Eftersom jag själv är bloggare sedan flera år på samma vänsterkant, och tillika allt mer indragen i och fascinerad av denna nya publiceringsvärld, skickade jag över några frågor till Pål för att få veta hans planer och lite synpunkter på hela denna utveckling. Jag har översatt hans svar till svenska för läsbarhetens skull.
Din blogg har ju växt till en mycket stor räckvidd såvitt jag förstår. Hur många besökare/sessioner/sidvisningar har du per dygn i genomsnitt för närvarande?
Antalet sidvisningar i november 2015 kommer att bli cirka 340.000, men det varierar väldigt mycket från vecka till vecka. Under två dagar kom jag upp till 100.000 tillsammans. När jag ligger på den nivån är steigan.no bland de 150.000 populäraste sajterna i världen och den har varit bland de 300 populäraste nätplatserna i Norge under en kort period. Jag klarar detta under kortare perioder, men eftersom jag är ensam, kan jag inte upprätthålla en så hög nivå över tid.
Man kan också uttrycka ökningen genom att säga att 2014 hade jag 466.000 sidvisningar och 2015 kommer det ligga strax under 2 miljoner.
I arkivet ser det ut som du började 2006, stämmer det? Berätta om hur och varför du satte igång …
Egentligen började jag med nätpublicering mycket tidigare. Jag började faktiskt använda nätet innan ”world wide web” hade etablerats, då var det så kallade BBS* som gällde och ganska primitivt.
Jag skapade Europas första uppslagsverk på CD-ROM 1987 och Nordens första mulitimediauppslagsverk 1991. Ett uppslagsverk på Internet skapade jag 1997, alltså några år före Wikipedia. Detta var mitt erfarenhetsunderlag som gjorde nätpublicering naturligt för mig. Jag började publicera mer regelbundet på nätet från 2011.
Du har också mycket stor produktion av bloggposter, hur många nya inlägg har du per vecka/dag i genomsnitt?
Jag har blogginlägg på olika ambitionsnivåer. Några är bara kommentarer till nyheter och analyser som andra gjort. En del är mer grundliga analyser som jag jobbar med under en tid. Några ligger mitt emellan och är alltså lite av varje. Jag publicerar mellan två och tre inlägg om dagen. Jag har material till mycket mer, men tiden räcker inte till för att skriva ut mer.
Bakom många inlägg ligger omfattande researcharbete. Hur hinner du med?
Jag har den fördelen att jag har jobbat med elektronisk informationsinhämtning sedan 1986, så jag har träning i att hitta pålitliga källor och hantera stora stoffmängder. Det betyder också att jag har tillgång till en egen stor databas med grundinformation som jag kan använda vid behov.
Men ja, det tar tid, och jag har inte råd att göra många fel. I Norge är Steigan synonymt med Satan, så jag får inget gratis. Därför jobbar jag med källkritik hela tiden. Jag lägger alltid in min källor i form av länkar, både för att folk ska kunna kontrollera mig och för att de ska kunna jobba vidare med mitt material på sitt eget sätt.
Hur sköter du redigeringen (mycket jobb varje dag)? Gör du allt själv?
Jag jobbar konsekvent med detta tre timmar varje morgon, men gör anteckningar hela tiden när jag läser tidningar, böcker eller nätartiklar. Det tekniska gör en god vän till mig. Och så har jag gästbloggare som jag sätter stort värde på. De är till stor hjälp. Jag har idéer om att göra detta i mycket större format, men det kräver folk och pengar.
Tar du semester någon gång? Vad händer då med bloggen?
Ja, jag tar ledigt, och då faller besökstalen som en sten. Mina ledigheter är därför inte långa, så det tar inte lång tid innan besökstalen stiger igen.
Många bloggar har annonser för att dra in pengar för att täcka omkostnader, men du har inga annonser. Hur tänker du runt det?
