Tal till Nationen emot terrorism

Anders Persson minns vänsterns diskussioner på 70-talet – och sina egna insatser i dessa – angående våld, terrorism och försvaret av demokratiska fri- och rättigheter.

schleyer

Hanns Martin Schleyer i Röda Arméfraktionens fångenskap 1977

Vid två tillfällen har jag hamnat i situationer där det känts som jag talat till en hel nation. En gång var i Hufvudstadsbladet hösten 1979 då jag framhöll för finlandssvenskarna att de som stod dem närmast var deras finska landsmän, inte rikssvenskarna. Andra gången var 1977 och då i radions P1, närmare bestämt i ”Timmen-R”.

Det var under en kvällsjour på SMHI fredagen den 9 september 1977 som jag kom att lyssna på ett inslag av Karl-Olov Nordelius (1931-79) om ett debattinlägg «Violence et brutalité» som den franske författaren Jean Genet hade just publicerat i Le Monde.

Nordelius’ välvilliga förmedling – som jag uppfattade det – av Genets rättfärdigande av terroristiska grupper i allmänhet och västtyska ”Röda Arméfraktionen” eller ”Baader-Meinhof gruppen” i synnerhet, förvånade mig. Dels kände jag radiomannen Nordelius som en vettig journalist, för det andra hade Röda Arméfraktionen bara två dagar tidigare, och fem dagar efter Genet’s artikel, kidnappat västtyska arbetsgivarchefen Hanns-Martin Schleyer.

Honom kände jag inte speciellt stor sympati för (fd nazist och SS-man på ledande funktioner). Men det var inte poängen, utan om terrorism av den här typen var en framkomlig väg för vänstern. Min skepsis förstärktes av rykten att Sovjetunionen på olika dolda vägar stödde västeuropeiska extrem-vänstergrupper. Vårt eget SKP dominerades vid den här tiden av ”galenskaparna” och hade partirelationer bl a med ETA i Baskien.

Så jag satte mig ner vid skrivmaskinen och författade ett motinlägg, som till min förvåning accepterades och sändes 15 september 1977 (i radions P1, ”Timmen-R”):

”Jag har svårt att förlika mig med den flathet som många progressiva och i övrigt förnuftiga människor uppvisar mot grupper av typ Baader-Meinhof.

Antag att någon avsigkommen individ rånar en bank och skjuter ihjäl ett par kassörskor; eller under inflytande av svartsjuka och dålig sprit ställer till med en massaker på ett diskotek – ingen skulle komma på tanken att försvara dåden eller glorifiera gärningsmannen.

Men – om denna typ av dåd motiveras med ”kamp mot kapitalismen” eller något liknande – ja verkar det som om omdömet hos många vänsterintellektuella kopplas ur. börjar man bygga upp mer eller mindre krystade försvarsställningar.

Så t.ex. framhåller en del att en rånad bank, en skjuten eller kidnappad tjänsteman är småsaker jämfört med det våld som utvecklas av olika typer av kapitalism eller imperialism.

Den franske författaren Jean Genet går av allt att döma mycket längre, han förhärligar terrorismen. Om man får tro Karl-Olof Norderlius referat gör Genet en åtskillnad mellan:

´å ena sidan det våld som Röda Arméfraktionen utövar … å andra sidan den brutalitet som den västtyska staten står för – inåt som utåt. Brutalitet som polisstaten visar – på hemmaplan eller utåt i världen – är det destruktiva, förnedrande, livsförstörande. Våld som Baader-Meinhof visar, våld i växande former och grader, mer eller mindre våldsamt och uthärdligt, ser han istället som en kraft på livets sida, eftersom det hör livet till. Våld följer livet ända från befruktning, grodd och födelse.”

Jag frågar nu: På vad sätt utgör tagande av oskyldiga som gisslan, sprängande av banker och kapande av flygplan – en ”kraft på livets sida”?

