Den amerikanska kongressledamoten Marcia Fudge med en ”Stay Woke: Vote” T-shirt, 2018 (Bild: Wikipedia)
Har du följt med i bråken kring den brittiske komikern John Cleese? Kritiska röster vill rensa upp i ”Pang i bygget” och ”Life of Brian”. De menar att mycket, kanske det mesta, i John Cleeses verk är sexistiska, transfoba och rasistiska. Därför ska det bort. Att censurera kulturella verk heter nuförtiden ”cancelcultur”. Och de som står för utfrysningen kallas ”woke”.
Det säregna med John Cleese, till skillnad från andra som kritiseras av nämnda anledningar, är att han käftar emot. Han vägrar lyfta bort det som kritiseras. Han står upp för sitt verk. Han går till kamp mot woke!
Det är modigt att vara dissident. Men John Cleese ger sig inte.
Joanna Williams
En annan som är modig och inte ger sig är den brittiska författaren och journalisten Joanna Williams. Nu kommer hennes How Woke Won ut på svenska (Karneval förlag). Den svenska titeln Så vann woke är måhända dubbelbottnad. Dels kan läsaren ana att vi kommer att få en beskrivning av hur det gick till när en ny kulturelit tog plats i förarsätet, dels kan titeln utläsas som ett bittert konstaterande: Jaha, woke vann.
Boken innehåller båda dessa möjligheter. Woke, konstaterar författaren bittert, är en attack på arbetarklassen, på traditioner, på historien, på toleransen, på diskussionen som metod, på vetenskapen, på nationen.
Denna attack har alltså, enligt författaren, gått segrande ur striden mot gamla klassiska arbetarvärderingar och demokratiska traditioner. Författaren beskriver hur institutioner som universitet och skolor tidigt övergav och förkastade sin ursprungliga princip, att sprida kunskap. I detta vakuum kom ett gäng som kritiserade de gamla upplysningsidealen, de binära gränserna och de förlegade normerna in på scenen. De som nu tog över problemformuleringsinitiativet kallas woke och är besatta av etnicitet och könsidentitet.
Christopher Lasch
För att förklara detta maktskifte tar Williams hjälp av den amerikanske historikern Christopher Lasch (1932–1994) som tidigt blottlade den narcissistiska kulturen och de nya eliterna. Joanne Williams bok kommer ut 30 år efter Lasch´s död och kan ses som en uppdatering av hans Eliternas uppror och sveket mot demokratin.
Woke – de historiska rötterna
Williams beskriver spännande, men kanske för kortfattat i min smak, hur Frankfurt-skolan (Adorno, Horkheimer, Marcuse) redan i slutet av 1920-talet etablerade sin Kritiska teori. Den teorin flyttade sitt intresse för Marx från den materiella basen till den kulturella överbyggnaden. I detta hade de draghjälp från den unge Marx (Den tyska ideologin) men kanske i synnerhet från den italienske kommunisten Antonio Gramsci och hans tankar kring hegemoni. Gramsci skrev utförligt (i fängelset) om hur den moderne fursten når större framgångar med att skapa samtycke: ”samtycke, falskt eller äkta, i regel falskt. Det är den genomgående tanken. Våld räcker inte”, skriver Anders Ehnmark i sin bok om Gramsci En stad i ljus, (2005).
Från Frankfurtskolan kom nästa generation med filosofer som Derrida, Focault och Baudrillard. De tar ett rejält nappatag med de rådande tankefigurerna i samhället och dekonstruerar dessa radikalt.
Att detta sker är Williams öppen för, även om hon kritiskt noterar hur dessa filosofer steg för steg fjärmar sig från arbetarklassens verkliga intressen till att börja leva i språkets värld, skild från den materiella basen.
Men problematiskt blir det, menar Williams, när ytterligare en generation tar tag i dessa dekonstruktioner. Denna generations läror kom att heta lite olika saker; postmodernism, identitetspolitik och så det senaste (knappast sista) tillskottet, ”woke”. Begreppet sägs ha sin bakgrund i ett uttalande från 1938 då bluessångaren Leadbelly manade sina svarta kamrater, ”best stay woke”, bäst att vara vaken, då det gäller det amerikanska rättssystemet.
