När kom tafsande att klassas som ”sexövergrepp”? Svar: I samma stund som det kunde kopplas till invandring och flyktingmottagande.
De som hävdar att Sverige har kommit längre i jämställdhetsarbetet har självfallet helt rätt. Men att tafsande eller andra former av sexuella kränkningar och övergrepp skulle vara begränsat till invandrare är naturligtvis lågintellektuellt nonsens. Just nu har den högerextrema falangen – som själv kännetecknas av kvinnoförakt – fullt upp med att framställa tafsande som något unikt utländskt. Dessvärre lyckas de, inte minst för att det är ett sätt för svenska män att inte låtsas om sina egna övertramp (det som inom psykologin kallas för projektion).
Martin Eidensten, en av fältarbetarna på plats under We are Sthlm-festivalen, hävdar exempelvis att polisen ger en felaktig bild av att det bara var flyktingungdomar som tog sig friheten att tafsa:
”Att ingen tidning skrev om detta redan i somras trodde jag (sorgligt nog) berodde på att det var för vanligt. Att det inte hade nyhetsvärde. Att det inte prioriterades. Som det sällan gör… Inte att polisen mörkade. Det känns så orimligt. Det. Var. Inte. Hemligt.
Anledningen sägs nu dessutom vara att övergreppen begåtts av ensamkommande flyktingbarn. Det gör det hela än mer orimligt, för det är helt enkelt inte sant. Det är möjligt att det var så till viss del, det vet jag inte. Men jag VET att det inte uteslutande var så. Jag vet det för att jag var där.
Jag pratade med flera utsatta tjejer. Jag fick polisens efterlysningar med flera olika signalement. Den gemensamma nämnaren var inte ”flyktingungdomar företrädesvis från Afghanistan”, som polisen citeras i DN. Det var inte etnicitet, ålder, hudfärg eller klädstil. Den gemensamma nämnaren var kön. Både på de som begick övergreppen och de som utsattes.
Kvinnor och flickor har tagit till Facebook för att skriva om vad de tvingas utstå (men som inte klassas som ”sexövergrepp” eftersom det inte kan kopplas till flyktingar). I Aftonbladet sammanfattade Matilda Andersson:
Tjejernas berättelser delas på Facebook av flera tusen kvinnor som känner igen sig. Även om många försökt trycka undan och förminska, eftersom att det är lättare så.
Lättare att acceptera lärarens ”kärlek börjar alltid med bråk” när killarna nöp en i lågstadiet. Lättare att bara dansa undan när pubertala 16-åringar tryckte sina svettiga skrev mot ens ryggslut på mörka discon. Lättare att inte låtsas höra när män på utomhuscafé kommenterat kroppen högt.
För det är vad vi lärt oss – att det är lättare att inte låtsas om. Att killarnas pubertala beteenden inte är något att ”hetsa upp sig för”. Oavsett om de är sju eller 30 år gamla: ”Han menade ju inget illa”.
I Katarina Wennstams två utmärkta böcker Flickan och skulden: en bok om samhällets syn på våldtäkt och En riktig våldtäktsman skildras samhällets oförmåga att se våldtäkt som det övergrepp det faktiskt är. Det är tragiskt nog ofta offret som får skulden. De skulle inte ha klätt sig så utmanande. Eller så har de diktat ihop allt eftersom de vill ha uppmärksamhet och att andra ska tycka synd om dem. Det ”riktiga” offret är ju den stackars killen som oskyldigt anklagas för våldtäkt. Och de våldtäktsmännen blir sällan utstötta av släkt och vänner – ofta blir de inte ens dumpade av sina flickvänner.
Tror ni att jag överdriver? Våldtäkterna i Bjästa är ett svenskt exempel på detta. Den kvinna som våldtogs av fotbollsspelaren Chad Evans har fått byta namn och tvingats flytta fem gånger inom loppet av tre år på grund av efterföljande trakasserier. I Steubenville i USA våldtogs en 16-årig flicka i timmar av två män. Trots videobevis vände sig omgivningen mot flickan, inte mot våldtäktsmännen. I ett liknande fall i Maryville, då en 14-årig flicka våldtogs, var det också flickan som stadens ilska riktades mot. Någon satte till och med eld på familjens hus.
