Jag har nu sett om Lawen Mothadis och Gellert Tamas film ”Taikon” en andra gång för att försäkra mig om att jag hört rätt.
Det vill säga, inte hört något alls. En stilig svensk i 50-årsåldern förekommer på flera ställen i filmen, men presenteras aldrig.
Taikonfilmens ”mister X”. Vem var han? Jo, den stilige 50-åringen var socialläkaren i Stockholm John Takman, tillika kommunistisk stadsfullmäktig från 1954.
Denne person som spelade en central roll i romernas kamp för lika rättigheter är helt förbigången i filmen och jag undrar varför.
Jag lärde känna John Takman i samband med Vietnamprotesterna på 60-talet (han skrev den första boken på svenska om Vietnamkriget) och återfick kontakten på 80-talet. John berättade då om sin tid som socialläkare vid Stockholms barnavårdsnämnd (30 år med början 1945).
”En av de första uppgifter som jag fick av min chef, Gunnar Inghe, var att åka ut till Skarpnäck och kartlägga situationen för romerna som bodde i tältläger där”, berättade han.
Situationen var fruktansvärd. Människor låg bokstavligen och dog på fuktiga madrasser i sina tält.
”Jag gick upp till Hjalmar Mehr och sa: ’Du har 14 dar på dig att skaffa bostäder åt de här människorna. Annars gör jag skandal’.”
John fick sin vilja igenom.
Många år senare, på hans begravning 1998, framträdde en äldre rom som hade varit med den gången. Nyfiket hade han hängt på John när han gick runt i tälten. På Johns uppmuntran hade han anmält sig till en sjukvårdskurs och kom sedan att arbeta hela livet som sjukvårdsbiträde på Huddinge sjukhus.
John Takman spelade alltså en central roll när det gällde att tvinga Stockholms fastighetsförvaltning att ändra policy och börja hyra ut bostäder åt romer.
Han var också central för den andra punkten i Katarina Taikons trepunktsprogram bostäder – skolor – arbete.
För att bevisa att romer visst kunde lära sig läsa och skriva, låste han in sig med ett gäng i ett hus i Bergslagen för en crashkurs i svenska och välskrivning. Johns resultat drog kvällstidningsrubriker. Han befriade många svenskar från deras fördomar.
Mot sig hade han en rätt omfattande kulturelit som sa att ”zigenarna” inte fick röras. De var så vackra, en sådan färgklick i sitt befintliga tillstånd. Skola, bostäder i miljonprogrammet, krav på arbete etc. skulle bara förstöra denna stolta kultur, sa man. Carl-Herman Tillhagen och Ivar Lo-Johansson var de ledande anti-integrationisterna.
År 1962 utsågs Takman av Arbetsmarknadsstyrelsen att leda en grupp vars uppgift var att undersöka romernas utsatta situation i Sverige och att föreslå åtgärder för att integrera romerna i samhället. Arbetet pågick 1962-1965 och benämndes Zigenarundersökningen. Slutrapporten utkom 1966.
Arbetet som Takman initierade innebar att man för första gången skulle undersöka de medicinska, sociala och kulturella förhållandena i varje romsk familj och uppskatta deras behov.
Före Zigenarundersökningen visste man inte ens vilka romerna var. Att en majoritet var födda i Sverige var en nyhet för många riksdagsmän som talade om dem som ”främlingar”.
Zigenarundersökningen lade fram konkreta förslag om bostäder, utbildning omskolning, etc, för varje individ och familj och tryckte på för att genomföra dessa förslag medan utredningen pågick. Man kartlade sjukdomar och funktionshinder. Typiskt var Takmans krav på ingripande direkt. Så krävde han t ex att zigenare omedelbart skulle prioriteras i kösystemet till folktandvården, eller överföras till en privat tandläkare, som en slags kompensation för många år av utanförskap och diskriminering.
