Sveriges utrikesminister i FN:s generalförsamling (Bild: Klipp ur FN:s officiella video)
Sveriges nytillträdda utrikesminister Maria Malmer Stenergard talar inför FN:s Generalförsamling. Ministern inleder med att Sverige alltid, trots svårigheterna och misslyckandena i dagens värld, står för FN-stadgans ”suveräna jämlikhet mellan alla stater, fredlig lösning av dispyter, förbud mot hotet om eller att använda våld mot någon stat”. Resten av talet handlar i stort sett om Sveriges fortsatta stöd för krig i stället för förhandlingar.
Visserligen efterlyser utrikesministern mer humanitärt bistånd till de krigsdrabbade i Sudan. Och Jemen. I fallet Ukraina däremot gäller Sveriges ”beslutsamma stöd” för att lösa konflikten med Ryssland med mer krig, inga förhandlingar. Trots att Ukrainas ungdom nu går under i ett meningslöst våld. Vad gäller Israel-Palestina står Sverige upp för ockupationsmaktens, Israel, ”rätt att försvara sig” mot de man ockuperar. Ingenting om att palestinierna möjligen skulle ha samma rätt till självförsvar mot ockupationen. Eller att bli av med den. Den israeliska gisslan i Gaza måste friges, menar ministern. Men över 11.000 palestinska politiska fångar, som tagits av Israels armé under protester på det ockuperade Västbanken, kan antagligen gott förbli där de är vad Sverige anbelangar. Och över 41.000 dödade palestinier i Gaza, varav 70 procent kvinnor och barn, får inget beklagande eller ens omnämnande av den svenska ministern.
Naturligtvis vet de som lyssnar i Generalförsamlingen att den svenska utrikesministern dribblar med sanningen. Att det hon säger inte främst är avsett för dem utan för en naiv svensk hemmapublik. Att Sverige inte alls är ”en av de största donatorerna till FN-organisationer” av bistånd till de lidande i Gaza utan tvärtom – under en period av extrem svält! – helt drog tillbaka sina bidrag till den enda välfungerande biståndsorganisationen, UNRWA, i Gaza. Att Sverige, i strid med beslutet i FN:s högsta juridiska instans, den Internationella Domstolen (ICJ) i Haag, om att Israels ockupation i sin helhet är olaglig och omedelbart måste upphöra – och att alla stater är skyldiga att se till att få det förverkligat! – ändå upprätthåller nära förbindelser inom handel, idrott, vetenskap och kultur, samt ett utvecklat vapensamarbete, med ockupationsmakten.
Man vet att Sverige nyligen lade ner sin röst när Generalförsamlingen, med stor majoritet, röstade igenom en resolution med just kravet på avbrytande av ockupationen av Palestina inom 12 månader. Att Sverige terrorstämplat i stort sett alla palestinska organisationer, utom det av många betraktat som korrupta Al-Fatah, samt många andra rörelser runt om i världen, inklusive den ”militära grenen” av Hizbollah i Libanon – och därmed gjort sig omöjligt som medlare i någon som helst konflikt. Att Sverige, trots sin tidigare historia av respekterade medlare som Folke Bernadotte, Gunnar Jarring och Olof Palme, nu förvandlats till en otäck liten krigsnation med förkärlek för att militärt och politiskt stötta olika rasistiska, koloniala och imperialistiska fälttåg runt om i världen.
Sverige gör bort sig inför världen, och det som tidigare statsministern Fredrik Reinfeldt en gång kallade ”det sovande folket” fortsätter att sova utan att se hur våra makthavare devalverar alla svenskars anseende i andra länder.
Så sant. Man skäms att vara svensk nuförtiden. Ryggradslösheten är total.
Kronofogdar skall inte sköta svensk utrikespolitik. Kort och gott.
Ingen av oss behöver skämmas för att vi är svenskar, varken du Johan Lindberg, Gunnar Olofsson eller jag. Ingen av oss står nämligen bakom vad den nuvarande, eller för den delen den förra regeringen gör/gjorde när det gäller utrikespolitiska frågor. Vi står bakom det Sverige som åtminstone i ord önskade vara alliansfritt. Vi står bakom det Sverige som en gång hade en viss diplomatisk förmåga, en förmåga som ibland kom att positivt påverka världshändelserna. Vi står bakom det Sverige som stödde det sydafrikanska folkets kamp mot apartheidsystemet. Vi står bakom det Sverige, vars statsminister år 1968 tillsammans med Nordvietnams ambassadör i Moskva gick i demonstrationståg mot Vietnamkriget.
”Att Sverige, trots sin tidigare historia av respekterade medlare som Folke Bernadotte, Gunnar Jarring och Olof Palme, nu förvandlats till en otäck liten krigsnation med förkärlek för att militärt och politiskt stötta olika rasistiska, koloniala och imperialistiska fälttåg runt om i världen” är inget det svenska folket i gemen behöver skämmas för.
Däremot får vi skämmas om vi inte efter bästa förmåga gör vad vi kan för att bekämpa den nuvarande politikerkasten, som förråder inte bara den globala frigörelsekampen mot nykolonialism och imperialism, utan också begår förräderi mot det svenska folket, genom att till exempel inte ens låta oss fritt skaffa information om vad som händer i världen.
