Tankar kring Ukraina

Det finns ännu bara preliminära valresultat från parlamentsvalet i söndags. Här är en karta över enmans valkretsarna. Jag har i förklaringen till vänster lagt in namnen på de ledande i vissa partier istället för partinamnen. “Oppostions”-partierna lär vara “proryska” vilket visar sig i deras dominans i öster. De ljusgrå partierna visar områden som inte deltog (Krim, Donets-Lugansk). Vad de mörkgrå står för begriper jag inte. Kanske är det inte fördigräknade distrikt?

ar just kommit in efter att ha plockat blåbär i Stovretaskogarna. Fick ihop över två liter på lika många timmar – eller var det tre? Jag vet inte så noga ty det fina med bärplockning är att man kan, medan fingrarna jobbar, låta hjärnan syssla med annat. Som att fundera på det här med Ukraina.

steigan.no återges en diskussion mellan Vladimir Putin och Oliver Stone  Ganska tidigt i samtalet undslipper sig Putin detta (översättning från norskan):

Vladimir Putin: Så tror jag t ex att ryssarna och ukrainarna faktisk är ett folk.
Oliver Stone: Ett folk, två nationer?
VP: Faktisk en nation.
OS: Du menar det är en nation?

VP: Givetvis. När de landområden som nu utgör kärnan i Ukraina, anslöt sig till Ryssland, var det bara tre regioner – Kiev, Kiev-regionen, nordliga och sydliga regioner – ingen såg på sig själv som något annat än som ryss, för att det hela var baserat på den religiösa anknytningen. De var alla ortodoxa och betraktade sig som ryssar. De önskade inte att vara en del av den katolska världen, dit Polen drog dem.
    Men talet om en ukrainsk identitet användes för att kasta det ryska kejsardömet i obalans. Men ryssar och ukrainare delar på samma historia, samma religion, traditioner och ett brett spektrum av band, med nära familjeband mellan dem.

Här har nog vår käre Vladde satt sig på pottan.

Om vi lämnar frågan om Ukraina “anslöt” sig eller blev “anslutet” därhän och ser på hans övriga argument så är de helt korrekta, om vi i tiden varit före 1789. Före nationalismens tid räknades t ex alla medborgare i Sverige, som “svenskar” även de i Finland, i kraft av sin lutheranska tro. De på andra sidan gränsen i Karelen var “ryssar” vare sig de talade finska eller ryska – de tillhörde ju den ortodoxa kyrkan.

Något liknande gällde nog för Ukraina långt in på 1800-talet. Men därefter började ett nationellt medvetande också göra sig gällande där. President Putin upprepar gamla storryska missgrepp som inte bådar gott för framtiden.

Med hans inställning skulle Stefan Löfvén lika gärna kunna göra gällande att det inte finns några “norrmän” – de är svenskar hela bunten!

Att en stor minoritet i södra och östra Ukraina har ryska som modersmål gör dem inte automatiskt till “ryssar”, lika lite som de ukrainsktlande delarna av Polen som 1939 införlivades med Sovjetunionen bebos av “ukrainare”. Språket är en viktig faktor, men inte den avgörande. I ett internationellt perspektiv betraktas danska, norska och svenska av språkexperter som tre olika nordiska dialekter.

Ukraina som statsbildning
Det som legat ukrainarna i fatet ända sedan deras första självständighet 1918 är att de aldrig kunnat skapa en stark och självständig statsbildning, frestade som de alltid varit av locktoner från Väst. Vi får se hur det går nu med en ny president och nytt folk i “Radan” – en institution som går tillbaka till vikingatiden, därav dess namn (“Råd”).

SVT:s Bert Sundström intervjuade i lördags i Charkiv, dagen före parlamentsvalet, bland annat en representant för det “pro-ryska” partiet “Oppositionsblocket”, Sergij Tjernov, som menade att Ukraina måste styra sig själv, varken av grannar i öster eller väster.

Mot slutet ställde Sundström den förbluffande frågan till denne representant för den rysktalande folkgruppen i Ukraina; om det nu efter valet skulle vara slut på “det ryska inflytande i Ukraina”?

Tjernov blev nog lika paff som jag, men samlade sig och avgav ett diplomatiskt svar.

Sergij Terjnov tar extra betänketid för att hitta ett klokt svar på SVT:s korkade fråga. Fullständig version 8 minuter in i programmet.

Sundströms fråga påminner mig om en ukrainsk kollega jag lärde känna i Kiev och som jag i höstas återsåg på ett möte i Stockholm. Som stipendiat för Svenska Institutet hade jag varit mycket försiktig med att diskutera politik med mina ryska och ukrainska kollegor, men nu skulle det vara OK.

