Tankefriheten krymper nu steg för steg

Dass på kalfjället, det finns en lösning på allt… (Foto: K Lindelöf)

Det senaste halvåret har jag skrämt människor jag känner och tycker om med mitt skrivande. De finner att åtskilligt är obehagligt att läsa för att det uppfattas som kinavänligt, rysslandsvänligt och USA-fientligt, vilket för många är skrämmande eftersom Kina och Ryssland är hotfulla despotier, medan USA i alla fall är en demokrati. Dessutom anses mina bubliceringar främja ”alternativa medier”, högerpopulism och stryka konspirationsteorier medhårs. Normen för ”vänstermedier” ska vara att bekämpa allt att som inte bygger på vetenskap och evidensbaserade fakta, alltså inte uppmuntra ”fake news”. Jag blir därmed avfälling i dessas ögon – renegat på ideologispråket.

Jag ser här en ny vattendelare mellan de trosvissa – av många olika slag – och de mer frisinnade (för att använda ett gammalt fint ord). De trosvissa har ända från 60-talet fått mig att dra in landgången. Ni vet, de där med den fjärrskådande blicken; hurtiga 30-talsnazister, islamister, marknadsfundamentalister, 70-talskommunister, frälsta kristna, antivaxare, new ageare, ateister, 911-nördar, ufo-skådare, språkmekaniker, ateister, bildstormare, flagellanter… Till dessa kan nu fogas alla MR-fundamentalister* i strängt västerländskt koppel. De trosvissa är visserligen förhållandevis få, men dominerar idag medieflödet. Jag trivs mycket bättre bland resten av mänskligheten, de med en tvivlande glimt i ögat.

Bakgrunden
Bland de trosvissa finns nu en ”vänsterfraktion” som tidigare utgjordes av min lilla “vänsterfamilj”. De skräms nu av att jag och andra låter ”obekväma” åsikter komma till tals. Denna, min lilla “vänsterfamilj”, har sedan 1971 samlats kring tre paroller; försvar för yttrande- och tryckfriheten, för en folkets kultur och antiimperialism. Fortfarande är dessa tre paroller grunden, och det var ingen slump att dessa formuleringar valdes. Exempelvis valdes formuleringen ”demokratiska fri- och rättigheter” bort för att den redan då alltför enkelt kunde förknippas med USA, som i ”demokratiska fri- och rättigheter” inräknade oinskränkt privat äganderätt och för fullt höll på att demokratibomba Vietnam.

Ytterligare två grundprinciper präglade min ”vänsterfamilj”; partipolitisk neutralitet och ekonomiskt oberoende från staten. I “vänstefamiljen” innefattades FNL-rörelsen, Folket i Bild/Kulturfront, FiB-juristerna, Ordfront, Arkivet för folkets historia, tidskriften Förr och nu… (kanske har jag glömt någon).

Den mer partifixerade 60-talsvänstern slogs oavbrutet om den rätta revolutionära linjen och splittrades med jämna mellanrum ända ifrån 1967, då KFml bröt sig ur Vänsterpartiet kommunisterna. Den ”partivänster” som stod närmast vår ”vänsterfamilj” var KFml (senare SKP) och deras studentförbund Clarté. De var duktiga organisatörer och drivande på alla vis och var mer eller mindre maoistiskt influerade. De stod för den så kallade enhetsfrontsprincipen på samma sätt som FNL-rörelsen i Sverige, som dessa ärvt av KKP, som framgångsrikt tillämpat den i kampen mot japanerna på 1940-talet. Det var inga dåliga idéer, de var i själva verket ganska självklara, alltså att man i politiken måste ena sig med alla som står “rätt i huvudmotsättningen” – som man sa på den tiden. Vad som sedan var (och är) huvudmotsättningen var/är däremot ett ständigt tvisteämne.

De partifixerade på den tiden; socialdemokraterna, vänsterpartiet, KFml(r), MLK, FK, RMF, KAF… avskydde maoisternas enhetsfrontstaktik och bildade en slags socialistisk (proletär) ”enhetsfront” emot vår lilla “vänsterfamilj”. Efter USA:s nederlag 1975 i Vietnam behövdes inte längre den stora enhetsfronten – FNL-rörelsen – varpå alla olika vänsterpartier och -fraktioner backade in i sina små partilokaler och bokhandlar och fortsatte ge ut sina tidningar med presstöd och driva sina organisationer med statsbidrag. Där befinner vi oss fortfarande.

Det politiska läget
Vi har alltså idag en statsfinansierad partifixerad “vänster” med de två bjässarna (s) och (v) i spetsen med sin svans av små ideologiskt och värdegrundsgafflande fraktioner. Den lilla rännil av oberoende och åldrade medlemmar i ”vänsterfamiljen” gnetar fortfarande på med sitt medlemsengagemang men i utstött isolering.

