Omslag på ”Om krisen eller kriget kommer”. Försvaret verkar fr a vara en fråga för kvinnor.

Alla hushåll kommer före jul att få den lilla skriften Om krisen eller kriget kommer i 2024 års version. Sådana beredskaps-skrifter har delats ut flera gånger i vår moderna historia; 1943, 1953, 1961, 2018 och nu senast 2024. Versionen från 2018 blev fort inaktuell genom Natointrädet 2024. Det mesta är i denna, liksom i de tidigare, självklarheter; att man ska ta skydd vid bombanfall, att man ska ha färskvatten, konserver, varma kläder, batterier till telefon och ficklampa, en vevradio och lite kontanter för att klara sig en kortare tid i isolering. Men i de korta försvarspolitiska avsnitten har dramatiska ändringar skett mellan 1961 och 2024. Nedan några nyckelstycken som kan parallelläsas för att känna på den djupa förändringen.

19612024
TILL SVENSKA MEDBORGARE

Sverige vill fred.
Vårt försvar syftar uteslutande till att bevara vår frihet och självständighet. Sveriges folk står enigt i föresatsen att värna landets oberoende och självständighet. Varje väpnat angrepp mot vår frihet ska mötas med beslutsamt motstånd.

Vi ger aldrig upp!
Varje meddelande att motståndet skall uppges är falskt.

Krigsmaktens uppgift är att avvärja anfallen mot vårt land och förhindra att det ockuperas.

Sioneri och propaganda
Fienden vill bryta vår försvarsvilja inte bara med vapenmakt utan också med psykologisk krigföring. Stridskrafter och civilbefolkning kommer att utsättas för en intensiv och försåtlig propaganda både före och under krig – genom politiska påtryckningar, radiosändningar, flygblad och rykten. Fienden kommer att säga att motstånd inte lönar sig, att det är bättre att ge upp.

Redan i fred försöker spioner utforska vårt försvar, våra industrier, kraftverk och kommunikationer. … Stränga straff väntar dem som lämnar uppgifter till skada för försvaret och folkförsörjningen. Spioneri är landsförräderi, som kan medföra dödsstraff under krig.


































Till Sveriges invånare

Vi lever i en orolig tid. Krig pågår i vår omvärld. Terrorism, cyberattacker och vilseledande information används för
att skada och påverka oss.

För att stå emot hoten behöver vi hålla ihop och ta ansvar för vårt land. Blir vi angripna måste alla hjälpa till att försvara
Sveriges självständighet och vår demokrati. Motståndskraft bygger vi varje dag tillsammans med anhöriga, kollegor, vänner och grannar.

Om Sverige blir angripet kommer vi aldrig att ge upp.
Alla uppgifter om att motståndet ska upphöra är falska.

Sverige är också en del av Natos kollektiva försvar. Det militära försvaret ska försvara Sverige och allierade Nato-länder mot väpnat angrepp, skydda våra gränser och bidra till att hantera konflikter.
Det består av Försvarsmakten och flera andra myndigheter som ska stödja det militära försvaret. En av de viktigaste uppgifterna för det civila försvaret är att stödja det militära försvaret.

Sverige ingår i försvarsalliansen Nato. Syftet med alliansen är att länderna tillsammans ska vara så starka att det avskräcker andra från att angripa oss. Om ett Natoland ändå blir angripet kommer övriga länder i alliansen att bidra till försvaret – en för alla, alla för en.

Sioneri och propaganda
Främmande makt och andra aktörer utanför Sverige använder desinformation, vilseledning och propaganda för att påverka oss. Försök att påverka sker dagligen, främst på nätet och i sociala medier. Syftet är att skapa misstro och bryta ner vår vilja att försvara oss. De som vill påverka oss kan göra det på följande sätt:
Sprida lögner och falska berättelser, eller berättelser som är delvis sanna men tagna ur sitt sammanhang.
Förfalska bilder, videor och röstinspelningar.
Väcka starka känslor kring en fråga eller händelse för att göra oss oroliga eller misstänksamma mot varandra.

Så här kan du bidra till vår motståndskraft:
Var uppmärksam på innehåll som väcker starka känslor.
Dela bara information som du vet kommer från pålitliga källor.
Försök att få informationen bekräftad från flera olika källor.
Vid en allvarlig händelse, sök bekräftad information från myndigheter.