Att rättvis politisk kamp ibland kräver våld vet vi: det räcker med att peka på kriget i Vietnam och kampen i södra Afrika. Men – vilken politisk kamp står Baader-Meinhof för? De säger sig vilja störta det kapitalistiska samhället, men vad vill de sätta istället? Vad har de för program – på lång sikt? – På kort sikt? – Har de överhuvudtaget något program?

Jo – det har de! Det går i korthet ut på att öka förtrycket i Västtyskland: att provocera fram en polisstat, att göra förhållanderna outhärdliga för befolkningen. Genom att Västtyskland förvandlas till en fascistisk stat ska det ”dästa tyska folket” väckas till insikt om revolutionens nödvändighet. Ur ett diktatoriskt Tyskland ska en ny, demokratisk och – i någon oklart mening – socialistisk stat springa fram i ett massivt uppror.

Baader-Meinhofgruppen kallas ofta, både av sig själva och sina sympatisörer – och av reaktionen – för ”marxistisk” och ”vänster”. Men hur kan man göra detta – när gruppen faktiskt vill att de demokratiska fri- och rättigheterna i Västtyskland ska minska, att förtryckarstaten ska stärkas och att folk ska få det sämre? – I vanliga fall brukar ju sådana politiska rörelser placeras på yttersta högerkanten! Med vänster har de inget att göra.

Vad det ”marxistiska” beträffar så har jag för mig att Marx aldrig ansåg att vägen till befrielse gick över ökat förtryck, att vägen till välstånd gick över ökad nöd.

Tvärtom deltog Marx i den fackliga och politiska kamp som den växande arbetarrörelsen utvecklade. Det var honom fjärran att – som Baader-Meinhof – se ner på, förakta, de breda folklagren. Tvärtom bekämpade Marx anarkistiska och terroristiska strömningar i den tidens politiska liv.

Och detta bör också dagens svenska vänster göra. Det räcker inte med att bara ta avstånd från grupper som Baader-Meinhof. De bör fås att försvinna, politiskt och organisatoriskt. Ty dessa grupper är instrument för den yttersta reaktionen.

Inte bara så att de (sina ”marxistiska” fraser till trots) i praktiken verkar för samma mål som den yttersta reaktionen: genom arbetarrörelsens historia har det visat sig att det existerat direkta kanaler mellan dessa grupper och den yttersta reaktionen: att betalda agenter och provokatörer har dolt sig i deras led.

[kort andhämtning]

Dagens svenska vänster står inför ett val: antingen att gå i fällan och försvara det som reaktionen innerligt gärna vill att vänstern ska försvara; eller att se Baader-Meinhof som fiender och bekämpa dem.

Dagens svenska vänster kan välja att gå i spetsen för försvaret av de demokratiska fri- och rättigheterna; eller överlåta åt reaktionen att uppträda som de enda förespråkarna för lag och ordning och under parollen om ”kamp mot terrorismen” i lugn och ro förstärka förtryckarapparaten.”

Inspelningen skedde på SMHI, i samma studio som väderrapporterna läste upp. Jag hade med mig en bandspelare i studion för att få med hela bandningen och kunna påvisa eventuell “redigeringar”. Något sådant skedde inte vid sändningen den 15 september, men vid reprisen 18 september rök sista meningen på grund av en instundade kyrkoandakt.

Inlägget mottogs väl av bekantskapskretsen, både den politiska, personliga och yrkesmässiga. Som framgår av texten ovan hade jag i manuset valt att betona vissa ord för att ge eftertryck åt dem. En som i synnerhet imponerades av min talekonst var John Pohlman, chef för TV-meteorologerna, som undrade om jag inte ändå skulle passa som TV-meteorolog. Men jag avböjde, eftersom det skulle inskränka min politiska frihet.

Men allvarligt talat, så tycker jag mitt anförande har aktualitet än idag när vi ”68-or” beskylls för att ha underblåst terrorism. I vad mån texten har implikationer för radikala ungdomar i dagens politiska läge vill jag som ”överårig” låta stå osagt.