De senaste 30 åren har världsläget dramatiskt ändrats och inrikespolitiken allvarligt skakats om av ett nyvaknat politikerförakt bland människor som missgynnats av den välfärdsfientliga politik som drivits med stöd av alla riksdagspartier. I denna mylla växte – på 20 år – Sverigedemokraterna från ett gäng skinnskallar med nazistiska ungdomsdrömmar till ett välskräddat värdekonservativt parti med nära 20 procent av väljarkåren bakom sig. De var länge den enda egentliga oppositionen i riksdagen mot invandringspolitiken och raserandet av ”folkhemmet” och var mycket skickliga på att snappa upp allt som breda folklager ogillade hos de allt mer skattefinansierade och medlemsoberoende partiapparaterna (från höger till vänster). SD bekämpades konsekvent av en enhetsfront bestående av alla andra riksdagspartier med decemberöverenskommelse och januariavtal, vilket bara förstärkte deras martyrgloria och gav dem allt mer röststöd. Alla övriga partier och de stora medierna fastnade i att de hemska ”smygnazisterna” skulle stoppas med att prata ”värdegrund” istället för att diskutera sakpolitik. Invandringspolitiken blev till sist avgörande, som partierna tvingades gå med på att förändra.

Kapitalet, staten och medierna
I denna turbulenta tid har även medielandskapet helt bytt skepnad. Internet har gjort det möjligt att enkelt starta olika mediekanaler. Facebook och Twitter konkurrerar med de gamla mediedrakarna om läsarna. Mediekonsumtionen har blivit till klasskiktat. Alternativa småkanaler, bloggar, webbtidningar med olika politisk inriktning har startat och får allt större betydelse för medborgarnas möjlighet att hålla sig allsidigt informerade.

Det dominerande medieflödet i vår del av världen har helt fallit ur den gamla vänster-höger-ramen. Klassintressen är helt bortkopplat från ägandet. Mediedrakarna blir journalistiskt allt mindre självständiga och allt mer megafoner för finansiärernas intressen. Branschen är i hög grad finansialiserad, alltså de ägs av finanskapitalintressen eller statsintressen. Svenska Dagbladet och Aftonbladet ägs av norska Shipsted (som i sin tur till stor del ägs av Wall Street-kapital). Dagens Nyheter, Expressen, Dagens Industri och en oändlig rad lokaltidningar ägs av Bonnier Media AB. TV4, C More och finländska MTV ägs idag av Telia Company, vars största ägare är svenska staten (39,5 procent 2016). Att finansiärerna också styr innehållet är uppenbart, trots många journalisters påstående att de inte låter sig styras. Webbprojektet Bulletin är ett bra exempel på att det i realiteten är finansiärerna som styr. Pressen är inte längre fri, i den meningen man menade i demokratins barndom.

Staten intervenerar dessutom allt mer i medierna och försvagar yttrandefriheten. De nya reglerna för mediestöd innebär att ”olämpliga” ska kunna nekas stödpengar. Snart får vi lagar som förbjuder vissa åsikter (förnekelse av Förintelsen). Vänstertidningen ETC (fullmatad med mediestöd) gillar tanken om förbud mot förnekelse av Förintelsen t ex. Så nog fungerar tumskruvarna. Det här öppnar för fler åsiktsförbud, organisationsförbud, deltagandeförbud… Det närmast otänkbara skedde när den svenska eliten (tack vare medierna) förmåddes att krypa för USA till den grad att Sverige polvände sin utrikespolitik från kärnvapenmotstånd till att avstå från ratificering av FN:s resolution om kärnvapenförbud. Nu annonseras också en lag mot ”utlandsspioneri”, vilket ska omöjliggöra obehaglig visselblåsning på det området.

Fria journalistiska röster finner sig allt sämre till rätta i de storas hägn. Förre chefredaktören för Dagens Nyheter Arne Ruth är ett exempel. Han släpps inte längre in i sin gamla tidning, utan tvingas gå till små oberoende tidskrifter som FiB/Kulturfront eller norska Ny Tid för att få sina ord publicerade. “De gör inte sitt jobb med att granska makten längre” är hans hårda dom. Den grävande reportern Per Shapiro tröttnade på den krympande rörelsefriheten inom Public service och startade en egna poddkanal; Folkets radio.

Vad tjänar folket?
Jag tänker att man idag (som alltså fortfarande är på vänsterkanten) oftare bör ställa frågan: Cui bono? Vadtill tjänar detta? Eller varför inte helt enkelt: Vad tjänar folket? Och då menar jag folket som klassbegrepp, de som inom våra gränser utgör de 99 procenten av medborgarna som inte kan leva på kapitalavkastning, utan måste arbeta för sin försörjning. Trots att det finns ett stänk av maoism i dessa tre små ord, så förefaller det mig ganska fruktbart att tänka i dessa termer. Trots att jag inte är kommunist menar jag att det är förnuftigt och lättbegripligt klasstänkande, för lite marxist är jag nog ändå i grunden.

Från slutet av 1800-talet byggdes en rörelse upp till försvar för folkets intressen på alla områden – de så kallade folkrörelserna. De politiska partier som drev frågorna var folkpartiet, socialdemokraterna och kommunisterna. Det gällde främst inrikespolitik som skola/utbildning för folket, sjukvård för folket, pensioner för folket, bostäder för folket och löneförhöjningar åt det arbetande folket. Nationsgränser var självklarheter liksom handel med andra länder på rimliga villkor.