Sverige från självständighet till legostat

Först kan konstateras att tilltalet förändrats. 1961 var begreppet ”medborgare” en självklarhet. Ingen tvekade om vad det innebar; myndig, i Sverige mantalsskriven person. 2024 har begreppet fått oönskade konnotationer som gjort det politiskt inkorrekt varför man ersatt det med det otydliga ordet ”invånare”.

Sedan noterar vi att 1961 ville Sverige fred. Det var det allra viktigaste för det stod allra först; Sverige vill fred.” Det viktigaste 1961 är helt borta 2024. För – den frågan avgör inte vi längre själva, vi har underordnat oss främmande makt och följer slaviskt dennes strategiska mål, som vi vet är allt annat än fred.

Nu är det bara avskräckning som gäller. Det var det i viss mån även 1961. Man sa då att Sveriges försvar ska varas så starkt att insatsen från en angripare skulle befinnas för stor för att ett angrepp skulle löna sig. Men nu har avskräckning med militär råstyrka blivit det som ska ge oss trygghet. Blir vi riktigt starka tillsammans med Nato (under USA:s kärnvapenparaply) kommer ingen att våga angripa oss. Det här är ett skrattretande önsketänkande, men jag lämnar den saken här just nu. Diplomati har man i konsekvens med idén om avskräckning slutat tillmäta något värde.

1961 skulle försvaret värna landets ”frihet och självständighet”, alltså självbestämmanderätten – inom landets väl definierade gränser. Vår alliansfrihet gjorde detta möjligt. Nu gäller ”vårt försvar” något mycket större och mycket svårare att förstå sig på, något man på engelska kallar: ”The Rules Based International Order”, som är den världsordningen som USA påstår måste gälla alla. Genom detta har USA:s internationella intressen gjorts överordnade både EU:s grundfördrag och Sveriges grundlag. Därmed har vår självständighet satts ur spel och ”vårt försvar” har blivit något helt annat. Vårt värnande av ”frihet och självständighet” 1961 har nu ersatts med ett luftigt ”demokratibegrepp” som inte är vårt, utan någon annans. Eftersom detta luftiga ”demokratibegrepp” nu gäller måste vi alla göra som storebror USA säger. Vår främsta försvarslinje går därför i Ukraina, i Lettland och i Finland mot en av USA:s främste fiender – Ryssland. Det talas nu även om att skcka svenska militärer till Sydkinesiska sjön. Natomedlemskap och DCA-avtal är således helt naturliga konsekvenser av ett beslut (bakom kulisserna – utanför demokratins domäner) att offra självständigheten.

Spioneri och propaganda har blivit cyberattacker och påverkansoperationer

Ur 1961 års beredskapsskrift. Spionen var då klädd i trenchcoat och filthatt. Det känns länge sedan.

Det man 1961 kallade spioneri och propaganda har nu utvecklats till något närmast skrämmande ogripbart under samlingsnamnet desinformations och hybridkrigföring. Möjligheterna att manipulera information har förstås ökat lavinartat med alla digitala tekniker och medier. All denna teknik tillsammans med techjättarnas gränslöshet är förstås en ny dimension som ökar möjlighetna att bedriva propaganda.

Men fortfarande är det spioneri och propaganda som vi medborgare ska vara mycket vaksamma på. Men nu framför allt vaksamhet gentemot våra egna makthavare och institutioner, som 2024 är underställda främmande makt i försvars- och säkerhetsfrågor. Desinformation kommer alltså idag från alla håll, inte bara från USA:s fiender. ”Falska berättelser, eller berättelser som är delvis sanna men tagna ur sitt sammanhang” är vad vi dagligen matas med av våra stora medier. Även skriften Om krisen och kriget kommer är ett tydligt exempel på vilseledande information, eftersom den inte förklarar varför man tagit bort den viktigaste meningen av alla; att Sverige vill fred.

Föregående artikelBidens längtan efter krig
Nästa artikelÄr tolvåringen fortfarande inneboende?
Knut Lindelöf
Redaktör för lindelof.nu, skribent och författare. Pensionerad mellanstadielärare och skolledare. Bosatt i Uppsala.

14 KOMMENTARER

  1. Knut L!
    Du skrev: ”Försvaret verkar fr a vara en fråga för kvinnor.”

    Du har missuppfattat försvarets viktigaste uppgift, som är genus och andra slag av inklusion, inte kulor och krut. Man kan inte se av en bild, vilket kön personerna på bilden identifierar sig som. Personerna på bilden kan vara män, kvinnor eller något annat.