För varje enskild och familj skulle man registrera familj, stamtavla; ev. skolgång; läskunnighet; kulturellt, socialt och religiöst engagemang; kronologi av yrken, yrkesutbildning och kompetensutveckling; civilstånd, bostäder, kosthållning, sovmöjligheter och vanor; ev. födelsekontroll, aborter, veneriska sjukdomar, medicinsk och psykiatrisk historia o s v. 1976 utkom John Takmans arbete: The Gypsies in Sweden. A socio-medical study.
Under arbetet hade John Takman blivit en mycket nära vän till Rosa och Katarina Taikon. Han figurerar i Mothadi/Gellerts film på två ställen, dels ett varmt porträtt där han flankeras av Rosa och Katarina, dels en filmsekvens från uppvaktningen av Tage Erlander i augusti 1964 för kravet om ett specialanslag till en tvåårig kurs i svenska för alla romer som inte fått gå i skola.
Mothadi/Gellert väljer att lyfta fram folkpartister som Thomas Hammarberg och Per Ahlmark som förkämpar för romernas rätt. Det står dem fritt. Men varför mörkas John Takman som spelade en oändligt mycket större roll? Varför säger inte ens Takmans dåvarande partikamrater Christer Hogstedt och Mårten Andersson någonting om hans insatser? Vadan denna kollektiva tunghäfta?
Är det kanske så att kultureliten åter glidit tillbaka ner i den bekväma multi-kulti-filosofin, enligt vilken samhället ska undvika att ”blanda sig i”? Och att John Takman med sin sitt starka socialpolitiska engagemang blir en irriterande påminnelse om en annan tid där samhället gick in och löste problem?
Hur som helst blir resultatet i filmen ”Taikon”, som naturligtvis är välgjord och sevärd i andra avseenden, starkt snedvriden. Missvisande. Ett stycke historieförfalskning.
Jo, jag såg också John Takman i filmen ”Taikon” och tyckte nog att hans namn nämndes. Men det kanske var jag själv som ropade till: ”Där är ju John Takman.” Jag minns hans bok ”Napalm”. Tillsammans med Sven Östes ”Vietnam – Hökens år” var den godkänd av ABF som cirkellitteratur (1967) även om karln var en känd kommunist! Vi FNL:are i Gävle bar dessa böcker i våra skolväskor och nära våra hjärtan. Dessa böcker formade absolut våra liv och vår världsbild, och dess författare ska naturligtvis inte osynliggöras vare sig här eller där.
Att misskreditera Ivar Lo Johansson är som att tömma latrintunnan motvind …
Några reaktioner på facebook som kan vara av intresse:
Jasper Cato: Intressant och upplysande.
Ingeborg Sevastik: Hade en god vän Britta F, död nu, som samarbetade med John Takman, hon har berättat om allt de gjorde och åstadkom.
Anders Löfroth: Tack Knut, detta var intressant och jag kommer ihåg Takman, även om jag var väldigt ung då!
Victor Norgren: Att Takman exkluderas är ju minst sagt olustigt! Kan man ursäkta filmen pga undermålig research? En kan tycka att romer i ledande ställning och med egen plattform såsom Soraya Post borde ha protesterat?
Jan Gunnar Löfgren: Bra info ..
Urban Stoltz: Jag tror att man valde att ”retuschera” Takman för att han var kommunist i tron att han skulle solka ner Taikon och romernas kamp. Det är om något tragiskt och säger en hel del om dagens samhällsklimat. Någon borde skriva en biografi om John Takman och hans jordnära politiska arbete. Det vore han, och andra gamla kommunister, värda.
Jan Gunnar Löfgren: Mycket bra ide US. Takman bör hedras.