Sedan början av 1980-talet har detta ”folkets” positioner i politiken försvagats, medan höga herrar och damer i vad man kan kalla eliten stärkt sina. Folkrörelserna har professionaliserats och korrumperats av skattepengar, vilket gjort dem till karriärtrappor för strebrar varpå ett nytt skikt flutit upp i eliten. Man skulle kunna säga att folket genom detta förlorat sin representation i politiken och därmed tystats. Eliten – den nya överheten – har erövrat tolkningsföreträdet på alla avgörande områden.

De två stora krigen på 1900-taleet lärde oss att vi måste vara rustade till försvar och att alliansfriheten var klok utrikespolitik där vi låg mellan två kärnvapenmakter. För vi visste att försvarslösa (militärt besegrade) länder utgör ett maktvakuum som stormakter snart fyller ut. Det var tydligt både efter Versaillefreden och Jalta-överenskommelsen, som ritade om gränserna till de försvarslösas och besegrades nackdel.

De nya hoten – världen är ändlig
Till detta har kommit nya existentiella hot som också måste hanteras (om människan ska kunna fortsätta sin historia som jordklotets förvaltare) energi-, miljö- och klimatkriserna. Föreställningen att jordens alla naturresurser är till för människans exploatering är nu obsolet. Denna även för ”folket” relativt nya insikt får inte skymma det faktum att det är vårt dominerande ekonomiska system (globalkapitalismen och imperialismen) som utarmar planeten – inte den enskilda människan. Varken Gud fader, tekniken eller vetenskapen kommer att kunna rädda vår levande planet så länge det ekonomiska systemet inte tyglas. Någon patentartad nödlösning som till exempel en upplyst global despoti (diktatur) existerar inte, allt sådant leder ofelbart vidare mot Harmageddon.

Möjligen är klimatkrisen aningen överdriven, kanske är människans tillskott till den globala uppvärmingen en bland flera orsaker till glaciärernas avsmältning och medeltemperaturens höjning. Hur det än är med den saken så är stora delar av den västerländska konsumtionscivilisationen hotad. Det räcker med att ett containerfartyg går på grund i Suezkanalen eller att brist på halvledare uppstår så så rubbas hela produktionssystemet. Vi kan inte börja gräva upp Sapmi och Österlen i jakten på halvledarmetaller. Det måste bli ett stopp för avskogning av såväl Tajgan och regnskogarna, på fossilbränning och på en evigt växande privatbilism.

Systemet måste vändas upp och ner. Att täcka hela Norrland med vindsnurror och bygga batterifabriker till bilindustrin kommer inte att lösa energikrisen. Ständigt ökad produktion, tillväxt med ökad konsumtion av varor som elbilar och AI för världsmarknaden är finanskapitalisternas våta (människofientliga) dröm. För alla andra är hushållning med befintliga resurser och transporter den enda möjliga vägen. Det inser allt fler, men man kommer dit från olika håll.

Vad göra?
Det är alltså bara att gneta på och kryssa mellan blindskären ute i offentligheten. Verkligheten är med alla sina detaljer svårtolkad. Det gäller att låta människor med olika – ibland obehagliga – åsikter komma till tals. Men här på lindelof.nu utan kränkningar och personangrepp! I ett inlägg på Clartébloggen visar Hans Isaksson ett praktexempel på hur man inte bör göra. Enligt svensk officiell standard (som Clarté nu följer) framhåller han – i satirens form – SD:s och Jimmy Åkessons ”griskaraktär”. Som tur är läses detta av mycket få utanför Clartés krympande intellektuella revir. Men, när ska ”vänstern” begripa att grisstämpling av 20 procent av väljarkåren knappast leder till något annat än ökat stöd för en värdekonservativ höger.

Frågan om vad som kan anses som ”vänster” har som sagt ältats varv på varv så länge jag kan minnas. Jag har vänt och vridit på frågan här flera gånger. Jag skriver igen om detta för att själv försöka förstå. Mina vänner, som jag menar håller för öronen och ögonen och vägrar inse att begreppen vänster och höger inte längre fungerar för vad som faktiskt tjänar folket, kan jag bara försöka övertyga. Visst kan det kännas vemodigt att ingenting längre är som förr. Men världen kan inte längre tolkas enligt gamla mallar. Nu måste alla krafter samlas – oavsett om man kallar sig höger eller vänster – till försvaret för vår egen yttrandefrihet, planeten, våra egna gränser, återupprättandet av vårt nationella självbestämmande och för ökad självförsörjning (mellan de konkurrerande supermakterna), samt bygga upp utbildning och välfärd i vid mening med allmänna medel. Då kan vi bli vänner igen.


* Företrädare för vad USA (med vasaller) kallar mänskliga rättigheter

... är läst 1408 gånger!

(Visited 1 063 times, 11 visits today)

  23 kommentarer for “Tankefriheten krymper nu steg för steg

  1. Jan Arvid Götesson skriver:

    Att icke vara trosviss är det viktigaste för den som vill tänka och handla förnuftigt. Men det är lättare sagt än gjort. Kanske att vi alla är trosvissa; kanske att vi ser andras trosvisshet, men inte vår egen, och värjer oss när vår egen trosvisshet påtalas?

