Sverigedemokraternas framsteg och demokratins problem

I regeringens demokratiutredning (Folkstyret i rädslans tid) skriver Olle Wästberg och Daniel Lindvall att åtta av tio svenskar upplever att de inte kan påverka politiken. De känner att de har valfrihet men inget val och rösträtt men ingen röst. Denna känsla av vanmakt stämmer väl överens med verkligheten.

Ulf Bjerén, vårdarbetare, fibaktivist i Blekinge, specialinriktad på imperialism och EU-frågor.

Sedan Sverige underordnades EU kan nämligen inte medborgarna välja politikens grunder. Marknadsliberalismens företräde är bestämd i Lissabonfördraget, EU:s grundlag. Carl Bildt talade på 90-talet triumferande (och utan att inse den totalitära innebörden) om EU-anslutningen som garant för den enda vägens politik.

Politisk demokrati innebär att medborgarna i direkta och allmänna val utser lagstiftarna. Men det mesta av det som blir lag i Sverige har bestämts i Bryssel av politiker och ämbetsmän som vi inte valt. Riksdagen har till stor del förvandlats till transportkompani för att tillämpa EU-lag i Sverige och riksdagsvalet avgör inte politikens riktning.

I EU bestämmer de stora länderna genom sin röstövervikt. Och det europeiska storkapitalet kan genom ekonomisk makt och omfattande lobbysystem dominera EU-politiken. Medborgarna i Sverige och alla EU-länder har fråntagits rätt och möjlighet att bestämma i det egna landet.

I Sverige, en gång i tiden berömt för att i internationell jämförelse nått långt i jämlikhet och social välfärd, har avregleringar, har privatiseringar och kommersialisering drastiskt ökat klyftorna och främlingskapet. Det började med Carl Bildts regering 1991–94 och därefter Ingvar Carlsons och Göran Perssons socialdemokratiska regeringar. Successivt har på några årtionden stora delar av den solidariska välfärden raserats i ett nyliberalt partiöverskridande härjningståg.

Att socialdemokratin administrerat denna EU-dikterade politik är en förklaring till SD:s framgångar. En SVT-undersökning visar att SD nu har stöd av 24,9% av LO:s medlemmar. Det beror inte på att LO:s medlemmar eller att 1,1 miljoner som röstat på SD i riksdagsvalet är rasister. Att påstå det är precis sådan klassarrogans som drivit människor i armarna på SD och göder ett berättigat politikerförakt.

Att folk förstått – tvärsemot etablissemangets försäkringar – att det rekordstora inflödet av migranter har konsekvenser för välfärden hör också hit. Det ständiga viftandet med fasciststämpeln, vägran att ens erkänna de reella problemen och mörkläggningen av orsakerna till flyktingvågorna, framförallt de imperialistiska krigen i vilka även Sverige deltar, bidrar till den splittring och högervåg vi nu upplever.

Konsekvenserna av EU-anslutningen har beskrivits som överklassens revansch på det arbetande folkets erövring av rösträtten: att ha den kvar men tömma den på innehåll. Nog borde det betraktas som ett större demokratiskt problem än något hundratal arkaiska nazister som marscherar på gatorna. Men om EU och förlusten av folkstyre råder tystnad.

Och att Jonas Sjöstedt (V) i valet undvek att framträda som EU-motståndare för att inte hamna i sällskap med SD gör honom rumsren i det maktägande etablissemanget, men ger SD poäng i den stora folkliga opinionen mot EU. Det demokratiska EU-motståndet riskerar att orättvist stämplas som högerpopulism.


Publicerat som insändare i Sydöstran torsdagen den 13 september.

  19 kommentarer for “Sverigedemokraternas framsteg och demokratins problem

  1. Anders Åberg
    2018-09-23 kl. 0:20

    Naturligtvis Knut. I kampen mot globalismen kommer rasismen att avslöjas.

    Problemet är att det varken förs någon kamp värd namnet mot globalismen eller pågår något märkbart arbete med att avslöja högerpopulismen.

    Några få vänsterbloggar och ett par obetydliga vänstertidningar är allt som står emot världens mäktigaste ekonomiska och politiska kraft i västvärlden idag.

    Att bygga folkliga organisationer som kan hävda sig mot globalismen lär bli något att bita i, om det ens är möjligt. Min poäng är att det iallafall inte är möjligt så länge alla snackar migration istället för klass.

    Vad som däremot kanske är genomförbart redan idag är att vänstern samlar ihop sig tillräckligt för att dra igång en obarmhärtig kampanj mot rasisternas bedrägeri. En stenhård och mycket oakademisk “mock and ridicule” kampanj där det satsas stenhårt på att förlöjliga deras argument och få både SD och deras anhängare att framstå som idioter.

    I praktiken tvärtemot andemeningen i Ulf Bjeréns artikel.

  2. Knut Lindelöf
    2018-09-23 kl. 8:53

    Anders Å!
    Jag förstår nog inte riktigt hur du menar (“tvärtemot andemeningen i Ulf Bjeréns artikel”), samtidigt som jag tror jag håller med dig om att det idag måste föras kamp mot både globalism och rasism. Inte var för sig alltså, utan i samma rörelse. I dagens välfärdsavskalade samhälle blir invandringen en stor fråga antingen vi på den intellektuella vänsterkanten vill det eller ej. Vi har mycket att slåss emot. Jag enar mig gärna med lite olika kommunister (fast jag är en obotlig reformist). Men den borgerlighet som idag formerar sig till regering bakom Kristersson – med stöd av SD – ser kommunismen som ett NMR i gammal god kosackvalsanda. Se UNT:s ledarsida idag. Att ena först vänstern i en stor rörelse ser jag som omöjligt idag. Mitt recept är och förblir enhetsfronten utan parti- eller specifik ideologiförankring, med sakfrågor i fokus.

  3. Anders Åberg
    2018-09-23 kl. 10:48

    Knut L!
    Kanske missförstår jag Bjerén, men jag tycker mig ana en överdriven försiktighet i att kritisera LO-medlemmar för sitt stöd till SD och en vilja att även vänstern skall haka på snacket om migrationen.

    Jag tror att man måste vara mycket rak och tydlig här. Jag har varit metallarbetare hela mitt yrkesverksamma liv och är helt övertygad om att man inte når arbetarklassen med försiktighet.

    Att migrationsfrågan har tagit sig sådana dimensioner som den har är ett jätteproblem som måste angripas i sig. Visst kan man diskutera hur integrationspolitiken skall förbättras, men att göra frågan till nästan den enda frågan i valet, är ett lumpet bedrägeri av högerextrema krafter, som inte behöver någon hjälp av vänstern.

    Jag är nog som dig, någon slags reformist och godkänner gärna dina tankar om en enhetsfront som kanske den enda reella vägen att komma någon vart alls i nuläget.

    Det som kommunisterna har, kanske främst KP, är fokus på organisation underifrån och det är ett absolut måste.

  4. Knut Lindelöf
    2018-09-23 kl. 17:11

    Anders Å!
    Klart jag håller med dig om det du säger och tror absolut att försiktighet är fel sätt att närma sig kroppsarbetande människor (arbetarklass). Men KP är och verkar förbli ett problem (Det säger jag trots att jag sympatiserar mycket med deras syn på utrikes frågor). De splittrar allt enhetsfrontsarbete, trots att de är de som alltid är bäst på att organisera och vara praktiska. Partiet är ändå alltid viktigast för dem. De har kvar en slags elitism – vi vet ändå bäst – och är fortfarande marinerade med tungindustriell proletärromantik.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.