Tal i egen sak – och i andras sak

Unghegelianen Ludwig Feuerbach (Bild: Wikipedia)

Unghegelianen Ludwig Feuerbach (Bild: Wikipedia)

Min vän Claes Wallenius skrev nyligen ett debattinlägg, som hamnade i tryck på svd.se-webben. Några vägande skäl att höja på ögonbrynen fanns inte; artikeln var intressant och försvarade väl sin plats. Desto mer förvånade mig ett par andra omständigheter: dels att Wallenius text förärades 700 kommentarer från både kreti och pleti, dels att kreti och pleti, enligt Claes W:s egen skattning, till 95 procent utgjordes av Sverigedemokrater och/eller SD-sympatisörer.

Det är sifferuppgifter värda att reflektera över. Men den uppgiften överlåter jag med varm hand åt andra.

Själv läser jag högst sällan det som skrivs i dagspressens kommentarfält, och jag undviker de gängse hatsajterna efter bästa förstånd och förmåga. Däremot tar jag – naturligtvis – del av de synpunkter som ibland åtföljer mina egna inlagor på www.lindelof.nu.

I det ämnet vill jag gärna att följande MP-observationer tas till protokollet:
Låt oss förslagsvis anta att jag skriver ett inlägg om Charlotte Kallas spetsegenskaper i skidspåret. All erfarenhet visar att de två-tre första kommentarerna då kommer att beröra just Charlotte K:s spetsegenskaper i skidspåret – direkt eller indirekt. Men sedan kapsejsar allt, också det enligt väl beprövad erfarenhet. Ty plötsligt heter det, apropå något helt annat än skidåkning, att det sannerligen inte var nötter som liten Karin – ännu bara 14 på sitt 15:e – bjöd ut till försäljning en solvarm julidag år 1565 på Stockholms Viktualietorg, då Erik XIV händelsevis fick syn på henne. Det var nämligen gräslök, ärter och morötter hon sålde! Från och med nu tar debatten en helt ny vändning. Näste kommentator framhåller, ilsket, att Den fjortonde i själva verket träffade knekten Måns vackra dotter på slottet och inte på något förbannat salutorg. Och så vidare, och så vidare, och så vidare.

Det här spårbytesfenomenet ligger s a s i tangentens riktning och är väl ganska så harmlöst. En debattrunda om Eriks och Karins amorösa eskapader kan dessutom vara minst lika givande som en om Kalla och hennes valla.

Värre är det med en annan typ av läsarkommentarer. Nyligen skrev jag ett (medvetet) spretigt textstycke under rubriken ”Den gåtfulle Erik Wijk” och uppgav där – inledningsvis – att mina kunskaper om händelserna i Ukraina är så bristfälliga att jag inte vill yttra mig offentligt om krisen och kriget i landet, i varje fall inte ännu.

Identiskt samma inlägg postade jag också separat till ett hundratal vänner och bekanta. Tre av dem såg välvilligt på mina kunskapsluckor och tipsade om aktuell Ukrainalitteratur. All heder åt dessa tre. Men på Lindelöfs blogg blev mottagandet ett annat, och tongångarna var skarpare. Ja, ett par kommentatorer reagerade som om Wijk-artikeln enbart syftade till att underminera deras mentala och själsliga hälsa. De argumenterade enligt följande: eftersom minsta barn har järnkoll på vem som har utlöst striderna i Ukraina – NATO, EU och Förenta Staterna… – så måste det vara något skumt med att han (Mats P) inte vill uttala sig om saken. Rimligen döljer han något.

I sak är det hela väldigt enkelt: påpekar jag att mitt vetande i ett ämne är skralt – sådana ämnen finns i tusental – så vill jag bli tagen på orden. Det är alltid ytan som gäller, således det som utsägs i klartext. Den som jämt och samt läser in dolda avsikter bör ägna sig åt kremlologi. Tilläggas kan att jag inte är särskilt stingslig, inte värre än de flesta andra, däremot angelägen om vett och etikett på nätet.

Erik Wijks replik var i det hänseendet, liksom i många andra, exemplarisk. Han anser till skillnad från mig att SD med viss marginal kvalar in som fascister och understryker att den uppfattningen står i samklang med hans roll som politisk aktivist. Vidare påpekar han att ingenting är hugget i sten: ens åsikter är till sin natur provisoriska – eller preliminära – och vi ändrar dem, bör åtminstone, när händelseförloppen så kräver och då bättre argument infinner sig. Wijks kommentar är öppen. Han slår inte fast sanningar. Detsamma kan lyckligtvis sägas om många andra kommentatorer.

