand.

    Första matchen skulle ha varit att Sverige skulle ha varit rustat. I andra matchen kunde sedan vänner av topprustning plus Nato ha övertygats om att nöja sig med ett verkligt starkt försvar. (Det som traditionellt kallas ”starkt försvar” är otillräckligt.)

    Gruppen nere till vänster – alliansfrihet kombinerat med lite lagom ”sega gubbar” i ett folkförankrat territorialförsvar, eller kombinerat med pacifism – har varit det stora problemet, tillsammans med det nya slags reinfeldt-borg-höger, som bara ville ha låg skatt och marknadisering, och därför övergav försvaret, kulturarvet och nationen.

    Det är de som under de senaste generationerna velat kombinera alliansfrihet med ”lagom” försvar som tagit oss till denna punkt.

    Vill man stå utanför allianser behöver man vara regional militär stormakt.

    En annan sak: Knut L skrev ”inte vill vi att Sverige ska skyddas av USA:s kärnvapenparaply”.

    Förlåt en kanske okunnig fråga, men har Sverige inte redan gjort det i två mansåldrar, inofficiellt?

  3. Olle Pålsson skriver:

    I detta krigiska läge, som måste betraktas vara det mest allvarligt sedan andra världskriget, är frågan vart vi i Sverige skall vända oss, utan någon egen försvarsmakt att tala om. Därtill är detta klena försvar väl sammankopplat med USA/Natos krigsmakt, såväl vapentekniskt som organisatoriskt uppbyggt.

    Dessutom finns ett historiskt band till den så kallade amerikanska drömmen om för alla möjligheternas land. En inspirationskälla med sin egen kulturtradition riktad till ”vanligt” folk som förstärks med dess stora utbud inom nöjesindustrin, genom bland annat musik och utbudet av ”lätta” spelfilmer.

    Då är frågan, med tanke på hur sammanflätade vi är till väst och vilket bergfast politiskt understöd det råder i vårt land för en Nato anslutning; vad är alternativet gemene man har att välja, när det dessutom inte finns någon framträdande organisation eller röst för freden och global nedrustning. Valet för de flesta får då bli att välja bort Ryssland och Putin framför världens största militärmakt i väst USA/Nato.

    Så får det bli när dessutom yttrandefriheten balanserar på en skör tråd för dem opinionsbildare som söker en annan analys mot framtiden än stormakternas intresse att äga utvecklingen genom bland annat sitt massiva stöd av det allmänna medieutbudet.

    Vem har kraft och mod att stå emot utan betydande konsekvenser? Och då tänker jag på Kajsa Ekis Ekman.

  4. Arne W Andersson skriver:

    Läs gärna:
    ”Dubbelmoralen om krig får mig att tappa andan” av Frida Stranne i Aftonbladet idag.

    Sprickorna i muren börjar vidgas…

    och…
    har någon undersökt vad den potentiella kanonmaten anser om att Sverige ska alliera sig med en av stormakterna med kärnvapen.

  5. Dennis Zackrisson skriver:

    Staffan A Persson bortser helt från det verkliga läget. Att Nato under snart 30 år allt tydligare utvecklats till en typisk ANFALLSALLIANS med uppgift att på alla sätt försvara den imperialistiska hegemoni som blev följden av Sovjetunionens sammanbrott i början av 1990-talet. Detta har ingenting med försvaret av enskilda nationer att göra då någon fiende inte längre fanns och därför skulle givetvis Nato omgående avvecklats i enlighet med USA:s ”löften”. Att föra en diskussion utan att uppenbara fakta klargjorts förefaller meningslöst.

    Även Jan Arvid G hamnar lite snett i avstampet från startblocken. Det som gäller nu är att inte för tidigt springa fram och välja sida i den kommande hårdnande motsättningen mellan dagens supermakter. Nu är tid för den ”djupare och omfattande analys” som bl a statsministern uttalat sig för, men som i varje fall jag har en mängd frågetecken och tveksamheter omkring, framför allt frågan om den nödvändiga folkomröstningen!

  6. Jan Arvid Götesson skriver:

    Dennis Z, du skrev “Även Jan Arvid G hamnar lite snett i avstampet från startblocken. Det som gäller nu är att inte för tidigt springa fram och välja sida i den kommande hårdnande motsättningen mellan dagens supermakter.”

