Tankar vid hemfärden från S:t Petersburg – (sista resebrevet, 16)

Från mörkret steg de mot ljuset, från intet allt de blev – vad låg bakom bolsjevikernas återhämtning sommaren 1917? Med denna fråga slutar Anders Persson sin serie resebrev från sin resa i österled för denna gång.

Lenin skissar i sin tillflykt ute i skogen sommaren 1917 på ett inlägg till någon av de tidningar som startats sedan Pravda förbjudits.

Under mina dagar i Nevastaden var det var varmt och soligt. Efter dagens arbete med meteorologi, statistik och mekanik såg jag fram emot att på kvällen kunna njuta av den nedgående solen från 14:e våningen i mitt höghus i östra St Petersburg, med torkade småfiskar i ena handen och ett glas kall “Baltika 7” i den andra. Då var det också tid att tänka på andra saker – t.ex. den ryska revolutionen.

Balkongen på 14:e våningen till min etta i ett höghus i östra S:t Petersburg, på en tvärgata till Alexandra Kollontajs Aveny.

När jag avbröt arbetet med 1917-serien i fjol höstas hade den hunnit fram till och passerat de s k julidagarna. Dessa har i historien tolkats alltifrån ett spontant folkligt upprorsförsök till ett misslyckad bolsjevistiskt maktövertagande. Lenin och Zinovjev flydde till Finland, ledande bolsjeviker häktades och resten fick utstå ett enormt mediedrev där de anklagades för att vara tyska agenter, landsförrädare och folkfiender. Hetsen fick till och med ledande vänsterpolitiker inom den styrande sovjeten att vända sig mot bolsjevikerna och fördöma dem.

Detta fick Lenin och många ledande bolsjeviker att vilja överge parollen All makt åt sovjeterna! för att istället börja planera för ett “totalt krig” eller inbördeskrig. Med partiet i kaos verkade utsikterna till en socialistisk revolution rent illusoriska. Icke desto mindre: 3–4 månader senare hade bolsjevikerna gripit makten. Vad hade hänt? Vad hade bolsjevikerna gjort?

Efter julidagarna vällde en våg av hatbilder av Lenin fram i den ryska pressen, vilka i en eller annan form framställde honom ingående en pakt med den tyske djävulen, läsande Pravda med kejsar Wilhem på väggen eller badande i tyska Reichsmark.

Bolsjevikernas comeback
En preliminär utvärdering ville jag grunda på min ursprungliga hypotes: att Lenin och bolsjevikerna 1917 inte gjort speciellt mycket för den ryska revolutionen. De som gjort det mesta av jobbet var deras motståndare, också ledande anti-bolsjevistiska vänsterpolitiker. På SAS-planet tillbaka från Pulkovaflygplatsen till Arlanda satt jag och skissade på ett sista resebrev.

När jag kom hem tog jag från bokhyllan ner en av de bästa böckerna om ryska revolutionen, Alexander Rabinovitchs The Bolsheviks Come to Power och läste igenom kapitlen 4 (“The Ineffectiveness of Repression”) och 5 (“The Bolshevik Resurgence”). Han listar följande förklaringar till bolsjevikernas come-back:

a) Den fullständigt förödande mediahetsen efter julidagarna stärkte de borgerliga i deras övermod, deras känsla att en gång för alla ha krossat “kommunismens spöke”. Nu fanns det inte längre några radikala opinioner man måste ta hänsyn till. Man kunde nu ljuga, överdriva och förtiga utan risk för att bli motsagd. Överdrifterna i mediahetsen gjorde den dock mindre trovärdig bland vanligt folk:
Pressen är inte att lita på, hette det ofta.