Vår nuvarande politikerkast har inget förtroende för oss. Den föraktar oss. Precis som den idag, vilket Gunnar Olofsson påpekar, fortsätter att tala om apartheidstaten Israels rätt att försvara sig mot det ockuperade palestinska folket, när detta folk följer sin internationella rätt att göra uppror mot ockupationsmakten Israel, precis på samma sätt kommer denna svenska politikerkast att attackera det svenska folket, när vi på allvar blir framgångsrika i vår kamp mot dess underdåniga politik gentemot EU/Nato/USA-imperialismen.
I boken Sverige – sluten anstalt, kan man ta del av historiska fakta, hur det egentligen har fungerat och hur det fungerar idag, i den svenska politiken.
Den så kallade ”ryggradslösheten” har alltid funnits där. I praktiken anpassas den officiella politiken efter den sida man tror kommer att vara vinnar-sidan.
Journalisten Ulf Nilson var en outsider i flera bemärkelser. Som driven skribent backade han aldrig för obehagliga sanningar. Han stämde inte in i den vanliga mediakören, utan hojtade till när andra sjöng falskt. Han tvekade aldrig att ge sig på etablissemanget. Det spelade ingen roll om det var socialdemokraterna eller Wallenberg.
Som dåtidens främste utrikeskorrespondent har Ulf Nilson kunnat se Sverige, det svenska systemet och var roll i världen från en outsiders position. Han har iakttagit, rapporterat och analyserat från metropoler som New York och Paris, från skådeplatser för krig och svält i diktaturer jorden runt.
Sverige – sluten anstalt är en betraktelse över Sveriges position idag, hur vi hammade där, vad vår framtid är. En värlsdreporters samlade syn, uppbackad av en imponerande historisk och politisk bildning.
Ulf Nilsons slutsatser om tillståndet i Sverige är både förfärande och hoppingivande. Ingen blir oberörd.
Ulf Nilsson gick bort 2016.
Bertil C!
Bra inlägg med några reservationer, Palme var inte statsminister 1968 utan utbildningsminister. Statsminister var Erlander fram till 1969 och hans inställning till Vietnamfrågan var stadd under förändring. 1968 ropade demonstranterna Tage och Geijer, Lyndons lakejer. Sen öppnades ett fönster av antikolonialism som varade fram till Palmes död. Därefter började Sverige rösta med västs stormakter i FN igen. Så kanske man kan säga att en mer progressiv utrikespolitik fick råda knappt 20 år p g a den starka Vietnamopinionen. Sverige befann sig i en zon någonstans mellan de bägge supermakterna och kunde spela på motsättningarna. Nu går vi mot en tid då det nya kalla kriget snart erbjuder samma möjligheter, USA är inte längre allenarådande. Fattas bara den fråga som kan väcka folket. Det var Vietnam den gången, kan det bli Palestina nu? Allt är kanske inte nattsvart.
Tack för boktips Dennis Nilsson!
Läs Schiller
och lyssna på
Beethoven
Lisa för själen
i denna dystra tid
Dock
utanför vår stank och stör
sker den slutgiltiga
avkoloniseringen
som sig bör
Dennis Nilsson!
Har läst lite i Ulf Nilsons bok och måste säga det är märkligt hur han verkar se med förakt på människors engagemang mot ett krig som kostade 5 miljoner civila livet, och motiverar detta med att ”verkligheten var mer komplex”. Utan att nämna USA:s märkliga Domino-teori och kommunistskräck i sammanhanget. Samtidigt som Sveriges situation framställs som väldigt okomplicerad där endast de styrandes idioti lett till ett helt misslyckat samhälle. Inte speciellt bildat, insiktsfullt eller resonerande. Mest bara argt tyckande. Det kan jag också skriva 250 sidor om som ingen skulle vilja publicera.
Är det möjligt att Sverige ändrar sin alltmera positiva syn till USA:s roll som den dominerande krigsmakten i världen?
Inom förhållandevis nära tidsrymd ser jag inga sådana förutsättningar därför att det finns ett omfattande militärt intresse kopplat till denna stormakt. Detta dels genom det nyss ingångna DCA-avtalet men också vad avser anslutningen till Nato. Dessutom är vårt medlemskap till EU något som begränsar vårt manöverutrymme att agera obundet, inte minst i frågor som berör ett oroligt omvärldsläge där man agerar, tillsammans med USA.
Samtidigt saknas ett folklig engagemang liknande den vänsterrörelse som präglade 30- och 40-talets unga efterkrigsgeneration.
Men ingen kan naturligtvis spå framtiden om ett eventuellt nytt omfattande samhällsengagemang utifrån möjligheter till ett organiserat motstånd för fredens sak.
Dessvärre ser även detta förhållande tämligen låst ut eftersom västvärldens extrema högerkrafter alltmer etablerat sig i en inte obetydlig omfattning. Exempel visar på vårt eget Lands regeringsunderlag där SD äger ett betydande inflytande med liberalers stöd för detta farofyllda projekt. Dock, inte förvånande ty dom spåren förskräcker med tanke vad som föregick andra världskriget. Ett krig som ännu verkar i Israel och Palestina och nu riskerar att utvecklas till ett förödande krig världen aldrig skådat.
Avslutningsvis hade önskat att Europa visat prov på en mer självständig roll i fredens namn med avstånd från USA:s ambitioner att härska över varje del på denna jord.