Tage Erlander om Stalin

Tage Erlander inför Josef Stalins bår (KL montage)

I en kommentar till artikeln “Bör man – och kan man – diskutera Stalin” skrev Mats Larsson att några sekvenser ur filmen Berlins fall från 1950 återspeglar Stalins roll i det Stora Fosterländska Kriget.

Jag skulle kanske säga att det återspeglar hans ställning hos folket han styrde. Men hela scenen är orealistisk; Stalin gav sig aldrig ut i massorna på det sättet. Den mest realistiska biten är nog när han och en rysk flicka kramar om varandra. Stalin var, enligt Molotovs memoarer, på det personliga planet, en mycket varmare personlighet än Lenin.

Ett i mitt tycke bättre uttryck för vad Stalins undersåtar kände då, och ryska folket troligen känner nu, finner vi – enligt mitt förmenande – i vad Sveriges statsminister Tage Erlander yttrade vid dödsbudet i början av mars 1953 (taget ur DN 7.3 1953).

Märk väl att Erlander inte svävade i någon som helst okunnighet om allt det som Stalin anklagats för. Men han hade, liksom ryska folket, upplevt 2:a världskriget och, med det, slitits mellan hopp och fruktan:

“Stalins bortgång betyder att det ryska folket förlorat sin ledare. Redan härigenom får det som inträffat en världshistorisk betydelse.

Stalin har, måhända mer än någon annan personlighet i den ryska historien, omvälvande förändrat förhållandena inom sitt land, och hans politik har omvälvande påverkat världssituationen. En man som utövat en sådan makt blir alltid identifierad med sitt verk. Han blir symbolen för sitt land, för sin rörelse eller för de idéer han företrätt. Personligheten skymmes bort. Det blir uppfattningen om verket som bestämmer omdömena. Stalin har varit, och kommer under lång tid framöver att bli, föremål för hängiven dyrkan av miljoner människor. Miljoner andra har betraktat honom med bitterhet och fruktan. Likgiltig var han för ingen.

I någon mån har väl intresset för honom främjats genom att skickligt utnyttjande av den moderna propagandatekniken. Men hans livsverk räcker till utan all propaganda för att sätta fantasin och känslorna i rörelse.

Han var den styrande och ledande viljan vid Sovjetunionens konsolidering och uppbyggnad efter det första revolutionära skedet. Det ryska riket har under Stalin utvecklats till en stark världsmakt. Den kommunistiska läran har visat sig elastisk nog att duga som en ideologi för det moderniserade, expansiva världsvälde som har framträff på det gamla kejsarrikets ruiner.

Stalins personliga insatser, både som ideologins utformare och dess väktare är större än någon annans inom den styrande kretsen i Sovjet. Den avlidne diktatorn var också Sovjetunionens högste militäre ledare under andra världskriget. Krigsårens förödelser svetsade samman Ryssland kring Stalins person. Hans ställning befästes ytterligare.

Tilliten till honom och förtroendet för hans skicklighet har av det ryska folket känts som en stor tillgång i en värld så fylld av faror och ångest som dagens. Förvisso ökas dess sorg över ledarens bortgång av oron inför framtiden.”

  11 kommentarer for “Tage Erlander om Stalin

  1. Arne Nilsson
    2019-01-27 kl. 10:33

    Förtjänstfullt att citera vad Tage Erlander sade i sitt radiotal den 6 mars 1953 med anledning av Stalins död dagen innan. Detta är inte Tage Erlanders egen uppfattning, inte heller är det socialdemokratins uppfattning. Det är det officiella Sverige som talar genom sin statsminister när en betydelsefull person har avlidit i ett grannland som det är viktig för Sverige att försöka att ha fungerande relationer med. Det är ett viktigt tidsdokument och ingen uttömmande och allsidig analys av Stalin och stalintiden.

    Men det är inte en devot hyllning till Stalin: “Den kommunistiska läran har visat sig elastisk nog att duga som en ideologi för det moderniserade, EXPANSIVA världsvälde som har framträtt på det gamla kejsarrikets ruiner.” (mina versaler)

    Erlander beskriver Stalin i inte allt för vänliga ordalag med etiketten “diktatorn”.