Thomas Kanger: Med Takman är det som med den utmärkte vetenskapsmannen Nils Bejerot i just det sociala arbetet. En blandning mellan social kontroll i majoritetens och välfärdsstatens namn och en personlig (och politisk) vilja som hade positiv betydelse. Kontrollen såväl hjälpte som malde ned människor, vilket vi nu vet om vanvården av omhändertagna barn. Lindgrens text är intressant, men att man inte visste vilka romerna var före 1966 och Takmans rapport är förstås nonsens. Det har staten haft klart för sig sedan 1500-talet och blev i detta sammanhang en medvetet genomförd politik från 1935.
Jag nämner i min text Från zigenare till romer att i tidskriften Zigenaren från 1968-69 finns ett par debattinlägg gjorda av John Takman i Stockholms stadsfullmäktige. Här är en avskrift av texten så som den var publicerad i tidskriften:
Herr Takman (vpk):
Fru ordförande! Det är inte i första hand sakfrågan jag skall ta upp, utan jag vill beröra två andra aspekter, dels den uppenbarligen enorma byråkrati som sysslar med zigenarna i Stockholm, dels det språk som används i detta betänkande.
Jag har läst utlåtande 93 flera gånger och försökt räkna ut hur många kommunala organ och hur många tjänstemän och forskare som sysslar med de 82 zigenarfamiljerna i Stockholm. Nu vet jag inte hur man kommit till siffran 82 – jag misstänker att man där räknat med också de familjer som är integrerade i det svenska samhället, som har arbete och betalar skatt och som över huvud taget inte berörs av några åtgärder som syftar på zigenarnas rehabilitering, eftersom de har rehabiliterat sig själva från nomadlivet utan att ha fått hjälp från något håll.
Den enda slutsats jag drar är att här måste föreligga en betydande överorganisation. Sällan har så många sysslat med så få så länge. Jag misstänker att det hör samman med en inställning till zigenarna som antingen är rent rasistisk eller har sin grund i den baksmälla av den medeltida filosofin som kallas psykoanalys.
Denna inställning kommer fram tydligt i tjänsteutlåtandet från skoldirektionen, vem som nu har skrivit det. Det är chockerande att år 1969 finna sådana formuleringar i ett officiellt dokument inom Stockholms stad som ”den zigenska befolkningens totala livshållning” – det står på sid 1030.
Redan vid den första kontakt jag hade med zigenarproblemet som tjänsteläkare i Stockholms stad för 19 år sedan upptäckte jag, om jag inte redan förut hade den inställningen teoretiskt grundad, att man måste bedöma zigenarna på samma sätt som man bedömer andra människor – värmlänningar, smålänningar, norrbottningar o. s. v. – nämligen individuellt. Vi tror ju inte att alla värmlänningar, smålänningar eller norrbottningar är likadana eller att de har någon total livshållning, vad nu detta trams skall betyda. Om uttrycket över huvud taget hänför sig till någon attityd som skulle vara gemensam för alla zigenare, är det dessutom ett reaktionärt trams.
Det skulle kanske inte spela någon avgörande roll – man skall inte märka ord när man läser vare sig officiella eller icke officiella dokument – men här används denna kliché i en handling som uppenbarligen går ut på att en folkgrupp skall stå under förmyndare. Läs bara den följande meningen på samma sida: ”Det pågående projektet – – – syftar till att stimulera zigenarna att fatta egna beslut och genomföra dessa på egen hand och med eget ansvar.” Det är ett ordval som man har vant sig vid att kolonialister, gamla och nya, använder om färgade folk. Folken i Afrika och Asien är enligt kolonialisterna inte i stånd att fatta egna beslut, utan dessa måste fattas för deras räkning av någon vit sahib pasha.
