Det finns ännu bara preliminära valresultat från parlamentsvalet i söndags. Här är en karta över enmans valkretsarna. Jag har i förklaringen till vänster lagt in namnen på de ledande i vissa partier istället för partinamnen. ”Oppostions”-partierna lär vara ”proryska” vilket visar sig i deras dominans i öster. De ljusgrå partierna visar områden som inte deltog (Krim, Donets-Lugansk). Vad de mörkgrå står för begriper jag inte. Kanske är det inte fördigräknade distrikt?

ar just kommit in efter att ha plockat blåbär i Stovretaskogarna. Fick ihop över två liter på lika många timmar – eller var det tre? Jag vet inte så noga ty det fina med bärplockning är att man kan, medan fingrarna jobbar, låta hjärnan syssla med annat. Som att fundera på det här med Ukraina.

steigan.no återges en diskussion mellan Vladimir Putin och Oliver Stone  Ganska tidigt i samtalet undslipper sig Putin detta (översättning från norskan):

Vladimir Putin: Så tror jag t ex att ryssarna och ukrainarna faktisk är ett folk.
Oliver Stone: Ett folk, två nationer?
VP: Faktisk en nation.
OS: Du menar det är en nation?

VP: Givetvis. När de landområden som nu utgör kärnan i Ukraina, anslöt sig till Ryssland, var det bara tre regioner – Kiev, Kiev-regionen, nordliga och sydliga regioner – ingen såg på sig själv som något annat än som ryss, för att det hela var baserat på den religiösa anknytningen. De var alla ortodoxa och betraktade sig som ryssar. De önskade inte att vara en del av den katolska världen, dit Polen drog dem.
    Men talet om en ukrainsk identitet användes för att kasta det ryska kejsardömet i obalans. Men ryssar och ukrainare delar på samma historia, samma religion, traditioner och ett brett spektrum av band, med nära familjeband mellan dem.

Här har nog vår käre Vladde satt sig på pottan.

Om vi lämnar frågan om Ukraina ”anslöt” sig eller blev ”anslutet” därhän och ser på hans övriga argument så är de helt korrekta, om vi i tiden varit före 1789. Före nationalismens tid räknades t ex alla medborgare i Sverige, som ”svenskar” även de i Finland, i kraft av sin lutheranska tro. De på andra sidan gränsen i Karelen var ”ryssar” vare sig de talade finska eller ryska – de tillhörde ju den ortodoxa kyrkan.

Något liknande gällde nog för Ukraina långt in på 1800-talet. Men därefter började ett nationellt medvetande också göra sig gällande där. President Putin upprepar gamla storryska missgrepp som inte bådar gott för framtiden.

Med hans inställning skulle Stefan Löfvén lika gärna kunna göra gällande att det inte finns några ”norrmän” – de är svenskar hela bunten!

Att en stor minoritet i södra och östra Ukraina har ryska som modersmål gör dem inte automatiskt till ”ryssar”, lika lite som de ukrainsktlande delarna av Polen som 1939 införlivades med Sovjetunionen bebos av ”ukrainare”. Språket är en viktig faktor, men inte den avgörande. I ett internationellt perspektiv betraktas danska, norska och svenska av språkexperter som tre olika nordiska dialekter.

Ukraina som statsbildning
Det som legat ukrainarna i fatet ända sedan deras första självständighet 1918 är att de aldrig kunnat skapa en stark och självständig statsbildning, frestade som de alltid varit av locktoner från Väst. Vi får se hur det går nu med en ny president och nytt folk i ”Radan” – en institution som går tillbaka till vikingatiden, därav dess namn (”Råd”).

SVT:s Bert Sundström intervjuade i lördags i Charkiv, dagen före parlamentsvalet, bland annat en representant för det ”pro-ryska” partiet ”Oppositionsblocket”, Sergij Tjernov, som menade att Ukraina måste styra sig själv, varken av grannar i öster eller väster.

Mot slutet ställde Sundström den förbluffande frågan till denne representant för den rysktalande folkgruppen i Ukraina; om det nu efter valet skulle vara slut på ”det ryska inflytande i Ukraina”?

