Sverige var neutralt – men inte jag!

Kuvert adresserat till mig

Vid min mors bortgång 1988, 74 år gammal, i cancer, hittade jag bland hennes, och min tidigare bortgånges fars, efterlämnade tillhörigheter, ovanstående brev, poststämplat i tyskockuperade Oslo – ställt till mig på vår adress i Masthugget i Göteborg!

Det innehöll ett brev från en Hulda Hoég från Sandermosen station utanför Oslo från den 10 februari 1945 (inte 10 augusti som man skulle kunna förledas tro av den otydliga 2:an).

Oslo den 10/2 1945

Käre dere!
Jag får skriva några ord för pojken min å tacka så mycket för det vi fick de kan tro det var roligt jag är svensk har fyra gossar den äldsta är 16 år den minsta 10 så de förstår nok så godt det var min man är icke frisk ja de kan tro jag tänker mycket på mitt kära fosterland ja tusen tak från oss alle en kjär hälsning från

Fru Hulda Hoég
Sandermosen st:
Oslo Norge

Jag var vid den här tiden omkring nio månader gammal, och hade uppenbarligen, med mina föräldrars medverkan, skickat en massa babykläder jag vuxit ur.

Under min tid i utlandet, när debatten vid kaffebordet kom in på 2:a världskriget och Sveriges roll där, brukade jag dra fram en kopia av brevet för att visa, i synnerhet för mina norska kollegor, att Sverige var kanske neutralt – men inte jag. Kanske var min insats inte av avgörande betydelse för utgången av kriget, men som det hette i en reklamsnutt i England “Every little counts”.

För så där sju år sedan tog jag av olika skäl tag i saken igen. Vilka var den där familjen Hoén? Genom mitt världsomfattande meteorologiska nätverk, i detta fallet en kollega på vädertjänsten i Oslo, kom jag i kontakt med en Tore som bodde på Sandemosen:

Hei Anders Persson.
Jeg kjenner ikke til dette, men jeg sender deg videre til en god venn som kanskje vet og som hadde en far som var stasjonsmester på Sandermosen på 60-tallet. Kanskje han kan hjelpe deg?

Høer gjerne mer om historien.

Hilsen
Tore på Sandermosen og god kveld!

Sandermosens station

Den gode vännen hette Arne och bodde i Brumunddal lite längre norrut. Han kunde berätta:

“Som stasjonsmester tjenestegjorde Harald Nilsen Sekkelsten. Hans hustru het Aagot, født Berntsberg (pikenavnet) og deres tre barn Aage, Synnøve og Tormod. Denne familien bodde i stasjonsbygningen på Sandermosen fra 1938 til 1946.

For øvrig var det på Sandermosen bosatt en eller to familier i jernbanens vokterbolig beliggende på stasjonsområdet. Navn på disse personene har jeg ikke, men ved å undersøke i arkiver, trolig på Jernbanemuseet, kan en nok få en oversikt over bosatt linjepersonale (baneformann og eventuelt øvrige tjenestemenn). 

Sandermosen stasjon ligger på Gjøvikbanen, ca 16 km nord for Oslo sentrum, i et ganske øde område. Foruten stasjon og vokterbolig er det i nærområdet kun et bolighus. Dette eies av skogeier og bosatt her i 1945 var sannsynligvis skogsbestyrer Bergendahl.

Siden brevet du undersøker, daterer seg til okkupasjonstiden i Norge, og dreier seg om takk for hjelp, er det nærliggende å tro at avsenderen takker for gave som vi hos oss omtaler som “svenskehjelpen” under krigen. Jeg håper at dine undersøkelser gir positivt resultat.”

Av Arne fick jag sedan mer information:

“Med din informasjon om navnet Hoeg, vanlig norsk skrivemåte Høeg, ble det enklere å etterspore personene. I tilgjengelig utgave av Oslo Adressebok 1955 på nettet finner jeg en familie Høeg bosatt i Sørbråtveien 19. Familien bodde da ikke på Sandermosen stasjon, men i et bolig- og hyttestrøk ca 2 km fra stasjonen. Som bolig- og postadresse har nok familien benyttet “Sandermosen stasjon”. Veinavn og husnr. i området var ikke tatt fullstendig i bruk på den tiden.”

På den aktuella adressen fanns det enligt Arne flera personer med namnet bosatta 1955, bland annat en Gunnar Juul Høeg och Hulda Natalie Høeg som i februari 1945, enligt Arne, borde ha varit 53 och 44 år gamla.

Andra plikter kallade 2013 och jag kunde inte fullfölja eftersökningarna. Det hade dock varit kul att få veta om kläderna hamnat hos någon välkänd norrman. Det närmaste jag kom var att Wikipedia berättade att den danske författaren Aksel “Jantelagen” Sandemose (1899–1965), som 1929 emigrerat, till Norge, tagit sitt namn från Sandermosens station.

Min morfar och jag 1945

Men tillbaka till fredsåret 1945.

Fotot till höger föreställer min morfar och mig sommaren 1945 då vi gladde oss åt freden. Morfar, Robert Österdahl (1883–1962) var vid tullen i Helsingborg och var alltså med att hjälpa och rädda flyktingar från danska sidan, främst 1943, men också senare. Kanske är det han som är avbildad på “Flyktingmonumentet”?

Flyktingmonumentet, minnesmärke som står vid Rådhuset mot Drottninggatan i Helsingborg. Det restes som minne av de danska flyktingar som kom till staden från Danmark under andra världskriget. Monumentet var ursprungligen från 1945 placerat i Stadsparken, men flyttades till sin nuvarande plats 1958. Det är utfört av den danske skulptören Harald Isenstein.

Ja, det är var ett litet smakprov ur mina ännu opublicerade memoarer, med arbetsnamnet “Jag gjorde alltid fel” – fast det gällde förstås inte min insats för Norge under 2:a världskriget!

... är läst 666 gånger!

  2 kommentarer for “Sverige var neutralt – men inte jag!

  1. Jan Arvid Götesson skriver:

    Har fru Hulda Høeg skrivit, med skrivstil, ”Hóeg”, fast hon har råkat flytta den akuta accenten åt höger, så att det ser ut som ”Hoég”?

    På samma sätt har hon skrivit många ringar och prickar i å, ä, ö för långt åt höger, i extremfallen över nästföljande konsonant.

    Många danskar och norrmän skriver ø som ó i skrivstil. Fru Hulda Høeg hade vacklande stavning, men hon kan ha skrivit Hóeg, alltså Høeg.

  2. Lars Jansson skriver:

    Jag fyller 75 år i juni och är alltså ungefär ett år yngre än du. I den här åldern inser man att ens “bäst före datum” har passerat för länge sedan och att det är dags att göra bokslut.

    Min mor som dog redan 1972 brevväxlade med en kvinna från Skien i Norge som vi kallade tant Ragnhild. Jag vet inte vilken relation min mor hade till henne men att de träffats i Sverige vid något tillfälle och blivit vänner. Jag tror t o m att denne tant Ragnhild kom och hälsade på oss i Köping när jag var barn. Jag har frågat min storasyster om hon vet varför de var vänner men hon visste inte heller.

    Jag har märkt att jag mer och mer funderar över min barndom och vad som formade en. Min bror som är född 1944 och jag har ofta olika minnesbilder över samma händelser i vår familjs liv och ibland undrar jag, om jag har drömt eller verkligen upplevt vissa saker i min barndom.

    I dessa Coronatider undrar jag varför mina föräldrar aldrig pratade om spanska sjukan, som båda måste ha upplevt.

Kommentera

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.