Norra ingången till Marstrands synagoga (Bild: Wikipedia)
Så här skrev jag efter valet 2022 då Tidöregeringen tillträtt:
”… idén om ´kulturkanon´ på olika områden är en riktigt stollig idé. Staten och politiken ska hålla sig borta från styrning med pekpinnar här. Så fort man gjort en lista för t ex obligatoriska böcker att läsa för elever i grundskolan uppstår problemet med allt som av utrymmesskäl inte fått plats på listan. Det finns alldeles för mycket intressant för att sådana listor ska kunna upprättas.”
Nu har den kommit (hela listan hittar du längst ner). Hur den ska användas och vad den kan få för betydelse är en senare fråga. Klart utsagt är att den inte ska klubbas i riksdagen, utan en kommitté ska tillsättas som ska samla in synpunkter och regelbundet revidera listan. Det finns en poäng med att hålla sig till 100 poster. Den kan ju inte sväva ut för mycket, då blir den just meningslös mångkultur. Man kan förstås diskutera om t ex ABBA ska var med, men låt oss då samtidigt bestämma oss för vad som ska strykas.
Jag är faktiskt inte nöjd med var jag i hastigt mod skrev för tre år sedan. För när jag läser igenom listan kan jag ändå tycka att det är bra att någon gjort ett allvarligt försök att tänka igenom vad en sån här lista i Sverige kan innehålla. Åtminstone som en utgångspunkt för vidare diskussion.
De ”kanoniska böckerna” var Bibeln, som bestod av skrifter som ansågs direkt inspirerats av Gud, alltså utom all diskussion och därmed heliga skrifter. Så kan det förstås aldrig vara med en kulturkanon. Dessa nu presenterade 100 poster är ett förslag från en kommitté tillsatt av regeringen som nu är offentliggjord. 100 poster är förstås bara en liten bråkdel av kulturella företeelser och inflytanden som format något som skulle kunna kallas svenskt tänkande. Men den ger ändå en inriktning, vilket jag alltså kan acceptera.
Vi har ju länge befunnit oss i en kulturell upplösningsperiod, som hyllats som tiden för mångkultur. Men det har hela tiden varit ett lömskt begrepp, inte för att man som svensk medborgare inte ska intressera sig för främmande kulturer, det har man gjort i alla tider på olika sätt. Men vad som i modern tid blivit ett stort problem är föreställningar om över- och underordning bland kulturer. Olika, visst, men inte bättre eller sämre, överordnat eller underordnat. I ett samhälle utan ett sammanhållande kulturellt kitt känner sig medborgare hemlösa och främmande för varandra. Det är bra att det här nu blir diskuteras.
Idén om en kulturell kanon har på sätt och vis alltid funnits. Varje kursplan eller litteraturlista i olika ämnen i undevisningssverige är alla förslag till kulturkanons. Dessa har utformats efter anvisningar från särskilda statliga kommittéer av lärare på skolor och universitetsinstitutioner i alla fall sedan 1842 (folkskolereformen).
Så till diskussionen om de 100 posterna. Kanske man skulle tagit något annat än just Giftas av Strindberg. Jag skulle också i kategorin Ekonomi vilja byta ut Riksbanken mot Hälsingegårdarna. En verklig överraskning för min del är det att en min barndoms lekplats, en dunkel källarlik håla i Marstrands norra befästningsverk – Marstrands synagoga – kommit med under kategorin Religion. Den där hålan kunde man nämligen ta sig in i bakom ett buskage i min farmors och farfars trädgård på Villagatan i Marstrand.
Svensk kulturkanon
Litteratur, prosa:
“Det går an” av Carl Jonas Love Almqvist.
“Giftas (Äktenskapshistorier 1–2)” av August Strindberg.
“Gösta Berlings saga” av Selma Lagerlöf.
“Muittalus sámid birra. En bok om lapparnas liv” av Johan Turi.
“Kallocain” av Karin Boye.
“Pippi Långstrump” av Astrid Lindgren.
“Utvandrarna” av Vilhelm Moberg.
“Katitzi” av Katarina Taikon.
