Finland har igen blivit utsett världens lyckligaste land. Sauna, sjöar, sisu, Sibelius, skogar, alkohol och Sanna Marin verkar i olika grad tilltala världssamfundet (World Happiness Report). Blir även tystnaden snart upphöjd till nationalkaraktär?

När Berthold Brecht var politisk flykting i Finland på 1930-talet myntade han begreppet ”att i Finland tiger man på två språk”. När Ellen Key var på resa i östra Finland vid Saimen erfor hon ”att svenska och finska äro lika olika som t.ex. svenskan och ryskan”. Vilket språk som talas i ”Fänrik Ståls sägner” är oklart. Om Runebergs hjältar har finska eller svenska som modersmål framgår inte. Svenska besökare på 1800-talet i Finland hamnade mestadels i Helsingfors där språket i huvudsak var svenska trots att invånarna kallade sig för finnar. Många av besökarna trodde att finskan var en lite konstigare variant av svenskan som talades
på landsbygden.

Det finns många teorier i och utanför Finland om svenskt och finskt lynne, om svenskarna vid kusten och finnarna i skogen. Över tid har också stridigheter i framförallt språkfrågan skapat spänningar i det finska samhället. Oavsett språk verkar dock tystnaden och tigandet förena många. Finlands största idrottsliga nationalidol Paavo Nurmi kallades också ”den stora tigaren”.

I Österbotten uttrycker man det så här i svenskbygderna: ”En som pratar mycket kan väl inte få något gjort”. Finländaren i gemen anser sig ha en inneboende rätt att vara tysta i sällskap. Har man inget vettigt att säga är det bäst att vara tyst. Den som pladdrar i onödan är inte seriös. Går munnen i ett kan man rentav tolkas vara galen.

Hissar, bussar och andra kollektiva färdmedel utmanar ”tystnadens kultur”. ”Tänk om någon börjar prata här; ve och fasa, hoppas ingen börjar tala”. En annan utmaning är om man försöker kommunicera med finländare i den något äldre generationen på engelska. Trots att personerna ifråga läst engelska i skolan i säkert lika många år som frågeställaren har man svårt att kommunicera. Troligtvis är man rädd för att göra något fel.

Tystnaden förvirrar många utlänningar som kommer till Finland. En sydlänning på tillfälligt besök konstaterade att i hennes hemland var det självklart att man i en buss sätter sig bredvid en annan människa. Därefter börjar man diskutera något aktuellt. I Finland upplevde hon något helt annat. Alla verkade söka sig så långt bort från någon annan människa som möjligt. Det verkade som om ett försiktigt närmande och kommunicerande med en annan människa på t ex bussen tolkades som en provokation.

Den finländska tystnaden är världsberömd och odlas som en nationalkaraktär. Många menar dock att det är ett stort nationellt problem. Det är ingen sund kultur att utgå från att var och en skall kämpa för sig själv in i det sista. Är det verkligen en hedersdygd att alltid satsa på att klara sig själv. Det finns ju också ett motsatt tänkande i Finland i den s k talkoandan. Man ställer upp kollektivt och hjälper varandra. Man hjälper t ex en granne att lägga ett tak. Kanske behövs en ”talkoanda” även när det gäller ”mjukare frågor” i både det finska och svenska samhället.

Föregående artikelMÖRKLÄGGNINGEN
Nästa artikelAntikrigsåsikter kriminaliseras i Tyskland

7 KOMMENTARER

  1. Jag umgås med den stora finska invandrargruppen i Ngambri (Canberra), och reser i Finland, och känner finnar och finnläningar i Sverige. Jag har inte träffat några finnar, som skiljer sig från de svenskar jag känner, vad gäller meddelsamhet. Inom grupperna finns individuella skillnader, men min erfarenhet är, att genomsnittlig meddelsamhet, och fördelningen på skalan, är densamma för Sverigesvenskar och finnlänningar.

  2. ”Du skall inte bli lycklig, Jan. Du ska arbeta.” Det var som bekant den unge Jan Myrdal som fick den ordinationen av läkaren och motståndskvinnan Nic Waal. Jan Myrdal hade klagat på att han inte var lycklig. ”Lycka vad ska du med den. Du skall arbeta!” var doktorns ordination.

    Jag tänker på den föreskriften när jag läser att Finland nu är världens lyckligaste land.

    Det bådar inte gott!

  3. Tack för alltid lika tankeväckande inlägg, Rolf K!

    Möjligen är denna ”talkoanda” specifikt ”nordisk”. Jag kommer osökt att tänka på den underbara historien om bilassistansen i Dag Solstads stora genombrottsroman 25e septemberplatsen. Upptagen av egna tankar och funderingar kastar han sig ut, d v s romanens huvudperson, för att hjälpa bilisten som fått problem utanför.