Med rötterna från Frankfurtskolans kritiska teori finns det alltså en touch av klassisk progressiv retorik i det som woke talar för. ”Men i stället för att bidra till kampen mot diskriminering lägger woke grunden till nya former av diskriminering”, skriver Williams.
Uttunnad radikalism
Utvecklingen från Marx och Gramsci till det som woke förespråkar idag liknar, tycker jag, den homeopatiska förtunningen som Orwell så elegant skildrar i Animal farm: De ursprungliga budorden förvanskas steg för steg. Från ”Alla djur är jämlika”, till den lite enklare parollen ”Fyra ben bra, två ben dåligt” till det slutgiltiga (när härskargrisarna börjar gå på två ben) ”Fyra ben bra, två ben bättre”.
Bokens kapitel
Förutom att ge den historiska bakgrunden går författaren i sin välmatade bok, igenom en lång rad områden: politiseringen av barn, hur eliten tränas på universiteten, hur feltänkande censureras, hur kapitalismen blir woke, den nya rasismen, att välja kön och offermentalitet.
Läsningen är stundtals plågsam. Det är obehagligt att bli varse hur en ny elit tagit över tankelagarna, hur de avgör vad som får och inte får sägas och hur farligt det kan vara att säga fel saker. Och upptäcka att man är placerad i skamvrån för att ha förespråkat kolonialism, slaveri, oförståelse för flytande könsidentiteter och hat mot transpersoner, vitt privilegium och hat mot icke-vita – utan att man gjort något ont.
Under läsningens gång känner jag mig som Josef K i Kafkas Processen: ”Någon måste ha förtalat Josef K, ty utan att ha gjort något ont häktades han en morgon.”
Att verka men inte synas
Boken är skriven i en brittisk (och delvis amerikansk) kontext med exempel därifrån. Men som läsare i Sverige är det mesta bekant. Woke verkar, men ska inte synas.
Woke finns egentligen inte. De som är woke förnekar nästan alltid sin existens. Och träder de fram så är det för att visa på hur marginaliserade och förtryckta de (!) är. Vi pratar om en ny överhet som också den, likt all överhet, ska verka men inte synas. Men att någon eller något verkar, går inte att ta miste på. Woke-kulturen är mycket påtaglig. Den manifesterar sig i TV varje dag, på teatern, i filmer, i reklamen. Du möter även woke i världsomspännande kampanjer. Dessa har omedelbart och simultant exakt samma paroller och samma koreografi oavsett var du befinner dig. Ena dagen är det metoo, nästa är det Black Lives Matter, sen är det regnbågsflaggor, sen är det trans, sen är det utrensningar av gamla stofiler på muséerna, sen är det statyer som ska bort… och som sagt: Samma paroller, samma koreografi, samma knästående, samma indignation. Och förstås, samma måltavla: ett vitt privilegium och övertygelsen att rasism, sexism, homofobi och transfobi är strukturellt endemiska; att vita personer har medfödda privilegier och är rasister. Och den som törs förneka att det är så, är per definition just det den förnekar.
Detta är woke-kulturens egna häxprocesser. Det är samma dramaturgi som den gamla tidens häxprocesser: anklagelser och utpekanden på inga grunder alls, och den som nekar är per definition skyldig. Så var det under 1600-talet i Sverige, så var det i Moskva 1936.
Pyramiden
I woke-världen finns ”den intersektionella hierarkin mellan privilegium och förtryck”, skriver Williams. I detta system utsägs vilka som ska lyftas och vilka som ska göra bot. För den sistnämnda gruppen finns det kanske ingen bot men det ska i alla fall, kanske som straff, utsättas för ständig omskolning.
Offer
Och det riktigt märkvärdiga i denna hierarki är att den nya eliten, de som behärskar tankelagarna och kan säga vem som ska hissas eller dissas själva är offer (!) De är både överhet och offer på samma gång. Detta är unikt med just denna härskarklass. Du kan lyssna på dem i TV:s soffprogram sju dagar i veckan, hur de lider av minoritetstress, rasistiska strukturer, hur de är rasifierade, hur de mobbas av en homofob pöbel och hur vitheten i Sverige dominerar och kväver. Till och med det framgångsrika svenska damfotbollslaget kritiseras, de är nämligen alldeles för kritvita!