Jag fick under vårt samtal veta att huvudproblemet i Ukraina var det allt överskuggande ryska inflytandet. Jag höll god min och låtsades vara naivt okunnig, i akt och mening att få veta mer: Jo, de flesta ledande politiker i Ukraina är helt eller delvis köpta av ryssarna, till och med Julia Tymosjenko, ja kanske också Petro Porosjenko.

“Ryskt inflytande”
Nu ska man hålla i minnet att “ryskt inflytande” kan betyda olika saker. Här i väst ger det associationer till “kommunism” och “sovjestyre”, men det finns andra möjligheter.

Eftersom jag, till skillnad från vissa andra, inte skyr en TV-kanal bara för att den är “propagandistisk”, ser jag mycket på CNN, Sky News och BBC World. För några år sedan hade, till ett av de ofta förekommande rundabordssamtalen med utländska politiker eller journalister, också anslutit sig en ukrainare.

I ett skede i debatten bröt han in och sade att också Ukraina kunde ge sitt bidrag till den europeiska politiska kulturen. Hans parti, eller det parti han sympatiserade med, hade nämligen kommit på en metod att dämpa eller helt eliminera de motsättningar som alltid gjorde den europeiska politiken så kaotisk och svårkontrollerad.

Istället för politiska partier, grundade på klassintressen, förklarade nu ukrainaren för lyssnarna kring det runda bordet, kunde man skapa partier på korporativ grund, d v s efter yrkestillhörighet. Direktörerna i ett företag skulle då komma att förnas med arbetarna i samma parti.

Han blev riktigt entusiastisk och verkade inte ha lagt märke till den tysta förstämning som bredde ut sig runt bordet. Ty idéerna hans var inte helt nya eller okända, vi känner dem, i deras mildaste form, från Mussolinis fascistiska rörelse.

När ukrainaren slutat var det ingen som tog upp tråden eller började polemeisera. På gott brittiskt manér sade programledaren bara: “Very interesting indeed”, och gick över till ett annat ämne.

Upplysningstidens idéer
Ryssland är en borgerlig demokrati, lite auktoritär, men inte mycket värre än Frankrike. Även de som kritiserar Putin och hans styre menar inte att han är en fascistiskt diktator. Så det kan mycket väl vara så att till “ryskt inflytande” räknade den fascistiske ukrainaren traditionerna från 1798 och framåt. Till skillnad från vad som ofta sägs påverkades Ryssland av 1700-talets europeiska strömningar, men inte Ukraina. Ryssland fick också sin statsförvaltning uppbyggd efter svenskt mönster tack vare Peter den Store. Det fick inte Ukraina.

Jag betraktade nog min ukrainske kollegas tal om det fördärvliga ryska inflytandet i Ukraina som ren galenskap. Men nu har SVT:s Bert Sundström ställt in sig i samma led. Jag hoppas och tror att dessa idéer är marginella och inte ska bromsa ett närmande mellan Ryssland och Ukraina. Det är nog så att det har varit i allians med Ryssland, på ett eller annat sätt, som Ukraina har frodats och dess folk uträttat stordåd.

  8 kommentarer for “Tankar kring Ukraina

  1. Jan Arvid Götesson
    2019-07-25 kl. 9:51

    Det är bra att tänka självständigt, och att inte godtaga ”allmänna meningen” om Ryska federationen. Men jag tycker att Anders Persson går för långt i sitt avvisande av nedsvärtning av Ryska federationen när han skriver att ”Ryssland är en borgerlig demokrati, lite auktoritär, men inte mycket värre än Frankrike”.

    Ett konkret exempel på att Ryska federationen är av annat slag än de borgerliga demokratierna är, tycker jag, förlängningen av mandatperioderna för presidenten, så att Vladimir Putin kan sitta 2012–2024 i stället för 2012–2020. Jag kan inte draga mig till minnes något dylikt i en (formell) borgerlig demokrati, bortsett från Urho Kekkonens presidentperiodsförlängning.

  2. Erik Göthe
    2019-07-25 kl. 14:01

    Rätta mig om jag har fel, men visst har väl rysktalande och ukrainskt talande lätt att förstå varandra? I vart fall lika lätt som svenskar och norrmän. Det var i så fall inte märkvärdigt det Putin sa. Det behöver ju inte betyda att man/han skulle mena att Ukraina ska anslutas till Ryssland.

  3. Lars Jansson
    2019-07-25 kl. 15:24

    Franklin D Roosevelt ställde upp för omval både en tredje och fjärde gång trots att det fanns en (möjligen oskriven) regel att den amerikanska presidenten bara ska sitta i högst två perioder. Alla presidenter, både tidigare och senare, har följt den regeln sedan Washingtons dagar.

