DET ÄR MÅNGA som tycker mycket om Lars Vilks, hans liv, och hans tragiska bortgång, och en simpel varvsarbetare bör tiga i sammanhanget. Men det kan han förstås inte.
En text av mig som blev publicerad någonstans, handlade om Lars Vilks och hans rondell-hundar. Jag intog den principlösa hållningen att Lars Vilks definitivt bör få lov att rita precis vad han vill, men att han kanske inte bör göra det. Att vi lever i ett samhälle som består av ett otal friheter (och ett ännu större antal skyldigheter), och att vi främst hedrar dessa friheter genom att inte utmana dem för mycket.
Men, Lars Vilks var ju konstnär, och gjorde en stor sak av att vara utmanande. Genom sitt konstverk Nimis, utmanade han ett helt lands regelverk, för att inte tala om den lokala kommunens byggnadsnämnd, och balanserade åtminstone för den oinvigde på rättshaveristens gräns. En närmare titt visade dock att det han egentligen gjorde vara att genom sitt märkliga och alltmer fascinerande verk, visa på samhällets ständiga oförmåga att genom sina paragrafer skilja det goda från det onda.
Efter det att Nimis på sätt och vis vann rätten till sin existens, har samhället fortsatt att gå åt ett allt simplare håll. I den allmänna debatten har i stort sett mer avancerade diskussioner försvunnit. Kvar finns ett infantilt debattklimat i vilket människor raskt delas upp i goda och dåliga på basis av de mest ytliga sorteringsprocesser.
För många miljoner människor blev Vilks snabbt en av de dåliga, då han tog sig an rondell-hundarna, och ännu värre blev det förstås då han inlät sig i diskussioner med högerextrema. För de flesta blev det droppen, och i många sammanhang blev Vilks oberörbar. ”Goda” vänsterkonstnärer, som Dror Feiler och Gunilla Sköld, som länge gjort sig ett namn på provokation, hävdade att Vilks definitivt provocerade, men att problemet var att Vilks provocerade fel personer, det vill säga vänstern.
Nu skall sägas att den intellektuella vänstern kan vara den mest lättprovocerade grupp vi har i samhället, något som säkert är lätt hänt då man har gott om tid. Men har de inte en poäng då? Begick inte Vilks ett allvarligt misstag då han med sina rondellhundar provocerade muslimer i hela världen? Enligt Dror Feiler slog inte Vilks uppåt, mot makten, utan nedåt, mot ofta maktlösa muslimer.
Här är förstås frågan om hur en konstnär som Vilks borde ha gått tillväga om det var själva religionen han ville utmana, och inte anhängarna av religionen. I så fall hade man kanske kunnat kalla det religionskritik, och många som i årtionden hade hånat kristendomen hade kanske kunnat humma instämmande.
Men, kan man kritisera islam utan att göra mer extrema delar av islam upprörda?
Jag kan nog fortfarande tycka att det finns en poäng i att inte dra sina friheter för långt, men att det även måste finnas de som vågar utmana, även om det inte passar det gängse konstnärskollektivets syn på vad som passar sig.
Den där texten jag skrev fick till min oerhörda överraskning ett svar av Lars Vilks. Han förärade mig ett blogginlägg, i vilket han kallade mig ”författare” (han kunde ju inte veta att jag var varvsarbetare) och kritiserade min syn på hans rondellhundar, samt påpekade att jag stavat fel till Elisabeth Ohlson Wallin. Till min stora tillfredsställelse stavade han själv fel till ett annat namn, något jag poängterade i en kommentar till hans inlägg om mig, som vore det en viktig sak för oss båda.
Sedan gick tiden, och jag började läsa hans blogg, och följa honom på Facebook. Som jag upplevt många gånger förr, framträder ofta mycket klokskap bakom det till synes tarvliga, och dessutom insåg till och med en amatör som jag, att Vilks var en oerhört skicklig porträttmålare. Hans till synes hastigt tillkomna rondellhundar sade ingenting om hans begåvning. Dessutom kunde han tänka – på snart sagt alla områden dessutom bättre än varvsarbetare, förstås.
Jag har alltid uppskattat människor som vågat gå sina egna vägar, utan att bry sig om hur man borde bete sig. Som inser att den stat vi lever i är stadd i hastig förändring, och att de regler vi har å ena sidan är något som vi måste hålla fast vid med liv och lem, men att de flesta av dem är hastigt tillkomna utan större funderingar kring vad de egentligen innebär. Vi kan inte överge dem, eftersom de är allt vi har, men vi bör inte heller ta dem alltför allvarligt – de allra flesta av dem är som en grävmaskin i ett naturreservat, helt utan hänsyn till livets komplexa väv, och den ohållbara grund det samhälle som skapat dem vilar på.
