Syrien återerövrar nu sitt land – men Sverige, EU och USA håller emot

När jag letade efter en lämplig satirbild för att illustrera min text blev jag medveten om att de satirbilder man hittar på nätet, från tiden med Bashar al Assad som Syriens ledare, ger en mycket ensidig bild av förhållandena i landet. Kort sagt kan man säga att de alltid visar Assad med blodiga händer. Jag valde därför att gå tillbaka i tiden och hittade en bild från Syrienkrisen år 1957. Ett tidigare tillfälle när USA, med stöd av Turkiet, försökte genomföra en statskupp i Syrien.

Under Syrienkrisen år 1957 lyckades Sovjetunionen förhindra i en planerad militär operation av USA och Turkiet för att störta den syriska regeringen.
(Från det tjeckoslovakiska satirmagasinet ‘Rohá?’ år 1958)

Mitt letande bland satirbilderna fick mig att inse hur kompakt propagandabilden mot Syriens lagliga regering är och hur svårt det är att nå ut med alternativ information. De personer på TT som skriver rapporter om Syrien tycks vara en slags rikslikare som svenska massmedia följer och aldrig ifrågasätter. Så långt från en sanningssökande och självständig press som man kan komma.

För att få en alternativ bild, av vad som händer i Syrien, har jag under årens lopp läst eller lyssnat till många intervjuer med Bashar al Assad och därvid alltid imponerats av hans lugna och välformulerade framställning av vad som utgör ett självständigt lands rättigheter och vad som måste göras för att hävda dessa. Alltid med tonvikten på att, för ett land med flera kulturellt olika folkgrupper måste staten ansvara för att dessa grupper har lika rättigheter. Samtidigt som dessa grupper å sin sida måste respektera det grundläggande villkoret att alla är medborgare i samma stat och därmed har samma skyldigheter.

Under nio år har nu Syrien kämpat för sin existens som ett självständigt land. För att få en alternativ bild av situationen i landet rekommenderar jag att ni läser utskriften av den intervju med Assad som gjordes av Yevgeny PrimokovRussia-24 TV den 5 mars 2020. Där berättar president Bashar al Assad om den långa kampen och förutsättningarna för att den skall kunna drivas till sitt slut, till en full kontroll av hela det landområde som definieras av staten Syriens internationellt erkända gränser.

Detta sätts nu på sin spets när den nordöstra delen av landet, med en stor andel kurdisk befolkning, skall befrias. Det självklara villkoret blir att den kurdiska folkgruppen ingår i staten Syrien på samma villkor som landets övriga folkgrupper. I denna del av landet finns också landets oljekällor som USA ockuperar i strid mot alla folkrättsliga regler.

I nordväst finns så ett område, nu i huvudsak befolkat av och kontrollerat av terroristgrupper med direkt stöd från Turkiet. Nyligen har Syrien kunnat befria området strax väster om staden Aleppo och hittat stora underjordiska befästningar varifrån Aleppo har utsatts för beskjutning. Huvudvägen M5 mellan Damaskus och Aleppo är nu helt under syrisk kontroll och öppen för trafik. Genom den nyligen ingångna överenskommelsen mellan Ryssland och Turkiet är också huvudvägen M4 från Aleppo västerut till hamnstaden Latakia öppen för trafik och omges av en 12 kilometer bred demilitariserad zon.

Staden Idlib, helt kontrollerad av terrorister, och området norr och öster därom, med stora turkiska militära enheter, återstår sedan att befria. För Turkiet är framtiden inte ljus. Det blir till Turkiet terroristerna blir tvingade att fly och Erdogan har redan börjat med att försöka lösa problemet genom att skicka dem vidare till Libyen.

Det kan synas märkligt att EU, med Sverige som en lydig medlem, har låtit sig lockas in i det katastrofala projektet att störta Syriens lagliga regering och därigenom dra på sig ett stort antal asylsökande flyktingar. Bashar al Assad har en mycket enkel förklaring till detta:

” … In fact, for us, Europe for more than two decades and even before this war, has been absent on the global political arena. Europe has ceased to exist since 2003, after the American invasion of Iraq. Europe surrendered completely to the United States and its role was limited to implementing what it was charged with by the American administration. …”

Dags alltså för Sverige och EU att helt byta politik. Att avsluta bojkotten av Syrien och med handel och bistånd göra det möjligt, för dem som flytt krigets Syrien, att återvända till ett land i fred och bygga upp det som skövlats.

  8 kommentarer for “Syrien återerövrar nu sitt land – men Sverige, EU och USA håller emot

  1. Hej!
    Ursäkta mitt enfaldiga kopierande.

    “De personer på TT som skriver rapporter om Syrien tycks vara en slags rikslikare som svenska massmedia följer och aldrig ifrågasätter. Så långt från en sanningssökande och självständig press som man kan komma.”

    Så fantastiskt hjärnfritt tänkande, eller brist på tänkande. Lär sig “journalisterna” att kopiera från andra på journalisternas “högsäten”? När jag bläddrar i dagens tabloider, verkar det vara så.