  2. Anders Persson
    2019-01-27 kl. 12:07

    I två kommentarer till Knut L:s artikel om Stalin visar jag hur amerikanska läsare av Churchills krigsmemoarer 1953 i tidningen LIFE kunde konfronteras med författarens översvallande ord om Stalin, medan den svenska upplagan tog bort dem och lade in något annat.

    Den selektiva journalistiken fungerade redan då…

  3. Leif Stålhammer
    2019-01-27 kl. 12:15

    Mycket väl formulerat av Erlander. Man förstår varför det var nödvändigt för socialdemokratin att göra varje arbetsplats till ett slagfält mot kommunismen. I dag har Thorvaldsen uppgiften att bekämpa hamnarbetarna i samma anda. Kommunisterna fick väl 12 procent av rösterna i valet efter kriget. Undrar vad Löven tycker om Stalin… och Sjöstedt?

  4. Benkt Lundgren
    2019-01-27 kl. 16:32

    “göra varje arbetsplats till ett slagfält mot kommunismen” – detta Erlanders yttrande har missbrukats grovt av 68-vänstern och deras efterföljare. Det har ryckts ur sitt sammanhang för att beskriva vilken “högersocialdemokrat” Erlander var och vilken “reaktionär utveckling” som det kalla kriget skapade. Men yttrandet gjordes i anslutning till kommunisternas maktövertagande i Tjeckoslovakien, en regelrätt statskupp av den hårdföre stalinisten Klement Gottwald, som krossade den tjeckoslovakiska demokratin. Men all världens kommunister, inklusive de svenska, beskrev det förljuget som en “folklig revolution”. Det var Erlanders berättigade upprördhet över detta som fick honom att fälla yttrandet.

  5. Anders Persson
    2019-01-27 kl. 19:07

    Benkt S!
    Jag är ledsen, men “kuppen i Prag” var, som jag 1990 visade i boken med samma namn, snarare ett försök av de borgerliga att göra en “kupp”. Men de skötte den så valhänt att de gav de icke-borgerliga (kommunister och vänstersocialdemokrater) “öppet mål”.

    Liksom 1917 var det 1948 mer, eller åtminstone lika mycket, taffligheten hos de borgerliga som “kommunistiska ränker” som öppnade vägen till ett maktövertagande.

    Idag bevittnar vi ju varje vecka hur den “högra laget”, nationellt och internationellt, lägger självmål på självmål.

    1948 var man också orolig för att det snart var “Finlands tur”. En vecka efter händelserna i Prag (27.2) offentliggjordes ett brev som Stalin skickat till Helsingfors med inbjudan om förhandlingar om en vänskapspakt.

    Få lade märke till att brevet var skrivet 22.2, just när krisen i Prag tog fart. Om nu Stalin låg bakom “kuppen i Prag” varför kunde han inte, rent taktiskt, vänta med brevet?

    Jo, han hade ingen aaaning om någon stundande “kupp” i Prag!

  6. Benkt Lundgren
    2019-01-28 kl. 18:25

    Anders P!
    Jag är ledsen att jag inte läst din bok, men jag tycker det är rätt ointressant hur det exakt gick till i samband med kommunisternas maktövertagande. Resultatet blev en hårdför diktatur, som förbjöd och förföljde all opposition, precis som i alla andra kommunistländer. Det förstod Erlander skulle bli resultatet, och jag förstår hans indignation fullkomligt drygt 70 år senare.
    17 år senare hände något snarlikt i Indonesien, där ett påstått kuppförsök togs till intäkt av motståndarna att förekomma genom en egen kupp. Skillnaden är bara att då var det kommunisterna som stod för det misslyckade kuppförsöket och högern som lyckades, vilket ledde till massavrättningar av uppemot en miljon kommunister och vänstersympatisörer.

  7. Anders Persson
    2019-01-28 kl. 20:10

    Benkt L!
    Men det som diskussionen gällde, också i ditt inlägg ovan, var Stalins roll i “Pragkuppen”. Och där menar jag att han inte hade en aning om “kuppen”. Den skedde utan hans medverkan eller tillstånd. Hans ideal verkade ha varit att också i Tjeckoslovakien ha ett läge som det som sedan etablerades i Finland.

    Inte heller partichefen och statsministern Klement Gottwald verkar ha varit så hågad, men drevs av militanta partikamrater, bl a Rudolf Slansky. Huruvida det var hans och andras “olydnad” som straffades under skenrättegångarna 1951-52 vet jag inte.

