Nu ska Sverige öppnas för en stormakts krigsmaskin. Vi ska skaffa oss en överrock som blir svår att kränga sig ur. Bara riksdagens godkännande återstår.
Allt bygger på att Ryssland hotar hela Europa, något som nu är så manifest i Sverige att den som påstår något annat riskerar att kallas landsförrädare eller tjurskalle.
Men tänk om det inte stämmer att Ryssland är ett hot mot Europa, utan att det som hänt i Ukraina är ett resultat av just sådant som nu händer i Sverige? Alltså att i den globala konflikten mellan stormakterna USA och Ryssland riskerar USA:s allierade att dras in. Vill vi medverka till det?
Tror någon på allvar att Ryssland skulle anfalla oss om Ukraina tvingades stanna utanför Nato? Hans Blix t ex tror inte det. Eller kan det rent av vara så att, på grund av att USA (Nato) sedan 90-talet flyttat fram sina positioner mot Ryssland, detta till sist utlöste kriget dem emellan, där främst Ukraina, men även Norge, Finland och Sverige kommit mitt i skottlinjen.
Men, varför inte söka avspänning? Varför inte hålla sig utanför detta? Jo, därför att alla är så bergfast övertygade om att Ryssland kommer att anfalla om vi inte…
Jag säger då så här: Vi såg vad som hände i Ukraina. När de och hela västvärlden unisont deklarerade att Ukraina skulle med i Nato blev det krig, något man visste kunde ske. Putin hade varit mycket klar på den punkten. Men man chansade på att Ryssland inte skulle våga ta till vapen. Och om Ryssland ändå tog till vapen skulle man (med rätta) kunna beskylla dem för folkrättsbrott, som i sin tur skulle bevisa att Ryssland kommer att ta resten av Europa – om vi inte…
Med det nya militära samarbetsavtalet med USA är vi direkt inblandade i förberedelserna för det fullt möjliga storkriget. För det lär inte ta slut bara för att Sverige får ett sånt här avtal. Eller finns det någon som tror att Ryssland kommer att backa? Ryssland kommer i värsta fall att försvara sig med alla medel, precis som de anser sig göra i Ukraina.
Men Knut, de anföll ju Ukraina! De är inte att lita på!
Jag svarar då: Om de anfaller oss är det för att USA (med allierade) hotar dem – precis som i Ukraina. Anfall (olagligt förvisso) är som bekant ibland bästa försvar. Man måste försöka sätta sig in i hur motparten tänker. Ryssland kanske faktiskt menar precis vad de säger, att de känner sig hotade av Natos expansion.
Ovanpå allt det här borde man ta med i kalkylen att USA (och många av dess allierade) håller på att överge Ukraina, vilket kommer att göra att Ukraina förlorar kriget och tvingas vika sig för Rysslands säkerhetsintressen. Men EU och Sverige låtsas som det regnar, fast det faktiskt snöat ganska rejält den senaste tiden.
Det vi nu är med om är historiskt. Vi är tillbaka i tiden då mindre länder tvingas alliera sig med stora för att positionera sig i den globala maktkampen och dra kriget över sig. 200 år av alliansfrihet och fred har överheten nu övergivit och försatt sitt folk i stor krigsfara. Vår demokrati har grovt kränkts. Den lille mannen Paul Jonson darrar inte på manschetten, bara lite på rösten. Den store Lloyd Austin bedyrar hur viktigt Sverige är för allas vår säkerhet och för demokratins seger över ondskan i öster och söder – med hjälp av Jas Gripen, bomber, drönare, missiler och kanske med kärnvapen ska det nog gå att knäcka Ryssland.
Vi är mycket illa ute.
Ja inte är det trivsamt att bo i ett land som nu som vasallstat ”limmar” ännu hårdare mot döende USA-imperium. Men upp med hakan, höj blicken för en total ommöblering av jorden är på gång.
Gör som jag, lyssna varje dag på Alexander Mercouris suveräna genomgångar av det världspolitiska läget. Hans analyser visar klart att våra barnbarn har en god chans att få leva i en bättre värld, en värld där minnet av figurer som Paul Jonson, Lloyd Austin och alla andra stöttare av den ruttnande västliga civilisationen, där det minnet bleknar bort. Vi äldre får nöja oss med att inte som Karin Kneissl, tvingas flytta till Ryssland på grund av sin rakryggade hållning.