Jag har som utgångspunkt att inte ha annonser, för jag vill vara helt oberoende och för att jag ogillar mycket av de annonser man får via olika annonstjänster. De flesta kostnader för steigan.no tar jag ur egen ficka, och jag jobbar förstås helt gratis. Kommunistiskt arbete i ordets rätta mening.
Nu söker du bidrag från dina läsare. Du skriver att pengarna ”vil bli brukt til markedsføring og programutvikling”. Berätta lite mer om dina planer.
På kort sikt är planen att öka spridningen av steigan.no. För det behöver jag bedriva marknadsföring. Men mina tekniska lösningar måste också förbättras för att bli mer robusta och för att nå fler människor.
Men i princip tänker jag att om vi vore 20 personer i Skandinavien som var lika galna som jag, så skulle vi kunna skapa Nordens dominerande anti-imperalistiska och anti-kapitalistiska nättidning.
Hur ser du på de politiska bloggarnas insats i mediekören i allmänhet? Gör de någon nytta? Tar de över de små vänstertidningarnas roll? Är förhållandena olika i Sverige och Norge? Citeras du i norska tidningar?
Bloggare är en massa olika saker. I Norge finns många så kallade livsstilsbloggare, som bloggar för annonspengar. Jag har inte tid att kolla in vad de gör, så jag kan inte uttala mig om dem. I min nisch finns det mycket få. Men de som finns gör absolut nytta. Nu finns det dessutom få egentliga vänstertidningar i Norge, så jag vet inte om konkurrensen är så stor. Typiskt är att jag inte citeras i ”tidningarna”, men de flesta redaktionerna läser mig. Ingen tidning vill ha mig som fast skribent. Och det gör faktiskt inget. Jag klarar mig fint.
För några år sedan diskuterades något slag av organiserat samarbete, en gemensam webbplattform för bloggare på vänsterkanten, kanske under FiB/Ks plattform. Av detta blev ingenting. Istället har var och en utvecklat sin egen blogg med sin egen personliga profil. Tror du att ett sådant samarbete kan vara till någon nytta? Eller har du funderingar på hur bloggare med gemensam inriktning kan samarbeta på annat sätt?
Jag har inte givit upp den tanken, men jag tror inte att det varit fel att satsa var och en för sig så länge det inte finns en gemensam plattform.
En av de sista sakerna jag diskuterade med Henning Mankell var just vad vi skulle kunna göra med detta. Att detta är viktigt tyckte både han och jag.
…
* BBS (Wikipedia) En förkortning av engelska bulletin board system, och brukar ofta översättas som elektronisk anslagstavla. En BBS är en dator med mjukvara som låter andra användare koppla upp sig mot datorn och använda systemet på något sätt, till exempel genom att ladda upp program, ladda ned program samt skicka och ta emot meddelanden.
Jag vill gärna påminna om vad jag skrev här, om hur mycket norska radikaler betytt för mig:
”Diskussioner [med norska ”maoister”] sommaren 1974 kom att forma mitt liv och jag har nog, i allt väsentligt, inte ändrat politisk grundinställning sedan dess.
När jag senare blev anklagad för att vara ’toppstyrd från Kina’ genmälde jag glatt:
– Nej, jag är toppstyrda från Norge!”
En mycket intressant intervju!
Jag måste dock göra en korrigering. Du skriver:
”För några år sedan diskuterades något slag av organiserat samarbete, en gemensam webbplattform för bloggare på vänsterkanten, kanske under FiB/Ks plattform.”
Riktigt så var det inte. Det inkom en motion till FiB/K:s stämma 2013 med ungefär detta innehåll. Styrelsen – liksom stämman – avslog denna motion. En sådan uppgift kan inte Folket i Bild/Kulturfront ta på sig.
Ska man var riktigt noggrann så är inte FiB/K en vänsterorganisation – och har aldrig varit det under sina många år sedan 1971. Jag kan erkänna att det kanske varit lite oklart då och då under årens lopp.