Med mitt inlägg avstannade den debatt som redaktionen för ”Timmen R” hade hoppats på. Jag fick under mina direktkontakter med redaktionen intryck av att de ansåg mig ”politiskt omedveten” och hoppades att någon mer ”politiskt avancerad” skulle ställa saken till rätta. Men ingen ställde upp.

Under denna ”tyska höst” sjönk det eventuella bifallet för Baader-Meinhof-gruppen efter kapningen av Lufthansaplanet den 13 oktober, stormningen av planet den 18:e samtidigt som tre fängslade gruppmedlemmar begick självmord (mördades?) i fängelset i Stuttgart. Dagen efter, 19 oktober, hittades Schleyer mördad.

Det som möjligen hade varit kontroversiellt en månad tidigare, att utifrån ett vänsterperspektiv ta avstånd från terrorism, var det nu ingen som ville ifrågasätta.

PS: Genets text ingick strax som förord till skriften Textes des prisonniers de la Fraction Armée rouge et dernières lettres d’Ulrike Meinhof  (fri översättning: De sista texterna av fångarna ur Röda Arméfraktionen, Ulrike Meinhofs armé), Maspero, Cahiers libres, Paris, 1977.

Bloggportalen: Intressant
Andra bloggar om: , , , , , , ,

  10 kommentarer for “Tal till Nationen emot terrorism

  1. Hans O Sjöström
    2014-08-27 kl. 14:21

    Jovisst har Anders Persson rätt. Baader-Meinhof var inget att ta efter och jag kan inte minnas att det ens var några av “galenskaparna” inom kfml-skp som hävdade det. Fast jag var ju inte så insatt i de interna diskussionerna. Även andra organisationer som uppgav sig vara kommunistiska, marxistiska eller socialistiska tog avstånd inte bara från Baader-Meinhof utan också från PFLP:s flygplanskapningar och Svarta septembers angrepp på den israeliska deltagargruppen vid OS i München.

    Men där fanns avvikande röster på nära håll. En person som jag kände väl skickade till och med ett gratulationstelegram till PFLP efter kapningen. Denna ledde egentligen inte till annat än att de palestinska organisationerna kördes ut ur Jordanien, men genomslaget i massmedia var imponerande. Leila Khaled betraktades till exempel under en tid som en palestinsk Che Guevara, trots att hon brutit mot sina order och bidragit till att en medkapare dödades och hon själv tillfångatogs.

    Allt detta visar att terrorism inte lönar sig och i de här fallen ledde den också till att allt motstånd mot imperialismen kunde beskrivas som terrorism av hänsynslösa makter som kastade sig över länder och folk och utnämnde dem till terrorister. I dag är allt från Talibaner till Hizbollah och till och med rysktalande ukrainare terrorister som det är skottpengar på. Men de militärmakter som – helt i likhet med terroristerna i exempelvis PLO – genomför fruktansvärda terrordåd mot civilbefolkningen drabbas inte av annat än en och annan protestdemonstration. Och när ledningen i Gaza svarar med illa styrda raketer utnämns den till terrorister.

    När det gäller sjuttiotalets terroristgrupper är de flesta av oss överens. De var skadliga. Men i dag behövs en ny diskussion om terrorismen. Det är ingen lätt fråga som kan lösas genom att säga att numera är det de som utger sig för att kriga mot terrorismen som är de verkliga terroristerna. Det behövs en helt ny genomgång av ämnet, en saklig diskussion för att få någon rätsida på det hela. Det måste rensas i begreppsrabatten. Jag undrar om inte Anders Persson med utgångspunkt från sitt tal till nationen är den som skulle kunna föra tänkandet framåt.

  2. Anders Persson
    2014-08-27 kl. 17:43

    Som ni såg lämnade jag frågan om vad som idag är rätt eller fel öppen. Den kompliceras av att det finns ”genuina terrorister” som handlar helt medvetet i en terroristisk tradition, men också ”terrorister” som också kan kallas ”frihetskämpar” beroende på politiska preferenser.