Williams beskriver eliten som ”kränkningsarkeologer”. De ägnar tid och kraft åt ”att tråla en viss måltavlas sociala medier på jakt efter något stötande.”
Sortering
Woke-eliten är experter på att identifiera, kategorisera och sortera andra människor. De särskiljande kriterierna är hudfärg och ord som personer använder. Woke kan se subtila skillnader exempelvis mellan feminister som är woke och de som är TERF (transexkluderande radikalfeminist) typ J K Rowling, författaren till Harry Potter. Sådana fiender sorteras naturligtvis ut. Cancel betyder utfrysning!
Allt placeras in i ”den intersektionella hierarkin mellan privilegium och förtryck”. Och elitens auktoritet är godhet, de agerar ju ”å de förtrycktas vägnar” och de ger sig rätten att uttrycka förakt för vanligt folket (de vita). Den nya eliten är moraliskt överlägsen alla andra, särskilt folk från arbetarklassen som inte ens förstått att det finns rätt och fel språk. De som fortfarande tänker i termer av pojke eller flicka. Folk är precis så där vidrigt efterblivna. Dags för omskolning!
Dubbelbindning
Jag tänker på dubbelbindningar när jag tar del av woke-kulturens speciella logik. Det är svårt för oss som inte är woke att bemöta dessa dekret eftersom de innehåller knepiga dubbelbindningar (Gregory Bateson): Woke finns, men ingen säger att de är woke, de härskar över tankelagarna samtidigt som de själva är offer, omgivningen rasifierar dem samtidigt som ras och etnicitet är woke-kulturens själva svängtapp, och förnekar du att du är rasist och transfob är redan ditt nekande bevis nog. Dubbelbindningar av den här typen är obehagliga och mycket svåra att värja sig mot. Bateson gick så långt att han menade att dubbla budskap leder till kommunikationsstörningar av sådan grad att de kan framkalla svåra psykiska besvär, till och med schizofreni.
Ja, det är precis som för Josef K som vaknar upp och finner sig häktad, utan att ha gjort något.
De röda khmererna
När jag läser Joanna Williams bok tänker jag också på en scen ur filmen The Killing Fields som handlar om de Röda khmerernas välde i Kambodja under slutet av 1970-talet.
Efter slitet på risfälten är det dags för kvällens omskolning. Läraren, en ung Khmer Rouge-soldat ritar upp streckfigurer som föreställer mamma, pappa och barn som håller varandra i händerna. Sedan är det dags för eleverna, i detta fall ett barn, att gå fram och kommentera teckningen. Barnet drar med sitt finger på griffeltavlan och avlägsnar kontakten mellan barnet och föräldrarna. För detta får eleven beröm.
I de Röda khmerernas rike var det nämligen dags att börja från början. Det tusenåriga riket hade just inletts. Nu var det År noll!
Över detta blodiga experiment i Kambodja vilade en mystisk ande som kallades Angka. Ingen visste vad eller vem det var. Men Angka fanns där. Den bestämde allt.
Angka!
Om vi bortser från allt det blodiga som hände i Sydostasien på den tiden, finns det slående likheter i tankemodellen med det som händer idag. För det första ska barnet skiljas från sina föräldrar för de tillhör ett gammalt rike där skadliga tankefiguren mamma-pappa-barn härskade. Allt ska börja från År noll. Det gäller att utplåna gränser och binära begrepp (typ flicka – pojke). Allt flyter. Och det är ständig jakt på offer och förtryckare. Vem skall lyftas? Vem skall göra bot? Vem ska omskolas?
Och över allt detta svävar en vind som inte heter Angka den här gången, utan woke. Men precis som med Angka är det ingen som har sett woke. Den verkar, men syns inte.
Woke!
Är det verkligen så här även i Sverige?
Ja, den som tvekar kan ju sätta sig framför TV:n en vecka och fundera över utbudet. Vad sägs? Vad verkar inte sägas? Vilka dissidenter träder fram?
Jag som värnpliktig officer, fostrad i parollen ”Sverige vill försvara sig, kan försvara sig, och skall försvara sig!” reagerar förstås över förra veckans jätteannons där Försvarsmakten låtit tillverka en regnbågsflagga av pansarplåt med texten ”Ett försvar med en vilja av stål”. Inte ett ord om Sverige. Bara en regnbåge och en vilja av stål.