Jag reagerar mot denna attityd oavsett om den är grundad på en verklig rasistisk inställning eller om den är grundad på den freudianska mystiken. Jag reagerar mot att en folkgrupp framställs som om den inte vore i stånd att fatta beslut på egen hand. Det är i själva verket vad zigenarna förut alltid gjorde när de levde som nomader och ägnade sig åt sina traditionella sysselsättningar utan någon som helst hjälp från det svenska samhället. Tvärtom: de mötte från huvudparten av våra myndigheter inte minst i Stockholms stad en rasdiskriminerande inställning och en strävan att få bort dem från kommunens mark så snabbt som möjligt. Det är i själva verket anledningen till att vi har en del problematiska zigenare. I stället för att när de tvingades överge sina traditionella sysselsättningar och gå över till konventionella yrken möta en välvilja som åtminstone tog sig uttryck i att de fick bo någonstans blev de utstötta. När det inte längre fanns någon marknad för deras sysselsättningar blev de sittande i stationära läger i tält och husvagnar under tio, tolv år – det gäller också många av de familjer som fanns inom Stockholm stads område under 1950-talet och t. o. m. under första hälften av 1960-talet.
Om man inte ser den bakgrunden, fattar man över huvud taget inte varför det finns s. k. besvärliga zigenare i dag.
I detta utlåtande bortser man – jag har anmärkt på det tidigare när det gäller zigenarna – från de ganska många familjer här i Stockholm och på andra håll i landet som trots allt motstånd har blivit bofasta, skaffat sig arbete och över huvud taget blivit integrerade i det svenska samhället. Här koncentrerar man uppmärksamheten på ett litet fåtal familjer som förefaller ha drabbats av den kanske värsta byråkrati vi har i denna stad.
Herr Takman (vpk):
Jag var inte inställd på att göra något frontalangrepp mot socialborgarrådet, men jag vill säga att jag inte vet vilka anspråk han har på ”länge”. Det ordet betyder olika saker för olika människor och i olika situationer. Om man exempelvis drabbas av tarmvred, kan några dagars väntan på operation vara länge, eftersom man dör under tiden. I det här fallet är det fråga om fem år. Förut gjordes det ingenting för dessa familjer som bodde i tält med många barn inom Stockholms stads område. Det hette att de var vana att leva så och borde fortsätta att leva så.
När jag talar om fem år menar jag tiden från sommarkursen på Skräkarhyttan sommaren 1964, där det gjordes ett fascinerande experiment, för övrigt lett av Arne Trankell. Åtta vuxna zigenare i åldern 19–30 år fick under en sexveckorskurs lära sig läsa och skriva på maskin. Några av dem lärde sig mera på denna korta kurs än man hade kunnat föreställa sig.
En del av dem var inte motiverade från början, men det som gjorde att de blev motiverade för undervisning, så att de överträffade planerna, var snabbheten i undervisningen – de fick varje timme lära sig någonting nytt, det var en fascinerande inramning av undervisningen, och var och en hade sitt eget rum eller sin egen hörna. Det fanns tre lärare som undervisade dem. Vid slutet av kursen inträffade den uppseendeväckande omvända skolstrejken – eleverna stannade kvar på skolan för att tvinga fram en fortsättning på undervisningen. Det blev också en fortsättning efter mycket hattande och efter ett dumt avslagsbeslut och uppvaktning för regeringen.
Under tiden uppstod det en kedjereaktion bland zigenarna i Sverige, och ett hundratal anmälde sig att gå i samma undervisning, som siktade till att eleverna på två år skulle inhämta grundskolans kunskapsförråd. Sedan 1963 har det, speciellt i Stockholm, lämnats uppgifter om vad varje vuxen zigenare lämpar sig för med konkreta förslag till fortsättningsundervisning, yrkesutbildning eller omskolning.
Mycket av detta har aldrig realiserats. Det har blivit en utdragen process – enligt min mening utdragen alldeles i onödan – i stället för att man skulle ha fortsatt arbetet efter den snabba metod som visade sig utomordentligt framgångsrik. Och vi vet från verksamheten i underutvecklade länder att oerhört mycket av framgången med ett projekt beror av snabbheten i genomförandet. Många projekt har strandat just på det förhållandet att det har blivit en långdragen process som inte kunnat engagera en enda människa.
