Politikerprofil
Nu har alla åtta riksdagspartiernas ledare hållit varsitt tal till nationen. Det skulle likna när USA:s presidenter sätter sig vid skrivbordet i ovala rummet och talar direkt till folket. SVT valde att sätta dem i gamla riksdagshuset och tala till en tom plenisal, mycket märkligt. Återkommande filmklipp från sidan och några andra distanserande kameraperspektiv, vilka avbröt talarnas ögonkontakt med tittarna, var ett mycket underligt stilgrepp. Som om STV ville distansera talaren från åhörarna och låta oss betrakta den arrangerade situationen lite von oben. Partiledare idag verkar vara som dresserade cirkusdjur, de följer lydigt medieregissörerna.
Men programformen var trots allt ett nytt grepp. För en gångs skull fick partiledarna tala till punkt och säga precis vad de ville utan att bli avbrutna. Som omväxling kändes det befriande att slippa alla uppstyrda debatter mellan två eller flera av de politiska högdjuren. De går ju bara ut på att finna angreppspunkter på motståndaren och slå denne i skallen med opålitliga siffror och uppseendeväckande ”fakta”, men som ingen har tid att kolla i stridens hetta, t ex: ”500 liv per år kan sparas på att centralisera kvalificerade operationer till några få storsjukhus.”
Men, nu skulle det vara visioner om vilket Sverige man önskar sig om tio år. Det som slog mig allra tydligast var att alla låter likadant. De talar om samma saker; välfärden, tryggheten, kamp mot brottsligheten, jobb åt alla, broms på invandring, ut med dem som inte har asylskäl och om klimathotet.
Skulle man göra ett ”blindtest”, alltså att låta folk gissa vilken partiledare som talar (utan att se eller höra personerna) skulle det vara nästan omöjligt att skilja dem åt.
Den ende som stack ut en aning var Jonas Sjöstedt, som i alla fall talade en hel del om jämlikhet, ett ord som knappast förekommer i de övrigas vokabulär i dagsläget – inte ens hos Löfven. Visionen var att alla ska få det bra. Vem kan förvånas över det?
Det andra som slog mig var vad de inte talade om: Ingen talade om ojämna maktförhållanden i samhället. Ingen (mer är Sjöstedt) talade om hur man vill utjämna klassklyftor. Ingen ifrågasatte globaliseringen och dess verkningar. Ingen talade om den marknadsstyrda skolsegregationen. Ingen talade om bostadskrisen och den kommande lånebubblan. Ingen talade om bankernas osunda vinstackumulation. Ingen talade om sambandet mellan samhällets abnorma marknadisering och den ökande brottsligheten. Ingen talade om det framväxande övervakningssamhället. Ingen talade om EU:s problem eller om att bryta samarbetet med Nato. Ingen yppade så mycket som ett knyst om att vi lever i en värld i dramatisk omvälvning, med ett USA på fallrepet och ett EU i upplösning.
Alla talar däremot i alla tänkbara andra sammanhang om att Ryssland är det största hotet mot freden och att ryska påverkansoperationer håller på att manipulera opinionen och påverka vårt riksdagsval i september. Ingen talar någonsin om USA:s abnorma inflytande och manipulationer i Sverige. Ingen har i detta en avvikande mening.
Låt mig till sist säga något om stjärnskottspartiet SD och deras skicklige partiordförande Jimmie Åkesson. I konkurrensen med de övriga är han ”definetly a comeing man”. Han har ändå något som de andra saknar, lite pionjäranda. När han säger att de andra partierna nu har tagit över SD:s politik – som de alla så hett avskydde för några år sedan – vet alla svenskar att i detta ligger ett stort mått av sanning.
Det är emellertid bråttom för Åkesson. Mycket snart kommer även SD att vara en fullt integrerad del av det politiska etablissemanget. Men ännu framstår de ”gamla” (inklusive KD och MP), i jämförelse med SD, som försoffade vindflöjelpartier. De har alla faktiskt vandrat från den ena ytterligheten till den andra – inom sina givna ramar – och ändrat skepnad som kameleonter flera gånger de senaste årtiondena. Det var inte länge sedan högern blev ”det nya arbetarpartiet” t ex. Minns ni det? Nu är de tillbaka där de började.
Jag skulle gärna önskat att Vänsterpartiet vore något annat, men de spelar sin städade vänsterliberala ofolkliga roll inom etablissemangets stränga ramar. Vänsterns toppolitiker är lika mycket i karriären som de övriga partiernas. De lever dock inte lika farligt så länge som S helt avstår från en ”socialsdemokratisk” politik.
Vad vi sett i denna programserie är ängsliga och konflikträdda partiledare med till förväxling likartade budskap. Det gör förstås politiken oviktig och dessutom dötråkig för alla som tycker att det är en avgörande skillnad mellan TV-sända sportevenemang och politik.
I tisdags kom SCB:s stora partisympatimätning ”om det varit val idag”, som bekräftar det ovanstående.
Det, finns dock ett alternativ utanför etablissemanget. Inte för att jag vill propagera för kommunismen, jag är ju i grunden en socialdemokrat, men kommunisterna finns också i Sverige, och ska absolut få komma till tals med sitt perspektiv. De presenterar ändå en positiv vision. Varsågoda:
Högsta betyg för ”Tal till nationen” i Proletären. Kommunistiska partiet är på rätt väg om jag tolkar det rätt.