“Den vedervärdige mannen från Säffle” av Maj Sjöwall och Per Wahlöö.
Litteratur, dikter – sammanförs i en antologi:
“Skulle jag sörja, då vore jag tokot” ur “Helicons blomster” av Lasse Lucidor.
“Drick ur ditt glas, se Döden på dig väntar”, Fredmans epistel nr 30 ur “Fredmans epistlar” av Carl Michael Bellman.
“Några ord till min k. dotter, ifall jag hade någon, 1–33” ur “Skaldeförsök” av Anna Maria Lenngren.
“Vän! I förödelsens stund” av Erik Johan Stagnelius.
“Triumf att finnas till” ur “Septemberlyran” av Edith Södergran.
“Det är vackrast när det skymmer” ur “Kaos” av Pär Lagerkvist.
“Stjärnorna kvittar det lika” ur “En döddansares visor” av Nils Ferlin.
“Eufori” ur “Färjesång” av Gunnar Ekelöf.
“Den halvfärdiga himlen” ur “Den halvfärdiga himlen” av Tomas Tranströmer.
“Äktenskapsfrågan I–II” ur “Husfrid” av Sonja Åkesson.
Bild och form:
Kalkmåleri i Härkeberga kyrka av Albertus Pictor.
Gripsholms slott med statens porträttsamling.
Självporträtt med allegorier av David Klöcker Ehrenstrahl.
Kungliga slottet av Nicodemus Tessin dy, Carl Hårleman.
“Nordisk sommarkväll” av Richard Bergh.
Lilla Hyttnäs, Sundborn av Karin och Carl Larsson.
“Målningarna till templet” av Hilma af Klint.
“Tomtebobarnen” av Elsa Beskow.
Stockholms stadshus av Ragnar Östberg.
“Sitting… Six months later. Version A” av Öyvind Fahlström.
Musik:
“Drottningholmsmusiken” av Johan Helmich Roman.
“Sjung med oss mamma”, första häftet, av Alice Tegnér.
“Midsommarvaka, svensk rapsodi nr 1 för stor orkester, op 19” av Hugo Alfvén.
Tre inspelade låtar med spelmannen Hjort Anders Olsson, Hjort Anders Olsson.
“Flyttningssång” och “Till kåtan och hemmet” av Lars Sikku, Frida Johansson.
“Calle Schewens vals” och “Möte i monsunen” av Evert Taube.
“Förklädd gud, op 24” av Lars-Erik Larsson.
“Aniara” av Karl-Birger Blomdahl.
“Jazz på svenska” av Jan Johansson.
Symfoni nr 7 av Allan Pettersson.
Film och scenkonst:
Drottningholms slottsteater av Carl Fredrik Adelcrantz.
“Lejonets unge” på Sundsvalls teater av Frida Stéenhoff.
“Ett drömspel” av August Strindberg.
“Körkarlen” av Victor Sjöström.
“Gullregn” med kupletten “Den ökända hästen från Troja” av Karl-Gerhard.
“Fröken Julie” av Birgit Cullberg.
“Det sjunde inseglet” av Ingmar Bergman.
“Dom kallar oss mods” av Stefan Jarl och Jan Lindqvist.
“Fars lille påg” av Franz Arnold, Ernst Bach och Nils Poppe.
“Medeas barn” på Unga Klara, Suzanne Osten och Per Lysander.
Lärdom och sakprosa:
“Heliga Birgittas uppenbarelser” av Heliga Birgitta.
“Historia om de nordiska folken” av Olaus Magnus.
“Christinas självbiografi” av Drottning Christina.
“Lappländsk resa” av Carl von Linné.
“Drömbok” av Emanuel Swedenborg.
“Fädernas gudasaga” av Viktor Rydberg.
“Svenska folkets underbara öden” av Carl Grimberg.
“Barnets århundrade” av Ellen Key.
“Kris i befolkningsfrågan” av Alva och Gunnar Myrdal.
“Vägmärken” av Dag Hammarskjöld.
Lag och rätt:
Magnus Erikssons landslag av Kung Magnus Eriksson.
1734 års lag. Beslut i riksdagen och stadfäst av kungen.
