”Valen kommer och går, en del är viktigare än andra. Men detta val var verkligen viktigt.”
Det var vad Elon Musk sa i sitt korta anförande i samband med Trumps installation i måndags, och tackade sedan publiken som gjorde segern möjlig. Ingen kan ta miste på hans uppriktiga tacksamhet. Så förstärkte han sina ord med sitt yviga kroppsspråk genom att klappa sig själv på hjärtat och kasta sin tacksamhet med högerarmen i till publiken. Klick, klick från påpassliga fotografer, så var nazisthälsningen förevigad. (Se det korta klippet)
Den som sett Elon Musk på scenen förut vet han att gärna hoppar omkring och viftar med armarna av glädje och upphetsning på sitt eget speciella sätt. Den nu förevigade gesten var otvetydigt ett utslag av det här – alltså inte någon nazisthälsning.
Men bilden blev för bra för att inte mediedrevet skulle gå igång.
Johannes Klenell (kulturredaktör på tidningen Arbetet) skrev: ”Låt oss säga detta rakt ut. Det var inte en techmiljardär som ’slängde sitt hjärta’ till publiken. Det var inte heller en kufig autist som inte riktigt visste vad han gjorde – ja, detta har också varit en ursäkt.
Det var världens rikaste man som – efter att ha fått ett eget departement, uppkallat efter sin kryptovaluta, av världens politiskt mäktigaste man – gjorde en extatisk Hitlerhälsning inför en publik bestående av USA:s elit på installationsdagen – de är del av den vit makt-rörelse Republikanerna förvandlats till. ”
Karin Pettersson i Aftonbladet: ”Det var inget vagt handviftande, ingen gest som gick att missförstå eller vantolka. Det var två distinkta och precisa nazisthälsningar från världens rikaste man på ett hyllningsmöte till Donald Trump.”
Man skulle kunna fortsätta att leta upp fler hysteriska citat om denna Elon Musks tacksamhetsgest. Min första tanke om denna bisarra mediestorm är att den säger mer om våra vanligaste och mest förutsägbara, väletablerade, ”vänsterliberala” proffstyckare i medier och i politik. Deras högsta önskan – och absoluta övertygelse har alltid varit att högerextremismen är det största hotet i dagens värld – är att kunna nagla fast utvecklingen i USA – med Trump i Vita huset – med det mest ondskefulla vi alla känner – Adolf Hitler. Det här har varit deras dröm sedan 2010 då SD passerade 4-procentsspärren (5,7 procent) och kom in i riksdagen.
Vi ska inte hoppas för mycket, eller dras med i Trumps överdrifter. Men i motsats till Muskdrevet finns faktiskt en liten gnutta hopp om att USA nu kan gå in i en mindre krigisk period. Tänk bara på vad det skulle kunna innebära för vår egen välfärdssektor. Behoven att öka krigsanslagen till Nato och vårt eget legoförsvar skulle krympa ganska drastiskt. Låt oss hoppas på det. Inte för att jag inte vill att vi ska försvara våra egna gränser, utan för att jag tror att det blir mindre krig om Nato bromsas i sin expansion österut.
Samt, att vår egen yttrandefrihet och demokrati försvarar vi bäst inom vårt lands gränser.
Knut L, nu skriver du tokigt, och omformar den fysiska verkligheten efter dina egna önskemål.
Så här ligger det till. I mänsklig kroppshållning och rörelsemönster ligger människor alltid någonstans på skalan från 0 procent till 100 procent Hitlerhälsning. Jag sitter just nu som en potatissäck med fingrarna på tangentbordet. Det är väl 2 procent Hitlerhälsning. Snart skall jag sova, och kommer då lite närmre 0 procent. Varje anständig människa har sedan barnsben en inrotad vana att hålla sig långt borta från Hitlerhälsning. Även när jag vinkar med höger arm för att taga farväl på långt avstånd, eller påkallar uppmärksamhet, kommer jag inte närmare än 20 procent Hitlerhälsning. Du och jag och vi alla känner, hur musklerna drar i armen, så att det är omöjligt att av misstag bära sig åt som Elon Musk gjorde. När man som Elon Musk kommer upp i 80–90 procents likhet, då BETYDER det något i politisk och psykologisk mening. Du vet, att jag har rätt. För en gångs skull finns det ingen osäkerhet i en diskussion på lindelof.nu. Ena sidan (jag) har rätt, och där finns inget mer att tala om.