FiB/K: s plattform är dock mycket bredare än vad som normalt ryms inom det som kallas vänster. Vi har t ex samarbetat mycket nära med sådana som brukar kallas ”höger” i tryckfrihetsfrågor med stor framgång.
Nog är FiB/K en vänsterorganisation. Men inte i dagens inskränkt partipolitiska mening som man i allmänhet menar med etiketten ”vänster”, utan i klassiska meningen, i traditionen efter franska revolutionen, där folkets valda representanter (Le Peuple) satt på vänstra sidan i nationalförsamlingen.
FiB/K har däremot aldrig varit kommunistisk, socialistisk eller ens antikapitalistisk, utan samlat alla som stöder någon (eller alla) de tre parollerna. Jag stöder alla tre! Däremot har olika sorters socialister och kommunister stött och arbetat med FiB/K, men dessa individers ”socialism” har varit deras ensak.
Det här gör att Steigan med sin blogg har en delvis annan politisk utgångspunkt än FiB/K, nämligen den ”antikapitalistiska”. Han själv är ju ”kommunist” på sitt eget ganska personliga sätt, som han klart och tydligt deklarerar och som jag känner stor sympati med. Men jag har alltid varit skeptisk mot socialistiska och/eller kommunistiska etiketter. Tycker FiB/Ks paroller räcker långt, eftersom de innefattar demokratins (den borgerliga) grundläggande frihet – yttrandefriheten.
Det verkligt intressanta med Steigan och hans blogg är hur han jobbar med fakta och analys, samt förstås att han är så framgångsrik. Och, så skriver han bra! Han gör ett grävjobb som många, inte minst vi (småbloggare) har enorm nytta av.
Det är nog så att ”vänster” i praktiken är synonymt med ”socialistisk” och ”kommunistisk”, om kanske inte med vad Svenska Akademins språkexperter anser så med folk i allmänhet, i synnerhet de som FiB/K vill nå och ännu inte har nått.
Den omtalade ”enhetsfrontspolitiken” omfattar, med några få undantag som Torbjörn nämner, ”enhet” med olika vänsterströmningar, d v s du är välkommen oberoende av vilken ”socialism” du stöder.
Om FiB/K verkligen omfattade ”enhetsfrontspolitik”, t ex genom att intervjua någon framgångsrik kapitalist om varför han lyckats, så skulle de bli uppror i leden. För detta räcker det ju med om man återger något politiskt inkorrekt som någon kvinna i ett flyktingläger har sagt.
Aldrig har FiB/K haft så stora möjligheter att förverkliga en verklig enhetsfrontspolitik som idag när de politiska motsättningarna skär tvärs igenom de gamla höger-vänsterlinjerna.
Anders P!
Det är möjligt att min ”vänster”-definition är aningen akademisk. Men den går tillbaka på 70- och 80-talets oändliga strider om äkta- och falsk vänster. Jag tycker att dessa problem kvarstår och t o m förvärrats, där vi idag fått en ”vänster” (många gånger falsk i mitt tycke) som omfattar allt som kan underordnas en ”allmänt humanistisk värdegrund”, en slags medelklassig snälliberal kulturvänster, som behärskar hela vår präktiga överhets tankevärld. (Här inser jag att denna ”vänster” kan läsa mig som SD-sympatisör, vilket är helt galet). Men faktum är att den som jag anser som en äkta vänster har sedan 70-talet haft många allierade inom vad som skulle kunna kallas ”värdkonservativa” kretsar. Idag har SD som bekant tagit över det begreppet, vilket säkert irriterar en och annan ännu levande äkta värdekonservativ person.
Hela det kulturella fältet har förflackats och lämnats över till nöjesmånglarna och kommersialismens entreprenörer. Jag saknar dem med stor bredd och stort djup i sin bildning, för jag är alltid sugen på att lära mig mer. Jag kan ju inte läsa in allt själv, är alltså beroende av de bildades och lärdes sammanfattande populärskriverier. Jag tror inte att jag är ensam om det.