1766 års tryckfrihetsförordning. Beslut i riksdagen och stadfäst av kungen.
Offentlighetsprincipen.
1809 års regeringsform. Beslut i riksdagen och stadfäst av kungen.
Rättegångsbalken. Sveriges riksdag.
Europakonventionen. Europarådet.
Brottsbalken. Sveriges riksdag.
1974 års regeringsform. Sveriges riksdag.
Allemansrätten.
Religion:
Husaby kyrka.
Vadstena kloster, Heliga Birgitta.
“Horologium Mirabile Lundense”, troligen av Nicolaus Lilienvelds med flera.
Malmöpsalmboken av Christiern Pedersen.
Gustav Vasas bibel, svensk översättning troligen av Olaus Petri, Laurentius Andreae, Laurentius Petri med flera.
Konventikelplakatet, Svenska staten, riksdagens ständer.
Marstrands synagoga.
“O store Gud” av Carl Boberg.
Kyrkomötets beslut att öppna prästämbetet för både män och kvinnor, Svenska kyrkans kyrkomöte.
“Nattvardsgästerna” av Ingmar Bergman.
Ekonomi:
Falu koppargruva.
Riksbanken, Sveriges riksdag.
Storskiftet.
Näringsfrihetsförordningen av Johan August Gripenstedt.
Industrilandskapet i Norrköping av bland andra Carl Theodor Malm och Theodor Glosemeyer.
Harsprånget i Lule älv, Sveriges riksdag.
Folkpensionsreformen, Sveriges riksdag.
Saltsjöbadsavtalet, LO och SAF.
Ikea Älmhult, Ingvar Kamprad.
Särbeskattningen av makar, Sveriges riksdag.
Uppfinningar:
Luft- och eldmaskin, Mårten Triewald.
“Systema naturae” av Carl von Linné.
Tabellkommissionen av Pehr Wargentin.
Kakelugnen av Fredrik Wrede och Carl Johan Cronstedt.
Justitieombudsmannen, Hans Järta och Bondeståndet.
Göta kanal av Baltzar von Platen.
Nobelpriset av Alfred Nobel.
Det sfäriska kullagret av Sven Wingquist.
Viggen, Saab.
Pappaledigheten, Sveriges riksdag.
Offentlighet:
Gustavianum i Uppsala, Gustav II Adolf och Olof Rudbäck dä.
1634 års regeringsform av Axel Oxenstierna.
Lappkodicillen, svenska och norska staten.
Svenska Akademiens ordbok, Gustav III.
“Läsebok för folkskolan” av Norstedts förlag och Fredrik Ferdinand Carlsson.
Riksdagshuset av Helgo Zettervall och Aron Johansson.
Brunnsviks folkhögskola av Karl-Erik Forsslund.
Vasaloppet, Anders Pers och IFK Mora.
Per Albin Hanssons folkhemstal av Per Albin Hansson.
Radiohuset av Erik Ahnborg och Sune Lindström.
Läs också:
Varför är det så opassande att tala om svensk kultur? från 2014 och
Valresultatet, makten och Tidöavtalet från 2022.
Bli prenumerant på Veckobrevet (varje måndag em)
Men varför kalla det en ”kanon” enligt SAO:
”fastställd norm; Bibelns erkända böcker; ett lands klassiska litteratur”? Varför inte kalla det en lista på tips och rekommendationer över litteratur. Har ända sedan jag lärde mig läsa sökt och saknat sådana listor. Ofta ramlade jag över en författare jag gillade och slök sedan allt denne skrivit i brist på tips på andra böcker och författare. Hade jag fått det presenterat som en norm hade jag nog mer tappat lusten att läsa just de böckerna. Normer är säkert bra men sällan förknippade med lust.
Uppiggande, uppfordrande, men knappast upphetsande. Ungefär som ”100 sevärdheter i Sverige”. Bara att sätta igång och beta av… Kul att Nils Poppe kom med.
En gång i tiden talade vi om att de förhärskande tankarna i ett samhälle alltid är de härskandes. Gramski skrev om kulturell hegemoni och inom Fib/K talade vi om kampen för en folkets kultur.