    En tredje grupp, så vitt jag vet unika i Historien, är det isländska folket på nästan en halv miljon själar, som hösten 2008 av den brittiska Labourregeringen under Gordon Brown kollektivt stämplades som ”terrorister”. Detta för att kunna frysa deras banktillgångar.

  3. Knut Lindelöf
    2014-08-27 kl. 18:00

    På facebook har följande hittills influtit:
    Benny Åsman En bra sammanfattning av den “galna förtruppens” idéer och dess försvarare i den brokiga vänstermiljön 1968-72. Enda frågetecknet i texten är påståendet att SKP:s största dumhet var kontakterna med ETA. De devota hyllningarna av Stalin och Mao var mer grundläggande dumheter i min mening.

    Sten Olof Af Geijerstam Sant, men förenklat och för enkelt. Bara ett exempel:
    State Terrorism and Neoliberalism: The North in the South – Politics and International Relations…

  4. Anders Persson
    2014-08-28 kl. 9:44

    Hans O Sjöström ville att jag skulle utveckla mina tankar. Det skulle vara att vi måste skilja på politiskt våld i politiken, som har utövats och utövas av alla riktningar, samt det våld som motiveras med att ”väcka folket ur dess dästhet”. Det var det senare, som var Baader-Meinhofs politik, som jag angrep 1977. Men Baader-Meinhof var inte ensamma om sådana tankar. De hade sällskap av en mycket aktad europeisk politiker.

    Ni känner alla till attentatet våren 1942 mot ståthållaren i Prag, den nazistiske bödeln Reinhard Heidrich. Det följdes ju av gruvliga nazistiska hämndaktioner, bl a utplåningen av byn Lidice och Ležáky. Det har ju skrivits böcker och gjorts filmer om detta. Det ser ut som det ”perfekta attentatet” riktat emot en man som ingen anständig människa ville sörja.

    Heidrich var dock just på väg att lämna sin post i Protektoratet Böhmen-Mähren. Men han förtjänade väl att röjas ur vägen ändå, kan man tycka. Jo, men nu kommer poängen. Som jag utredde i min bok ”Kuppen i Prag” (126ff och 268ff) var det viktigt att attentatet skedde i Böhmen–Mähren och ingen annanstans.

    I London satt i exil den då, och senare aktade, liberale exilpolitikern Eduard Beneš, statsminister i Tjeckoslovakien till 1937, sedan president 1938-39 och senare tillbaka i Prag 1945-48. Dock var han i London våren 1942 utan mycket inflytande. Han hade inte mycket att säga till om bland exilpolitikerna, ty det ”hände” inget bland tjeckerna. De var av olika skäl passiva emot de nazistiska ockupanterna.

    Attentatet mot Heidrich kom därför till på Beneš’s begäran just för att provocera nazi-tyska vedergällningsaktioner och därmed höja hans anseende och ställning i London. Vilket han också lyckades med genom att använda exakt samma resonemang som Baader-Meinhof. Men vem har kritiserat honom för detta?

  5. Bo Persson, Piteå
    2014-08-28 kl. 9:51

    Det måste rensas i begreppsrabatten när det gäller terroristkategoriseringen, säger Hans O Sjöström och undrar om inte Anders Persson är rätt man för det jobbet. Det fick mig först att tänka på en annan sak som Anders P tog upp nyligen. Han sa att han lärde sig av Jan Myrdal att skilja mellan medkänsla och solidaritet. Det var under Vietnamkriget och jag minns själv hur rasande Karl Vennberg då blev på JM. Att tala om solidaritet, alltså intressegemenskap var att “profanera” hela Vietnamrörelsen.

    Men det är kanske också i dag angeläget att hålla isär de här två begreppen. Det är en sak att av medkänsla öppna sitt hjärta för krigets offer och en annan sak att bekämpa kriget. Och Marx bekanta “Proletärer i alla länder förenen eder” har i diskussionen i dag börjat användas som om det var medkänsla som Marx här talade om när det var om solidaritet, intressegemenskap.