  2. Jan Arvid G!
    Jag väntade mig just den kommentaren. Tack för den! Men visst är det typiskt att man väljer en androgyn figur, laddad till tänderna – av identitetspolitiskt korrekta skäl.

  3. Kvinnan står med vapen i mitten av bilden, mannen sitter till vänster och läser sagor för småbarnen. Det är politisk korrekthet när den är som mest patetisk och visar därmed upp sig som den parodi den i själva verket är.

  4. I redaktörens parallell-läsning mellan en äldre och den senaste Om krisen eller kriget kommer-broschyren, visas tydligt förändringen i det svenska synsättet på krig och fred. Dels är det naturligtvis en förändring som beror på förändrade mönster i kommunikationens (Internets) utveckling, dels innebär den säkerhetspolitiska omorienteringen att det blir konsekvenser i den samtida värderingen och definitionen omkring begrepp som ”krig”, ”fred”, ”demokrati” och vad vi i en skarp situation skulle anses kriga för. Tack, KL, för den belysande genomgången!

    Fred ansågs, efter andra världskrigets slut ha ett stort, närmast övergripande egenvärde, inte minst så i Sverige. Denna värdering grundade sig på såväl materiella som mänskliga aspekter.

    Idag ser det helt annorlunda ut. Det är inte bara den politiska eliten som har ändrat inställning till freden och dess egenvärde, utan också befolkningen. Försvarsviljan i Sverige hör, tillsammans med Finlands försvarsvilja, till de högsta i Europa. En hög försvarsvilja behöver inte betyda att värderingen av fred är låg, men det finns samtidigt indikationer på att hatet mot ryssen är högre än värderingen av fred. Och detta inte bara på tidningars ledarsidor och andra icke-representativa av åsiktseliten drivna webbsidor, utan även bland befolkningen. All argumentation som uttrycks gällande konfliktytan Ryssland/Ukraina visar ju, att få har någon annan åsikt än att kriget måste forsätta till varje pris, och att en önskan om fred ses som att man går Putins ärenden.

    Det synsätt som ventileras visar att det bara finns utrymme för antingen ett ”för” eller ett ”emot” och att därmed inget ”tredje” gives. Alltså att ett förespråkande av ett tredje alternativ innebär att man automatiskt sorteras in i motståndarlägret.

    När nu så är fallet, så är det en indikation på att det inte längre handlar om rationella överväganden. Det rör sig om ett dualistiskt synsätt, alltså att hjärnan kapats av ett primitivt, närmast religiöst synsätt, med en förenklad men kategorisk uppdelning i ”gott” och ”ont”.

    När man kommit dit att man uteslutit alternativa synsätt och värden, har man börjat röra sig på fanatismens domäner och blodtörsten kan då också, oavsett frågeställning, ligga nära.

    Eftersom ett dualistiskt synsätt har åsiktsmonopol i Sverige gällande åtminstone det krig som nu pågår i Ukraina, har man dragit konsekvenserna av detta även i författandet av broschyren ifråga. Det finns ju, som redaktör KL påpekar, inte längre i broschyren någon plats för det av Sverige tidigare prioriterade begreppet fred, utan detta tredje är uteslutet och nämns inte i broschyren. Nyansering utesluts därigenom också. Det är inte möjligt att nyansera i en intellektuell miljö av antingen-eller.

    Att det (för broschyrens författare), om så vore, skulle bli mycket svårt att, samtidigt som Sveriges riksdag och regering häller miljarder över Ukrainas krigsmaskin, (i broschyren) argumentera för att fred skall vara förhandsval i de flesta situationer, säger sig självt.

    Samtidigt förhindras vi att från svensk sida (i broschyren) uttrycka att vi önskar fred i första hand, när vårt medlemskap i Nato kan tvinga in oss i krig. Övriga Nato-länder skulle förmodligen ha starka åsikter kring sådana formuleringar och ifrågasätta vår trovärdighet, vår tillförlitlighet och vår solidaritet med organisationen, med den typen av formuleringar. Skulle det ändå skrivas i broschyren att vi prioriterar fred, skulle ett ingripande med/för Nato även tydligt uppenbara för det svenska folket att vi, därmed, inte kan leva upp till de ideal vi i broschyren uttryckt och att vår fredskärlek och självbestämmande hamnat i konflikt med våra åtaganden och förpliktelser gentemot Nato.

