Vid två tillfällen har jag hamnat i situationer där det känts som jag talat till en hel nation. En gång var i Hufvudstadsbladet hösten 1979 då jag framhöll för finlandssvenskarna att de som stod dem närmast var deras finska landsmän, inte rikssvenskarna. Andra gången var 1977 och då i radions P1, närmare bestämt i ”Timmen-R”.
Det var under en kvällsjour på SMHI fredagen den 9 september 1977 som jag kom att lyssna på ett inslag av Karl-Olov Nordelius (1931-79) om ett debattinlägg «Violence et brutalité» som den franske författaren Jean Genet hade just publicerat i Le Monde.
Nordelius’ välvilliga förmedling – som jag uppfattade det – av Genets rättfärdigande av terroristiska grupper i allmänhet och västtyska ”Röda Arméfraktionen” eller ”Baader-Meinhof gruppen” i synnerhet, förvånade mig. Dels kände jag radiomannen Nordelius som en vettig journalist, för det andra hade Röda Arméfraktionen bara två dagar tidigare, och fem dagar efter Genet’s artikel, kidnappat västtyska arbetsgivarchefen Hanns-Martin Schleyer.
Honom kände jag inte speciellt stor sympati för (fd nazist och SS-man på ledande funktioner). Men det var inte poängen, utan om terrorism av den här typen var en framkomlig väg för vänstern. Min skepsis förstärktes av rykten att Sovjetunionen på olika dolda vägar stödde västeuropeiska extrem-vänstergrupper. Vårt eget SKP dominerades vid den här tiden av ”galenskaparna” och hade partirelationer bl a med ETA i Baskien.
Så jag satte mig ner vid skrivmaskinen och författade ett motinlägg, som till min förvåning accepterades och sändes 15 september 1977 (i radions P1, ”Timmen-R”):
”Jag har svårt att förlika mig med den flathet som många progressiva och i övrigt förnuftiga människor uppvisar mot grupper av typ Baader-Meinhof.
Antag att någon avsigkommen individ rånar en bank och skjuter ihjäl ett par kassörskor; eller under inflytande av svartsjuka och dålig sprit ställer till med en massaker på ett diskotek – ingen skulle komma på tanken att försvara dåden eller glorifiera gärningsmannen.
Men – om denna typ av dåd motiveras med ”kamp mot kapitalismen” eller något liknande – ja då verkar det som om omdömet hos många vänsterintellektuella kopplas ur. Då börjar man bygga upp mer eller mindre krystade försvarsställningar.
Så t.ex. framhåller en del att en rånad bank, en skjuten eller kidnappad tjänsteman är småsaker jämfört med det våld som utvecklas av olika typer av kapitalism eller imperialism.
Den franske författaren Jean Genet går av allt att döma mycket längre, han förhärligar terrorismen. Om man får tro Karl-Olof Norderlius referat gör Genet en åtskillnad mellan:
´å ena sidan det våld som Röda Arméfraktionen utövar … å andra sidan den brutalitet som den västtyska staten står för – inåt som utåt. Brutalitet som polisstaten visar – på hemmaplan eller utåt i världen – är det destruktiva, förnedrande, livsförstörande. Våld som Baader-Meinhof visar, våld i växande former och grader, mer eller mindre våldsamt och uthärdligt, ser han istället som en kraft på livets sida, eftersom det hör livet till. Våld följer livet ända från befruktning, grodd och födelse.”
Jag frågar nu: På vad sätt utgör tagande av oskyldiga som gisslan, sprängande av banker och kapande av flygplan – en ”kraft på livets sida”?
Att rättvis politisk kamp ibland kräver våld vet vi: det räcker med att peka på kriget i Vietnam och kampen i södra Afrika. Men – vilken politisk kamp står Baader-Meinhof för? De säger sig vilja störta det kapitalistiska samhället, men vad vill de sätta istället? Vad har de för program – på lång sikt? – På kort sikt? – Har de överhuvudtaget något program?
Jo – det har de! Det går i korthet ut på att öka förtrycket i Västtyskland: att provocera fram en polisstat, att göra förhållanderna outhärdliga för befolkningen. Genom att Västtyskland förvandlas till en fascistisk stat ska det ”dästa tyska folket” väckas till insikt om revolutionens nödvändighet. Ur ett diktatoriskt Tyskland ska en ny, demokratisk och – i någon oklart mening – socialistisk stat springa fram i ett massivt uppror.