Hade det kanske varit bättre att använda pengarna till att utbilda några värnpliktiga?
Jag reagerar också när jag läser statsminister Kristerssons mingellista under Pride-veckan i Stockholm. På den listan finner du woke-eliten. Där hittar du en ÖB och en Jonas Gardell, en Fredrik Reinfeldt och en Mona Sahlin, Wallenbergarna, alla PK-artisterna, och hela familjen Wahlgren. Läs hela listan och fundera över vilka som inte var inbjudna. Fundera också över varför statsministern minglar med just dessa. Förra gången det minglades var det med ledarna för den muslimska världen som skulle få mottaga förklaringar och ursäkter för vissa svenskars olämpliga beteende.
Varför minglar inte statsministern med folket i byn där jag bor?
Motståndet mot woke
Joanna Williams tar upp två exempel på motstånd mot woke (även om merparten av dessa motståndare knappast ens hört ordet woke): Valet av Trump i USA och Brexit i Storbritannien. Dessa händelser skapade och skapar fortfarande konvulsioner i hela woke-världen. Vrålaporna som röstade på en galning eller röstade sig ut ur EU representerar allt som är konträrt mot woke och det postmoderna kapitalet.
Hur kommer det sig att kapitalismen har tagit woke i sitt knä? Woke är den postmoderna kapitalismens stormtrupper eftersom woke pläderar för gränslösheten. Kapitalet kräver gränslöshet och woke sköter den politiskt korrekta argumentationen för det gränslösa, och får kapitalet därmed en och annan transperson på köpet så gör det absolut ingenting. Woke är bra för kapitalet och det värsta som kan hända kapitalet är Brexit och Trump, som bara tjatar om gränser, om att sätta Amerika först och sådant trams. Biden blev bra, även om han många gånger inte verkar veta vad han säger eller var han är. Men det gör ingenting, det heller. Han är i alla fall inte Trump. Och presidentinstallationen var därför en glänsande föreställning i woke. Och som extra salt på ägget: Det visade sig att, mirakulöst nog, vice-presidenten Kamala Harris som har ungefär samma hudfärg som presidenten i själva verket var svart. Vilken triumf.
För en folkets kultur
Som jag ser det är det viktigt att göra motstånd mot den människofientliga tankesmedjan som kallas woke, som gör allt för att särskilja oss människor från varandra. Människor som har mer gemensamt än vad som skiljer oss åt, tvingas bli varandras vargar: ”Homo homini lupus”. Vi måste göra motstånd mot att behöva lyda tillfälliga dekret om vem som behöver lyftas och vem som ska göra bot. Vi måste göra motstånd för att säkra rätten att säga obekväma saker, kanske till och med tarvliga sådana.
Som jag ser det är fortsatt kamp för folkets kultur vårt bidrag till fortsatt demokrati, fortsatta möjligheter att debattera utan att bli utfrusna och fortsatt respekt för historia och vetenskapliga landvinningar.
Eller för att tala med Gramsci: ”För att skapa en sådan vilja och bilda ett ’folkligt nationellt block’ är det viktigt att de intellektuella ledarna inte förlorar kontakten med massorna, och att de underkastar sina idéer det sunda förnuftets prövning.”
I den motståndsrörelsen är Joanna Williams bok en självklar läsning.
För en folkets kultur!
Och denna ordning stöds genom fria demokratiska val vart fjärde år. Och där emellan är det fritt spelrum för inflytelserik verksamhet utanför uppdragsgivarnas kontroll och möjligheter att styra de övergripande linjerna i samhällsutvecklingen.
Ett skeende som inte är ”synbart” utan detta pågår sakta, sakta, från barnsben genom skola, föräldrar och i övrigt vad sker varje dag obemärkt i vardagslivet.
Vad skall till för att ”vi” skall äga framtiden har jag inget bra svar på annat än våra föregångare som ”byggde landet” är goda exempel att efterfölja där en skola för alla och allmän(ut)bildning var viktiga nycklar för folket gemensamt att äga.