För övrigt är det irrelevant, vad ”våra vanligaste och mest förutsägbara, väletablerade, ’vänsterliberala’ proffstyckare i medier” skriver. Det enda relevanta är, vad Elon Musk gjort.
Har inget för Musk, han verkar extremt udda och ingen jag sympatiserar med. Däremot är han en stor Israelvän så det blir bara löjligt att påstå att detta skulle vara en Hitler-hälsning.
Tyvärr är det just sådant här trams som gör att just media skämmer ut sig själva och tappar förtroende, de vill inte missa ett enda tillfälle att dra allt gällande Trump i smutsen.
Tänk om samma journalister kunde vara lika ivriga när det gäller att kritisera Natomedlemskapet, Israels folkmord och alla lögnerna kring Ukrainakriget? Nej istället fokuserar man på obetydligheter som Musks armgest.
Klok och (framför allt) sansad kommentar mitt i detta besynnerliga drev, Knut L. Jag tror du är absolut rätt i den här alldeles bestämda ”icke-frågan”. Det liknar precis ett ideologifäktande, som det uppblommande tjatet om en ickeexisterande ”antisemitism”. Hatet mot israeliska folkmördare världen runt har endast detta folkmord som grund och inget med ett hat mot judar att göra. Att vissa, som ser sig som ”vänster”, försöker klistra nazistetiketter på de som man ser som motståndare i politiken visar bara deras antiintellektuella förhållningssätt. Sådan ”vänster” är det naturligt att akta sig för!
Sättet han vinklar handflatan tyder väl inte på att han nyss kastat något, eller vinkar till publiken? Kombinerat med rak högerarm ser det nog rätt illa ut.
Musk tackar sin publik. Att säga något politiskt i gesten är just det, tack för maten. Drevet utgörs av sådana som bör syssla med något annat inte politik för det begriper dom inte och de kan jämföras med fotbollshuliganer som inte är där för fotboll, utan för att bråka! Samma med politiska huliganer alltså!
Jag tror att här kan vi spekulera om politiska skillnader mellan Trump och Musk. Trump höjer ofta en knuten näve som enligt AI är: ”symbolen som använts av olika rörelser genom historien, såsom arbetarrörelsen, medborgarrättsrörelsen och feministiska rörelser, och är ofta associerad med progressiva ideal”. Själv kopplar jag den knutna näven till Komintern eller den spanska republiken.
Musks höjda högerarm kan antingen betyda att han är anhängare av det första eller det tredje riket d v s det första riket, romarriket eller den nazistiska ideologins vision av ett tredje rike. Så är Trump en kommunistisk feminist medan Musk är nazist?
Sven A!
De numrerande rikena har syftat på olika saker, men om man knyter första respektive tredje rikena till geografiska historiska riken, varav det tredje fanns 1933–1945, så är första riket ”Heliga romerska riket av tysk nation”, inte ”romarriket”.
Jan Arvid Götesson! Alla kan ha fel, alla kan ha rätt! Vi lever i en tid av ökad polarisering där tvärsäkerheten om ens egna åsikter tar över. Vi kommer aldrig komma framåt om vi inte är öppna för andras perspektiv och om vi inte erkänner för oss själva att även vi kan ha fel.
Då jag såg Elon Musks gest vid invigning av Donald Trumps andra presidentperiod tyckte jag att jag kände igen den. Efter ett tag av letande i minnesarkivet kom jag på var jag hade sett den.
Det var vid Nixons farväl från den presidentiala makten och gestikulerande klev ombord på helikoptern som skulle föra honom från Vita Huset. Jag uppfattar Nixon och Musk gjorde sina kroppsliga rörelser under starkt känslomässiga tillstånd. Nixon viftande var från en förlorare som försökte ge intrycket av att han fortfarande var obruten och stark medan Musks viftande mer var betingad av en triumfatorisk entusiasm över att Trump blev USA:s 47:e president.