    Men jag skrev ju om att Sverige INTE skulle ha anslutit sig till Förenta staterna/Nato, och hur det skulle ha kunnat gå till.

  7. Arne Nilsson skriver:

    Knut L!
    Du skriver:
    ”Vi avhänder oss då [Nato-inträdet] suveräniteten över vårt territorium. Andra makter kommer att kunna ta det i anspråk för sina strategiska intressen. Det innebär att Sverige i någon mening upphör som suverän nation och inte längre är herrar i sitt eget hus.”

    Det finns inget i Det Nordatlantiska Fördraget från 1949, lite slarvigt Nato-stadgan på svenska, som ger stöd för ditt påstående. Inte heller innehåller Det Nordatlantiska Rådets regler formuleringar som stödjer ditt påstående.

    Ett problem är att Nato-motståndare framför åsikter som liknar dina och även gör gällande att ett Nato-medlemskap kan tvinga Sverige att gå i krig, vilket är felaktigt. Nato-förespråkarna gör gällande att ett Nato-medlemskap utgör en garanti att Sverige skulle erhålla militärt stöd från andra Nato-länder om Sverige blir anfallet. Även detta är felaktigt.

  8. Knut Lindelöf skriver:

    Arne N!
    Vad vill du säga med detta? Vems strategiska intressen kommer att vara överordnade Sveriges egna efter ett Natomelemskap? I praktiken gäller Natos (USA:s) vilja och vi kommer inte kunna säga nej till deras disposition av svenskt territorium. Vi är inte längre herrar i… Om detta står i fördraget vet jag inte. Men jag talar om vad som kommer att gälla i praktiken. Jag vet också att det inte finns garantier om hjälp om vi blir angripna. De mäktigas intressen bestämmer. Det finns just nu en säregen övertro på att USA är den goda kraften i världen och Ryssland-Kina den onda. Offentligheten är infantiliserad.

  9. Arne Nilsson skriver:

    Knut L!
    Din första fråga lyder:
    ”Vad vill du säga med detta?”
    Svar: Jag anser att det väsentligt att förstå hur de formella reglerna för ett Nato-medlemskap ser ut. Dessa regler sätts givetvis ur spel om det skulle gynna USA:s intressen.

    Din andra fråga lyder:
    ”Vems strategiska intressen kommer att vara överordnade Sveriges egna efter ett Natomedlemskap?”
    Svar: Med tanke på Partnerskap för fred, Värdlandsavtal och tjänstvilliga politiker befinner vi oss redan i en situation där USA:s strategiska intressen är överordnade Sveriges intressen både då det gäller svensk utrikes- och säkerhetspolitik.

    Både USA och Kina/Ryssland är stormakter med intressen som går långt utanför det egna landets gränser och krig är ingen ovanlighet då stormakter försvarar eller försöker flytta fram sina positioner. För Sveriges vidkommande är det inte särskilt lyckat att sitta i knät på en stormakt.

  10. Arne Börjesson skriver:

    Rysslands speciella operation är, i enlighet med Gonzalo Liras analys på Moon of Alabama, ett föregripande av en ytterligare Ukrainsk upptrappning av kriget de startade i februari.

    Det är också uppenbart, i linje med John Mearsheimers analys, att Nato är i krig med Ryssland på alla plan, utom just synlig trupp.

    Att gå med i Nato, innebär att vi sluter upp på aggressionens sida. Men det innebär också början till slutet på Sverige som självständig nation. Insikten om detta leder också självklart till, att vi bör utträda ur EU.

    Varför inte liera oss med Magufulis land, Tanzania, där man stilla och lugnt motstår WHO:s mandat. Ja, det finns många andra länder än den destruktiva Nato-familjen, vi kan söka oss till.

  11. Jan Arvid Götesson skriver:

    Arne W A!

    Frida Stranne skriver om dubbelmoralen. Jag undrar: Vad skall medborgarna i västländer göra? Jag ser inga förslag i Frida Strannes artikel.

    Där finns människor i västvärlden som faktiskt har brist på information. De harmas över Ukrainakriget, men känner inte till brott och felsteg som västmakter begått och begår.

    För det andra finns sådana som jag. Jag har inte lärt mig nya fakta av någon västkritisk artikel i denna tidning, och instämmer i att dubbelmoralen måste bort.