    Inom en del av vänstern – till exempel FiB/K:s styrelse och redaktionskommitté – tycker jag mig se en trosvisshet om Kinas (och i viss mån Rysslands) stora historiska mission, som påminner om gångna tiders irrationella fransk- tysk- eller engelskvänlighet; en irrationell tro som gör att logik, saklighet och eftertanke brister, vilket jag menar hände i ”Förslag till svar från styrelsen” på motion “Försvar av yttrande- och tryckfriheten: Gui Minhai”. Jag antar att denna min syn på saken är obegriplig för dem som skrev eller godkände styrelsens förslag till svar.

    Det jag nämnde är bara ett exempel på skillnader i tankesätt som jag inte tror kan redas ut. Jag tror att vi alla ohjälpligen kommer till uppfattningen att andra debattörers ståndpunkter innehåller ett större eller mindre mått av trosvisshet – men så är inte fallet med en själv; själv är man saklig och logisk.

    I detta permanenta tillstånd av oförståelse inför varandras tankesätt är det förnuftiga att fortsätta samtalet, att inte taga illa vid sig, och framför allt att stödja fria medier som lindelof.nu.

  2. Björn Nilsson skriver:

    Mycket intressant. Skulle jag kritisera något så är det klasskampens frånvaro, eller möjligen förvirrade närvaro som här: “Klassintressen är helt bortkopplat från ägandet.” Ägande och kontroll av produktionsmedel och positioner i samhällets överbyggnad är ju synnerligen hopkopplat med den klass som utövar ägandet, skulle jag hävda.

    Sedan kommer “folket” med i diskussionen, och där är det av vikt att veta vilka klasser och grupp/skikt/sektorer eller vad man kallar det som ingår i folket och vilka intressen som finns där. Om antar att det finns två huvudgrupper/klasser i samhället – arbetarklassen respektive kapitalisterna, och de är polerna som styr den allmänna utvecklingen – är det ju av vikt att kapitalisternas makt kringskärs genom att deras möjliga allierade bland småägarna dras över till arbetarsidan. Det kan uttryckas som en antimonopolistisk front som leds av arbetarklassen, eller på något annat sätt, men sakinnehållet är väl detsamma. “Ena de många för att besegra de få” kan man säga om man talar som Mao. Dagens vänster verkar inte ägna detta någon större tanke. Och skall den då ens kallas “vänster”?

  3. Hans M Gabrielson skriver:

    Knut, gamle örn, jag vill minnas att vi resonerade en hel del kring det du tar upp i Din text – närmast en principdeklaration – här ovan under vår magiska försommarkväll över vildsparris och lax
    maj 2019 i Brissund. Din text är mycket bra, uppmaningen “Var ej trosvissa” ligger mycket nära Karl Marx’ kloka valspråk “De Omnibus Dubitandum”. D v s att i varje givet läge “vända och vrida på sakerna så de kan ligga bättre till” (Lars Ahlin, Tåbb med Manifestet). Föredömligt, Knut. Är helt överens med Dig. Tack! Hoppeligen kan Ditt inlägg få goda konsekvenser för diskussioner och ställningstaganden “på vår kant”.

  4. Leif Strandberg skriver:

    Apropå krympa för vissa – men inte för andra.

    Nu har det kommit ytterligare ett avlatsbrev att underteckna för de rättrogna. FN:s Agenda 2030 satte upp 17 mål för hållbarhet och nu lanserar den svenska regeringen med Amanda Lind som frontfigur ”Demokrati 100 år” som alla med rätt proveniens kan underteckna. Är du däremot främlingsfientlig eller har en människosyn som inte är god eller är rasist eller för hårda offentliga samtal eller är antidemokratisk får du inte skriva under – då kan du glömma att vara med.

    Men den kände islamisten Mohamed Temsamani får vara med, och han har redan skrivit under deklarationen. Temsamani är kompis med f d MP-kollegan Mehmet Kaplan och är i nära kontakt med Muslimska Brödraskapet i Egypten och De grå vargarna i Turkiet.

    Demokrati 100 år bådar inte gott.

  5. Jan Arvid Götesson skriver:

    Hans M G!
    ”De Omnibus Dubitandum”. Jo visst, men hur tvivlar man på sina egna slutsatser? Är vi förmögna till det?

  6. Dennis Zackrisson skriver:

    Jag har nu läst och funderat kring Suhonen & Therborns lunta Klass i Sverige. I denna saknas helt spåren av en helt avgörande fråga; Vad har statsmakten för roll i ett moget kapitalistiskt samhälle?

    Utan att denna fråga ställs och utreds kommer vi alla att agera som blinda kattungar i kommande klasstrider. Detta visar sig på flera ställen i “luntan” där företagsverksamhet i statens ägo utan tillstymmelse till bevis ses som möjliga för “demokratisk påverkan”. Och det fullständigt missvisande begreppet “utförsäljning” används när statligt/kommunalt ägda företag övergår i annans ägo.

    Bort med den ideologiska dimbildningen! Fram för den öppna och orädda faktagranskningen!

  7. Kenneth Lundgren skriver:

    Jag är inte – som de flesta av tidigare kommentatorerna – så förtjust i Knut Lindelöfs artikel ovan.

