Bild: Montage i Aftonbladet


Sport är inget jag följer och ännu mindre sportjournalistik. På något vis har jag ändå lagt märke till att det stormar inom taekwondons värld, dels i Skellefteå och dels i Stockholm. Och även om mina meriter är väldigt blygsamma så råkar jag faktiskt ha tränat på båda ställena. Om än inte direkt i nutid.

I Stockholm är det den legendariske Chago – mångårig landslagstränare – som i Aftonbladet pekats ut för att använda hårdhänta träningsmetoder. Konkret har han slagit en pojke med en pinne. Detta för att pojken ska hålla armen rätt så att den skyddar honom.

”Fruktansvärt”, säger Riksidrottsförbundets ordförande Anna Iwarsson, när Aftonbladet visar henne en film med episoden. Taekwondoförbundet inleder å sin sida en ”utredning” och uppmanar Chago att ta ”time out” från landslaget. Dess ordförande vill inte föregå utredningen men talar om ”avarter” från 1980- och 90-talen. Aftonbladet har också talat med fem slumpvis utvalda taekwondoklubbar runtom i landet som alla tycker att Chago går för långt.

Pojken, som i dag är myndig, markerar dock tydligt stöd för Chago som har hjälpt honom att vinna en hiskelig mängd pokaler. Det gör han i en video tillsammans med en annan gammal elev till Chago, nämligen Paolo Roberto, som i sin tur avfärdar Chago-kritikerna som ”pissmyror” och ”lattedrickande Södermalmsfjantar”.

Själv tränade jag hos Chago vårterminen 1990, vilket ju är ett tag sedan. Men jag minns att det ofta gjorde ont. Vid ett tillfälle ville jag visa mig på styva linan och bad en av klubbens profiler, som hette Jorge, att sopa till mig i magen. Jorges näve lyfte mig från golvet med en dov smäll som fick alla i hela lokalen att vända blickarna mot oss. Utifrån korridoren stack Chago in huvudet och gav Jorge en förebrående blick.

Dubbelvikt och kippandes efter andan log jag mot Chago till tecken på att allt var i sin ordning. För mig var detta en uppbygglig erfarenhet.

På den tiden kryllade det av värstingar och gangsters i taekwondons värld. Senare, fick jag erfara i Skellefteå för dryga decenniet sedan, blev det en familjesport. Små barn tävlade i att sparka på varandra. Näringslivet sponsrade, media uppmärksammade, och lokalsamhället firade tävlingsframgångarna. Den lokala stjärnan Elin fick åka till OS. I stället för ”fighters” kallades de tävlande för ”spelare”. Men nu har Elin talat ut om hur hemskt allt egentligen var, med övergrepp och tystnadskultur.

Själv hör jag väl inte riktigt hemma i någon av de här två världarna, och inte bara för att jag numera är en stelopererad femtioåring. Men jag tror att Paulo Roberto kan ha en poäng.


Först publicerad på Tobias Ljungvalls Substack-kanal.

Föregående artikelBOJKOTTA ESC – SKRIV PÅ OCH DELA UPPROPET
Nästa artikelÄr det ett tystare samhälle vi vill ha?
Tobias Ljungvall
Författare till bl a böckerna Rysk november och Kontroll: Ny rapport från Vitryssland. Läser och talar ryska. Har en Substack-kanal.

Välkommen, du är nu inloggad! Håll god ton. Inga personangrepp!

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.