Ännu en omständighet är slående: nästan bara män författar genmälen. ”Var är brudarna?”
Många av oss, men tydligen inte alla, har också ett liv vid sidan av Internet. Vett, etikett och gott uppförande är naturligtvis ännu viktigare i vardagen och den krassa verkligheten än på webben. Nu på sistone har jag funderat en hel del på Lars Vilks från sådana utgångspunkter. I det ärendet vänder jag mig på nytt till Erik Wijk:

Redan 1990, i nummer 22 av Arbetaren, framhöll Wijk att han betraktade Salman Rushdies Satansverserna som ”en islamsk motsvarighet” till de s. k unghegelianernas kristendomskritik i mitten av 1800-talet. Om den tanken är riktig, så undgår man inte att slås av det väldiga tidsspannet. Ludwig Feuerbach (som jämte Karl Marx, Bruno Bauer och David Strauss tillhörde det unghegelianska kotteriet) gav ut sitt epokgörande verk om Kristendomens väsen 1841, medan Satansverserna kom först 1988, alltså nästan 150 år senare.

I Matteus-evangeliets 21:a kapitel, verserna 1-11, kommer Jesus inridande till Jerusalem på en åsna. ”Hosianna, Davids son! Välsignad vare han som kommer i Herrens namn.”

Låt oss anta att jag bad en framstående konstnär, Lars Lerin till exempel, att fixa till en tjusig akvarellmålning av den nyssnämnda ritten – med den skillnaden att det i LL-tappningen blir åsnan som i Herrens namn anländer till Jerusalem ridande på en trött och slokörad Jesusfigur. Konstverket skulle då signalera att de kristnas gud – eller deras profet, om man så vill – i själva verket är en åsna.

Alla skulle vi, kristna som ickekristna, finna akvarellen tarvlig och oaptitlig. Men den skulle inte resultera i några upplopp, demonstrationer eller ritualmord begångna i Kristi namn. För 150 år sedan hade en åsnegud inte mött samma tolerans som den skulle möta i dag. Nej, på unghegelianernas tid skulle reaktionerna på en rad olika håll i världen ha blivit lika hatfyllda och oproportionerliga som de blev när Vilks kom loss med rondellhundarna.

Min bestämda känsla är att Lars Vilks med sina byrackor spelar i samma serie som Lars Lerin med sin (fiktiva) åsnegud.

Att kritisera islam och övriga religioner är givetvis legitimt, nödvändigt och önskvärt. Men att smäda och kränka muslimer är något annat och föga efterföljansvärt. Demarkationslinjerna mellan det ena och det andra är tyvärr inte glasklara. I mina ögon är emellertid Vilks mer av kränkare än av kritiker. I den mån han är kritiker, så förstår jag inte vad han konkret vill brännmärka. Är det Makten, fromleriet, det heliga prästerskapet eller något fjärde? Entydighet är knappast Lars Vilks signum. Hans olika förklaringsmodeller tycks konjunkturbetonade.

I debatten har det hetat att Vilks politiska preferenser är ovidkommande, när vi tar ställning till rondelljyckarna. Min åsikt är nog snarare den motsatta. Det faktum att en och samma person har (i) framställt Muhammed som en hund, (ii) låtit sig bjudas in till USA som föreläsare vid ett Stop Islamization Of Nations-jippo, (iii) uttalat som sin övertygelse att vi tar emot för många invandrare och (iv) glunkat om att det svenska midsommarfirandet är hotat – ja, en sådan individ har kanske inte ambitioner som är odelat rena och skinande vita. Hela uppförandet, SION-resan inte minst, drar mot det klandervärda.

Jag kan inte se Vilks som en Salman Rushdies like eller tvillingsjäl. Men givetvis stöder jag hans yttranderätt och konstnärliga frihet.

Man ska inte vika ner sig … däremot noga begrunda vad man hasplar ur sig, vilka strider man bör ta och vilka de möjliga/troliga följderna blir av de åsikter man offentliggör.

  6 kommentarer for “Tal i egen sak – och i andras sak

  1. Lars Johansson
    2015-03-05 kl. 20:50

    Humor är svårt.

  2. 2015-03-06 kl. 10:04

    Du har alldeles rätt, Mats, i din beskrivning av den nu aktuella “kommentarsfältskulturen”. Diskussionen har där ofta en tendens att sväva bort från ämnet, det vill säga den artikel eller det inlägg som var själva utgångspunkten. Ofta förs diskussionen dessutom i en rå och grov ton, även i sådana fall där kommentatorerna framträder under eget namn, och med personliga påhopp som knappast skulle tolereras i ett samtal “ansikte mot ansikte”.

    Naturligtvis är det fel att generalisera, speciellt när det gäller frågan kvinnligt-manligt. Men jag tror ändå att själva sättet varpå diskussionen förs i kommentarsfälten utgör svar på den högst berättigade frågan “var är brudarna?”. Jag tror helt enkelt att många kvinnor ogillar kommentarsfältens otrevliga ton och krav på förenklade och rätlinjiga ställningstaganden i svåra och komplicerade frågor. Och att de, “brudarna” vill säga, reagerar på diskussionen, så som den ofta förs på nätet, med tystnad och icke-deltagande. Själv reagerar jag ofta så, det måste jag erkänna. Men när jag själv blir direkt apostroferad ställer sig dock frågan lite annorlunda, då känns det oartigt att inte svara.

