Tåget går, professorn!

är nu allt fler talar om fördelen med att åka tåg kan det vara dags att berätta om en verklig tågentusiast. Professor Richard Ekblom, född 1874 i Ekeby, Skaraborgs län. Professor i slaviska språk i Uppsala mellan 1921 och 1939. Efter ett långt liv med många innehållsrika tågresor avled han år 1959.

För en utlandsresa år 1900 hade Ekblom hyrt en cykel som han efter att ha tagit färjan till Sassnitz färdades med genom Tyskland till Rotterdam. Han tog en båt till England som angjorde en brygga nära City i London. Där upptäckte han att det var omöjligt att cykla i den täta trafiken på gatorna och förbjudet att leda cykeln på trottoarerna. Han fick ta sig fram genom att leda cykeln i rännstenen. Reskassan var så gott som tom, men efter en vecka fick han plats på en båt till Göteborg och kunde åter kliva upp på cykeln på svensk mark.

År 1900 hade Richard Ekblom hyrt en cykel tillverkad av firma Stoewers Greif i Stettin som han tog med på en Europaresa. Foto Lars-Olof Larsson, Timmersdala.

Richard Ekbloms första bok från år 1933.

Richard Ekbloms andra bok från år 1936.

Richard Ekbloms tredje bok från år 1943.

Ett urval av texter ur Richard Ekbloms böcker med inledning av Jan Olof Olsson, signaturen Jolo. Från år 1961. Samtliga böcker utgivna av Lindblads förlag.

Redan 1897 hade Ekblom köpt en enkel kappsäck från den nystartade företaget Unica i Mariestad. Tillräckligt liten för att ha med sig i tågkupén och tillräckligt stor för att rymma allt han behövde under sina sommarresor med tåg under de kommande fyrtio åren. De skavanker som efterhand uppstod på väskan kunde nödtorftigt täckas med de reklamlappar som hotellen på den tiden försåg sina gäster med.

Resorna företogs alltid i tredje klass och gick de första åren ned till Frankrike och Spanien där den språkbegåvade Ekblom hade lätt att få kontakt med de mest skilda personligheter. Han reste i tågens kupéer med fyra plus fyra sittplatser mitt emot varandra. När samtalsämnena tog slut i en kupé gick det lätt att förflytta sig till en annan. Skälet till att välja tredje klass beskriver han själv så här:

”Då man reser genom Schweiz, måste man åka i andra klass för att bidraga till finansierandet av Sankt Gotthardstunneln. I kupén satt en del turister. Självupptagna och dästa tillbringade de halvsovande sin tid mellan de rikliga och tråkiga måltiderna. Inte ett ord växlades.”

Resorna kom sedan allt mer att gå genom Centraleuropa och österut. Ekblom hade 1921 blivit professor i slaviska språk i Uppsala och förutom tjänsteresor till konferenser gav han sig varje sommar ut på långa semesterresor fyllda av märkliga upplevelser som han berättar om i böckerna Åka tåg 3 dje klass (1933), Tur och retur (1936) och När tåget slirar (1943).

Ett urval av hans berättelser, Tåget går, professorn!, gavs ut 1961 med ett långt och informativt förord av Jan Olof Olsson, signaturen Jolo. Alla böckerna går fortfarande att hitta antikvariskt. Pröva att gå in och leta på bokborsen.se.

Ytterligare ett sätt att närmare lära känna Richard Ekblom är att läsa den intressanta personbeskrivningen Professorn från Vadsbro som Tore Hartung från Västgöta Nation lagt ut på nätet.

Mina egna första, ganska bristfälliga minnen av tågresor, härrör sig från ungefär den tid när Ekblom gav ut sin sista bok. Varje sommar åkte vi tåg norrut från Stockholm till släktgården i Ångermanland. Resan tog lång tid och jag brukade ibland lämna kupén för att stå i den långa sidogången. Där klirrade det sakta från vattenkaraffen och glasen i hållaren i änden av korridoren och dunkade regelbundet från skenskarvarna.

Jag kunde länge stå och se skogslandskapet glida förbi och förundras över den stenmur som löpte framför tallskogen längst hela sträckan. Förmodligen hade vi egen matsäck med oss för jag kan inte minnas att vi gick till restaurangvagnen när en ur serveringspersonalen passerade förbi, slog på sin gong-gong och ropade ”Första lunchen serveras”.

Under Europaresan med min far år 1955 åt vi emellertid i restaurangvagnen på vägen söderut genom Tyskland. Med vita dukar på borden, porslinstallrikar, riktiga bestick och glas samt en rejäl linneservett. Maten lades upp av serveringspersonalen från stora serveringsfat. Det var en tid långt före papperstallrikar och plastbestick.

  3 kommentarer for “Tåget går, professorn!

  1. Lars Jansson
    2019-07-08 kl. 16:12

    Mellan åren 1974 och 1982 vandrade jag i fjällen varje sommar. Vi tog tåget, med plats i liggvagn från Uppsala. Oftast gick tågen mellan kl 17 och 18 och slutstationen var antingen Murjek, för vidare färd mot Kvikkjokk via Jokkmokk med buss. Eller Gällivare för färd mot Stora Sjöfallet eller Ritsem, eller Kiruna för vandring i Kebnekajsefjällen. Tågen gick Gävlebanan till Ockelbo och vidare på Norra stambanan förbi Ljusdal, Ånge, Bräcke, Långsele, Älvsbyn, Jörn och Boden. Vi somnade oftast någonstans mellan Ånge och Bräcke och vaknade oftast mellan Älvsbyn och Boden. Men jag la aldrig märke till de stenmurar som du såg. Du kanske åkte kustbanan från Gävle till Sundsvall? Att åka liggvagn, som rymde 6 personer var oftast trevligt och vi levde ju ganska intimt tillsammans under nästan 20 timmar så det kunde bli många intressanta möten.

  2. Henrik Linde
    2019-07-09 kl. 12:19

    Ja minnet är selektivt. Jag kommer ihåg att tåget stannade i Furuvik strax innan Gävle för att släppa av mängder av barn och att Gävles spårvagnar var röda. Men inte vilka jag reste tillsammans med.

    Kanske det starka minnet av stenmurarna beror på att arbetet att lägga sten på sten till en mur var fattbart för ett barn. Medan hela arbetet att bygga en järnväg inte var något jag reflekterade över.

  3. Tord Björk
    2019-07-12 kl. 23:12

    Så bra tips i dessa tågsemestrandets förnyade blomstring. Och vilken bekantskap: Västgötarna tillhörde ohjälpligt socialgrupp tre bland nationerna, men plötsligt tog man språnget upp till den högsta socialgruppen. Och det var helt Richard Ekbloms förtjänst. …

    “En vårkväll i början av seklet gästades Västgöta Nation av stockholmarna, som ansågs ha den finaste nationen i Uppsala med en rad välbeställda och prominente studenter. Denna kväll skulle de trycka ned de vadmalsklädda västgötarna i deras smorläderstövlar, det hade de bestämt. För den skull hade man tagit med sig universitetslektorerna i franska, spanska och engelska och dessa höll var för sig på sina språk spirituella och elaka tal som totalt gjorde ned de arma västgötarna. Vem skulle bemöta dem? Jo, en ung fryntlig man i pincené reste sig och på respektive lektors språk berättade han för stockholmarna vilket eländigt storstadspatrask de var. Jublet bland västgötarna bröt loss.”

    Än bättre blir det…

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.