Jag hör ju till dom som tycker att begreppet ”vänster” drar skiljelinjerna på irrelevanta ställen. Det blir en sorts livsstils- eller identitetsgrej av det istället för kamp mot exploatering och förtryck. FiB/K drar linjerna bättre, tycker jag, men lite för snävt. Vilket inte hindrar att de skulle kunna bidra på sitt sätt i någon form av mer hegemonisträvande medium än vad en personlig blogg klarar av att vara.
Att detta behövs är alldeles klart. Men det kanske är omöjligt så länge som mobiliseringarna allmänt är så lama som de är just nu. Eller också inte – när mobiliseringarna är lama finns inget att profitera på, så då kanske det är lättare att starta något utan baktankar …
Två luckor har nu öppnats i årets TV-adventskalender och de två avsnitten har handlat om vikingar – rika vikingar och fattiga trälar.
”Vänstervridet!” ropas det. Och är de där avsnitten vänster – så är jag gärna vänster. Så kan också skiljelinjerna dras. Frågorna kring vad som är det ena och det andra – är ju inte i första hand en teoretisk fråga – utan en praktisk (sa Marx redan 1845 i andra Feuerbach-tesen).
Hej
Jag har med stort intresse läst inläggen om ”vänster” som mitt lilla inlägg tydligen bidrog till att trigga igång. Jag knyter därför gärna an till diskussionen.
Visst kan jag förstå Knut Lindelöfs hänvisning till ”i traditionen efter franska revolutionen, där folkets valda representanter (Le Peuple) satt på vänstra sidan i nationalförsamlingen” – men den hänvisningen är tyvärr okänd för de flesta idag.
Precis som Anders Persson antyder betyder vänster idag något helt annat. Så vitt jag kan se har den huvudsakligen två betydelser och användningsområden. Den första knyter an till de etablerade politiska partierna i riksdagen. Flitigast används de av de (f.d.?) allianspartierna och deras tunga medierepresentanter i Stockholm och några andra huvudorter i Sverige. Då är vänster alltid en nedsättande beteckning på (s), (mp), (v) och även (fi). De tre (eller fyra) måltavlorna för dessa vänsterbegrepp använder märkligt nog sällan ordet ”höger” som något dåligt för att kontra angreppen om dålig ”vänster” (kanske med undantag för (v)). Jag konstaterar nu bara att den indelningen mycket ofta ligger vid sidan av det som FiB/K arbetar för.
Den andra betydelsen och användningsområdet är nära knutet till mindre men mycket uttalade vänsterorganisationer och mindre tidningar m m. De flesta av dessa vänsterorganisationer dyker upp vid t ex ”Socialistiskt Forum”, ett årligt arrangemang ordnat av ABF-Stockholm. Tidningar/tidskrifter i denna kategori är ETC, Stockholms Fria Tidning, Internationalen och andra smala tidningar/tidskrifter. Även i dessa sammanhang ligger begreppet ”vänster” oftast vid sidan av det som FiB/K arbetar med. Det gäller särskilt synen på imperialism (stormaktsinblandning av olika slag).
Jag noterar med viss förvåning att många organisationer som betecknar sig som vänster glatt och villigt accepterar att stormakter blandar sig i andra länder därför att de uppfattas och kanske är diktatoriska, kvinnofientliga eller inte uppfattas kunna klara av sina egna interna motsättningar etc. Då blir jag ganska glad när jag tänker på Sveriges eget stora demokratiska genombrott i slutet av och strax efter första världskriget – utan att England eller någon annan stormakt blandades in och dikterade villkor för sin form av parlamentarism eller någon annan utländsk pålaga. Idén om att alla nationer och dess folk själva ska forma sitt samhälle och sin framtid sitter mycket löst i dag – till stor del p g a av stormakternas och svenska efterföljares tunga propagandaapparater.