    När ska Sverige få fristående medier? Är det en utopi. Är det min våta dröm? Fan vet.

  2. Dag Nilsson skriver:

    Tack för utmärkt bra artikel!

    Utan sådana som du skulle jag leva i ett eländes kunskapsmörker.

  3. Leif Stålhammer skriver:

    Det ökande trycket från globalisering gör att motsättningarna mellan och i länder ökar. Utrymmet för oberoende journalistik blir allt mindre. Ägarkoncentrationen inom medier påskyndar utvecklingen mot nån sorts demokratur. Polariseringen ökar på alla fronter. Assad har gjort flera intervjuer med västliga journalister men ingen har så vitt jag vet sänts i svensk TV. Faktum är att Assad är ett föredöme under rådande förhållanden i försvaret av sitt lands suveränitet och enighet. Detta nämnde jag för några “vänsterbekanta” som därvid frågade mig: du menar att du stöder en massmördare!? Han mördar ju sina egna barn! Dessa bekanta är vuxna och läskunniga. Wallströmskan deklarerade: Assad måste bort! Sverige 2020.

  4. Kjell Martinsson skriver:

    I min analys av FN och dess medlemsstater finns en enkel regel, nämligen den att om USA – och i den självpåtagna rollen som världspolis – är för störtandet av en legal FN-medlem, ja då bör man vara emot ett sådant ställningstagande. De som inte inser att FN stadgans § 2:4 fortfarande gäller kan eventuellt få en tankeställare vid en stunds lyssnande på Wesley Clarks berömda intervju.

  5. Lise Blomqvist skriver:

    Men det var inte så det började. Det började som en protest mot en orimlig regim. Vilken slogs ned av denna orimliga regim. Motståndsrörelser beväpnade sig och det blev inbördeskrig.

    Allt började med att människor ville ha sina rättigheter. Sedan anslöt den ena efter den andra. Ilskan mot västs eviga inblandningar växte sig grotesk. Det kalla kriget blev glödhett igen och Syriens folk blev bönder på dessa spelares schackbräde.

    En av alla etniska grupper fick framgång i kriget och då vaknade grannen som fruktar just denna grupp. Flyktingar i enkla tält duckade för bomberna från skyn, flydde från plats till plats, de som kunde tog sig utanför gränsen och ännu längre. Ända till Europa. Hjälp! Nu vaknade det sovande Europa. Här går gränsen, här går verkligen GRÄNSEN. Vi måste sätta ned foten. Inte ska vi behöva bry oss om dessa kriminella och banditer som väller över oss. Vi ser ju hur det blir i våra förorter.

    Gängkriminalitet! Och källarmoskeer!

    Sätt ned foten och vänd bort blicken! Visa handlingskraft. Dela ut flygblad, skapa bilder av dig själv som visar beslutsamhet. Tala högt i parlamentet!

    Det påstås vara någon som använder levande människor som vapen. Ser vi någon som gör det. Ser du någon… ?

  6. Lise Blomqvist!
    Här ett vittnesmål om hur det “började”. En tidigare fransk utrikesminister, Roland Dumas, berättade sommaren 2013.

    1:34 minuter. Han talar franska, och avsnittet har engelsk textning. Vi översätter:

    “Ungefär två år innan fientligheterna inleddes i Syrien var jag i England i andra ärenden, inte relaterade till Syrien. Jag träffade engelska tjänstemän, och några av dem […] erkände för mig […] att de förbereder något i Syrien. […] England höll på att förbereda rebellernas invasion i Syrien. […] (Varför? frågar programledaren) […] Av det enkla skälet för att få bort Syriens regering […]”

    Storbritannien var inblandat, men de var inte ensamma. Under den så kallade arabiska våren sattes omfattande planer i verket. Libyen förstördes politiskt, men i Syrien gick det inte som planerat.

  7. Christer Lundgren skriver:

    Tack för en utmärkt artikel. Den som vill fördjupa sin kunskap om kriget i Syrien bör läsa Tim Andersons Det smutsiga kriget mot Syrien och Patrik Paulovs Syriens tystade röster. Men när “Europa” (dvs EU) förlorade sin självständiga röst (om de någonsin haft någon sådan) kan diskuteras.

    I ett syriskt perspektiv kan man förstå att president Assad ser invasionen av Irak 2003 som en sådan vattendelare (även om stora EU-länder som Tyskland och Frankrike försiktigt markerade oenighet med USA; bara Storbritannien deltog aktivt i invasionen), men i ett europeiskt perspektiv måste man nog säga att det var någon gång under Jugoslavienkrigen på 1990-talet som europeiska politiker (till exempel Carl Bildt) gav upp sina försök att markera en europeisk självständig hållning och underordnade sig USA:s direktiv.

    Nato-toppmötet under pågående Nato-bombning av Jugoslavien ser jag som den avgörande brytpunkten, då “försvarsalliansen” Nato officiellt antog en expansiv interventionsstrategi.

  8. Bo Persson skriver:

    När jag läser Lise Blomqvist tänker jag på Esaias Tegnér och hans uppgörelse med sin tids svärmeri.

Kommentera

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.