Viktigaste punkten: Att ersätta elitär stats-parti-byråkratisk karriärpolitik med folkligt, deltagande och gemensamt gräsrotsstyre. Från maktcentralism till en makt som är nära, överblickbar, genomskinlig och begriplig för oss vanliga människor.
Lysande att i Pariskommunens och Marx anda införa jämlika löner mellan fotfolket och (avsättningsbara) ledare. Att utjämna skillnaden mellan kroppsligt och intellektuellt arbete genom att folkvalda ledare får jobba några månader om året som vanliga arbetare (i främst den offentliga sektorn). Att statens väpnade maktkärna omvandlas till ett brett folkförsvar.
Utmärkt att lämna egoindividualismen och ställa krav på solidariskt medansvar för samhället. Att avskaffa segregationen som söndrar klassen och folket. Att återindustrialisera nationen och själva producera mesta möjliga av vad Sverige kräver (utan långa miljöskadliga globaliserade transporter). Att matsäkra landet via hållbart jordbruk, levande landsbygd och resursstarka regioner.
Den gamla realsocialistiska elitpartistatliga formen av centralistisk planhushållning måste i denna – som jag ser det mer lokala, småskaliga och decentraliserade form av rödgrön socialism – få en ny utformning. Detta enligt subsidiaritetsprincipen om makten placerad så långt ner som möjligt i folkhavet.
Jag ser framför mig hur arbetsplatser och kommuner samverkar och tillsammans planerar horisontellt så långt som möjligt – även om vissa beslut alltid kommer att krävas även på regional, nationell, kontinental och global nivå. Hur makten byggs nerifrån av arbetarklassen och allierade tjänstemannaskikt (”folket”).
Folkmakt nerifrån samhällets produktiva bas ska vara idealet att sträva efter. Med mer aktiv, daglig och vardaglig direktdemokrati i bostadsområden och på jobbet. En verklig folkmaktsdemokrati utövad i det verkliga livet – inte bara en valdag vart fjärde år.
Jag tänker mig en frihetlig, makt-resurs-jämlik, tankemångfaldig, blågul socialistisk nation – i jämställt och stödjande inter-nationalistiskt samarbete med andra globala syskonnationer där folken på allvar tagit makten.
En arbetar-bonde-tjänstemanna-småföretagarstat där alla röster uppmuntras och hörs i offentlighetens samhällsdiskussioner. Och där olika åsikter kamratligen och respektfullt möts och bryts under bygget av det nya röda folkhemmet.
PS. Jag saknar i talet mer om ekologi och klimat, om feminism och kvinnoförtryck, om klassfokusering över identitetspolitik, samt om vikten av en överordnad värderingsenande kulturell vi-gemenskap som överbrygger gapet mellan nya och gamla svenskar (som delvis skapats av det splittrande medelklassidealet mångkultur).
Hans N!
Vackra tankar, men det finns en värld utanför Sverige. Och för att denna värld inte ska frestas sabotera din utopistiska idealstat, bör denna skaffa sig en väldig arsenal av kärnvapen, interkontinentala missiler osv. Alla besökare från utlandet måste ha visum, som medges efter noggrann prövning för att utestänga provokatörer.
Hans N!
Roligt att du uppskattar talet. Läser Du Proletären, så förstår det sig självt att allt det du efterfrågar inte ryms på några minuter video utan bara kan antydas, och att det viktigaste måste få förtur. Ändock, som jag förstår talet…
”klassfokusering över identitetspolitik” – verklig grunden i talet: lag för[e] jag
”överordnad värderingsenande kulturell vi-gemenskap som överbryggar gapet mellan nya och gamla svenskar” – fortsatt grund: få arbeta, göra och kräva rätt.
”[arbets]miljö/kvinnoförtryck” – värdena av det vi producerar går till de människor och landsdelar som skapar värdena (+se nedan!)
Anders P!
EU & Nato går alltmer till att bli ett fruktansvärt finansmilitärt och människo-/kvinnofientligt komplex som inga andra vapen biter på än folkens egna självförsvar i alla bemärkelser. Grannsämja och samhällsgemenskap på alla nivåer uppnås aldrig genom konkurrens och kapprustning, allra minst med vapen och av uranklyvningstyp – utan genom lagens gemensamma fredspolitik 🙂
När ska den infekterade politiska debatten överge moralismen och inse att frågan om invandring (liksom om kvinnans ställning) i grunden är en biologisk sak, d v s släktets reproducering. Män kan inte föda barn och vi har inte sexuella drifter för att ha kul.
I Finland börjar man nu diskutera att öka invandringen, inte för att man blivit ”snällare” utan därför att det föds för lite barn. Som rapporterades i gårdagens Uutiset (1 1 /2 minut in i programmet som är svensktextat) föds det för lite barn i Finland och invånarantalet kan börja minska om drygt 15 år. Skurken i dramat är mobilerna. Finländska män och kvinnor leker hellre med dem i sängen än med varandra, åtminstone enligt professorn Osmo Kontula.