Alla betraktar i praktiken Sverige (och Finland) som Nato-medlem. Förra statsministern Magdalena Andersson, nuvarande Ulf Kristersson framträder tillsammans med Nato-chefen Jens Stoltenberg på Folk och Försvars konferens i Sälen och talar som om Sverige redan vore medlem. Men så är det de fakto inte. Men på frågan hur lång tid det kan ta innan Turkiet ger sitt godkännande verkar vi få leva med länge än. Ingen vet. Erdogan bestämmer den saken och har ingen brådska.
Men varför drar det ut på tiden? Varför kan ingen se till att Erdogan viker sig och accepterar Sveriges och Finlands Nato-medlemskap. Är det kanske så att USA inte längre har full kontroll på situationen inom Nato? Kan det rent av vara så att en verklig spricka håller på att uppstå?
Häromdagen sa Donald Trumps tidigare säkerhetspolitiske rådgivare John Bolton att ”de kommande månaderna kommer den samlade Västvärldens enighet att prövas på allvar. Sverige och Finland har fattat det fantastiska beslutet att gå med i Nato.” Och i sammanhanget tillägger han dessutom att ”Turkiets Natomedlemskap kan komma att ifrågasättas”.
Tanken att Turkiets Natomedlemskap kan komma att ifrågasättas är minst sagt uppseendeväckande. Men varför inte? Flera faktorer pekar faktiskt i riktning mot att USA:s och Turkiets intressen kommer att antagonisternas än mer under 2023.
Turkiet ligger i Mellanösterns nordvästra hörn inklämt mellan EU och Ryssland. Turkiet är sedan 1952 Natomedlem och har Natos näst största armé på 400.000 man (2021) och näst flest F-16-stridsflygplan. Sedan slutet av andra världskriget har USA haft flygbasen Incirlik i staden Adana i södra Turkiet. Strategiskt är således Turkiet med sitt geografiska läge och sin stora krigsmakt ett mycket viktigt Natoland.
Mike Winnerstig på FOI skrev i april 2022 ett utmärkt Memo om Turkiet med anledning av det spända världsläget efter 24 februari 2022. Han konstaterar att ”Trots amerikanska påtryckningar har Ankara anskaffat det ryska luftvärnssystemet S-400 och håller på att färdigställa ett ryskägt kärnkraftverk. Även om andelen är minskande, importerar Turkiet alltjämt mer än en tredjedel av sin gas och en fjärdedel av sin olja från Ryssland. År 2020 färdigställdes gasledningen Turkstream, vilken försörjer Turkiet med rysk naturgas och möjliggör vidareexport till Europa. Samtidigt hjälper Turkiets öst-västliga gasledning Tanap azerbajdzjansk gas att ta ryska marknadsandelar.”
Vidare skriver han att efter ”Rysslands invasion av Ukraina har Turkiet fördömt själva angreppet, men inte infört sanktioner eller stängt sitt luftrum för ryskt flyg. Man har i stället strävat efter att inta en medlarroll, med viss framgång, vilket har underlättat den fortsatta politiska balansakten. Detta stämmer även i ett historisk perspektiv då Turkiet har agerat för att uppnå nationens realpolitiska mål snarare än utifrån ideologiska drivkrafter. […] Ukrainakriget kan komma att ses som ett lackmustest för Turkiets ställningstagande mellan Ryssland och USA.”
Så finns den så kallade Montreuxkonventionen som innebär att Turkiet kontrollerar trafiken genom Bosporen och Dardanellerna. Mike Winnerstig skriver: ”Montreuxkonventionen skulle kunna utgöra ett hinder om Nato dras in i konflikten eftersom konventionen uttryckligen förbjuder fartyg som tillhör parter i ett pågående krig att passera. Eftersom Turkiet är ett Natoland så uppstår frågan om hur Turkiet skulle agera i ett hypotetiskt scenario där Nato direkt blandas in i konflikten.” Här har Turkiet ett trumfkort, delikat minst sagt. ”Men skulle Ryssland eller Nato kräva att få föra in marinstridskrafter till Svarta havet skulle Turkiets hållning sättas på prov…”
Winnerstig ställer på slutet följande högst relevanta frågor: ”Hur länge har Ryssland råd med att stängningen hindrar förstärkningar i Medelhavet och i Syrien? Kan Väst acceptera att Turkiet utvecklar sitt försvarsindustriella samarbete med Ryssland, bedriver en oberoende säkerhetspolitik vid sidan om Natostrukturerna? […] Kommer USA att häva sina sanktioner mot Turkiets försvarsindustri i fall kriget i Ukraina blir långvarigt?”