Isabel Wåland beklagade sig i DN över hur sexuella trakasserier och övergrepp tas på allvar först när gärningsmännen är av utländsk börd:
Jag lät håret växa ut, blev äldre och vande mig vid att bli jagad av män soliga söndagar på stan, tafsad på tunnelbanan i rusningstrafik och att höra mina väninnors berättelser om våldtäkter, incest och sexuellt utnyttjande och trakasserier. När vi sedan berättade dessa historier offentligt blev vi ifrågasatte och förlöjligade. Ni som vägrade erkänna dessa uttryck för patriarkala strukturer i samhället kallade oss ”manshatare” och ”pk-maffia” och våra samlade erfarenheter blev ”enskilda händelser”. Vår berättelse om er objektifiering av vår kropp var ni inte intresserade av. Ni behövde inte berättelsen om männens övertag av kvinnans kropp, därför fanns den inte. Berättelsen om kvinnans kropp tillhörde inte henne. (…)
Statsministern uttalar sig om ”mörkläggningen” av sexuella trakasserier på festivaler, en mörkläggning som jag som feminist aldrig sett röken av då vi alltid försökt föra fram statistik på hur vi blir ofredade av män. Men vi vet också hur sällan vi orkar bemöda oss att anmäla eftersom vår korta kjol eller det där glaset med vin ändå kommer underkänna vårt vittnesmål. Vi feminister har sedan 1960-talet med statistik och kvalitativa undersökningar försökt berätta för er att vi inte äger vår kropp. Hur vi på konserter, festivaler och fester aldrig kan gå ensamma. Men ni har bara himlat med ögonen och sagt att vi ”gått för långt”. Ni har själva ”mörklagt” våra berättelser.
Jag tänkte avsluta detta inlägg med att citera från vänsterpartisten Måns Vestins debattinlägg i Aftonbladet häromdagen:
Efter gymnasiet bodde jag i kollektiv, vi var fem grabbar i en villa. En dag fick jag höra att en av de andra hade våldtagit en tjej, på en fest i huset. Han försvann från stan, vi trodde att han aldrig skulle våga visa sig igen. Men på utflyttningsdagen dök han upp för att hämta sina grejer. Han hjälpte till att bära i några timmar. Ingen nämnde vad som hänt. En vanlig svensk kille som tog för sig av tjejers kroppar.
Några år senare, på kickoff med jobbet. Teambildande övningar på dagen, disco på kvällen. En kollega dansade upp bakom en tjej och lät sina händer glida längs hennes kropp, jag såg hur besvärad hon var, hur han följde efter när hon drog sig undan. Ingen protesterade. Men jag minns hans min, så nöjd med sig själv. Till slut lämnade hon dansgolvet. Han dansade vidare som om inget hade hänt. En vanlig svensk kille som tog för sig av tjejers kroppar.
En kompis berättade att hans frånskilda farsa brukar åka till Thailand över vintern. Kanske är det inte han som köper sig småflickor, kanske är det nån annans farsa. Men nåns farsa är det. Vanliga svenska män som tar för sig av tjejers kroppar.
Jag har tappat räkningen på hur många tjejer jag känner som blivit våldtagna eller sexuellt utnyttjade. Av pappa, morfar eller chefen. En kompis, en pojkvän eller ett ragg. Om du inte på rak arm kan räkna upp tio kvinnor i din närhet som blivit utsatta så beror det bara på att de inte berättat för dig. Om du inte kan räkna upp tio gärningsmän så beror det på samma sak. De finns överallt. De svenska männen som tar för sig av kvinnors kroppar.
Annika!
Tack för en bra artikel. Efter ett långt liv i pojk-kill-gubb-branschen kan jag konfirmera att vaksamheten kring dessa frågor är guld värd. Det var sämre förr – och lite bättre nu. Nu finns i alla fall ett starkt inbyggt ÖVER-jag kring dessa frågor. Vi VET att tafsandet (i tanke ord och gärning) är en styggelse. Det betyder inte att målet är nått – men vaksamheten finns där – eller här! skulle jag vilja säga. Tack för det.
Stämmer detta? Enligt brå uppger 2,5 % av männen och 1,6 % av kvinnorna att de utsatts för våld under 2015. Det är alltså fler män än kvinnor som drabbas. Den skillnaden minskar dock – färre män drabbas medan antalet kvinnor som drabbas är konstant.
Å andra sidan: glåpord och hotfulla åtbörder har vi säkert alla drabbats av, många gånger, i synnerhet när vi var yngre. Fast på den tiden var det inget man fäste sig vid, idioter är idioter och det är inget att göra åt ansåg man då.
Det skulle också vara intressant att veta vem som utövar våld och hur många de är. Jag tycker att det är nästan lika grovt generaliserande att påstå att ”män misshandlar” som att påstå att ”invandrare misshandlar”. Det är fråga om minoriteter i båda fallen. Förmodligen folk som inte har något annat sätt att hävda sig på. Eller har någon något annat förslag?