Även om det finns likheter mellan Nixons och Musks gester finns det skillnader ty medan den förre startade sin rörelse från vänster axel, startade Musks högra hand på bröstet innan han gjorde rörelsen. Trots att gesterna är till synes lika tror jag inte att Musk medvetet härmade Nixon.
Jag tror att Jesus använde en variant av ”Hitlerhälsningen” när han välsignade människorna efter bergspredikan. Men han var och är förstås mera avskydd bland judarna än dagens antisemiter.
Jan Arvid G!
Sant, ”Heliga romerska riket av tysk nation”, inte ”romarriket” som du säger. Fast ändå, Karl den store använde sig av titeln romersk kejsare, vilket sågs som en länk mellan det tidigare Västromerska riket och det tysk-romerska riket. Så jag vet inte om du lyckats övertyga Karl om att han inte var en del av romarriket. Men du har ju språklig begåvning så du kanske lyckats.
Saxat ur Carsten Palmærs bok Liten ordlista för nusvenskar
Fredsprojekt i dag: Antingen EU, EMU eller NATO. Bland tidigare minnesvärda europeiska fredsprojekt kan nämnas det Heliga romerska riket av tysk nation, den österrikisk-ungerska dubbelmonarkin under huset Habsburg, 1815 års Heliga Allians, de Socialistiska Sovjetrepublikernas Union samt Jugoslavien.
Sven A!
Då kan vi lika gärna taga hela kejseriet från början. Kejsarämbetet (imperatorsämbetet) var från början republikanskt. Det var Gajus Octavius Thurinus Julius Caesar Octavianus Augustus, adoptivson till Gajus Julius Caesar, som slog ihop flera ämbeten till imperatorsämbetet, under republikansk fernissa. Som om Donald Tusk skulle förklara sig vara president, premiärminister, talman, utrikesminister, försvarsminister, chef för Telewizja Polska, och 14-faldig ärkebiskop i Republiken Polen, men inte monark.
Adoptivfars cognomen, Caesar, uttalades på den tiden ”Kaisar”, som blev Kaiser och kejsare. Några i Europa började säga ”Sesar”, på andra håll sade man ”Tsesar”, som blev tsar. Där finns alltså två beteckningar på samma sak: imperator/emperor och Kaiser/kejsare/tsar.
Kejsarvärdigheten dog ut i väst, men i Konstantinopel fanns den kvar, med skiftande beteckningar. Nu är vi uppe i två kejsarvärdigheter, om vi räknar Östrom som en nystart.
Sedan ville Karl den store vara kejsare. Nu är vi uppe i tre. Etthundrafemti år senare ville Otto bli kejsare i den östligaste delen av det rike, som Karl den Store hade skapat. Nu är vi uppe i fyra.
De konstantinopolitanska härskarna delade med sig av kejsarvärdigheten till Bulgariska tsarer, så nu är det fem.
De elaka korsfararna skapade Latinska kejsardömet i det erövrade Konstantinopel: sex. Ottomanerna tog över kejsarvärdigheten vid Konstantinopels erövring: sju.
Serbien hade tsarer: åtta. Moskva är det tredje Rom: nio. Napoleon: tio. Lothringen i Wien (som falskeligen kallar sig Habsburg) tyckte att de fortsatte Heliga romerska riket som Napoleon avskaffade, men vi säger: elva. Hohenzollern i Berlin 1971: tolv. Denna inflation utmanar mitt skönhetssinne; kejsarvärdigheten skall vara en och odelbar.
Hederskejsare har eller hade vi i Kina, Japan, Stora Mogul, Persien och Abessinien. Min far var en stor vän av Negus Negesti; han föraktade Benito Mussolini från höger.
Jan Arvid G!
Imponerande vad du kan om historien!