Det är också denna stormakt som beväpnar och stöder folkmordet i Gaza. Vi kastar oss i famnen på efterkrigstidens mest krigiska och mest hänsynslösa mördarregim och inbillar oss att det skall ge fred och säkerhet!
Jag har i många år tyckt att intelligensnivån bland politiker och media, både här hemma och i övriga västvärlden, har befunnit sig i stadigt sjunkande, men nu har den tagit ett s k kvalitativt språng.
Nu deltar dessa imbecilla stolpskott i att avskaffa alla rester av säkerhet som tidigare fanns i vårt närområde och i att knuffa hela världen ytterligare ett steg mot det tredje världskriget. Dom stöder folkmord i Palestina. Dom skickar massor av vapen till ett förutsägbart nederlag i Ukraina. Dom gör sig av med billig energi och förstör därmed sin egen konkurrenskraft. Dom ljuger både hämningslöst och talanglöst och dom klarar inte av en vuxen diskussion, utan kallar sina kritiker för Putinkramare och antisemiter. Dom fattar inte ens att det är dom själva som är dom verkliga antisemiterna när dom stöder morden på dom semitiska palestinierna.
Bra artikel som Knut Lindelöf skriver om samarbetsavtalet (DCA-avtalet). Jag tror som KL att antagandet om ett ryskt anfall mot Sverige som har lett oss in på en mycket farlig väg. Om en analys görs med felaktiga antagande från början blir hela kedjan av handlingar därefter fel. Det är där svenska regeringen har hamnat nu. Hade man inom regeringen haft en mer kritisk diskussion och granskning av sina egna argument hade vi inte behövt hamna i den situation där vi är nu med en total upplåsning till Nato och USA i vår säkerhetspolitik. Man fastnade i sina egna fastslagna dogmer som kom att utesluta en långsiktig och mer balanserad syn på ryssarna och omvärlden. När det gäller utrikes- och säkerhetspolitiken måste den vara långsiktig och väl genomtänkt.
Att hela analysen är grumligt tänkt från början förstår man av argumentationen kring Ukrainakriget. I media har vi länge kunnat läsa om hur uselt Ryssland skött kriget. Dålig soldatmoral, tusentals män flyr landet för att undvika inkallelse, usla generaler och en Putin som är svårt sjuk. Dessa påstående rimmar inte med att Ryssland skulle vara ett hot.
Genom att ta steget inte bara till Natomedlemskap utan nu också ett DCA-avtal som ger USA tillträde till 17 stycken militära områden i Sverige har vi hamnat helt i händerna på USA. Amerikansk lag ska gälla på basområdena. Regeringen uppger delar av Sveriges suveränitet. Vi kommer att ha mycket lite inflytande på vad amerikanerna gör på dessa baser. Sverige har ingen lag om förbud mot kärnvapen och USA säger aldrig om de har kärnvapen i lasten. Regeringen har ingen möjlighet till kontroll vad som förs in och ut i dessa baser. Bara misstanken om att det kan finnas kärnvapen i Sverige kan få ryska regeringen att vidta mått och steg för att möta ett nytt hot. Vad skulle hända om amerikanskt flyg startar från Sverige och ger sig in på äventyrligheter på ryskt område? Kommer inte Ryssland att se det som att Sverige kränker Rysslands gränser?
DCA-avtalet måste stoppas då det urholkar Sveriges suveränitet. Jag har svårt att tro att alla enskilda riksdagsledamöter verkligen ställer sig bakom förslaget. Någon utredning av vad avtalet innebär har heller inte gjorts och avtalet är ännu inte offentligt och därför är svårt att skaffa sig en bild av vad det verkligen betyder.
Fredsrörelsen har här en stor uppgift att informera politiker och allmänhet om de risker ett så nära samarbete med den dominerande stormakten utgör.
Som finländare varken kan eller vill jag uttala mig om den aktuella säkerhetspolitiska situationen i Sverige. Däremot gör jag det gärna ur en högst personlig finländsk synvinkel.
Finland är som bekant redan engagerat i ”förberedelserna för USA:s krig mot Ryssland”.
Det är inte en hemlighet, att de ansvariga för Rysslands säkerhet uppfattar utvidgningen av kärnvapenalliansen Nato och Natos utökade militära kapacitet som de största yttre säkerhetshoten mot Ryssland. Utplaceringen av utländska trupper i Rysslands grannländer väcker ryssarnas berättigade oro för säkerheten.
Där i bakgrunden spökar Kennans uppdämningspolitik från år 1947.