Nimis står kvar, och en gissning är att det samhälle som nyss bekämpade den med näbbar och klor, nu funderar på hur Lars Vilks verk skall gå att bevara. Som en sista liten fingervisning om det ytliga sätt varpå vi svenskar och vårt samhälle fungerar. Tack för ditt svar Lars Vilks. Nu får det bli båtlyft.
Jag läste Lars Wilks svar (från april, 2011), ”Kränkningens form är diagonal”. Det är uppenbart skrivet av en beläst person som vet att uttrycka sig sarkastiskt och underhållande.
”… en av konstens värsta kränkningar vilken kunde ha undvikits om den inblandade i tid fått vetskap om Magnus Bredelius tes angående den civiliserade människans beteende.
Det var året 1925. Theo van Doesburg och Piet Mondrian arbetade i största harmoni…”
Men sedan ”kränkte” alltså Doesburg Mondrian med sina diagonaler. Roligt skrivet, som sagt, men irrelevant. Om nu Mondrian blev ”kränkt”, så var det ju hans eget problem eller ett problem mellan honom och målarkollegan. Men självklart var det inte kränkt Mondrian blev i någon rimlig betydelse av ordet. Upprörd kanske eller förbannad över att kollegan och inte han själv kommit på det där med diagonaler. Lars Wilks banaliserar alltså och kröker in hela konflikten som han gett upphov till. Vad har det där dekorativa diagonalmönstret med några hundra miljoners religiösa känslor att göra? I kommentarerna urartar diskussionen sedan till rent nonsens.
Talet i sammanhanget om höger och vänster, politisk korrekthet m m känns inskränkt, som om världen utanför Sverige med omnejd inte existerade.
Ej heller tycker jag att Magnus B:s hållning (”Jag intog den principlösa hållningen att Lars Vilks definitivt bör få lov att rita precis vad han vill, men att han kanske inte bör göra det.”) är principlös, snarare odogmatisk och konstruktiv.
”Jag intog den principlösa hållningen att Lars Vilks definitivt bör få lov att rita precis vad han vill, men att han kanske inte bör göra det.” Våra handlingar har alltid effekter, resultat eller konsekvenser, stora som små. Är vi vuxna, måste vi ha lärt oss att ta konsekvenserna av vad vi gör eller säger.
Den nyligen bortgångne skribenten på denna blogg, Anders Persson, har två gånger, visserligen i ganska hovsamma ordalag, skällt ut mig. Åtminstone den ena utskällningen var väl befogad. Det jag sagt fick inte större konsekvenser, då det bara var något oss emellan. Men jag lärde mig av det. Jag lärde mig det som jag tusen gånger tidigare lärt mig ”Tänk före du talar. Tänk före du gör något som kan vara av större betydelse för andra”.
En konstnär visar upp sig. En konstnär vill ge uttryck för känslor. När konstnären Sven Ljungberg gjorde skulpturer av ”kommunalgubbar” från Ljungby, hade han en tydlig avsikt. Han ville att skulpturerna skulle vara av lagom höjd och placeras så, att ”passerande hundar skulle kunna pinka på dem”. Han tyckte att ”gubbarna” hade försämrat Ljungby, och förtjänade förakt.
Lars Vilks måste också ha vetat vad han gjorde. Det spelar ingen roll hur många bra saker vi gör. Det finns alltid risk för att dessa bra saker inte väger upp en dålig. Av alla miljoner muslimer är det inte många som kanske vet att Lars Vilks också gjort bra saker, som skulle kunnat ursäkta en ur deras synvinkel mycket dålig. En sak vet dessa miljoner människor däremot mycket säkert. Från USA, från Nato-länder kommer det regelbundet flygplan och bombar dem. De vet också att Lars Vilks kom från ett sådant land. Att nu konstnären själv fick ta konsekvenserna av sin handling är inte på minsta vis märkligt.
Jag har läst en rad kommentarer i spåren av Lindelöfs första artikel om Vilks och även skrivit någon kommmentar med påpekande att det kanske inte är helt självklart att allvarligare kränkningar av religiös tro ska vara fria från alla påföljder. Jag påpekade också att ingen annan än justitieminister Lennart Geijer begärt att trosfridsbrottet skulle avskaffas. Så skedde 1970. Det hette då att ev trosfridskränkningar istället kunde bestraffas som ”hets mot folkgrupp”. Något sådant fall tror jag inte finns, trots att den straffgrunden använts flitigt, särskilt efter att HD 1996 såg till att även rena åsikter, ”felaktiga” sådana, kunde bestraffas.
Jag anser att trosfridsbrottet borde återinföras. Mina förslag i den vägen gillades inte av lindelof.nu.
Men det är ju i sin ordning. Rätten att yttra sig kan inte vara total och dit hör ju inte heller att bli publicerad.
Erik G!
Frågan om att återinföra en lag mot ”trosfridsbrott” är en för mig ny fråga. Saken är intressant och borde diskuteras. ”lindelof.nu” har ingen uppfattning i frågan.