Baader-Meinhofgruppen kallas ofta, både av sig själva och sina sympatisörer – och av reaktionen – för ”marxistisk” och ”vänster”. Men hur kan man göra detta – när gruppen faktiskt vill att de demokratiska fri- och rättigheterna i Västtyskland ska minska, att förtryckarstaten ska stärkas och att folk ska få det sämre? – I vanliga fall brukar ju sådana politiska rörelser placeras på yttersta högerkanten! Med vänster har de inget att göra.
Vad det ”marxistiska” beträffar så har jag för mig att Marx aldrig ansåg att vägen till befrielse gick över ökat förtryck, att vägen till välstånd gick över ökad nöd.
Tvärtom deltog Marx i den fackliga och politiska kamp som den växande arbetarrörelsen utvecklade. Det var honom fjärran att – som Baader-Meinhof – se ner på, förakta, de breda folklagren. Tvärtom bekämpade Marx anarkistiska och terroristiska strömningar i den tidens politiska liv.
Och detta bör också dagens svenska vänster göra. Det räcker inte med att bara ta avstånd från grupper som Baader-Meinhof. De bör fås att försvinna, politiskt och organisatoriskt. Ty dessa grupper är instrument för den yttersta reaktionen.
Inte bara så att de (sina ”marxistiska” fraser till trots) i praktiken verkar för samma mål som den yttersta reaktionen: genom arbetarrörelsens historia har det visat sig att det existerat direkta kanaler mellan dessa grupper och den yttersta reaktionen: att betalda agenter och provokatörer har dolt sig i deras led.
[kort andhämtning]
Dagens svenska vänster står inför ett val: antingen att gå i fällan och försvara det som reaktionen innerligt gärna vill att vänstern ska försvara; eller att se Baader-Meinhof som fiender och bekämpa dem.
Dagens svenska vänster kan välja att gå i spetsen för försvaret av de demokratiska fri- och rättigheterna; eller överlåta åt reaktionen att uppträda som de enda förespråkarna för lag och ordning och under parollen om ”kamp mot terrorismen” i lugn och ro förstärka förtryckarapparaten.”
Inspelningen skedde på SMHI, i samma studio som väderrapporterna läste upp. Jag hade med mig en bandspelare i studion för att få med hela bandningen och kunna påvisa eventuell “redigeringar”. Något sådant skedde inte vid sändningen den 15 september, men vid reprisen 18 september rök sista meningen på grund av en instundade kyrkoandakt.
Inlägget mottogs väl av bekantskapskretsen, både den politiska, personliga och yrkesmässiga. Som framgår av texten ovan hade jag i manuset valt att betona vissa ord för att ge eftertryck åt dem. En som i synnerhet imponerades av min talekonst var John Pohlman, chef för TV-meteorologerna, som undrade om jag inte ändå skulle passa som TV-meteorolog. Men jag avböjde, eftersom det skulle inskränka min politiska frihet.
Men allvarligt talat, så tycker jag mitt anförande har aktualitet än idag när vi ”68-or” beskylls för att ha underblåst terrorism. I vad mån texten har implikationer för radikala ungdomar i dagens politiska läge vill jag som ”överårig” låta stå osagt.
Med mitt inlägg avstannade den debatt som redaktionen för ”Timmen R” hade hoppats på. Jag fick under mina direktkontakter med redaktionen intryck av att de ansåg mig ”politiskt omedveten” och hoppades att någon mer ”politiskt avancerad” skulle ställa saken till rätta. Men ingen ställde upp.
Under denna ”tyska höst” sjönk det eventuella bifallet för Baader-Meinhof-gruppen efter kapningen av Lufthansaplanet den 13 oktober, stormningen av planet den 18:e samtidigt som tre fängslade gruppmedlemmar begick självmord (mördades?) i fängelset i Stuttgart. Dagen efter, 19 oktober, hittades Schleyer mördad.
Det som möjligen hade varit kontroversiellt en månad tidigare, att utifrån ett vänsterperspektiv ta avstånd från terrorism, var det nu ingen som ville ifrågasätta.
PS: Genets text ingick strax som förord till skriften Textes des prisonniers de la Fraction Armée rouge et dernières lettres d’Ulrike Meinhof (fri översättning: De sista texterna av fångarna ur Röda Arméfraktionen, Ulrike Meinhofs armé), Maspero, Cahiers libres, Paris, 1977.
Bloggportalen: Intressant
Andra bloggar om: Baader-Meinhof gruppen, Hanns-Martin Schleyer, Jean Genet, John Pohlman, Karl-Olov Nordelius, Röda Arméfraktionen, SKP, tysk höst