    För att börja med vad som är bra KL:s iakttagelse att tanke- och yttrande krymper i det så kallade offentliga rummet. Att de gängse medierna reflexmässigt stämplar artiklar och personer som konspirationsteoretiska och spridande av fake news är hyckleri. Då spridande falska nyheter har varit legio i värdens massmedia. Konspirationer finns. Morden på John F Kennedy, Bobby Kennedy, Martin Luther King, Olof Palme… har alla från officiellt håll förklarats utförda av ensamma (galna) män. För att inte tala om den bristfälliga utredningen om mordet på Malcolm X. Sjöofficeren och krigsmaterielinspektören, Carl-Fredrik Robert Algernons, död under ett tunnelbanetåg den 15 januari 1987 har väl aldrig utretts ordentligt. Det är inte konstigt att folk undrar.

    Konspirationer mot freden och i det sammanhanget användande av falska nyheter förekommer ständigt. Tänk bara på historien om att Iraks soldater slet barnkuvöser från nyfödda i Kuwait innan första Gulfkriget eller lögnen om massförstörelsevapnen i Irak inför det andra Gulfkriget, lögnerna om Gaddafi inför förstörande av Libyen och lögnerna om Assad och Syrien inför och under det pågående anfallskriget mot den erkända och suveräna staten. Det ensidiga medieutbudet som alltmer tjänar ägarnas intressen är bra utrett i Katalys bok Klass i Sverige i ett av av Sigurd Allerns artiklar i boken. (Kapitlet 17, Mediakapitalet)

    Den ”gränslinje” som KL försöker dra mot de ”trosvissa” blir för allmän och därmed oskarp och på så sätt oanvändbar.
    Jag håller med om att det finns en allt eländigare ”vänster” som inte frigjort sig från de gängse av överklassens stiftade tankelagarna.

    Sverigedemokraterna är ett högerytterparti som går storkapitalets ärenden och tillhör en av folkets fiender. De bra kraven som de har haft som ”inga vinster i välfärden” har de släppt liksom kravet ”Sverige ut ur EU”.

    Natomotståndet håller de också på att anpassa så att det inte det ska ställa till krångel i en eventuell borgerlig regeringsbildning. De har också tillsammans C, KD, L och M i riksdagens försvars- och utrikesutskott beslutat om en så kallad Natooption som inte innebär att Sverige ska söka medlemskap i Nato, men att Sverige ska vara förberett att kunna ansluta sig snabbt.

    Jimmy Åkesson har sagt att han absolut värnar om asylrätten men samtidigt säger att Sverige inte ska ta emot asylsökande eller bevilja dessa asyl. Han menar att man kan utvisa de som har fått avslag på sin asylansökan men av verkställighetshinder (att den stat som de ska utvisas till inte tar emot dem eller att de riskerar tortyr eller dödsstraff i detta land) inte utvisas, ska istället utvisas till ett land i närområdet till det land som ursprungligen kommer ifrån. Han menar antagligen att Sverige ska försöka ha avtal med länder för att de ska ta emot sådana flyktingar. Det har Sverige redan med Afghanistan som mot betalning tar emot afghaner ifrån Iran som aldrig har bott i Afghanistan. En totalt människofientlig politik! Eller SD:s partisekreterare Richard Jomshof som sa tisdagen den 9 mars i SVT-programmet Sverige möts: ”Jag lider med dom människor som tvingas födas i dom här länderna under islam som enligt mig är en avskyvärd ideologi och religion”. Tala om hycklad medkänsla!

    På tal om invandring, inom vården och omsorg är 26 procent av de anställda födda utomlands. Av vårdbiträdena är de cirka 40 procent, undersköterskor 26 procent, sjuksköterskorna är 12 procent födda i utlandet. Av läkarkåren är andelen 34 procent som inte är födda i Sverige. (Se bland annat denna sajt)

    Hur ska man tolka dessa siffror? Då det gäller stora andelen läkare så kan den nog tolkas som att det delvis beror på kompetensrofferi från Sveriges sida medan den stora andel undersköterskor och vårdbiträden till en del beror på att dessa yrken är lättare för en invandrad person att utbilda sig till än till exempel sjuksköterska.

    Men det stora problemet med invandrad arbetskraft är den illegala och de som fått arbetstillstånd genom att arbetskraftköpare garanterat att de har behov av arbetskraft. Så fort arbetskraftköparen meddelar att han inte har behov av den anställde mister denne sitt arbetstillstånd.

    Detta gör att den anställde hamnar i beroendeställning detta kallas med ett finare ord för paternalism. Den svenska arbetskraftsinvandringen är nu mycket större än asylinvandringen. Men den pratas det mycket lite om. Detta är inte en tillfällighet, utan svenska storföretag gör miljardvinster på arbetskraftinvandringen. Om detta kan man läsa i Emil Boss artikel, “Underproletariatet”, i senaste numret av Clarté.