Att försvara stekning av fläsk på brinnande koraner är en del av det nödvändiga motståndet mot Woke, och samtidigt ett nödvändigt försvar av åsiktsbildningsfriheten. Det är inget angrepp på muslimer i Sverige (eller på invandring), utan ett angrepp på Sveriges elit, som har byggt ett woke-komplex av påbjudna åsikter. Man måste bortse från vad individuella koranbrännare och islamfiender tycker; det är åsiktsbildningsfriheten i sin helhet, inklusive rekvisita som brända flaggor, dockor och böcker, som skall försvaras.
Både höger och vänster i Sverige har till stor del tagit plats i den ”fina” överhet, som Leif Str beskriver, som agerar översittare mot det ”fula” folket. Högerpersoner tänker mera på Sveriges säkerhet, och vänsterfolk tänker mer på att hålla sig fina, men i diket kör de alla.
Ingen koranskändare, som har använt sig av åsiktbildningsfriheten i Sverige, och ingen myndighetsperson, som upprätthållit åsiktbildningsfrihetslagarna, har gjort minsta fel. Vi behöver fler skändningar och hädelser, både mot religiösa och profana heliga idéer.
Det finns ingen ”korankris”, bara ett angrepp på Sveriges hjärta och kärna, av främmande makter, av utländska organisationer och individer, och av svenska medborgare, vare sig de är av invandrarfamilj eller etniskt svenska, som Jan Guillou och Stefan Lindgren; även vår värderade redaktör gick vilse med sin rubrik ”Stoppa koranbränningarna”.
Lång, men oupphörligen intressant, genomgång av en aktuell företeelse i vårt samhälle, som uppenbarligen, som så mycket annat, började ”over there”, inte i Norge utan längre iväg.
Fastnade lite på Angka-begreppet. Men så gick det upp en ljusning över horisonten. Han blev ju också född och fostrad ”over there”. Vem? Kalle Angka, naturligtvis!
Till den utförligt välskrivna texten om woke, måste i ärlighetens namn också anföras, mot den s k anti-woke-rörelsen, att den inte alltid är mycket bättre än sina motståndare.
John Cleese’s War on Wokeism
Bra inlägg, men jag efterlyser mer konkreta ex för att klargöra frågan. Satt nyss och lyssnade på LP:n ”En gränslös kväll på Operan” med många kända artister och tal av Martin Luther King (behållningen gick till hans fond). King använder flera gånger ordet negro (neger) – läge för censur, rensa ut skivan om den nu finns på bibliotek?
Så har då den fattiga svenska kulturen anammat ännu ett av imperiets ord/begrepp. Ännu ett skällsord att attackera med. Men för att det ska fungera måste det svenska samhället pressas in i imperiets form och anpassas till dess tänkande. Vad jag förstår är det det som landets politiker och åsiktsformare med ökad entusiasm ägnat de senaste åren åt.
Vårt förhållande till muslimska länder bestäms av en hitrest dansk bokbrännare, och vårt förhållande till Ryssland bestäms av ett gäng militärer, bortom civil kontroll. Jag ser att officerarna från den närbelägna flygflottiljen går omkring med amerikanska gradbeteckningar.
Bengt S!
Du upprepar ett fel, som massmedia gör. Rasmus Paludan är medborgare i Danmark och Sverige. Hans far är svensk. Han ställde upp som kandidat till Sveriges Riksdag med partiet Stram Kurs Sverige. Wikipedia har just nu: ”Rasmus Paludan, född 2 januari 1982 på Nordsjälland i Danmark, är en dansk och svensk jurist och politiker.”
Massmedier brukar skriva nedsättande om Rasmus Paludan, och använder då ”dansk” som tillmäle. Samma massmedier skriver, att svenskar krigar i Västasien, och begår organiserade brott utomlands, och tidningsläsarna översätter ”svensk” till ”invandrare, eventuellt muslim”. Då kan väl Rasmus P också kallas svensk?