    Det är alltså inte längre möjligt att bevara formuleringar om fred, som tidigare var en huvudsak. Det Sverige som gav uttryck för detta finns inte längre.

    Den politiska och mediala eliten prioriterar uppenbarligen inte fred. Och frågan är om det svenska folket verkligen har en annan åsikt än de som styr över dem har i denna fråga? Tyvärr stämmer nog därför överskriften till artikeln Sverige vill inte fred längre bättre än vad KL:s avslutande ord att Sverige vill fred, gör.

  5. Ulf C!
    Tack för dina intressanta reflektioner. Jag tror att svenska folket vill ha fred och att de känt sig betydligt med sympatiska till beredskapsskriften om detta också uttryckts i texten. Problemet är att svenska överheten inte kan riskera att stöta sig med sina mäktiga överordnade. De kan på hemmaplan hålla med om att vi alla vill ha fred, men att vi åstadkommer detta nu tillsammans med Nato. Där tar den inrikes diskussionen slut.

  6. På Europeiska kommissionens hemsida hittar jag följande nyhetsartikel från 21 december 2023 från ”Representationen i Sverige”.

    Svenskarnas stöd till Ukraina är fortsatt starkt visar ny Eurobarometer-undersökning

    Nästan alla svenskar (97 %) tycker att EU ska ge humanitärt bistånd till dem som drabbats av kriget och lika många (97 %) välkomnar flyktingar från kriget till EU. Ekonomiskt bistånd till Ukraina får stöd av hela 96 %. Samma andel (96 %) stöder ekonomiska sanktioner mot den ryska regeringen och mot ryska företag och privatpersoner. Drygt 8 av 10 tycker att det var rätt att ge Ukraina status som kandidatland (82 %) och drygt 9 av 10 anser att EU ska finansiera inköp och leverans av militär utrustning till Ukraina (91 %).

    Bakgrund 
    Opinionsundersökningen Standard Eurobarometer nr 100 (hösten 2023) genomfördes i de 27 EU-länderna den 23 oktober–15 november 2023.

    I Sverige genomfördes 1.055 intervjuer bland den svenska allmänheten, 15 år eller äldre. Totalt intervjuades 26.471 EU-medborgare personligen.

    Nej, Knut L, när nio av tio svenskar anser att EU skall finansiera inköp och leverans av militär utrustning till det pågående kriget i Ukraina så kan jag inte se att svenskar skulle vara fredsälskande.

  7. Ulf C!
    Jag har mycket svårt att tro att svenskar inte skulle vara fredsälskande. Kan det vara så att undersökningen genomförts på ett sätt som bekräftar vad man vill ha fram?

  8. I SCB:s senast publicerade pressmeddelande på temat attityder till Nato, visar det sig att människor med svensk bakgrund till 72 procent är positiva till Nato, 19 procent är negativa. Bland dem med utländsk bakgrund är 53 procent positiva 32 procent negativa. Om man tittar på partisympatier är det enbart bland vänsterpartisterna som de negativa har större procentandel än de positiva. Alla andra partisympatisörer är mer positiva än negativa till Nato.

    Om nu en stor del, alltså en stor majoritet av svenska folket, älskar fred, (som bloggredaktören i föregående inlägg hävdade sig tro) och samtidigt en så överväldigande majoritet av svenskarna älskar Nato, så måste det betyda att man anser att Nato bidrar till fred, i vart fall inte förhindrar fred. Det anser kanske somliga vara en förvillelse, men det hör inte hit, för det är inte vad det stora flertalet, den förkrossande majoriteten av svenskarna anser.

    Att svenskarna, (enligt, den av redaktören ifrågasatta EU-statistiken, i ett tidigare inlägg från min sida), är så angelägna om att det skickas krigsmaterial till Ukraina och alltså är positiva till vapenleveranser, samtidigt som vi förutsätter att de älskar fred, så måste det också innebära att dessa svenskar förmodligen skriver under på Natos verklighetsbeskrivning gällande just detta krig.

    Denna Natos verklighetsbeskrivning säger, i korthet, att om Ryssland besegrar Ukraina kommer man därefter att militärt sätta åt de länder som tidigare ingick i Sovjetunionen och i tsar-Ryssland, och alltså återupprätta imperiet. Förmodligen kommer man då att börja med Estland, Lettland, Litauen och Finland. Ur detta synsätt kan då slutsatsen dras, (och som också svenskarna drar), enligt Nato, att det totalt sett blir betydligt mindre krig under ett antal överblickbara år framöver om Ryssland stoppas i innevarande krig i Ukraina, än om Ryssland ”tillåts” vinna. Därför kan, utan problem, det svenska folket älska såväl Nato, som fred, som vapenleveranser till Ukraina, samtidigt.