Här finns en skarp motsättning i synen på imperialism mellan FiB/K och en del organisationer som kallar sig vänster. Vad många på ”vänsterkanten” inte begriper är att FiB/K i sådana frågor är på samma sida som en del som kallar sig liberaler, moderater eller liknande mer etablerade beteckningar eller som helt struntar i olika partibeteckningar, kort sagt en majoritet av svenska folket, om de fritt fick välja.
Det problem som FiB/K idag brottas med är att gå från teoretisk enighet om enhetsfrontens betydelse till praktisk handling. Vi är fortfarande inte bra på att dra till oss människor utanför de etablerade vänsterorganisationerna. Det blir – hos en del – stor uppståndelse när vi konstaterar att vi har samma uppfattning som flera som tillhör ”etablissemanget” och därför gärna samarbetar med dem. Att komma förbi denna barnsliga blindhet för praktisk politik är faktiskt en överlevnadsfråga för FiB/K – och en framgångsfaktor för ett FiB/K som kan växa i storlek och inflytande.
FiB/Kulturfront är en bred enhetsfront i teorin men har i praktiken en del sekteristiska drag att dras med. Orsaken är troligen att flertalet medlemmar från början och delvis fortfarande kommer från den sekteristiska vänstern typ KFMLr. De har lärt och omprövat en del och vill gärna arbeta med enhetsfrontsstrategi, men det gamla invanda tänkandet är svårt att göra upp med. Som tendensen att undervisa om den rätta linjen (på ett språk för de redan invigda) i olika frågor – exempelvis texter på Syriensolidaritets hemsida och kritiken mot reportaget om Kobane i FiB/K förra året – och bannlysa åsikter som inte stämmer med ”den rätta linjen”. Men jag tycker mig se att problemet har minskat betydligt när det gäller innehållet i tidningen.
Själva enhetsfrontsstrategin är, såvitt jag förstår, en uppfinning av vänstern som har lärt sig av bittra erfarenheter av att tystas och uteslutas ur det samhälle som räknas. Ett av de tidigare försöken (förutom den klassiska enhetsfrontspolitiken från 30-talet, introducerad av Dimitrov) som jag själv medverkade i, var när SKP på 50-talet under ett mycket kallt krig bildade Demokratisk Ungdom, ett sätt att tränga igenom åsiktsförtryckets mur och hitta medlemmar som ställde upp för förbundets konkreta och pragmatiska paroller. Jag minns det som stimulerande och en tid där mycket roligt och konkret uträttades.
Ett senare och mycket framgångsrikt exempel är förstås Vietnamrörelsen/FNL-rörelsen.
Oavsett vem som uppfann den och varför så är enhetsfronten som strategi mycket betydelsefull och FiB/K kan bidra till att utveckla den. Som Anders Persson skriver: ”Aldrig har FiB/K haft så stora möjligheter att förverkliga en verklig enhetsfrontspolitik som idag när de politiska motsättningarna skär tvärs igenom de gamla höger-vänsterlinjerna.”
Med risk för att göra en och annan besviken vill jag nog hävda att ”enhetsfrontstaktiken” inte uppfanns av 3:e Internationalen eller Komintern på 30-talet. Det är en urgammal politisk taktik. Inte heller att bara gamla kfml:are (med eller utan r) kan uppvisa sekteristiska tendenser.
Själv lärde jag mig enhetsfrontstaktiken innan jag kom med i ”vänstern”, av en urkonservativ TV-meteorolog (som skröt med att han aldrig handlat på Konsum). Men han var fackligt aktiv och gick en dag omkring och samlade namn för något krav som berörde oss skiftesarbetande. Jag tyckte att texten var OK men lite fadd i smaken. Det fanns andra problem och vassare krav att ställa. Jo, han höll med. Men just dessa krav, i hans upprop kunde alla, eller så gott som alla, samla sig kring. Jag blev inte övertygad, men skrev på ändå. Han fick rätt och kraven gick igenom.