    Problemet för en samvetsgrann historiker är när olika politiska personer bedöms efter hur de avled. Så länge Slansky var vid livet var han i väst illa sedd som en arrogant och militant kommunist. Men så fort som han avrättats, under rättsvidriga former, blir han väldigt bra!

    Detsamma gäller andra kommunister som avrättats i öst som i väst. Kanske stämmer det som det sägs: “The best communist is a dead communist”.

  8. Anders Persson
    2019-01-29 kl. 13:16

    Bengt L!
    I din kommentar för två dagar sedan återger du det välkända citatet att socialdemokratin under Tage Erlander skulle göra varje arbetsplats till ett slagfält emot kommunismen, men jag hittar inte när och var det ska ha yttrats.

    Google gav inga nämnvärda napp och när jag gick in i DN:s, SvD:s och UNT.s arkiv hittade jag bara citat från 1975 och 1982. I det förra, i DN, påstås Tage ha sagt det 1948, i SvD:s och UNT:s är det Gösta Bohman som förlägger orden till slutet av 1950-talet.

    Jag betvivlar alltså inte att han sagt det, tillkomsten av IB visar att man tänkte så, men när och var sade han det? Eller är det ännu en vandringslegend?

  9. Benkt Lundgren
    2019-01-29 kl. 14:37

    Det var Leif Stålhammer som nämnde citatet av Erlander, och jag tänkte inte på att det hade en perifer koppling till Stalin – inte mer än att Stalin var världskommunismens ledare till sin död. Att yttrandet skulle ha fällts strax efter kommunisternas maktövertagande i Tjeckoslovakien är en tydlig minnesbild från min sida, som jag inte heller hittar något belägg för just nu. Vi får väl gå till Erlanders memoarer eller dagboksanteckningar. Hur som helst tycker jag numera att det var helt rätt av socialdemokraterna att hålla en klar rågång mot de politiska krafter som helhjärtat stödde de totalitära diktaturerna i Östeuropa.

  10. Anders Persson
    2019-01-30 kl. 10:24

    Leif S och Benkt L (och alla andra)!
    Jag tror inte att Erlander någonsin fällde de där orden om “att göra varje arbetsplats till ett slagfält emot kommunismen”.

    Jag har nu frågat ännu mer människor som “borde” veta och de har antingen aldrig hört talas om det eller, om de har, vet inte varifrån det kommer. Thomas Kanger gjorde i samband med sin bok Kommunistjägarna egna efterforskningar men hittade ingen källa.

    Att de enda träffarna är DN 1975 och SvD 1982 via Gösta Bohman får mig att misstänka att orden kommer från “vänsterhåll”, antingen som en egen fabrikation eller kraftig övertolkning av något som Tage eller någon annan sosse sagt.

    Misstanken styrks av att Gösta Bohman var enda källan (SvD 2 mars 1982). Hans pressekreterare vid den tiden var Mats Johansson som älskade att umgås i vänsterkretsar (egen utsago) och att det är han som snappat upp det och givit det till sin chef.

    Falska citat är inget ovanligt. Jag har en bok They Never Said It som innehåller ett hundratal.

  11. Benkt Lundgren
    2019-01-30 kl. 15:41

    Ja, vem vet, om det inte står något i hans memoarer eller dagboksanteckningar så… Men jag har ett tydligt minne av en partiledardebatt inför valet 1968, när Erlander sa (som en replik till någon av borgarna) ungefär “vi för en mycket hård kamp mot kommunisterna, inte minst i fackföreningarna” (jag tror att han sa “fackföreningarna”, inte “arbetsplatserna”). Det gav öppet mål för C-H Hermansson, som replikerade “du skryter med hur mycket ni bekämpat kommunisterna, det hade varit bättre för fackmedlemmarna om ni ansträngt er mer att bekämpa arbetsgivarna”. Smart replik förstås, men det blev ändå ett katastrofval för VPK. Och det nämnda yttrandet av Erlander handlade här alltså mest om en inomfacklig kamp.

    Men jag tror du har rätt i att, om “slagfälts”-yttrandet är en skröna, att den emanerar från vänstern, som ville utmåla honom som “rabiat antikommunist”!

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.