Med ”länge” menar jag, herr socialborgarråd, i detta fall fem år. Jag tycker det är alldeles för lång tid.
Lilian!
Även solen har sina fläckar och så även Ivar Lo. Och i zigenarfrågan kom han ut lite snett och just därför bör vi studera hans och Anna Riwkin-Bricks fantastiska fotoböcker. Den stora i A4-format, Zigenarväg, Rabén&Sjögren / Vi, 1955 är en pärla i mina välfyllda Ivar-hyllor. Men alltså – Ivar hade tyvärr fel.
Även jag träffade John Takman (och Rosa Taikon) på en kurs i Skrekarhyttan 1964. Den socialdemokratiske redaktören Evert Kumm, normalt en inbiten antikommunist, hade tagit med sig mig av någon anledning. Jag minns inte så mycket konkret av vad som sades och vilket syftet var, men jag tror att det handlade om planering för en zigensk folkhögskola. Finner det märkligt att filmskapare av idag, den ene med anknytning till Vänsterpartiet, väljer att retuschera Takman, som utan tvivel var den drivande kraften. Är det för att han var kommunist eller för att han representerar en tidsanda som är dagens nyliberalt influerade socialdemokrater och borgare finner outhärdlig att ens tänka på?
Däremot berättar han i sin självbiografi, andra svepet, ganska utförligt om det arbete Takman m fl utförde – med mycket uppskattning, tycks det. Det kan ju tänkas att han tänkte om.
Alltså!
Takman är väl inte retuscherad, han finns ju med i filmen. Och räcker inte det kan man väl göra en film om honom och hans arbete. Men granska och redovisa då också hans zigenarutredning kritiskt.
Utan att ta ordet från någon annan (Hans inte minst) tycker jag att denna debatt kunde hyfsas med denna länk: ”Tattar-Lasse” medlem i Zigenarens redaktion på tiden det begav sig.
För att utveckla vidare vill jag citera Jan Myrdal; ”Gå till läggen!”. Ida Ohlsson Al Fakir har gjort en omfattande avhandling om Zigenarutredningen. Mycket skrämmande avtäckes där. Läs t ex om den genetiska kartläggningen av romer som Takman medverkade till i sin i detta sammanhang förblindade välvilja. Avhandlingen heter: Nya rum för socialt medborgarskap: Om vetenskap och politik i ”Zigenarundersökningen” – en socialmedicinsk studie av svenska romer 1962-1965, Ohlsson Al Fakir, Ida
Linnéuniversitetet, Fakulteten för konst och humaniora (FKH), Institutionen för kulturvetenskaper (KV). 2015. Kan laddas ned här.
Gå till läggen!
Här kommer en replik från Ivar Lo-Johansson:
10 min-OBS 1963-10-03 Ivar Lo-Johansson:
Med sin bok Zigenerska gör Katarina Taikon ett kraftfullt debattinlägg med självbiografisk bakgrund i den på 1960-talet heta ”zigenarfrågan”. I boken varvas kritik mot det svenska samhällets attityd till romerna med personliga minnen från författarinnans uppväxtår. Vad hon vill ha sagt med sin bok är att romerna måste kräva rätten till hjälp att inpassa sig i det svenska samhället. I ett uppseendeväckande kapitel riktar hon skarp kritik mot kollegan Ivar Lo-Johansson, även känd som en förkämpe för romernas rättigheter och intressen, men vars insats helt underkänns av Katarina Taikon. Han betecknas som orealistisk, romantisk och reaktionär. Här bemöter Ivar Lo-Johansson kritiken.
Även i boken Soldaten nämner Ivar Lo om hur han kom i kontakt med en hög tjänsteman för busstrafiken i Stockholm. Som ledde till att zigenarna på 1960-talet bodde och reste runt i blåa bussar. Minns själv att vi småkillar vågade oss fram och studerade hur dom levde utan att våga ta kontakt.