Utifrån en sådan bakgrund, hur skall vi bedöma den nu presenterade Kulturkanonen?
Apropå Kulturkanon. Åsa Linderborg hade en text som tål att läsa och reflektera över.
Jag undrar också varför det heter kanon och inte lista. Bra för att få tips eller använda som grundbildning. Men det är svårt att fånga en kulturs själ utan att bestämma över människornas själar. Och svårt att undvika att en lista från en regering inte blir ideologiskt och politiskt präglat. Glest eller ingen arbetarlitteratur. Och hur gör man när man ska fylla på listan för att det kommer nya verk? Jag saknar naturen och allemansrätten, det är väl verkligen den svenska själen!
Maria Danielsson!
Sist på den lista som har rubriken ”Lag och rätt”: Allemansrätten
Maria D!
Gläd dig! Allemansrätten finns med på ”listan”.
Ulf Roland C & Jan-Peter S!
Tack och lov!
I Borlänge har man rivit Jussi Björlingmuséet. Tveksamt om några i kulturnämnden kände till honom. Att utelämna honom från listan är häpnadsväckande! Har jag sett fel? Nåväl, listan kommer att få liten betydelse. Skrotningen av kulturen sker via neddragning, s k besparingar, av den infrastruktur på basplanet som gör att kulturen kan leva. De kommersiella krafterna har idag ett jätteövertag. Kulturen idag i Sverige är i huvudsak USAmerikansk. Vårt land rustar för krig och militärmusikkårerna kan se fram emot ett uppsving…dags att ta fram Sousaphonen tuta för kanonerna.
Jag läste Åsa Linderborg. Klokt och underhållande. Kanske bättre om den politiska makten inte varit inblandad. Men å andra sidan hade det nog inte blivit mycket debatt då.
Danmark har tydligen en motsvarande lista. Men vilka andra länder?
Så har den av ”sverigevänner” efterlängtade utredningen, om en kulturkanon blivit klar, som i min värld aldrig kan bli ett allmänt folkligt begrepp.
Med detta till grund har jag ytterst svårt att finna hur denna enstämmigt kan ansluta till varje individ utifrån våra skilda bakgrunder. Dessutom – med tanke på att utredningen är politiskt tillsatt, och tillika en akademisk produkt som har förklarat vårt ”sanna” kulturarv. Och då befarar jag, när nu en sådan tilltänkt kanon utgår från ett enskilt politisk önskemål, att den istället kan tänkas utgöra en provokation och väcka ett allmänt gräsrotsmotstånd.
Varför inte – om nu behovet finns – bygga den svenska kulturlistan utifrån en tanke grundat på något angeläget i ämnet av folket påkallat, genom att initiera en allmänbildande nationell studiecirkel. Detta kan ske med stöd av vårt välorganiserade föreningsliv, där en rik folkbildande erfarenhet finns att ösa ur. Inte minst i en kontext med vår fackföreningsrörelse, som också kan erbjuda en omfattande idérikedom utifrån ett ”hantverksmässigt” historiskt och väl sammanflätat kulturmönster.
Dessutom är denna av Lars Trägård genomförda kanonutredning beställd av en högerregering som står i stark beroendeställning till ett extremt ytterhögerparti med en inte alltför vacker bakgrundshistoria som befinner sig i mycket nära tid, vars minnesbilder väcker ytterst obehagliga känslor. Outplånade minnen, bland annat i bevarade arkiv som min 40-tals generation genom våra föräldrar blivit berörda av utifrån ett ytterst obehagligt anslag. En verklighet som framkallar ett starkt obehag bortom det mest omänskliga, till den grad att inga beskrivande ord förmår att räcka till.
Jag tänker också på betydelsen av ordet kultur, vilket innebär odling av ett värde som är tänkt att växa och vårdas i den bästa av vår humana ”jordmån”. För människan, verksam i betydelsen som en social individ och skapar något tillsammans varje dag under livets resa. Inte minst sker detta på en arbetsplats där jag exempelvis som hantverkande elektriker vid maskin eller på bygget befinner mig i ett sammanhang när en outtalad framväxande kulturkonstruktion sakta växer fram, byggt på den ”tysta” men ack så viktiga erfarenheten, och utgör en omistlig del i ett större sammanhang.