    Men nu gällde det en alldeles speciell “beställning” från Hans O och här har jag en direkt fråga till Anders P. I en ny artikel på fib.se/Missa inte menar Patrick Cockburn att ISIS kan komma att skapa om hela arabvärlden. Men skulle vi i så fall fortsätta att klassificera dem som terrorister? Vad säger du om det, Anders P?

  6. 2014-08-28 kl. 10:05

    Här finns en text som jag skrev och som för en tid tystade munnen på våldsromantiska anarkister.

  7. Magnus Göransson
    2014-08-28 kl. 11:47

    Lite tröttsamt med alla som numer säger att alla andra utom de var galna på 70-talet. Så kloka är inte de och så galna var inte alla vi andra.

    1. SKP hade inte partiförbindelser med ETA. Vad Anders Persson förmodligen minns fel kring, är att partiet 1975 hade en kampanj mot Francoregimen, som uttalade stöd till FRAP, väpnade gren för bl a PCE (ml) som hade relationer till KKP och säkert inte var obekanta för SKP. Men inte ens säkerhetspolisen misstänkte SKP för att vara en täckmantel för baskiska terrorister.

    2. SKP var entydigt i sitt avståndstagande från Baader-Meinhof. Vid tiden för Baaders besök i Skandinavien och Sverige, var vi tydliga i avståndstagandet och åtminstone internt sade vi att det var rätt att ange Baader till polisen (en aktuell fråga t ex för oss kring Oktoberbokhandeln i Helsingborg eftersom Baader vistades en period i Lund och Skåne).

    3. Anders Persson gör det lätt för sig genom att dra alla över en kam. Organisationer som ETA i Baskien och IRA i Eire och Nordirland hade ett politiskt arbete och ett starkt och varaktigt stöd i stora befolkningsgrupper och har så än idag. PCE (ml) och FRAP ingick i en rörelse som hade brett folkligt stöd och var själva åtminstone 1972-1975 en viktig komponent i den, det väpnade våldet inkluderat. De stora internationella protesterna mot dödsdomarna 1975 mot Francomotståndare gällde tre FRAP-aktivister. Det krävs ett visst mått av politisk blindhet att rakt av jämföra sådana rörelser med Baader-Meinhof.

    4. Nej, det var inte riktigt av SKP att fokusera Spanien-arbetet på FRAP 1975. Nej, det var inte rätt av FRAP att jämställa monarkin efter Franco med den fallna Franco-regimen. Det jag vänder mig mot är Anders Perssons faktafel och svepande kritik.

    5. Fler exempel på väpnat våld “för att väcka folket ur sin dästhet” kan man finna i det initiala väpnade motståndet mot tysk ockupation under andra världskriget, både i Norge och Danmark, både i de kommunistiska och de borgerliga grupperna. Frågan om politiskt våld, från statens sida eller från samhällets är bra mycket mer komplicerad än så.

    6. Anders Perssons inlägg från 1977 tyckte jag, då som nu, var alldeles utmärkt.

  8. Anders Persson
    2014-08-28 kl. 15:22

    Jag var inte partimedlem i SKP, men troligen på våren eller sommaren 1977, kom jag i samtal med en hedervärd sådan. Jag reagerade när denne slirade på frågor om terrorism och/eller ETA i Spanien. När jag pressade honom så fick jag intrycket att han inte var så övertygad själv om vad han sade men var tvungen av ”solidaritet med en broderorganisation”.

    Detta var ju korkat sagt. Antingen så står man för vad man säger eller håller käft. Ty vad som eventuellt är rätt i Baskien eller Nordirland 1977 kan ju vara helt ”galet” i Sverige eller Norge vid samma tid. Bra att få saken dementerad nu 37 år senare.

