Tage Erlander inför Josef Stalins bår (KL montage)

I en kommentar till artikeln ”Bör man – och kan man – diskutera Stalin” skrev Mats Larsson att några sekvenser ur filmen Berlins fall från 1950 återspeglar Stalins roll i det Stora Fosterländska Kriget.

Jag skulle kanske säga att det återspeglar hans ställning hos folket han styrde. Men hela scenen är orealistisk; Stalin gav sig aldrig ut i massorna på det sättet. Den mest realistiska biten är nog när han och en rysk flicka kramar om varandra. Stalin var, enligt Molotovs memoarer, på det personliga planet, en mycket varmare personlighet än Lenin.

Ett i mitt tycke bättre uttryck för vad Stalins undersåtar kände då, och ryska folket troligen känner nu, finner vi – enligt mitt förmenande – i vad Sveriges statsminister Tage Erlander yttrade vid dödsbudet i början av mars 1953 (taget ur DN 7.3 1953).

Märk väl att Erlander inte svävade i någon som helst okunnighet om allt det som Stalin anklagats för. Men han hade, liksom ryska folket, upplevt 2:a världskriget och, med det, slitits mellan hopp och fruktan:

”Stalins bortgång betyder att det ryska folket förlorat sin ledare. Redan härigenom får det som inträffat en världshistorisk betydelse.

Stalin har, måhända mer än någon annan personlighet i den ryska historien, omvälvande förändrat förhållandena inom sitt land, och hans politik har omvälvande påverkat världssituationen. En man som utövat en sådan makt blir alltid identifierad med sitt verk. Han blir symbolen för sitt land, för sin rörelse eller för de idéer han företrätt. Personligheten skymmes bort. Det blir uppfattningen om verket som bestämmer omdömena. Stalin har varit, och kommer under lång tid framöver att bli, föremål för hängiven dyrkan av miljoner människor. Miljoner andra har betraktat honom med bitterhet och fruktan. Likgiltig var han för ingen.

I någon mån har väl intresset för honom främjats genom att skickligt utnyttjande av den moderna propagandatekniken. Men hans livsverk räcker till utan all propaganda för att sätta fantasin och känslorna i rörelse.

Han var den styrande och ledande viljan vid Sovjetunionens konsolidering och uppbyggnad efter det första revolutionära skedet. Det ryska riket har under Stalin utvecklats till en stark världsmakt. Den kommunistiska läran har visat sig elastisk nog att duga som en ideologi för det moderniserade, expansiva världsvälde som har framträff på det gamla kejsarrikets ruiner.

Stalins personliga insatser, både som ideologins utformare och dess väktare är större än någon annans inom den styrande kretsen i Sovjet. Den avlidne diktatorn var också Sovjetunionens högste militäre ledare under andra världskriget. Krigsårens förödelser svetsade samman Ryssland kring Stalins person. Hans ställning befästes ytterligare.

Tilliten till honom och förtroendet för hans skicklighet har av det ryska folket känts som en stor tillgång i en värld så fylld av faror och ångest som dagens. Förvisso ökas dess sorg över ledarens bortgång av oron inför framtiden.”

Föregående artikelLundins utredning – beställningsjobb av USA
Nästa artikelKan vi lita på översättningar?

Välkommen, du är nu inloggad! Håll god ton. Inga personangrepp!

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.