    Naturligtvis är det riktigt, som Knut L skriver, att svenskarna, precis som förmodligen alla folk, åtminstone i Europa, är fredsvänner och föredrar fred framför krig. Men samtidigt – när denna fredskärlek alltså får konsekvensen att man i fredens namn vill skicka vapen till en krigförande nation, enkom i avsikt att förlänga ett krig, då motståndarsidan inte ”får” vinna, så innebär det ju – att den typen av ”fredskärlek” är bliven sin raka motsats. Det är väl det jag ville ha sagt.

    Jag säger inte att någon annan heller definierar begreppet ”fredskärlek” som ovan. Men hävdar man att svenskarna är för fred, måste man samtidigt hantera att de är för; såväl Nato, som för EU:s vapenleveranser och att denna ”fredskärlek” innebär att man ansluter sig till mer och längre krig.

    Om man för övrigt vill ifrågasätta opinionsundersökningar, som den EU-undesökning jag refererat till, vars resultat jag själv inte finner anledning att betvivla, utan som jag tvärtom, beklagligtvis, tycker bekräftar mina egna förutfattade meningar på området, så övertygas jag ju mer om det framläggs någon typ av material som talar emot, eller som modifierar, eller att det ges nåt bra skäl.

    Det är problem med opinionsundrsökningar: De flesta som tillfrågas om de vill delta i undersökningar nekar deltagande, och att de som ändå ställer upp är ofta positiva till dem som ligger bakom undersökningen, och till yttermera visso är det så att det är många som mer eller mindre omedvetet har en tendens att svara på ett sådant sätt, att man ger de svar man tror förväntas, eller för att göra utfrågaren nöjd etc.

    När det gäller sociologiska undersökningar, liksom opinionsundersökningar överlag så känner man väl till dessa risker och försöker neutralisera eventuella effekter, men frågan är ju ändå alltid om man verkligen har fått rättvisande svar.

    Sedan, åter, har vi de fall där det sitter folk och i efterhand ”tolkar” resultaten, innan de släpper dem. Då får man vara uppmärksam, för då har man lämnat vetenskapligheten och eventuell gått över till idelogiska föreställningar och kanske försök till hypotesbekräftande, som kanske inte blir tydligt för den som tar del av till exempel ett pressmeddelande om undersökningen. Jag försöker här inte undervisa nån annan, bara tydliggöra att jag själv också är medveten om riskerna med ”förbannad lögn och statistik”.

  9. Ulf C!
    Det kan väl hända att de flesta svenska medborgare (eller invånare – som det heter 2024) vill ha fred, men att 72 procent genom västpropagandan fåtts att tro att Nato är bästa sättet att slippa krig, alltså att få behålla freden. Men jag förbehåller mig rätten att påstå att västpropagandan tvärtom ökar risken för att svenska medborgare ska drabbas av krig inom en snar framtid.

  10. Jag läste skriften ”Om krisen eller kriget kommer” för några dagar sedan. Den gav mig en obehaglig känsla av främlingskap. Vad är det för land jag lever i? Vad är det för värderingar vi stödjer – om vi utan att blinka låter oss inlemmas i Nato och dess våldspolitik? Hur kom vi hit? Via en ”färgrevolution” uppifrån? Ett så stort beslut borde åtminstone ha krävt viss eftertanke, is i magen och en folkomröstning.

    Inom teaterns värld kan man ta sig an ett teaterstycke genom att helt enkelt välja en ”läsart”, alltså ett sätt att tolka pjäsen och det som sker i den. På samma sätt kan vi faktiskt tolka den här ”beredskapsskriften” – som ju är en uppmaning till motstånd till varje pris (och den borde gälla varje angripare). ”Om Sverige blir angripet kommer vi aldrig att ge upp. Alla uppgifter om att motståndet ska upphöra är falska”. Tar vi detta på allvar måste vi redan idag kämpa mot den makt som uppenbarligen har tagit över vårt land (och det är svårt att upptäcka några ryssar på den här sidan Östersjön).