  8. Kanske inte var dag, Jan Arvid. Men nog är det ett eftersträvansvärt, därtill vetenskapligt förhållningssätt. Inom områden som naturvetenskap, ekonomi, samt ofta även historia och sociologi tillämpar man “hypotesprövning med Z” (googla gärna på det). I yttersta korthet ställer man sin ursprungliga hypotes (0-hypotesen) mot dess motsats (1-hypotesen) för att någorlunda säkert klargöra om 0-hypotesen håller streck. Glömde som den J-a tröghjärna jag är Statistisk matematik, spel- och beslutsteori. Ett mycket bra exempel på “De omnibus Dubitandum” är Jan Myrdals sista arbeten Ett andra anstånd och den nya upplagan av Maj, en kärlek. Tvärs igenom tvivlade karlen på sina i decennier försanthållna föreställningar i dessa hans två “jagböcker”. Något som påverkat åtminstone mig starkt.

  9. Gunnar Thorell skriver:

    Helt överens om andemeningen i detta!

    Förutsättningen för att öka vår kunskap vilar på rätt att ifrågasätta allt, och kunna diskutera allt.

    Så fort vi får en ortodoxi uppstår intolerans, tystnad, det missgynnar folkmakten.

    Nyttigt tvivel på de egna slutsatserna väcks av samtal och dispyt med oliktänkande.

  10. Benkt Lundgren skriver:

    Mycket tänkvärt, men jag medger att jag inte gillar begreppet ”MR-fundamentalist”. Mänskliga rättigheter är inget att skoja om, och det känns extra olustigt eftersom ”vänstern” ofta nonchalerat brott mot desamma, om brotten begås av ”rätt” regimer.

    ”Försvar för yttrande- och tryckfriheten” i FiB/K:s grundsatser är såklart bra, men under de senaste 32 åren har jag ibland undrat hur en tidning med detta som första grundsats i varje nummer kunnat publicera en text av en person som öppet försvarar Khomeinis fatwa mot Salman Rushdie. Så här efter hans bortgång vill jag berätta att det är det mest obegripliga ståndpunktstagande jag läst av Jan Myrdal. Jag hann diskutera saken med honom innan han dog, och hans argumentation var verkligen inte imponerande. Jag vet inte en enda icke-muslimsk debattör i hela världen som höll med honom heller.

  11. Knut Lindelöf skriver:

    Kenneth L!
    Tack för en klargörande genomgång av förhållandena på vår växande illegala arbetsmarknad präglad av “paternalism”. Detta var emellertid ett område jag inte berörde, vilket jag kanske borde ha gjort. Men om detta vet du mer än jag.

  12. Leif Strandberg skriver:

    Kenneth L!
    Hur du än redovisar statistik måste du hantera denna siffra: 700.000 personer i Sverige i arbetsför ålder med utländsk härkomst är inte självförsörjande utan lever på bidrag.

    När du kan förklara den siffran då är jag med dig. Inte förr.

  13. Kenneth Lundgren skriver:

    Leif, tyvärr kan jag inte förklara den siffra du presenterade. Om jag ser på socialstyrelsens statistik så fick 249.000 vuxna personer i Sverige försörjningsstöd under 2019 varav 53,5 procent var män och 46,5 procent var kvinnor. Då 249.000 är alla inklusive födda i Sverige med försörjningsstöd är 36 procent av den siffra på 700.000 personer du nämner.

    Enligt socialstyrelsen är drygt 64 procent av alla biståndsmottagare utrikes födda, det ger att 159.000 utrikes födda har försörjningsstöd. Det är naturligtvis en hög andel med tanke på att de utrikes födda utgör cirka 20 procent av vårt lands befolkning. Men långt ifrån de 700.000 som du nämner. Man ska också betänka att i de siffror från socialstyrelsen ovan ingår alla som någon gång under 2019 fått försörjningsstöd.

    Jag kan naturligtvis undersöka din uppgift om att ”700.000 personer i Sverige i arbetsför ålder med utländsk härkomst är inte självförsörjande utan lever på bidrag” om jag får reda på var du fått denna uppgift ifrån och hur den år beräknad.

  14. Gunnar Andersson skriver:

    Kenneth Lundgren!
    Om 2 miljoner svenskar är födda utomlands och dessutom närmare 1 miljon utlänningar bor i Sverige, så låter inte andelen utlandsfödda läkare på 34%, som speciellt kompetensroffande.

  15. Leif Strandberg skriver:

    Kennet L!
    Tack för kommentar. Varifrån kommer den höga siffran?

    Dels åberopade moderaterna siffran i en riksdagsdebatt och hänvisade till riksdagens egen utredningstjänst. Sedan har en Johan Eklund, författare och vd för Entreprenörskapsforum och professor vid BTH och Jönköpings International Business School beskrivit siffran och hänvisat till ”självförsörjningsgraden” – inte till sysselsättningsgraden som du gör.
    Där skiljer sig källorna åt.

  16. Kenneth Lundgren skriver:

    Leif S!
    Då förstår jag siffran på 700.000 som du presenterade. Moderaterna har sällat sig till de som demagogiskt använder sig av invandrarfrågan, därför försöker de hitta siffror som ska beskriva läget mörkare än vad det är. I deras ”Slutrapport från Moderaternas integrationskommission” står det på sidan 43 ”År 2019 var cirka 675.000, eller 50 procent, av invandrarna i arbetsför ålder inte självförsörjande”.