Denna målning av Akhmed Kitjav (1925-96) ska illustrera folkets glädje efter oktoberrevolutionen över att land skulle distribueras bland bönderna och fred slutas så fort som möjligt.

b) Den dåliga medlemskontakten i de icke-bolsjevikiska vänsterpartierna berodde på att de ledande vänsterpolitikerna klassmässigt kom från de intellektuella mellanskikten. De ledande inom sovjeten hade försummat kontakten med lokalavdelningarna i Petrograd och runt om i landet. Många var dessutom personligen bekanta med de borgerliga politikerna och påverkades därför lika starkt av mediahetsen mot bolsjevikerna som de borgerliga.

c) Att söka förbättra levnadsvillkoren för sina medborgare var något som den provisoriska regeringen och centrala sovjeten inte hade prioriterat. Under en av Kerenskij ordnad sk. “demokratisk konferens” i Moskva i augusti ägnades inte en minut åt vanligt folks bekymmer. De lokala sovjeterna hade däremot ägnat sig åt just detta, vanligt folks bekymmer och de stöttes bort av bristen på handling från regeringen. Samtidigt attraherades de av bolsjevikernas radikala program. Medan de moderata vänsterpolitikerna i toppen drogs åt höger, började deras anhängare vid gräsrötterna att dra sig åt vänster.

d) Folket visade sig mer enigt än myndigheterna väntat. Det rapporterades utifrån partiernas lokalavdelningarna att människor från olika vänsterfalanger ville glömma gammalt groll och uppträda enigt emot den borgerliga högern. Tvärtemot att tappa medlemmar i stora skaror, förblev bolsjevikpartiet till en början intakt och började sedan t o m öka sitt medlemstal.

e) Soldaterna var till en början svåra att vinna för revolutionen eftersom de var mer patriotiska och mer lyhörda för talet om bolsjevikerna som tyska agenter. Det som ändå drev dem över till de revolutionära, var beslutet att återinföra dödsstraffet i armén. Detta betraktade soldaterna som ett oförlåtligt svek av regeringen.

En sentida betraktare kan inte annat än associera till dagens situation och de olika inrikes- och utrikespolitiska personer och rörelser som inte bara överlevt en förödande mediahets, utan också gått framåt i opinionen. Ta nedanstående bild av Putin och Obama, och sätt dit Lenin och Kerenskij (eller någon annan på den ryska högerkanten 1917).

Rysk karikatyr av Putin vars framgång framställs som mest beroende av Barack Obamas tillkrånglade och felkalkylerade politik, än något som Putin gjort.

Liksom Lenin och bolsjevikerna 1917 fick klä skott för allt som gick fel, trots att de hade mycket lite, eller inget alls med problemen att göra, tillskriver man idag Putin och ryssarna diaboliska avsikter och att de sitter inne med övernaturliga maktmedel styra världens öden. 

Liksom den ryska överheten 1917 sökte styra folket genom att hellre skrämmas dem med “bolsjevismen” än att bry sig om deras behov, söker våra dagars överhet behålla sin kontroll genom att skrämma oss med “ryssen“, “sverigedemokraterna” eller “IT-troll” istället för att ta tag i folkets vardagsproblem.

Genom sin likhet med dagens situation verkar dynamiken i den ryska revolutionen vara lättare att förstå idag än någon gång sedan 1917.

Sensationellt lokalval
Den 20 augusti (2 september) hölls lokalval i Petrograd, bara halvannan månad efter julidagarna och vid en tid då bolsjevikerna borde ha varit uträknade. Till allmän överraskning, som en chock för många, erhöll bolsjevikerna 183.000 röster, strax under socialistrevolutionärernas 206.000. De borgerliga kadeterna fick bara hälften, 114.000, och Mensjevikerna 24.000.

Det är först en vecka senare som generalen Lavr Kornilov gör sitt misslyckades kuppförsök som tvingar statschefen Alexander Kerenskij att söka stöd hos folket, i synnerhet hos bolsjevikerna. Efter detta låg vägen öppen för Lenin och det är snarare en gåta varför det tog ytterligare två månader för revolutionen att fullbordas.

Men detta gäller den sk. “oktoberrevolutionen”. Men den var inte slutet, inte ens början på slutet, utan slutet på början.

Efter “oktoberrevolutionen” väntade de stora utmaningarna med tre års krig emot inre och yttre motståndare. “Vårt lokomotiv”, målning av Revold Baryshnikov (1924-85).

Det var i denna kamp som bolsjevikerna visade sin avgörande styrka politiskt, organisatoriskt och militärt.

Dela detta inlägg...
  •  
  •  
  •  
  •  

Kommentera

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.