  4. Anders Persson
    2019-07-25 kl. 18:34

    Erik G!
    Såvitt jag kunde se talade Putin aldrig om språken, åtminstone inte i den bit jag saxade. Jag är lite oklar på hur väl rysktalande, som inte lärt sig ukrainska, förstår ukrainska. De allra flesta ukrainare har nämligen lärt sig eller växt upp med ryska.

    Svenskar i min bekantskapskrets som är bra på ryska har svårt att förstå ukrainska och jämför det med holländska för en svensk. Andra talar om danska.

    Men det spelar ingen roll för nationalitetsdefinitionen. Den bestäms inte bara av gemensamt språk. Fråga österrikarna.

    Jag är säker på att vår bloggvän Mats Larsson inte skulle tillskriva vitryssarna rysk nationalitet bara för att språken ligger mycket nära varandra, närmare än ryska och ukrainska.

    Bredvidläsning >>

  5. Anders Persson
    2019-07-29 kl. 9:09

    Om någon tycker att jag var för hård genom att blanda in Frankrike i jämförelse med Ryssland är dagens huvudnyhet en tankeställare:

    “Hela företagsledningen för France Télécom står inför rätta för ‘moraliska trakasserier’ som ledde till 19 självmord, 12 självmordsförsök och åtta fall av depressioner bland anställda mellan 2008 och 2010.

    Det är första gången ledningen för ett börsnoterat företag – samt hela företaget – åtalas för att med avsikt ha skapat ett ångestfyllt arbetsklimat med syfte att tvinga bort personal. Enligt åtalet har det skett genom mobbning, utfrysning, omplaceringar och förödmjukande behandling.” (SvD 29.7)

    Mina franska vänner och mina egna erfarenheter av att ha jobbat med franska chefer säger mig att detta är inget undantag.

  6. Redax
    2019-07-29 kl. 13:57

    En signatur H H skickar denna kommentar:

    Vladimir Zhirinovsky, ledaren för LDPR-partiet (det ryska liberala och demokratiska partiet) tror att Ukrainas president, Vladimir Zelensky, kommer att styra landet i högst två år… Därefter kommer Ukraina att kastas ut i kaos igen.

    I ett meddelande som publicerades på hans Telegram-kanal jämförde Zhirinovsky det aktuella läget i Ukraina med “cancer i den fjärde etappen”. Dess “metastaser har spridit sig över hela landet”, tillade han. “Det finns blod över hela landet, det finns ingen ekonomi, människor lämnar. Zelensky kan bara vara president i en sådant Ukraina några år, sedan kommer han att sopas bort. Det finns tusentals beväpnade där, de är ‘pro-ukrainska’ nationalister, som redan känner till lukten av blod. Efter andra världskriget jagade KGB och den sovjetiska armén människor som dem i tio år. Historien kommer att sluta när Ukraina är uppdelat. Till slut kommer hela Ukraina att återvända till Ryssland”, enligt Zhirinovsky.

  7. Anders Persson
    2019-07-30 kl. 10:56

    Redax och HH!
    Det är sant att det ukrainska fascistpartiet Svoboda (Frihet) fick mer än 300.000 röster i valet. Det är många människor, men bara drygt 2% av de som röstade, och 1% av de röstberättigade (30 miljoner).

    De kanske “känner lukten av blod”, men kan inte uträtta så mycket, om de inte, som tidigare skett i Ukrainas 100-åriga nutidshistoria, får hjälp och uppmuntran från Väst.

    Och med “Väst” menar jag inte bara “the usual suspects” (Nato, USA och EU) utan också grannen Polen, som har viss förankring i västligaste Ukraina (som fram till 1939 var en del av Polen).

    Hoppet står också till att EU, d v s i praktiken Tyskland, når ett “modus vivendi” med Ryssland, och upphör med sin splittringspolitik.

  8. Anders Persson
    2019-10-01 kl. 10:44

    Leonid Ragozin är en intressant kommentator av östeuropeiska affärer, tidigare knuten till brittiska media, nu till Al Jajazeera och stationerad i Riga. I den liberala Kyiv Post hade han häromdagen en intressant betraktelse över ökande “västtröttheten” i Ukraina och hur man där upplever den senaste Biden-Trump affären.

    Utdrag, översättning Global Politics.

    “[Affären] har inte bara skapat förödelse på den politiska scenen i båda länderna, utan det kommer sannolikt också att undergräva själva idén om västligt ledarskap i Östeuropa. […] Många i Ukraina har länge känt att de används som bondeoffer i kampen om stormakterna om inflytandesfärer, men nu också i USA:s inrikespolitiska spel.”

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.