    Ty det förefaller onekligen som om ett maktövertagande redan har skett … det har gått mycket snabbt (över folkets huvud) … och så befinner vi oss i Nato, som knappast är vare sig något försvars- eller fredsprojekt. Uppenbarligen har det hänt något i världen som åtminstone i vår del av den ser det som fullständigt naturligt att sluta upp kring USA, dess våldspolitik och dess förlängda europeiska arm Nato.

    Återigen – hur kom vi hit? Började det på allvar redan med Sovjets fall? Eller måste vi söka orsakerna ännu längre tillbaka?

    Genom Nato-anslutningen har vi ställt oss i skottgluggen i ett framtida krig. Det är ju inte helt givet att det blir ett kärnvapenkrig som utplånar hela jordens befolkning. Ryssarna har med sitt senaste ”supervapen” visat att en enorm förstörelsepotential kan utvecklas utan att använda kärnvapen – och utan att det hela utvecklas till kärnvapenkrig. Är våra politiker och vår militärledning medvetna om detta och konsekvenserna om Sverige på grund av sitt medlemskap i Nato knuffas in i samma roll som Ukraina? USA och Nato har hittills utkämpat Ukrainakriget enligt devisen att ”slåss till siste ukrainare”. Och Zelenskij-regimen har (som ombud i kriget mot Ryssland) varit ett tacksamt offer.

    Vår situation? 17 svenska baser står nu redo att ta emot invasionsmaktens styrkor om så skulle behövas. Visst behövs en beredskap för framtida angrepp. Frågan är bara mot vem! Ty det förefaller mig som att den gamla formuleringen från 1961 fortfarande borde gälla som något att ställa sig bakom: ”Sverige vill fred. Vårt försvar syftar uteslutande till att bevara vår frihet och självständighet. Sveriges folk står enigt i föresatsen att värna landets oberoende och självständighet”.

  11. Knut L!
    Du förbehåller dig rätten, men har inte ensamrätt, ty jag delar helt din slutsats om ökad krigsrisk!

  12. I denna orostid har den Svenska militärmakten, välmeriterad med medaljer på bröstet, varit ytterst tongivande med att förmedla sina sanningar om vilka som är onda eller goda.

    Så klart att folk är ställda och lyssnar till en sådan expertis när politiken mer eller mindre har abdikerat från sin uppgift att lämna ett brett informationsutbud om att exempelvis även ekonomiskt sinnade marknadsaktörer med sina bevekelsegrunder förmår påverka människors framtidsbild.

    I sammanhanget vill jag då lyfta fram som exempel att Natos kraftfulla krigsorganisation vi numera tillhör, inte på något vis skapat mindre oro och mera trygghet inför framtiden. Självklara trygghetsfrågor som folk söker svar på att reflektera över nu med mycket stor ovisshet om vad händer även vad gäller det allomfattande klimatet.

    Till detta kommer ett växande högerextremt intresse, med dess von oben perspektiv, att önska styra samhällsutvecklingen utifrån en selektiv människosyn. Jag vill mena att den ofattbara grymhet som händer inför öppen ridå på Gazaremsan är ett sådant mycket illavarslande tecken mot en framtid där vi förflyttar våra moraliska spärrar bortom ett tillstånd där ”hela havet stormar”.

    Därtill i sammanhanget är att FN:s fredsskapande roll möts med en ignorerande inställning från en hänsynslös makt som bygger sin auktoritet på en alltmera AI utvecklad krigsmaskin vars huvudintresse är att kontrollera världsekonomin och detta hand i hand till vapentillverkarnas fromma. Fråga är hur möter den enskilda människan med förmåga att påverka en sådan obeveklig kraft?

    Varje människa söker i sitt biologiska arv en mening som betyder något i ett sammanhang. Och det vet en kontrollerande maktapparat med stort stöd av effektiv teknisk medial påverkan där oro och rädsla är alldeles utmärkta verktyg som i regel den enskilde individen inte förmår att värja sig mot.

    När vi sedan inte lär våra barn att läsa, ja då är det riktigt illa, ty ordets möjligheter är grunden till vår förmåga att tillgodogöra oss våra demokratiska verktyg.

    Om den förmågan förlorar sin röst kommer individen att bli ytterst påverkbar i ett samhälle där oron bygger rädsla för att därefter med stöd av tystnaden, avgöra vår gemensamma framtid.

    Detta var ett otänkbart scenario för inte så länge sedan.