    Definitionen på självförsörjning är en bruttoinkomst som ligger över 4 prisbasbelopp. 2019 var detta 46.500 kr vilket ger bruttoinkomst på 186.000 kronor per år eller 15.500 kr i månaden vilket enligt moderaterna ger cirka 12.500 kronor netto per månad. Det är naturligtvis en låg lön men som jag visade i mitt förra inlägg så är det ”bara” 159.000 av de vuxna utrikes födda som någon gång under under 2019 fått försörjningsstöd. Det betyder nog att de andra på ett eller annat sätt – till exempel genom make/maka eller andra närstående- klarar av sitt liv i Sverige. Detta gör också många infödda svenskar som har bruttoinkomster som understiger 15.500 kronor per månad. Många pensionärer har ju lägre pensioner an !5.500 kronor. För en ensamstående 2021 utgår garantipension om dennes pension understiger 12.609 kronor per månad. För gifta är det beloppet 11.224 kronor per månad. Antalet pensionärer med garantipension, med eller utan inkomstpension var i januari 2021 691.000 personer.

  17. Leif Strandberg skriver:

    Kenneth L!
    Det är precis din siffra på 691.000 pensionärer som lever av s k garantipension som gör att siffran på 675.000 – 700.000 personer i arbetsför ålder (av utländsk härkomst) som inte klarar sitt eget uppehälle är så himla provocerande.

    Den kände f d Örnsköldsviksbon Löfvens uttalande från 11 oktober 2015, att invandringen ”blir en liten ansträngning just nu, men det blir en förtjänst lite längre fram” verkar inte hålla måttet. Du kan ju ta bilen och komma ned till mitt Söderhamn så kan vi ju lämna statistikboken och göra en s k okulär besiktning av gågatan i staden vilken eftermiddag som helst.

    Och apropå att vilja mörka siffror. Då säger jag bara PISA-undersökningen!

  18. Kenneth Lundgren skriver:

    Leif S!
    Du skriver den ”Det är precis din siffra på 691.000 pensionärer som lever av s k garantipension som gör att siffran på 675.000–700.000 personer i arbetsför ålder (av utländsk härkomst) som inte klarar sitt eget uppehälle är så himla provocerande.”. Om det kan man säga flera saker. En som jag kan städa bort först är siffran 700.000, ty moderaterna säger i sin utredning som jag hänvisar till ovan (6 april 2021 ) 675.000 inte 700.000.

    Ja det är provocerande 691.000 fattigpensionärer liksom det är utmanande att så många som 675.000 av vuxna utrikes födda som har inkomster under 15.500 kronor brutto per månad. Detta tyder på att majoriteten av invandrarna i vårt land tillhör den ”undre delen” av Sveriges proletariat.

    Men som jag försökte visa i min förra kommentar (den 1 maj 2021 kl 22:35) så betyder det inte att majoriteten av dessa ligger oss skattebetalare till last. Dessutom är det inte de fattiga invandrarna som bär skulden till att vi har så många fattigpensionärer i vårt land. Den politiska skulden bärs av de partier som stod bakom 1994 års pensionsöverenskommelse, alltså S, M, C, L (då Folkpartiet) och KD. Då avskaffades ATP. De statliga arbetsgivaravgifterna var 1990 39 procent 1993 sänktes nivån till 31,0 procent, därefter har nivån varit relativt oförändrad. I den totala nivån under perioden 2007 till 2020 har den legat på 31,42 procent. Räknad på en total lönesumma 2019 på cirka 1900 miljarder kronor så är det en ”vinst” för arbetskraftköparna på cirka 39,5 tusen på varje anställd i Sverige. (4,8 miljoner personer).

    Samtidigt har skatterna sänkts och välfärden försämrats. Mikael Nyberg skriver i senaste Clarté att ”Daglönarna är tillbaka som timvikarier inkallade med SMS, 1990 hade var tionde anställd i Sverige tillfälliga jobb. Sedan dess har andelen stigit till mellan 15 och 17 procent, och de osäkra behovsanställningarna har expanderat på vikariernas bekostnad. Anställda inom LO-yrken är värst drabbade. Särskilt kvinnorna. Bland dem var 28 procent tillfälligt anställda 2014. Vanligast är visstidjobben bland anställda bland kvinnorna från utlandet.” I samma artikel visar Nyberg att bankernas tillgångar ökade från knappt 125 procent av BNP 1980 till cirka 310 procent av BNP 2008.

    Nog skulle det vara roligt att träffa dig personligen. Vi skulle nog ha mycket att prata om. Men inte behöver jag åka ned till Söderhamn för att ”göra en s k okulär besiktning av gågatan i staden vilken eftermiddag som helst”, för jag tror att den synen inte skiljer sig nämnvärt från Storgatan (vår gågata) i Örnsköldsvik.

  19. Leif Strandberg skriver:

    Kenneth L!
    Tack för ditt svar. Som gamla fibbare känner både du och jag till uttrycket ”Två drar den tredje”. Om jag minns rätt betydde det att två självgående författare hade kraft att dra en författare/skribent som var på väg – en som ännu inte kunde stå på egna ben. Den parollen är ju också devis för den traditionella (gråsossiga) svenska nationalekonomin. 66% av en befolkning mäktar med att sörja för ytterligare 33% (den tredje) – de som idag inte kan det; barn, sjuka och gamla.

