Tankar i juletid

I tonåren började jämnåriga, minst lika rastlösa som jag, skolkamrater till mig att längta bort. Den kungliga huvudstaden drog som en magnet. Hur många som gjorde allvar av sina kanske ganska så lösa planer, det vet jag inte. Förutom någon enstaka som jag känner till. 

En som jag tog studenten tillsammans med gick bort häromåret, hamnade i Majorna i Göteborg. Vi hade sporadisk kontakt.

Vid juletid, som nu, brukar de utflyttade dyka upp, om inte förr, på Facebook och nostalgiskt, med de vackraste ord, hylla det Sandviken de en gång vantrivdes i och längtade bort ifrån. Det Sandviken som är borta, kanske aldrig fanns, det sjunkna Atlantis.

Åren går. Vi blir alla gamla och gråtmilda. Nostalgin bosätter sig i oss. Det är som med forna DDR:are, det finns grupper på Facebook som ägnar sig åt ostalgi och berättar om ett ”normalt”, östtyskt vardagsliv. Kritiska mot att när det talas om DDR, läggs alltid fokus på Stasi och övervakningssamhället. Som om inget annat fanns.

Jag moraliserar inte över att de förgyller sin uppväxt och bakgrund. Att de vägrar bedömas som mindre värda än wessisarna. Postumt torde det glädja Honecker och kompani. Men, ett viktigt inflikande, de ostalgiska hade ju inte valt att födas i och växa upp i DDR, bara att anpassa sig bakom muren.

De av mina kamrater som gick ned i Verket blev kvar där. Om jag händelsevis råkar sammanträffa med dem och växlar några ord, kan jag inte undgå att notera hur fabriken präglat dem. De märker det inte själva, blinda för sitt eget levnadsöde. Och jag säger naturligtvis inget om det. Fattas bara.

Jag kunde ha blivit en av fabriksmänniskorna själv. Det var nog nära ögat. Jag har min flickvän från slutet av 60-talet att tacka för att det inte gick den vägen. ”Du ska bort härifrån!” Hon var orubblig. 

Mina föräldrar, båda utrustade med läshuvud, tvingades tidigt ut i förvärvslivet, pappa mycket tidigt. Efter den obligatoriska folkskolan var det färdigutbildat för deras del. Ut i resten av livet tog de med sig sorg över detta.

De uppmanade mig att studera, beredda att delvis finansiera mina universitetsstudier trots att de inte var välbeställda. Men de statliga studiemedlen fanns som möjliggjorde för oss icke komna från akademiskt erfarna medelklasshem att läsa. Upsala förvandlades från ett elitens högborg till ett massuniversitet. 

Om jag valt Verket, vem hade jag då varit i dag? Hur hade jag mått? Hade jag ens levt? I så fall hur? Jag vågar inte fullfölja tanken.

FOTNOT: Filmen ”Sliding Doors” leker med varandra uteslutande alternativ, vad händer om man väljer det ena eller det andra. Jan Myrdal hävdade ju att samtiden var onödig. Gäller det också allas våra liv?