Och jag som bara känner till sagan om ”Kejsarens nya kläder!” Hur kan du komma ihåg allt detta? Det är verkligen uppskattat från min sida. Jag menar det seriöst.
Jan Arvid Götesson försöker utreda frågan om de olika kejsardömena och kejsartiteln uppkomst från romarrikets härskare Ceasar. Det är i huvudsak rätt då det gäller stora europeiska härskare som tyskans Kaiser, ryskans Tsar och andra europeiska stora kungar som kallade sig för kejsare. Men Napoleon lät kröna sig sig till empereur (på engelska emperor och kommer från latinets imper “kommando”, tänk på imperier eller imperativ), efter Waterloo abdikerade Napoleon till fördel för sin son. Beslutsfattarna godkände denne som Napoleon (II) som empereur. Han var då bara 4 år gammal och regimen varade i 15 dagar. Louis Napoleon (III) – som inte var biologiskt släkt med den förste Napoleon – utsågs 1852 även han till empereur.
När det gäller de ottomanska härskarna kom deras titel inte från Ceasar utan de var sultaner, som kommer från arabiskan sul??n, vars ursprungliga betydelse är ”herravälde”.
De persiska härskarna kallades Shah som härstammar från forniranskans khshathra = kung. Namnet på spelet schack kommer från ordet Shah.
Mogul var en individ tillhörande de mongoler som under befäl av den tamerlanske ättlingen Babur grundade ett rike i Hindustan. Stora Mogul kallades en regent tillhörande moguldynastien.
Slutligen, Kinas kejsare avser de kinesiska regenter som innehaft titeln Huángdì (??) som kommer av ordet Huáng (?) ”härskare” eller senare ordet Tianzi ”himlens son”.
Noteras kan att den store härföraren, Timur Lenk, inte tog titeln khan (en från mongoliska språk härstammande titel med betydelsen ”härskare”), eftersom han inte hade kungligt blod. Han var noga med att följa stäppfolkens lagar och tog den mer anspråkslösa titeln amir (”härförare”).
Alltså väst- och östasiatiska härskare har en tradition att bära egna inhemska titlar, som ofta inte haft en exakt motsvarighet i Europa och Västvärlden. Dessa översättningar är därför eurocentriska tolkningar emanerande ur sedvänjor och de sammanhang från vilka de en gång uppstått i Europa. Härskare över stora eller folkrika riken har av ”oss” fått titeln kejsare, medan mindre har fått nöja sig med tituleras kung.
Kenneth L!
Vi säger samma sak, om att ”väst- och östasiatiska härskare [och afrikanska] har en tradition att bära egna inhemska titlar”. Jag sammanfattade den sanningen i ordet ”hederskejsare”, alltså den europeiska vanan, att säga ”kejsare” om utomeuropeiska härskare.
Ottomanska härskare använde även titlen ”kayser” vid sidan, fast de slutade med det efter några århundraden.
”Imperator” (empereur) och ”kejsare” hade väl på Napoleons tid blivit fullkomliga synonymer, fast på olika språk i Europa? Och Napoleon III var väl en brorson i familjen?
Den siste Shahen kallade sig för Shahansha vilket brukar översättas som konungarnas konung. Men var också ledare för ett imperium. När jag var i Iran 1974 så var det dagligen någon underdånig artikel i de engelskspråkiga tidningarna om vad nu den höge potentaten hade haft för sig, besök på något viktigt eller så, och han titulerades ”his imperial highness, the shahansha”.
Så gjorde folket uppror, många till vänster kämpade för en ny regim bara för att upptäcka att den nya regimen bestod av skäggiga farbröder klädda i turban och kaftan och som stödde sig på läror från 600-talet.
Varför är så många vänsterfolk i Sverige så förtjusta i Islam? Myrdal babblade ju av och till i beundrande ton om ”Profeten skriver” och ”imamen säger”. Jag har läst profetens skrift och funnit det mesta som ett svårtolkat virrvarr. Varannan vers predikar godhet och barmhärtighet, och i varannan hemska straff åt otrogna.
