Krigskyrkogård från slaget vid Verdun hösten 1916 med totalt 700.000 stupade.
April år 1944 fick jag mässling som ofta följs av andra infektionssjukdomar. För min del blev det en öroninflammation som var så allvarlig att jag den 12 maj opererades på Karolinska sjukhuset. Man borrade ett hål i skallbenet bakom höger öra så att varet kunde komma ut viket räddade livet på mig.
Därefter var jag länge ett sjukligt barn som ofta var hemma från skolan under längre perioder. Men jag blev så småningom allt friskare och starkare och blev år 1955, när jag började på KTH i Stockholm, intresserad av kapprodd som jag sysslade med ett antal år. Det blev också ett antal fjällvandringar och många turer på Sörmlandsleden där jag gått alla etapper utom en eller möjligen två.
Jag har också här på lindelof.nu berättat om mina paddelturer i Stockholms skärgård och cykelturer i Frankrike, där jag tagit mig över många av de högsta bergspassen. Så jag har levt ett långt och sunt liv innan jag nu till slut återigen har behövt anlita den svenska sjukvården.
Det började med ett typiskt problem för äldre män. Kissandet fungerade inte som det skulle. Det tog tid att få ordning på det men genom urologen på Mälarsjukhuset i Eskilstuna har jag nu fått ett hjälpmedel som fungerar lätt och behändigt. Det heter LoFric Origo och är en plastkateter som man lätt för in genom snoppen. Man får upprepa det fyra fem gånger per dag med ny kateter var gång. Dessa får man gratis hemskickade i stora kartonger.
Efter ett årsmöte med Folket i Bild/Kulturfront i april 2017 drabbades jag av ett annat åldersproblem. När jag reste mig upp efter mötets slut hade jag svårt med balansen och fick sätta mig igen. En läkare bland mötesdeltagarna gjorde en första koll av mitt tillstånd. Jag sattes i en bekvämare stol i hallen utanför möteslokalen men nu blev jag illamående och kräktes och man ringde efter ambulans.
Jag kom till Sankt Görans sjukhus där man under två dagar undersökte mig noggrant. Men nu mådde jag bra och de hittade inga fel. Efter två dagar var det bara att åka hem.
Någon månad senare kände jag mig vimmelkantig när jag vaknade. Hade svårt att stå upp och min hustru ringde efter ambulans. Nu kom jag till akuten på Mälarsjukhuset i Eskilstuna där rader av akutfall väntade i sina sängar i en korridor. Framåt lunchtid var det min tur. Jag blev undersökt och så rullades min säng upp till ett rum på Hjärtintensiven. Där blev jag rejält uppkopplad till deras datorsystem via ett antal elektroder på kroppen.
Jag svimmade ett par gånger, och andra gången då jag satt på sängkanten, så ramlade ner på golvet. Där vaknade jag snabbt upp och hörde personalen komma springande genom korridoren. Larmet hade gått för att min puls plötsligt hade gått ner kraftigt.
Lite senare kom en läkare in och meddelade: ”Du behöver en pacemaker. Vi sätter in den i morgon”. Så dagen därpå rullades jag in i operationssalen där ingreppet gjordes under lokalbedövning. Jag kunde delta i personalens livliga samtal om både det ena och det andra medan pacemakern kom på plats strax nedanför vänster skuldra.
Nu kallas jag en gång om året till hjärtintensiven i Eskilstuna där minnesinnehållet i pacemakern läses ut och man kollar att allt är som det ska. För snart två år sedan konstaterades att batteriet höll på att ta slut och vid en ny operation byttes den gamla pacemakern ut mot en ny. Tekniken går ständigt framåt så nu räknar man med att dess batteri skall räcka femton år.
Som ett litet kuriosum kan jag nämna att jag en gång på slutet av 1950-talet sommararbetade på Elema-Schönander i Solna. Där såg jag en man sitta och slutputsa några av företagets första pacemakers. De var ingjutna i blå plast och nästan knytnävsstora. De hade konstruerats av företagets ingenjör Ragnar Elmqvist i samarbete med professor Åke Senning. Läs här historien om hur pacemakern kom till.
Visst är det spännande och intressant att följa den tekniska utvecklingen inom sjukvården. Men nu är det kris inom Sveriges sjukvård och överallt skall det sparas pengar, särskilt nu inför ett kommande krig.
De svenska politikerna har nu hittat nya saker att leka med. Och visst är det roligt för våra svenska politikerbroilers att få frottera sig med den amerikanske presidenten och få vara med om att slösa bort pengar på en verksamhet som till slut bara leder till krigskyrkogårdar även hos oss.
Hej Henrik!
Tack för en intressant berättelse.
Även om ålderns höst betyder ett kortare avstånd fram till pärleporten väcks trots allt inte sällan ljusa minen från tidigare uppnådda mål där du själv bland annat nämner ditt intresse för roddsporten.
En fin sport såväl som motion eller när det sker under ett lagarbete i tävlingsform, både tufft och uppoffrande vilket i sig blir till en härlig skön upplevelse att göra tillsammans.
Mitt eget minne om denna sport återspeglar sig från mina unga år, tidigt 60- tal, hemma i Landskrona. Dock inte i tävlingssammanhang men i övrigt bjöd dessa år på ett antal sköna upplevelser i roddbåten. Däremot inte i en vacker skärgård som man kan uppleva i Stockholm. Nej, har nere i Öresund finns som bekant inte mycket av fast mark omgärdat med vattnet. Närmast något sådant intill Landskrona är en liten påbörjad och konturerad Ö från cirka 1750-talet som heter Grååen, vilken var tänkt bli en försvarsanläggning. Fin i och för sig med påbörjade invallningar som fortfarande är kvar.
Den andra ”skärgårdsön” i närheten, som vid något tillfälle kunde locka till en roddtur, är Gabriel Jönssons besjungna och vackra Ö – Ven. En naturupplevelse att rekommendera, till fots eller ta sig runt på cykel, som finns tillgänglig att hyra.
Vad beträffar vår jämlika sjukvård är det ett ämne som sannolikt kommer att gå mot en besvärlig framtid. Att tekniska hjälpmedel utvecklas i alla former är givetvis av godo och förhoppningsvis tillgängligt för alla och envar efter behov.
Frågan är vilka prioriteringar och avvägningar som kommer att ske framöver och då inte minst om att erbjuda dom äldres behov av god omvårdnad. En omvårdnad som ställdes i focus under pandemin och politiska löften gavs om att detta skulle bli en högprioriterad fråga.
Dessvärre i dessa dyrtider syns inga tecken på att så kommer att hända när vi istället rustar krigsmakten, påkostat för att skapa fred.
För övrigt läser jag i tidningen Kommunalarbetaren att löneklyftan mellan undersköterskor och kommunala tjänstemän har ökat med en orimligt hög procentsats.