    När vi ändå är inne på SKP och dess samarbetspartners så antydde en annan betrodd medlem vintern 1976-77 att delar av partiledningen övervägde valsamverkan med KDS, som då ännu inte hade någon riksdagsplats. Också detta lät i mina öron lite snurrigt, men jag var nog lite hastigt ute.

    Året efter var jag utsedd av FiB/K i Norrköping att organisera en bred manifestation den 21 augusti, tioårsdagen av Sovjets invasion av Tjeckoslovakien. SKP och Röd Ungdom var det inte svårt att få med, men de tre borgerliga riksdagspartierna var tröga. Inte bara att de inte ville synas med ”kommunister”, de var dessutom i sina inbördes relationer lika partiegoistiska och sekteristiska som grupperna i den sk ”bokstavsvänstern”.

    Men så kom jag att tänka på SKP:s hemliga böjelser för KDS. Om man skulle kontakta dem?

    BINGO!

    De anslöt sig med hull och hår. Medlemmarna i deras lilla ungdomsavdelning verkade behärska enhetsfrontspolitiken lika bra som om de gått ut med toppbetyg från en kurs i ”Marxismen-Leninismen-Mao-Tsetungs-tänkande”. Och med KDS ombord så var Svenska Kyrkan, Pingstkyrkan o s v med och sedan anslöt C, FP och M med fart. Sossarna höll sig utanför men hade en helsida i Folkbladet den 21 augusti med bra uttalanden.

    Kanske borde man rösta på dem nu? En valarbetare sade att partiet inte är ”kristet” utan står på ”kristen värdegrund”. Och den är ju OK, lite grand som moraliteterna i ”Maos Lilla Röda”.

  9. Anders Persson
    2014-08-29 kl. 11:45

    Bo Persson ber mig kommentera Patrick Cockburns påstående att ISIS kan komma att skapa om hela arabvärlden och sedan avtvås terroriststämpeln. För detta vet jag om ISIS dock för lite. När jag var 10 år läste jag i tidningarna om de ”hemska nidingsdåd” Mau-Mau-rörelsen begick i Kenya, när jag var 20 detsamma om ”Vietcong” i Vietnamn osv. Sedan dess förhåller jag mig alltid lite avvaktande.

    Istället vill jag ge Magnus Göransson rätt i att jag 1977 gjorde det lite lätt för mig om terrorism. Att den ”demokratiske liberalen” Eduard Beneš kunde initiera ett terrordåd i Protektoratet Böhmen-Mähren 1942 efter exakt samma linjer som Baader-Meinhof 1977, visar att det inte finns ”galen” terrorism som jag trodde.

    Skillnaden är att medan B-M kom att tillhöra förlorarna så kom Beneš att räknas bland segrarna, åtminstone tillfälligt. Bland de tusentals tjeckiska antifascister som nazisterna 1942 avrättade som hämnd, de flesta icke- eller anti-kommunister, hade det säkert funnits många som inför krisen 1948 kunnat ge honom kloka råd.

    Så Bo P, det gäller att segra, med en seger som håller. Från att med orätt (kanske) ha stämplats som ”terrorist” blir du med rätta (kanske) hyllad som ”frihetskämpe”.

  10. Anders Persson
    2014-08-30 kl. 7:55

    USA, Obama och ISIS enligt Karin Henriksson i dagens SvD.

    ”En extra pikant faktor är dessutom att den syriske diktatorn Hafez al-Assad också är emot sunniextremisterna i IS och att USA plötsligt kan hamna på samma sida. Detta är uteslutet, har Obama och hans rådgivare sagt.”

    Varför inte? Begriper de inte elementär politik? 1990 valde USA att plötsligt flytta över anklagelserna för att ha organiserat Lockerbieattentatet från Syrien till Libyen. Syrien behövdes nämligen i kriget mot Saddam Hussein, som då av USA uppfattades som huvudfienden.

    USA verkar idag inte ha bestämt sig var huvudmotsättningen (utifrån deras eget perspektiv) går i världen. Därför slår de hit och dit, både militärt och politiskt. Ännu ett tecken på en stormakt i förfall.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.