    När det gäller kravet på ställningstagande i fråga om Ukrainakonflikten menar jag, precis som Knut, att din attityd är föredömlig. Först kunskapsinhämtning, därefter analys och slutsatser. Eller som ordförande Mao brukade säga: “Utan undersökning ingen rätt att tala.”

  3. Bo Persson
    2015-03-07 kl. 6:41

    Margareta!
    Jag tror inte alls att du och Mats har rätt när ni hävdar att man ka läsa sig till ett ställningstagande i Ukrainafråga.
    Var det ryssarna som startade kriget genom annekteringen av Krim eller var det amerikanarna som provocerade fram det genom att öppna för ett ukrainskt NATO-medlemskap.
    Vad skall du läsa för att komma fram till svaret på den frågan?

  4. Mats Parner
    2015-03-07 kl. 11:50

    “Humor är svårt”, konstaterar Lars Johansson …

    I min text brännmärker jag de kommentarer som är illvilliga samt de “kommentarer” där författaren misstänkliggörs och hans avsikter ifrågasätts. Sådant bör man inte ägna sig åt.

    Jag skrev också om det faktum att många kommentatorer plötsligt byter spår och hellre skriver om sina favoritämnen istället för det aktuella temat. Det är rätt harmlöst, påpekar jag, och kanske oundvikligt. Mig stör det högst sällan. Att vi nyligen fick en debatt om Ukraina-krisen har jag ingenting emot. Men det var apropå just detta, dvs. apropå de tvära spårbytena, som jag gjorde ett oväntat hopp från Charlotte Kalla till Karin Månsdotter. Det är möjligt att man kan le en smula åt detta något långsökta skutt – där syftet enbart var pedagogiskt – men i övrigt är mitt inlägg, så vitt jag kan se, kemiskt fritt från allt vad humor heter. Jag försöker inte ens att vara rolig.

    Därför är Lars J:s kommentar helt obegriplig, åtminstone för mig. Han vill bara platta till och genera, möjligen litegrann à la “Sverigedemokraterna light”.

    Man går ju inte fram till en totalt okänd person på gatan och säger: “Allvarligt talat, borde du inte tänka betydligt mera på din klädsel?” alt. “Hur vore det om du bytte underkläder litet oftare?” Men det är ungefär vad Johansson gör.

    Några från Margareta Z avvikande åsikter har jag inte. Det hon skriver är utmärkt – och det blir självfallet inte sämre av att Bo Persson tjänstvilligt illustrerar hennes teser.

  5. 2015-03-07 kl. 15:17

    Bo Persson!
    “Kunskapsinhämtning” kan ske även på andra sätt än genom läsning, det har du naturligtvis rätt i. Man kan förstås resa till de aktuella konfliktområdena och krigszonerna, intervjua människor, göra egna undersökningar och efterforskningar på plats. Men eftersom de flesta av oss saknar den möjligheten får vi ta in vad olika ögonvittnen och rapportörer berättar, försöka värdera sanningshalten och på grundval därav göra oss en bild av verkligheten. Frågorna kan då bli betydligt fler och därtill annorlunda formulerade än den fråga du ställer.

    I din förenklade och schematiska bild finns ju det ukrainska folket över huvud taget inte med som aktör, där finns bara Ryssland och USA, och den ryska militärinsatsen tycks mig dessutom kraftigt nedtonad.

    Jag anser, precis som Åsa Linderborg, att det i fråga om Ukraina behövs en tredje ståndpunkt, en ståndpunkt som tar avstånd både från den ryska militära aggressionen, den västliga inblandningen och de ukrainska fascisterna. Så här skrev Linderborg i Aftonbladet för ett år sedan: “Det går inte att hålla på nån i det här stormaktsinfernot. EU:s nykoloniala marknadslösningar, svartskjortor eller Putin – vi behöver inte välja någondera. Ett nytt kallt krig kräver en ny tredje ståndpunkt.”

  6. Bo Persson
    2015-03-07 kl. 18:23

    Margareta Z!
    Tredje ståndpunkten var en typisk kalla-kriget-grej. Men kalla kriget tog slut för ett kvarts sekel sedan och sedan dess har vi levt i hegemonens tid. En hegemon som expanderat mest i Europa men inte lyckats så bra i t.ex. Mellanöstern. En hel hög med krig där som man förlorat eller åtminstone inte vunnit.

    Och nu handlar det alltså om Ukraina som man vill dra in i sin intressesfär.

    Alla etablissemangen i Europa stöder fortfarande det expansionistiska företaget. Men det finns också en växande fredsrörelse. Men den organiseras inte av vänstern. Vänstern talar istället om en tredje ståndpunkt.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.