Hade det varit i andra sammanhang hade jag blivit kallad för ”trotskist”. Men det visste man inte vad det var bland SMHI:s tjänstemän där fler än jag hade velat skräpa tonen i kraven. Min erfarenhet av andra fackliga kontroverser på SMHI var att det bland tjänstemännen, som i bästa fall röstade som gråsossar, uppträdde ”trottar”, ”r-are” och gud vet vad, utan att de ens hade läst ”Internationalen” eller pamfletten av typ ”Leve de vilda strejkerna”.
Det är intressant att Britta Ring samtidigt tar upp diskussionen kring Kobane-reportaget och det hon kallar ”Vietnamrörelsen/FNL-rörelsen”
Under Vietnamkriget fanns det nämligen också två linjer. Dels FNL-rörelsen med sin ”USA ut ur Vietnam”-paroll och dels den så kallade ”Fred i Vietnam”-linjen.
På liknande sätt var det under Afghanistankriget på 1980-talet. Svenska Afghanistankommittén hade sin ”Sovjet ut ur Afghanistan”-paroll. Och den andra linjen formulerade Britta Ring själv så här på lindelof.nu för ett tid sedan: ”En progressiv sovjetstödd regering i Kabul som befriade kvinnorna och införde andra demokratiska rättigheter, mot en brutal och reaktionär religiös rörelse. Vilket var bäst för invånarna i Afghanistan?”
Om man i båda fallen kallar den förra linjen för ”Icke-inblandnings”-linjen så skulle man också i båda fallen kunna kalla den senare för ”Tycka synd om”-linjen.
Det var synd om vietnameserna i det fruktansvärda kriget där och det var synd om kvinnorna i Afghanistan. Och för att knyta ihop den här säcken, vad handlade egentligen det omdiskuterade Kobane-reportaget om mer än just att det är synd om kurderna som inte har en egen stat? Samtidigt som ”Icke-inblandnings”-linjen säger att det inte är vår sak att rita om den syriska kartan.
När jag gick i söndagsskolan i början på 50-talet fick jag som 7-8-åring höra att den vite mannen ABSOLUT måste inrätta sig i, och styra och ställa i Afrika, bl a för att förhindra hemskheter som att de svartas ”medicinmän” behandlade sår genom att kissa i dem.
Så kom befrielsen från kolonialismen på 60-talet och här hemma de teoretiska diskussionerna på 70-talet om icke-inblanding, nationellt oberoende, kolonialmakternas ”humanitära” förevändningar osv etc.
Först på 90-talet fick jag av en tillfällighet höra att ”kissa i sår” är vad man gör i nödfall också bland ”vita” därför att urinen, vad man än i övrigt tycker om den, faktiskt är desinficerande.
I det jag skrev i mitt förra inlägg på den här tråden finns också en hel del politiskt sprängstoff och jag skulle gärna vilja säga några ord också om det.
Det jag påstår i mitt föregående inlägg är ju i klartext att det Britta Ring kallar det sekteristiska FiB/K i själva verket är det FiB/K stått för från begynnelsen under Vietnamkriget över Afghanistankriget på 1980-talet och fram till Syrienkriget idag. Och att det icke-sekteristiska FiB/K, som hon pläderar för, mot denna bakgrund därför närmast framstår som ett slags antites till detta historiska FIB/K.
I och för sig är väl detta inte så mycket att orda om och intressant blir det först när vi vet att Britta Ring med detta antitetiska FiB/K i bagaget blivit såväl vald som omvald till FiB/K:s styrelse. För det kan jag inte se som något annat än ett tecken på att FiB/K har börjat ruttna upp inifrån.
Det är förstås inte så roligt men helt oförutsett är det inte. Så varnade t ex Jan Myrdal redan i mitten på 1970-talet för att det skulle kunna gå så. Läs t ex hans bidrag ”Frågor vid ett jubileum” i antologin ”FNL i Sverige. Reportage om en folkrörelse under tio år”.