    Beredskapen att hjälpa andra är kanske en naturlig frukt av ensligt boende, stora avstånd och ändå en inneboende drift att kunna vara nyttig för andra.

    Ur svenska Wikipedia:
    Talko, dugnad eller ating är frivilligt arbete som görs av en gemenskap. Ordet talko är finlandssvenskt, dugnad kommer från norska språket, medan ating är gotländska.

  4. Den där tystnaden är typisk för folk på landsbygd och i glesbygd. I Sverige och än mer i Finland har stadsborna ännu inte hunnit anpassa sig till det urbana livet. Det tar flera generationer.

  5. ”Täckating” är än idag en årligen återkommande företeelse på främst Fårö men även i Bunge. Den börjar med skörd på vårkanten av ”ag” (en sötvattenvariant av vass), hämtade från stora ”bryor” d v s permanenta vattensamlingar som sedan torkas i lador och på vindar. Varefter den torra vassen buntas i knippen. Under tiden fram till skiftet midsommar/juli inventerar byalaget vilka ”lambgiftar” (små väderskydd i trä med agtak för utegångsfåren), ladugårdar och boningshus med samma tak som behöver ny takbeklädnad.

    Därefter beslut ei bygdegardi. Följt av färd till arbetet en varm, torr och solig sommardag. Dagen börjar dock med en stadig frukost i Fårö bygdegård. Oftast bruna bönor med stekfläsk u perar (och ett par glas dricku). Sedan transport per traktor och fulla agsläp till byggningen ifråga. 15-20 personer deltar. Först ska den ca 20-25 år gamla agen tas ned (och senare brännas). Därefter inspektion av det underliggande faltaket med eventuellt åtföljande reparation. Flistak var ovanliga på Norr.

    Mycket klättrande på stegar blev det. Agknippena läggs nerfrån, delvis överlappande varandra, Därefter varv på varv med i höjdled delvis överlappande knippen. Allt för att regn och snö skulle ramla av lättare. Vilket brukar hålla i ett par decennier då ag tål fukt/snö och torkar i torrt väder. Knippena binds ihop med varandra, fästs ofta även med krampor i det underliggande taket så de inte blåser bort i vinterstormar.

    Därefter lunch i bygdegården vid ca 13/14-tiden. Nu var atingfolket i flera generationer (ca 20- till 80-årsåldern) rejält svettiga, hungriga och törstiga. Ofta vankades det fläsk- eller lammkotletter, någon gång stekt strömming med övliga tillbehör. Eller kokt lax. Nivån i drickudunkarna sjönk en hel del, i somliga fall varvat med en sup eller två (sannolikt lokala produkter).

    Därefter tillbaka för att avsluta jobbet med taket. Nu under betydligt livligare samtal och skämt. På kvällen muntert knytkalas i bygdegården, avrundat med mest gammeldans. Så ser nordergutniskt ating ut – samma eller åtminstone likartat med dugnad och talko. Såvitt jag begriper en uråldrig form av mänsklig samverkan för gemensam strävan till det bättre.

  6. Språket har – som språkforskare utrett – inte enbart en symboliserande funktion utan också en fatisk, d v s för att hålla kanalen öppen gentemot människor i den omedelbara omgivningen. Det finns här intressanta kulturella särdrag vad gäller såväl innehåll som omfattning. Semiotikprofessorn Else Oksaar i Hamburg gjorde på sin tid en del intressanta etnologiska studier runtom i världen. Hon använde termen Kulturem för att beteckna de kulturella skillnader beträffande just den fatiska funktionen. Som bekant är vi här i Sverige benägna att kallprata om vädret (gäller i ännu högre grad britter) medan man i andra världsdelar som något självklart kan börja prata om sin familj eller sitt arbete med högst tillfälliga bekanta.

    När hon besökte oss här i norr menade hon sig ha stött på ett möjligt unikum. I tornedalska sällskap kunde det iakttas total tystnad.

  7. Ett annat slags tystnad…
    De som inte tiger utan med hög röst klagar över orättvisor, förtryck och maktlösa människor har mycket att säga varför man naturligtvis bara hinner med det viktigaste. Folkrepubliken Kinas många Uigurer och familjer som Moskaljov i Ryska Federationen får söka stöd och hjälp av röster någon annanstans.
    – Tala är silver, Tiga är guld.

Välkommen, du är nu inloggad! Håll god ton. Inga personangrepp!

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.