Tjernov blev nog lika paff som jag, men samlade sig och avgav ett diplomatiskt svar.

Sergij Terjnov tar extra betänketid för att hitta ett klokt svar på SVT:s korkade fråga. Fullständig version 8 minuter in i programmet.

Sundströms fråga påminner mig om en ukrainsk kollega jag lärde känna i Kiev och som jag i höstas återsåg på ett möte i Stockholm. Som stipendiat för Svenska Institutet hade jag varit mycket försiktig med att diskutera politik med mina ryska och ukrainska kollegor, men nu skulle det vara OK.

Jag fick under vårt samtal veta att huvudproblemet i Ukraina var det allt överskuggande ryska inflytandet. Jag höll god min och låtsades vara naivt okunnig, i akt och mening att få veta mer: Jo, de flesta ledande politiker i Ukraina är helt eller delvis köpta av ryssarna, till och med Julia Tymosjenko, ja kanske också Petro Porosjenko.

”Ryskt inflytande”
Nu ska man hålla i minnet att ”ryskt inflytande” kan betyda olika saker. Här i väst ger det associationer till ”kommunism” och ”sovjestyre”, men det finns andra möjligheter.

Eftersom jag, till skillnad från vissa andra, inte skyr en TV-kanal bara för att den är ”propagandistisk”, ser jag mycket på CNN, Sky News och BBC World. För några år sedan hade, till ett av de ofta förekommande rundabordssamtalen med utländska politiker eller journalister, också anslutit sig en ukrainare.

I ett skede i debatten bröt han in och sade att också Ukraina kunde ge sitt bidrag till den europeiska politiska kulturen. Hans parti, eller det parti han sympatiserade med, hade nämligen kommit på en metod att dämpa eller helt eliminera de motsättningar som alltid gjorde den europeiska politiken så kaotisk och svårkontrollerad.

Istället för politiska partier, grundade på klassintressen, förklarade nu ukrainaren för lyssnarna kring det runda bordet, kunde man skapa partier på korporativ grund, d v s efter yrkestillhörighet. Direktörerna i ett företag skulle då komma att förnas med arbetarna i samma parti.

Han blev riktigt entusiastisk och verkade inte ha lagt märke till den tysta förstämning som bredde ut sig runt bordet. Ty idéerna hans var inte helt nya eller okända, vi känner dem, i deras mildaste form, från Mussolinis fascistiska rörelse.

När ukrainaren slutat var det ingen som tog upp tråden eller började polemeisera. På gott brittiskt manér sade programledaren bara: ”Very interesting indeed”, och gick över till ett annat ämne.

Upplysningstidens idéer
Ryssland är en borgerlig demokrati, lite auktoritär, men inte mycket värre än Frankrike. Även de som kritiserar Putin och hans styre menar inte att han är en fascistiskt diktator. Så det kan mycket väl vara så att till ”ryskt inflytande” räknade den fascistiske ukrainaren traditionerna från 1798 och framåt. Till skillnad från vad som ofta sägs påverkades Ryssland av 1700-talets europeiska strömningar, men inte Ukraina. Ryssland fick också sin statsförvaltning uppbyggd efter svenskt mönster tack vare Peter den Store. Det fick inte Ukraina.

Jag betraktade nog min ukrainske kollegas tal om det fördärvliga ryska inflytandet i Ukraina som ren galenskap. Men nu har SVT:s Bert Sundström ställt in sig i samma led. Jag hoppas och tror att dessa idéer är marginella och inte ska bromsa ett närmande mellan Ryssland och Ukraina. Det är nog så att det har varit i allians med Ryssland, på ett eller annat sätt, som Ukraina har frodats och dess folk uträttat stordåd.

Föregående artikelRATIFICERING ÄR ETT LITET, MEN VIKTIGT STEG, PÅ VÄG MOT EN KÄRNVAPENFRI VÄRLD
Nästa artikelStalinbilden i dagens Ryssland (1) – Oleg Khlevniuks nya biografi

Välkommen, du är nu inloggad! Håll god ton. Inga personangrepp!

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.