  13. Ulf Carlsson!
    Det behöver inte alls vara något som helst fel på opinionsundersökningarna. De är givetvis aldrig hundraprocentigt träffsäkra. Folk tycker säkert så som undersökningarna visar.

    Men då måste man tänka ett steg längre. Varifrån får människor sina åsikter? Tror du att de är så välinformerade att de kan fatta rationella beslut?

    Så är det givetvis inte. Det är därför de kan vara för både krig och fred samtidigt. De är offer för propagandan. Minns när vi skulle in i Nato för något år sedan. Då lyckades media vända opinionen genom att aldrig någonsin framföra några som helst problem med Nato eller släppa fram några Nato-kritiker.

    Jag brukar tycka att det är väldigt komiskt när t ex P1:s Ekot kör propaganda i ett ämne under en tid. Sedan beställer de en opinionsundersökning i samma ämne. Och så blir det stora “nyheter” om att folket tycker precis som Ekots propaganda.

    Det är inte så lite märkligt att ingen, då, kan se ett samband mellan föregående propagandaspridningen och opinionens åsikter när dessa opinionsundersökningar presenteras.

    Fick människor en allsidig och korrekt information så att de kunde ta rationella beslut skulle opinionsundersökningarna visa att majoriteten i Sverige tänker ungefär som de flesta här på lindelof.nu. För vem vill ha krig för att storföretagen som styr USA ska kunna öka sin makt och sina vinster? Visserligen ser jag människor stå i de så kallade snabbkassorna och göra butikernas kassaarbete helt gratis, men någon gräns, och lite självbevarelsedrift, tror jag ända de flesta svenskar har.

  14. Magnus Berg!
    Tack för responsen. Jag håller med ditt resonemang i det stora hela. Jag ser ju, som du, att det från public services sida och all mainstream-medias sida förs ut en väldigt ensidig bild av många viktiga politiska frågor och anser, precis som du, att ett av de stora problemen är att man underlåter att ge hela bilden. Den information som ges är alltså ofullständig och bilden blir därför skev.

    Men samtidigt vill jag nog nyansera resonemanget om att rationella beslut grundade på allsidig och korrekt information skulle ge som resultat att det åsiktsmässigt visar sig se ut som på lindelof.nu. För det första så är både skribenter och kommentatorer till stor del äldre män, med vänsterbakgrund och klart större intresse för politik och samhällsfrågor än vad genomsnittet har. Alltså en rätt begränsad grupp, som inte är speciellt representativ (längre).

    Och sen tror jag inte att folk, även om de presenterar samma fakta (fullständigt objektivt och på ett allsidigt sätt), automatiskt kommer att anta samma åsikt. Alla människor har ju redan innan ett medvetande fullt av teorier, ideologier, förutfattade meningar, olika livserfarenheter och grundläggande värderingar och människosyn etc, och allt det här påverkar ju hur man tänker om de fakta man får del av. Fakta stoppas in i de kategorier och filosofier som utgör ens mentala, individuella föreställningar. Så sammantaget tror jag inte att det är säkert alls att de flesta skulle hamna i samma åsiktsfält, ens om alla vore mycket välinformerade.

    Men jag ser det naturligtvis inte som ett problem att folk har olika åsikter, utan huvudproblemet är ju, precis som du Magnus B visar på, att folk inte kan skaffa sig en välinformerad åsikt utifrån vad som presenteras i media.

    Sen kan man ju vända på frågeställningen och fråga sig om folk verkligen skall behöva skedmatas med fakta och information? Informationen finns ju om man bara gör sig besväret att söka efter alternativa källor, som på lindelof.nu, eller din egen och många andra bloggar, poddar, videos, som annan typ av alternativmedia.

    Men hur stort eget ansvar som den enskilde individen har för att informera sig i olika frågor, är kanske ändå en mindre viktig fråga, eftersom det nu ser ut som det gör.

    För att muntra upp sig själv kan man betänka att det visat sig att de som är intresserade av politiska frågor också generellt är bättre informerade (tack vare sitt intresse), och att omgivningen just därför – att de visar att de är mer kunniga – lyssnar mer på dem än vad de själva (alltså de politiskt intresserade) tror och förstår. Det är inte på grund av sitt engagemang, eller för att man själv är väldigt övertygad, som folk lyssnar (om de nu gör det), utan för att man kan underbygga med fakta och resonemang. Kunskap är makt i mer än ett avseende!

Välkommen! Håll god ton. Inga personangrepp!

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.