Åter till Sverige så har vi en kejsarkrona vilket indikeras av slutna tenar, en kungakrona är öppen. Den danske kungen lät nyligen ändra statsvapnet och ta bort symbolerna för överhöghet över hela Norden. I Sverige är Tre Kronor symbol för Sverige, Norge och Danmark. Dags att ändra? Vi är ju inte ens rikast längre.
En gång i tiden gick det utmärkt att betala med svenska kontanter i Köpenhamn, men i dag kommer en fnysning: ”den vill jeg igge ha”.
På tal om kejsare så hade även Latinamerika sina kejsare. Frigörelsen från Spanien var förvirrande och började som en lojalitetsförklaring till den spanska kungen Ferdinand VII som blivit avsatt efter den franska invasionen då Josef Napoleon blev utsedd som kung.
Ferdinand VII tillhörde ätten Bourbon som bl a hade blått och vitt som sina färger. Följden blev att Argentina, Uruguay, Nicaragua, El Salvador och Guatemala fortfarande har blåvita flaggor.
Under frigörelseprocessen beslöt man vid ”Cortes de Cádiz” att koordinera motståndet och sammankallade en nationell församling i staden Cádiz i Spanien (1810–1814). Sammansatt av 300 delegater från Spanien och dess kolonier. Resultatet blev 1812 års konstitution (”La Pepa”) en radikal konstitution som blev en symbol för liberalismen. Så spanskamerika började frigörelsen från Spanien p g a av sin lojalitet med vad man ansåg som sin legitime kung, men var oklara med vad man ville göra med den nya självständigheten. I den processen skapades en av de mest liberala konstitutionerna för den tiden, av lojala monarkister.
I Mexiko ledde förvirringen inte bara till en kejsare utan två, första Mexikanska kejsardömet 1821–1823 (inkluderade Centralamerika) och andra Mexikanska kejsardömet 1864–1867 denna gång stödd av ytterligare en Napoleon, n:r III.
Men under hela tiden fanns en rörelse inspirerad av den franska revolutionens liberalism och som slogs för frihandel, lika rättigheter för ursprungsbefolkning och kvinnor och avskiljande från kyrkan. Mot sig hade man konservativa som stod för motsatsen. Den striden är fortfarande inte avgjord även om de stridande parterna ibland bytt namn och symboler. Socialister och kommunister har oftast sina rötter i liberalismen. Dessa strider har i flera fall slitit sönder länder som Colombia och Nicaragua i ständiga inbördeskrig.
Ger mig inte på en sammanfattning som jag kanske inte klarar. Carl Bildt hade antagligen bara konstaterat att det var en enda rödblå-röra.
Sven A!
De två sidorna med rötter i konservatismen och liberalismen finns väl i alla länder. Den stora frågan är varför inte ALLA länder slitits sönder i inbördeskrig? Kanske att länder med små inbördeskrig (som Costa Rica) eller inga inbördeskrig (som Sverige) bara kan finnas, därför att den väpnade inrikespolitiska och stormaktsrivalitetsrelaterade striden förts i andra länder? ”Ställföreträdande inbördeskrig”, så att säga (jämför teologins ”ställföreträdande lidande”).
Kuriosaavdelningen ”Kejsardömeslistan” är väl färdig, om vi utöver Mexico nämner Brasilien och Centralafrika, samt att européer använt titeln om Vietnam och Korea.
Jan Arvid G!
Costa Rica är intressant, speciellt i jämförelse med Nicaragua. Nicaragua blev sönderslitet av striderna mellan konservativa och liberaler trots att man försökte lappa över skillnaderna genom att lägga huvudstaden Managua mitt emellan liberalernas fäste Leon och de konservativas fäste Granada. Costa Rica upplevde två inbördeskrig, det första helt onödigt eftersom det var en del av självständighetskrigen för att klippa banden med Spanien och hela Centralamerika hade redan fått sin självständighet 15 september 1821 men informationen hade inte nått fram från huvudstaden i Guatemala p g a dåliga kommunikationer. Budet skickades per mula som skulle färdas genom djungel och över berg via Camino Real och nådde inte fram förrän någon månad senare. Ett e-mail hade löst problemet.