Men nu är det januari 2023 och mycket har hänt seedan april 2022. Erdogan och Putin har närmat sig varandra ytterligare och enats om att förbindelserna mellan de tidigare antagonisterna al-Assad och Erdogan ska normaliseras. Det betyder att USA kommer att tvingas lämna Syrien och därmed blir kurderna än en gång svikna och YPG (kurdisk milis) kommer tvingas lämna gränsområdet i norra Syrien och bege sig upp i bergen. Därmed kommer nordöstra Syrien med sin olja åter under syrisk kontroll.
Man talar också om att Erdogan behöver denna inrikespolitiska seger för att vinna presidentvalet i juni 2023. Det är kanske ännu en faktor i detta politiska spel.
Erdogans långbänkande i godkännandefrågan är i hans värld underordnad alla andra stora frågor som han för tillfället är involverad i. Han har ingen brådska. Genom att förhala godkännandet kan han hålla Kristersson, Biden, Stoltenberg & Co på halster och avvakta vad som kommer att hända med USA-världens så hajpade enighet. För honom är det viktigaste att få ut mesta möjliga i den pågående stora omvälvningen mellan Väst och Öst för egen del. Han inser att det framöver kan vara fördelaktigt att ha goda förbindelser med Ryssland, Kina, Indien (BRICS) då USA-världen med stor säkerhet kommer att förlora sin världsdominans. Men, så länge han kan accepteras av USA som Natomedlem gäller det att spela sina kort väl. Och det gör han med stor framgång.
Kanske blir slutresultatet att Nato vinner två småstater i norr men förlorar en stormakt i sydöst. Kommer Nato och EU överleva något sådant?
Läsvärt
Upp-och-nedhängningen av en docka föreställande Erdogan utanför Stadshuset i Stockholm har sannerligen väckt reaktioner. Turkiets regering gick i taket, liksom även landets medier. Vår ambassadör i Ankara blev uppkallad till utrikesministeriet, där krav på bestraffning av de skyldiga för terroristbrott framfördes. Statsminister Kristersson talade om ”sabotage” (mot Sveriges Natoansökan). Lena Mellin i AB betecknade hängningen som ”osmaklig, t o m djupt osmaklig” men menade att den inte kan vara straffbar. Carl Johan de Geer hävdar att det är fråga om satir, ungefär som Lars Wilks’ rondellhund för något decennium sedan. En förundersökning om förtalsbrott startades, men lades raskt ned med hänvisning till svensk yttrandefrihetslagstiftning. Varpå turkiska UD surt uttalade att Sverige inte gör tillräckliga åtgärder mot ”kurdiska terrorister” här. Dvs inte uppfyller alla villkor i det beramade juni-avtalet mellan Turkiet, Sverige och Finland. Diverse kommentatorer i ST och SVT menar att en turkisk ratificering av svensk Nato-anslutning ”nu ligger ett snäpp längre bort”.
I mars förväntas Riksdagen anta en proposition om ytterligare skärpt terroristlagstiftning. En fråga jag ställer mig är om regering och Riksdag vågar göra den lagen retroaktiv för att behaga Turkiet? Där har nu kampanjen inför valet i maj/juni inletts. Redan högt tonläge, med osäker utgång då landets ekonomi är allt annat än god. Då kan det passa Erdogan att vifta med Sverige-kortet.
Jag har i alla år varit emot ett svenskt Natomedlemskap. Det försämrar landets säkerhetspolitiska läge. Oavsett stödet till Ukraina, inte utan risker det heller, ska sägas. (Dock med undantag av humanitära insatser, så klart.) Nog är det märkligt att en kurdhatande autokrat som Erdogan möjligen kan förhindra svensk Natoanslutning. Märkligt – och rätt obehagligt…
Liten fotnot: I april 1945 blev den nyss avrättade Benito Mussolini samman med älskarinnan Clara Petacci upphängd i fötterna av rasande partisaner. Innan upphängningen grenslade kvinnliga partisaner liket och pissade på det. Just den behandlingen besparades Erdogandockan i Stockholm.