    De 66 är förstås de som idag dels försörjer sig själva, dels betalar in skatt och dels genererar sociala avgifter och därmed kan betala för de andra 33. Två drar den tredje! Solidaritetens själva DNA! Visst kan en by föda en (1) ”uschling”, som Sara Lidman skrev i Tjärdalen.

    Men vad händer om de 66 inte längre är 66 utan kanske bara 45 (eller färre) och de 33 har blivit 55 (eller fler). Det håller ju inte. Då lever vi på löpande räkning, eller på ”krediten” som Torgny Lindgren uttrycker det i Ormens väg. Då är vi satta i skuld och är icke längre fria, ty en bokföring där intäkterna är mindre än utgifterna går i konkurs.

    Idag är det alldeles för många som är ”den där tredje”. Därför, och igen, är den mycket höga siffran (?600 000+) på arbetsföra men icke-självförsörjande invandrare ett självklart problem. Det är också ett problem att svensk ekonomi dräneras av många andra skäl, där kapitalets ovilja att göra rätt för sig är mycket bekymmersam. Och att vi göder en alldeles galen offentlig byråkrati/nomenklatura – behöver jag nämna namn?

    Vi som finns med på denna blogg gör klokt i att kritisera postmodernismens/globaliseringens alla former av belastning för vårt land. Det parti som lyckas med det kommer att vinna allmogens förtroende – och därmed möjliggöra en ny och stor daldans (som den 1743). Den dansen är mycket behövlig.

  20. Kenneth Lundgren skriver:

    Leif Str!
    Trots att ungdomarna i allmänhet kommer ut senare i arbetslivet än vi gjorde, att andelen pensionärer ökar och invandringen visar det sig att BNP per capita ökar ganska jämt över tid. De enda hacken i kurvan inträffade under kriserna 1994, 2009 och nu under pandemin. Det vill säga trots att det är färre av hela befolkningen som arbetar ökar ändå BNP per capita.

    Så nog finns det resurser till standardförbättringar för det stora flertalet.

    Sveriges BNP per capita Fasta priser (2019)
    BNP/capita

  21. Leif Strandberg skriver:

    Kenneth L!
    BNP ökar. Jamen, då är väl allt bara bra då? Magdalena Andersson sa ju ungefär samma sak: Sverige går som en Tesla.

    Men, snälla, kan du då förklara för mig hur det kommer sig att de flesta kommuner (i Norrland, och säkert i övriga Sverige också) av Söderhamns storlek årligen går med cirka 20+ miljoner i förlust just i de sektorer som handhar försörjningsstöd av olika slag. Och varför behöver den stora staden Malmö nyttja det kommunala utjämningssystemet. Sverige går ju som en Tesla! Och “det blir en förtjänst lite längre fram” som Löfven sa. Tänk om det är så att både statsministern och finansministern av någon anledning ljuger för oss medborgare!

  22. Kenneth Lundgren skriver:

    Leif S!
    Jag tror att vi för närvarande kommit till slut i vår diskussion.

    Bara några saker: Sveriges ekonomi går inte som tåget men det är inte invandrarnas fel det beror i huvudsak på kapitalismens inre problem. Av BNP (de samlade förädlingsvärdena) som består av arbetskraftskostnader plus bruttovinster så har de senare ökat sin andel av BNP sedan 1980.
    Om jag tittar på kommunen Söderhamns årsbokslut för 2019 ser jag att kommunens totala inkomster är 4.487,4 miljoner kr varav skatter är 1.135 miljoner kr. Om det är så att kommunen går 20 miljoner i ”förlust””…de sektorer försörjningsstöd av olika slag” så handlar det om cirka 4,5 promille av alla kommunens inkomster.

    I årsberättelsen på sidan 32 skriver kommunen ”Försörjningsstödet avviker negativt med 8,9 miljoner från budget. Avvikelsen kan härledas från ökade behov utifrån bland annat att anslag till satsningen extratjänster upphört men även genom att kommunen drabbas av så kallad social dumpning….”. Att rika kommuner dumpar sina sociala fall på fattiga kommuner är naturligtvis ett otyg.

    På sidan 52 (AA) står – om jag läser rätt – det att Arbetsmarknads- och socialnämnden gjort av med 254 miljoner, det vill säga 5,7 procent av kommunens totala inkomster.

  23. Leif Strandberg skriver:

    Kenneth L!
    Tack för ordväxling. Jag är som alltid impad över din noggrannhet i källor och arkiv. Tack, Men vi kanske inte kommer längre. Bara en sista trudelutt.

    Jamen då är det inte längre ett problem. 600.000+ personer med utländsk härkomst i arbetsför ålder som inte försörjer sig själva kostar alltså nästan ingenting! Inte ens en Fanta och en pizza och ett Netflix-abonnemang (Schyffert). Jamen då så. Då kan ju ytterligare 600.000+ inte kosta mer en än Fanta till, en pizza till och ännu en vecka med Netflix. Och då är vi ju framme i frihetens rike i närheten av Big Rock Candy Mountain.

Kommentera

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.