Jag gråter, gråter och gråter, mest är det glädjetårar. Jag besökte en anhörig som erbjöd mig kolla på film när jag skulle sitta ensam i lägenheten. Välj vilken film du vill! och jag valde Mig äger ingen efter Åsa Linderborgs bok om sin uppväxt med sin far som var en sann kommunist och ensamstående far efter att mamman lämnat familjen. Jag började gråta utan att jag hört en replik. Jag kände igen mig. Exakt så var det. Jag älskade min far trots att han inte alltid var en god make!
Jag är född 1936 – en helt annan tid där modern aldrig skulle lämna hemmet och barnen. Båda mina föräldrar var födda 1904, rena stenåldern! På den tiden hade man inga kroppsliga kontakter eller närhet, men respekt.
Min mor var livrädd. Hon satt aldrig med vid bordet, utan stod vid den gamla järnspisen och passade upp och väntade på ett utlåtande från pappa om hur maten smakade. När han kom in genom dörren gjorde han en grimas och sa ”Jasså, fesk idá igen”. Mamma älskade fisk och gick ofta ner till Olskrokstorget och handlade.
På lördagar arbetade man på den tiden. När pappa kom hem från arbetet satte mamma fram hans raklåda på bordet, värmde vatten på spisen som han skulle doppa rakborsten i. Han tvättade sig i köket vid diskbänken under den enda kranen som fanns, började med ansiktet, fortsatte under armarna och neråt. Vi fick inte vara i köket då, men antagligen kikade vi in från det enda rummet.
Vi bodde i Örgryte församling i Göteborg, ett rum och kök och dass på gården (plus pinkekur för förbipasserande som blev nödiga), gasspis där man la på en tjugofemöring för att få lite gas.
Mamma hade pressat kostymen. Det var ÖIS för hela pengen. Min far och
hans fem bröder var kända i Göteborgs idrottskretsar. Själv hade han spelat med Sven Rydell som genom livet var hans stora idol.
Jag minns hur pappa talade politik med alla som gästade vårt hem. Gunnar som han hette hade varit anstiftare till en strejk på Sävenäs brädgård, den största arbetsplatsen i början av 1900-talet – träpatronernas tid.
Gunnar blev uppkallad till Patron som läxade upp honom med orden ”Det är du som varit uppviglare till strejken, nu får du lappen (avsked på grått papper) eller så får du gå i åa och dra möser.” Möser var rötter och skit på botten i åa där SKF fabriker nu ligger! ”Tjänis med dig”, sa Gunnar, ”då tar jag lappen”. Han var 15 år gammal.
Gunnar gick sex år i Bö-skolan. Därefter började han arbeta på brädgården! Han var en storvuxen och välväxt karl som ingen sket på näsan. Han hade talets gåva. Med andra förutsättningar hade han kunnat gått en annan framtid till mötes.
Det var härligt att se filmen Mig äger ingen! Att se stora män som Åsas far leva sina liv, men inte kunna påverka är gripande. När jag sedan berättade om filmen grät jag igen.
Tack Åsa Linderborg för den fina bild du gav av din far!
Tack för det, Ulla-Britt! Barndomen är på sätt och vis den intressantaste delen av våra liv, innan känslorna disciplinerades och upplevelserna katalogiserades. Det är väl på äldre dar, när arbetsliv och familjebekymmer börjar blekna undan, som minnena flyter upp. Jag kommer på mig med att längta tillbaks, inte till vad som var utan till vad som kunde varit eller borde varit.
Ja, det är en oerhörd bok … och framsidan/omslaget är fantastisk/t. Ja, hela Åsa är fantastisk … tur att det finns en Åsa på kultursidorna.
Det var längesedan jag skrev här på bloggen, men jag läser den varje dag och tackar för att den finns, så att man någon gång får höra sanningen.
Över dagens nyhetskommenterande blir man förvånad över hur socialdemokratin gått från att vara ett vänsterradikalt parti idag samarbetar med Centern och Liberalerna, enbart för att hålla Sverigedemokraterna borta från inflytande.
Jag minns när Centerns Annie Löf tillträdde som partiledare hur hon sa att hon hade en förebild och det var Margret Teatscher (felstavat). Kärringen som var så mörkblå hon kunde vara, Annie Löf sa också att hon älskade som barn att gå med sin far i skogen dom ägde! Och sådana människor samarbetar Socialdemokratin med idag!
Allt började med förrädarna Göran Persson och Tomas Bodström med, privata skolor som det är helt tyst om numera, privat sjukvård och annat i välfärden som privatiserats! Det tål att sägas hur många gånger som helst – förrädarna heter Göran Persson och Tomas Bodström!