I Finland talar vi fortfarande om Stora ofreden (1713–1721). Det var då tsar Peter gav order om ödeläggelsen av Österbotten av strategiska skäl. Genom att förhärja landskapet blev det omöjligt för den svenska armén att norrifrån försöka återerövra Finland.
Visst kan man här alltid göra en jämförelse med dagens väpnade slaviska uppgörelse i Ukraina. Må så vara att dagens vapen representerar något helt annat än gårdagens.
Det är en illusion att tro, att det nordatlantiska fördraget skulle garantera säkerheten för Rysslands grannländer. På de internationella konflikternas arenor förs diskussionen om vem som har rätt och vem som har fel på arenornas läktare. På själva arenan – slagfältet – är det intressekonflikterna som gäller. Intressekonflikterna får sin näring av de reella eller de falska hotbilderna.
Västmakternas intressen i Europa efter det senaste världskriget formulerades av Natos förste generalsekreterare, britten lord Ismay: ”Natos primära mål är att hålla ryssarna ute, amerikanerna inne och tyskarna nere”.
Tyskarna sköttes med hjälp av Marshallplanen, men i övrigt torde västmakternas intressen fortfarande vara aktuella. Den militära spänningen vid Östersjön och Finska viken är påtaglig och den sprider sig med fart till den arktiska regionen.
Det är befogat att befara att vi är mycket illa ute.
Crister O!
Jag vill inte heller, att utländsk lag skall gälla för utlänningar på besök i Sverige – för att taga ett exempel ur avtalet.
Men du skrev ett ord, som innehåller en stor del av förklaringen, till att det gått, som det gått: ”Fredsrörelsen”.
En icke orättvis generalisering är, att ”fredsrörelsen” i Sverige har velat ha både alliansfrihet och ett svagt försvar. Som ”svagt försvar” räknar jag även ett värnplikts- och territorialförsvar av den ”lagoma” typ som försvarsvänner såsom Thage G Peterson förespråkat. Alliansfrihet kräver topprustning och militarisering av riket.
Jan Arvid G!
Nu är det ju så att Sverige har glidit iväg och blivit vad jag kallar en dysfunktionell demokrati. Med det menar jag t ex värdlandsavtal, Natoansökan och senast ett DCA-avtal med USA inte föregåtts av allmän debatt. Våra riksdagsmän som sitter där på folkets mandat har bestämt att i dessa frågor ska svenskarna icke ha någon talan. Inga folkomröstningar, inget val mellan regeringsförslag och beslut. Pål Johnsson nämnde DCA-avtalet under Sälendagarna men sedan total tystnad. Det rudiment till debatt som varit i media har dessutom varit ensidigt. Det är djupt olyckligt att en seriös diskussion saknats.
Enstaka mer prominenta personer har fått publicera sig i de stora dagstidningarna. Vi andra är hänvisade till lokaltidningar med mindre spridning, olika nätforum samt informationsblad på gator och torg. Det är detta som är det stora problemet Jan Arvid G.
Åt detta kan inte det jag kallar fredsrörelsen göra mycket. Om spannet av åsikter inom rörelsen, vad angår Sveriges försvar vet jag inte tillräckligt mycket om för att kunna diskutera, men jag är rätt övertygad om att fredsrörelsen överlag vill att försvarsbesluten ska tas i Sverige och inte i Bryssel eller Washington samt att i Sverige ska svensk lag gälla.
En annan sak är att säkerhetspolitik inte bara bestäms hur mycket vapen man kan ställa upp med utan det viktigaste är en förnuftig utrikespolitik, god diplomati och en vettig handelspolitik. Det viktigaste försvaret består i att hålla oss utanför krig. För att undvika missförstånd vill jag tillägga att det är bra med ett starkt försvar också.
Alliansfrihet kräver inget annat än att man avsäger sig deltagande i allianser.
Försvarets styrka borde bedömas utifrån rådande hotbild och inte som nu av mäktiga vapenproducenter i maskopi med främmande makt.
Götessons påstående att fredsrörelsens vilja till alliansfrihet och mindre pengar till försvaret skall ha lett till ”att det gått, som det gått”, d v s att vi nu ger upp vår nationella suveränitet till världens mest blodtörstiga imperialistmakt, är struntprat.
Orsaken till eländet är att Sverige är en del av den västliga imperialismens system och att den politiska ”eliten” i vårt land styrs från krigsindustrins styrelserum i USA.