Tveklöst är detta goda exempel på något som danar individen och tillhör livet i ett betydelsefullt större sammanhang med nära och kära samt frambringar även omistliga vänskapsband i en ”odlingsbar” kontext. Och då inte minst i ett utbyte av individers olikheter som förenar skilda förutsättningar och intressen. Allt detta lever och verkar under ett omfattande pågående vardagsliv som bär på en ytterst levande och meningsfull drivkraft i generationers led.
För övrigt ser jag att stridsflygplanet Viggen finns med i den föreslagna kulturkanonen som är tänkt att representera vårt fredsälskande land.
Och då kan jag inte låta bli att nämna min gamla arbetsplats Thulinverken i Landskrona där det Svenska flygplanets vagga stod under 1910-talet. Visst hände detta under en fantastisk brytningstid när industrisamhällets framväxt tog fart och därtill arbetarrörelsens organiserade genombrott som bidrog starkt till vår demokratiska utvecklig, genom den allmänna rösträtten. Så såddes ett frö som växte vidare till att bli vårt fantastiska välfärdsland, vilket dessvärre numer befinner sig under ett ganska besvärligt tillstånd i en oförutsägbar tidsperiod.
Till den grad så illa att krigets tillskyndare numer äger framtiden med sina hårt repressiva metoder, framför freds och miljörörelsens socialhumana möjligheter.
Ja det får bli en fråga att odla i framtidens samhällsbygge i ordets rätta namn.
Jan Fredrikssons citat av Gramsci är grunden för debatt om en kulturkanon. Den debatten handlar inte om folkets kultur. Debatten är ett uttryck för att den svenska borgarklassen tydligt börjar känna, och kanske till viss del förstå, att Sverige som underordnat land under EU-byråkratin och vasallstat åt USA-imperiet, nu har förlorat i stort sett all egen förmåga. Det gäller i ekonomiska frågor, det gäller i försvarspolitiska frågor, ja det gäller i de flesta frågor.
Vi ser alla tydligt hur välfärdsstaten allt snabbare avvecklas, samtidigt som det knappt diskuteras offentligt.
Därför tittar det offentliga Sverige bakåt. Det offentliga Sverige längtar tillbaka till den socialdemokratiska era då välfärden utvecklades, då Sveriges röst i världen ofta blev lyssnad till och uppfattades som en röst för fred. På kulturens område var det en tid då Pippi Långstrump blev översatt till 80 olika språk. Det gör henne till den mest internationellt spridda karaktären från Astrid Lindgrens tankevärld, en tankevärld som utgår från Sverige då uppbygget av ”folkhemmet” började.
Det offentliga Sverige, med politikerkasten i spetsen, vill inte, förmår inte se framåt, inte heller inom kulturområdet. Det konstaterade också Mikael Wiehe när han sommarpratade. Den offentliga diskussionen om en svensk kulturkanon, pågår samtidigt med en diskussion om hur Sverige kan bidra till att förlänga kriget i Ukraina. Bägge diskussionerna är uttryck för ångest över en oviss framtid.
Bilden när kulturkanon överlämnas i Åsa Lindeborgs artikel har nåt religiöst över sig. Innehållet också, speglar en idealmänniska och ett idealsamhälle, inga skavanker och vardag som i Åsa Lindeborgs artikel. Verken i listan blir som ägodelar som kan försvinna ifall man inte tar dem och gör en kanon av dem!
[…] om en kulturell kanon. Den har også utløpere blant progressive bloggere som denne lindelof.nu – Sverige har nå en kulturell kanon. I en kommentar til artikkelen skriver Jan Fredriksson: «En gang i tiden snakket vi om at de […]
[…] en kulturell kanon. Den har också fått avläggare bland progressiva bloggare som lindelof.nu – Sverige har nu en kulturell kanon. I en kommentar till artikeln skriver Jan Fredriksson: ”En gång i tiden talade vi om att de […]