    För det tredje finns västliga liberaler som har kunskap, men tillämpar dubbelmoral.

    Vad skall vänstern göra? Först måste vänstern inse att liberalism kommer att vara tongivande i Väst+ (Vithyade västländer plus Japan-Korea-Taiwan-Singapore). För det andra inse att Väst+ kommer att vara mycket mäktiga under överskådlig tid. Alltså krävs samarbete med liberaler.

    Jag föreslår parollen ”Ryssland ut ur Ukraina, och dubbelmoralens avskaffande”. Alltså militärt nederlag för Ryssland nu, och samtidigt/framtida arbete för internationell rätt och informationsfrihet.

    Många vänsterpersoner vill motarbeta dubbelmoralen genom att inte motarbeta Ryssland krig. Det är ju en lösning! Genom att överse med båda sidors brott skulle Sverige inte ha dubbelmoral.

    Bland de västliga liberalerna finns tendenser till att motarbeta dubbelmoral. Om Jemen, som Frida Stranne tog som exempel på dubbelmoral, har Svenska Dagbladet publicerat detta: ”Vapen som tillverkats i Storbritannien spelar en förödande roll i Jemen och runt om i världen. Vapenaffärerna som sluts i dag kan användas till folkmord och övergrepp i åratal, säger Andrew Smith på Caat till The Guardian. Den brittiska regeringen har medgett att brittiska vapen använts i Saudiledda luftangrepp mot Jemen.”

    Vad är fel med mitt förslag om en bred rörelse, som med avstamp i ”Ryssland ut ur Ukraina” driver krav att även Västvärlden skall hålla sig till formella och moraliska lagbud?

  12. Olle Pålsson skriver:

    Jo men visst; Jag välkomnar en bred folkrörelse för freden och att Ryssland lämnar Ukraina, liknande den som fanns då ”vi ropade” USA ur ur Vietnam. Samtidigt måste ”vi” med samma focus rikta udden mot och inse faran i USA/Natos expansionsvilja som trycker på mot Rysslands gränsområde. Därtill efterlyses en internationell röst för global nedrustning och kärnkraftens i alla sammanhang förödande risker.

    Då är frågan, var finns denna politiska och gryende folkrörelse, att hämta denna kraft ur. Min personliga uppfattning får bli att den för tillfället bygger på en ytterst liten skara som sluter upp i organiserad form. Och denna till antal ganska begränsade aktiva rörelse består ofta av delvis en äldre övervintrad generation som inte lyckats i någon nämnvärd utsträckning påverka dem som skall ta över vårt mycket sköra och gemensamma samhällsbygge på vår av människors i flera avseende misskötta planet.

    Vad gäller folkomröstning om att söka Natomedlemskap kan den förhoppningsvis innehålla grunden till ett embryo för en folkbildande fredsrörelse som kräver ett övergripande ansvar vad gäller global nedrustning.

  13. Sven Andersson skriver:

    Vad USA:s ”beskydd” i form av ett kärnvapenparaply innebär hade S tidigare klart för sig. Olof Palme visade i en motion (1981/82:527) 1981 vad detta beskydd bestod i – för 40 år sedan. Palme beskriver här USAs strategi att bomba Europa med neutronbomber för att hindra sovjetiska marktrupper att ta över Västeuropa. Från Palmes motion:

    ”Ansträngningarna att dämpa kärnvapenrustningarna har genom utvecklingen under 1981 fått än högre prioritet. NATO:s kärnvapenstrategi bygger på resonemanget att Sovjets konventionella styrkor i Europa är så överlägsna att de i vissa situationer bara kan hejdas genom insats av kärnvapen.

    Västsidan skulle alltså vara beredd att först tillgripa dessa vapen. För att öka trovärdigheten i denna option har president Reagan beslutat att iordningställa de neutronvapen vars komponenter togs fram redan under president Carter. Neutronvapnen anses speciellt lämpade att sättas in mot sovjetiska koncentrationer av stridsvagnar. Man har också bland ledande politiker i Washington talat om möjligheterna att begränsa omfattningen av ett kärnvapenkrig d v s att det är möjligt att sätta in kärnvapen i en regional konflikt exempelvis i Europa utan att USA:s eget territorium utsätts för vedergällningsanfall.”

Kommentera

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.