Det andra inbördeskriget utlöstes av valfusket i presidentvalet 1948, där den sittande regeringen, (en koalition mellan konservativa och kommunister) vägrade erkänna oppositionens seger. José Figueres Ferrer ledde då en väpnad revolt (med stöd av CIA) genom Nationella befrielsearmén (Ejército de Liberación Nacional) mot regeringen, som stöddes av dåvarande presidenten Rafael Ángel Calderón Guardia. Delar av min familj som var militärer stod på Calderon Guardias sida och blev arbetslösa vilket de fortfarande inte glömt.
Kriget varade i 44 dagar (10 mars–24 april 1948), cirka 2.000 människor dog men efter liberalernas seger avskaffades Costa Ricas armé 1949, och en ny konstitution infördes som innehöll fler liberala vänsterinriktade reformer än vad förra regeringen lyckats med. När jag under mitten av 80-talet lämnade krigets Nicaragua och reste över gränsen till Costa Rica fick jag en kulturchock. Jag lämnade ett land med invalider, där fler dog av flugorna än av kriget och en inflation på 36.000 procent. Det Costa Rica som mötte mig var en fattigare version av den svenska välfärdmodellen. Chocken ledde till ett eget studieprojekt som tog nästan två decennier i anspråk. Vad jag ville ha svar på var varför två grannländer med liknande historia hade fått så olika resultat. Mina slutsatser var:
1. Under kolonialtiden var Nicaragua det rika landet på naturresurser och Costa Rica det fattiga
2. Detta ledde till att den europeiska kolonisationen undertryckte ursprungsbefolkning, mestis och svarta slavar i Nicaragua för att utvinna resurserna medan Costa Rica var för obetydligt och fattigt för att intressera kolonisatörerna. Ursprungsbefolkningen blev nästan utplånad av sjukdomar så Costa Rica befolkades av en liten spansk befolkning (huvudsakligen från norra Spanien) som i huvudsak levde av eget arbete. Vissa historiker påstår dessutom att många var conversos, alltså tvångsomvända judar som i hemlighet ville praktisera sin religion långt borta från kyrkan.
3. Kapitalism kräver social mobilitet eftersom begåvning inte är koncentrerad till en klass av europeiskt ursprung som ofta omfattar 5 procent av befolkningen. Rasismen i kolonialsamhället gör att det är väldigt svårt för den mörkare befolkningen att avancera, hudfärgen går inte att dölja. I Costa Rica och en del andra länder dominerade istället de fattiga nybyggarna som levde av eget arbete och vars hudfärg inte var ett hinder när möjligheter till avancemang öppnades. Man var en blandbefolkning i viss utsträckning men hade samma blandning. Jag tycker mig se samma fenomen i t ex Chile.
Costa Ricas litenhet och obetydlighet (ung Jämtlands storlek) har blivit en del av den lokala myten om landet. Vid självständigheten från Centralamerika hade man diplomatiska förbindelser med 2 länder och det sägs att Costa Rica var det första landet att deklarera krig mot Hitler. Legenden säger då att Hitler beställde fram en karta för att försöka hitta Costa Rica utan att lyckas. Orsaken var att en fluga hade skitit på just den fläck där Costa Rica låg.
Mest besynnerligt i den avdelningen var kanske när diktatorn Bokassa i det utfattiga Centralafrikanska republiken lät utropa sig till kejsare med en magnifik krona och kröningsfest. Saddam kontrade med att låta sig väljas med exakt 100 procent, annars brukar 97-98 procent vara vanligt i riggade val.
Man bör inte ägna alltför mycket energi åt bråk mellan oligarker och miljardärer. Men här blir Musk ”brutalt halstrad” av en tidigare affärskollega. Denne Mr Low menar att “Elon did two Nazi salutes” helt medvetet som en gest åt magarörelsens ”naziflygel”. Han hade hoppats på gensvar, men fick inget. Själv lutar jag också åt att det var något mer än ”hjärtliga slängkyssar”.