Dessutom bestäms inte ”vårt förhållande till muslimska länder” av Rasmus Paludan. Som jag skrivit i andra kommentarer: ingen i Sverige, som har använt sin åsiktsbildningsfrihet (inklusive RP), har därmed gjort minsta fel. Det enda som skapar risker just nu är, att främmande stater och organisationer, med stöd av vissa muslimer i Sverige, angriper Sverige på ett sätt, som närmar sig ett slags krigshandlingar (de ökar sannolikheten för stora våldsdåd i Sverige) och att vissa etniska svenskar av dumhet eller av kortsynta politiska skäl gör saken värre, genom att ifrågasätta den näst viktigaste principen i Sveriges hjärta, ”fri åsiktsbildning”, som nämns som nummer två i regeringsformen, efter principen om folkmakten:
”1 kap. Statsskickets grunder
1 § All offentlig makt i Sverige utgår från folket.
Den svenska folkstyrelsen bygger på fri åsiktsbildning och på allmän och lika rösträtt. Den förverkligas genom ett representativt och parlamentariskt statsskick och genom kommunal självstyrelse.”
”Vårt förhållande till muslimska länder” bestäms enbart av, att de länderna utan anledning angriper Sverige.
Jag är glad att bli tillrättavisad, Jan Arvid G. Så står det i våra lagar, och allt är kristallklart. Nu återstår bara att skicka iväg ett lagkunnigt sändebud med våra lagböcker till Pakistan m fl länder, som kan förklara för de ilskna folkmassorna: ”Se här. Så här är det skrevet. Vi har rätt och ni har fel.”
En numera avliden svensk politiker ska ha sagt att ”politik är det möjligas konst”. Så fel han hade. Politik är ju det lagligas konst. Våra lagar, förstås, inte deras.
Bengt S!
Ironi är dåligt i debatt. Några läsare kommer att missuppfatta, inledningsvis eller hela vägen till inläggets slut.
Din kommentar kan tydas som följer. Du tar en förnuftig tanke, att man i nödfall måste ge efter för hot (till exempel omringad av beväpnade rånare), och du lyfter upp denna tanke till Sveriges statslednings ansvarsnivå. Så kan man tänka. Inget fel med åsikten, att stater stundom måste huka sig. Skillnaden oss emellan är, att jag är närmre ”stå på sin rätt”-ändan av skalan.
Det dåliga med din senaste kommentar är relativismen. Åsiktsbildningsfrihet är bättre än religionspåverkad lagstiftning. På detta område är Sveriges lagar bättre än Pakistans och Finlands lagar. Följande passus i Pakistans och Finlands strafflagar är skamliga och efterblivna: ”Whoever wilfully defiles, damages or desecrates a copy of the Holy Qur’an or of an extract therefrom or uses it in any derogatory manner or for any unlawful purpose shall be punishable with imprisonment for life.” ”Den som […] offentligt hädar Gud eller i kränkande syfte offentligen smädar eller skymfar något som annars hålls heligt inom en kyrka eller ett trossamfund […] skall för brott mot trosfrid dömas till böter eller fängelse i högst sex månader.”
Jag vet, allting kan smidas om till icke-militära vapen. Västliga makter kan vrida demokrati och yttrandefrihet till påverkanskrigsvapen; likaså kan rättvis politisk strävan taga religiös form. Vi som skriver i lindelof.nu har läst Jan Myrdals samlade verk, så detta fattar vi. Men du gör fel när du ironiskt suddigt följer denna tankegång och skriver om ”våra lagar” och ”deras” i ”Pakistan m fl länder”. Sverige använder inte sina lagar om demokrati och åsiktsbildningsfrihet som slagträ mot Pakistan m fl länder.
Fast som medborgare i Sverige står det mig fritt att uppmana andra staters folk att göra sig av med dåliga lagar. På motsvarande sätt må medborgare i Pakistan m fl länder på ett lagligt sätt bilda opinion om Sverige. Men tusentals medborgare i bland annat Irak följer icke sina egna lagar, när de är våldsamma mot svenska mål, och ett antal medborgare i olika länder konspirerar nu olagligen för våld mot Sverige och svenskar.
Vissa medborgare i Sverige bidrager med laglig opinionsbildning för att åsiktsbildningsfriheten i Sverige skall inskränkas. Det må de göra; lag är lag. Om en person, som gör det, är utlandsfödd, borde personen dock icke ha fått uppehållstillstånd och medborgarskap i Sverige; är en sådan person född i Sverige med utlandsfödda föräldrar, och har fått sina åsikter från barndomshemmet, då borde inte föräldrarna ha fått uppehållstillstånd och medborgarskap i Sverige.
Leif Str!
Makten bryr sig inte om oss i stan heller, dom minglar runt bland inne-personer som jag inte har upptäckt bland mina grannar i Bostadsrättsföreningen Plogen vid foten till Ramberget, Göteborg.
En sak jag funderar ofta på är det som SOM-institutets och deltagaren vid TV Sören Holmberg avslutade en gång i P1:s Ekots Lördagsintervju. Börjar vi tvivla på tilliten mellan oss medborgare då är vi illa ute.
Jag brukar analysera tillvaron utifrån hur relationerna blir mellan oss medborgare om man genomför olika lagar o s v. Tror det var Australien som en period hade en regel att när en ny teknik skulle införas så måste den genomgå en grundlig test hur den påverkade samhället socialt innan man släppte ut nationellt.
Vid några tillfällen, när jag har blivit tillfrågad om vilken valfråga som är viktigast, har jag svarat ”arbetarklassens självförtroende”. Glömmer aldrig en gammal knarrig kämpe som jag såg vid busshållplatsen vid Göteborgs Stadsbibliotek. Han hade en stor plastbricka på kavajen där det stod ”Utan arbete stannar Sverige” klockrent budskap.
Tommy S!
Ett lysande citat vill jag mena, som du skriver; ”Utan arbete stannar Sverige”.
Ord med innehåll av så mycket tänkvärt i bästa mening där enskilda individer, blir synliggjorda när vi bidrar tillsammans.
Som ett utmärkt exempel. Snickare, rörläggare, målare, elektriker och murare, alla hörs och syns under pågående bygge. Välgjort, att göra tillsammans, stolt och hantverksmässigt utfört. Jag kan tänka så när jag på äldre dagar passerar en sådan byggnad. Oj va snyggt och rejält huset är, och detta har jag bidragit till!
Dessvärre går mina tankar om vårt gemensamma samhällsbygge, inte alltid i samma riktning.
Olle P!
Tror att plastbrickans budskap var en protest mot ett annat som jag inte kan komma på nu. Mona Sahlin, den olyckan lovprisade ju småföretagare som dom viktigaste medborgarna. Då fick hon en kraftig reaktion av Kultur-och Skolministern Bengt Göransson i Tidskriften TIDEN. Han påpekade att M S nämnde alla utom arbetarklassen.
Under 1980-talet var jag Betongarbetare, på en byggarbetsplats så är man uppdelad i trä, mur och betong. När dessa har gjort sitt så kommer elektriker, VVS och målare. Målarna är nog dom som har det stressigast för dom kommer in i slutet när allt skall vara klart, byggföretagen konkurrerar om kortast möjligast byggtid. Dom skickligaste murarna och träarbetarna är jämförbara med våra konstnärer.
Hoppas du har sett på SVT-Play serien med 100 procent bonde, han är allkonstnär och bearbetar trä, mur, metall, m m.
Det är en fröjd att se Frank i aktion.
Tommy S!
Tack för ”arbetarklassens självförtroende”!
Jag läser just en bok om arbetarklassens självförtroende – som hatas av härskareliten. Boken heter De degraderade – de folkliga klassernas överlevnadsinstinkt. Min recension kommer endera dagen. Väldigt viktig bok.
Tommy S!
Tack för din kommentar.
Visst är det så som du skriver. Det finns i regel en fin och skapande ådra även på en stressad byggarbetsplats. Därtill uppkommer viss ”yrkesskada” när man ser med känsla utförda resultat varhelst det finns på en byggnad.
Vilken känsla och tålamod bakom enskilda detaljer som skapar ”konstverket”. Kan vara ett murat valv eller varför inte målarens sista färgstrykning som inte når resultat utan ett osynligt och noggrant underarbete.
Själv jobbade jag som elektriker med bland annat installationer vars resultat inte blir lika öppet iögonfallande om man inte råkar upptäcka en utvändig installation på ett vindsutrymme från tiden innan 60 talet.
Leif Str!
Vi får inte glömma, som du lovat att titta på.
Dumhetsparadoxen
Undertitel: den funktionella dumhetens fördelar och fallgropar
Av: Alvesson, Mats
Språk: Svenska
Publiceringsår: 2018