DET FINNS MÅNGA historiska bottnar till Ukrainakriget, de allra äldsta och mest uppenbara är den etniskt rasistiska, vilket också är den fortsatt gängse synen på ryssar hos många “renrasiga” européer. (Därav det något lättvindiga accepterandet av de ukrainska nazisterna.)
Rysslands och Ukrainas historiska rötter är tätt sammanvävda och detta faktum kan ingen nationalism sopa under mattan, det utgör också Rysslands grundsyn i förhållandet till Ukraina. Den kan tolkas olika beroende på de trauman befolkningarna har utsatts för, både i Ryssland och Ukraina, speciellt under och efter andra världskriget.
Efter det kalla kriget har många av maktens vålnader synliggjorts av grävande journalister och historieforskare. Dessa skräckfigurer har använts för att så rädsla och spä på ultranationalistiska strömningar främst i de de östeuropeiska länderna.
Märkesåren 1990 och 1991 går inte att bortse ifrån i detta sammanhang, Tysklands återförening, Sovjetunionens och Warszawapaktens upplösning och självständighet för de många forna öststatsländerna.
Vad som blev sagt mellan, Baker, Bush, Genscher, Kohl, Gates, Mitterrand, Thatcher, Hurd, Major, Woerner och Gorbatjov med Shevardnadze och Andrei Grachev, har nu klarlagts ur tidigare hemligstämplade dokument. De är avgörande för synen på den oupplösta “terrorbalansen” och det som numera kallas “intressesfärer”. Utvidgningen av Nato var ett direkt förräderi mot all “goda avsikter” (good faith), som diplomatin under mötena 1990–91 sades ha arbetat under. Om man inte inser att Ryssland ser på Ukraina som USA såg på Kuba 1962, och att detta utgör ett existentiellt hot mot Ryssland, då uppfattar man inte heller den röda linje som Ukraina utgör i intressesfären. Detta har många namnkunniga västerländska säkerhetsanalytiker varnat för i många år.
Men och det är ett stort men
Ingen upplösning av de kärnvapenhot, som utgjorde den så kallade “terrorbalansen” i det kalla kriget, kom till stånd.
Ett annat märkesår var 1999, då OSSE höll ett möte i Istanbul. Där bekräftade man vad man redan bestämt på ett tidigare möte i Helsingfors, nämligen Istanbulfördraget med ett “gemensamt och odelbart säkerhetsutrymme” och “fritt från skiljelinjer och zoner med olika säkerhetsnivåer.” Med betoning på att de deltagande staterna “inte kommer att stärka sin säkerhet på bekostnad av andra staters säkerhet.” Detta tolkades av ryssarna som en försäkran om ett stop för Natoutvidgningen mot öster.
Sedan kom det avgörande dråpslaget mot allt förtroende för västerländsk diplomati. Direkt efter Bukarestmötet 2008 inbjöd Nato Ukraina och Georgien att gå med.
På detta möte hade alltså alla de Europeiska länderna med medlemskap i OSSE, EU och Nato, möjligheten att stoppa detta erbjudande, i åberopande av 1999 års Istanbulfördrag och argumenten “gemensamt och odelbart säkerhetsutrymme” och “fritt från skiljelinjer och zoner med olika säkerhetsnivåer”. Med betoning på att de deltagande staterna “inte kommer att stärka sin säkerhet på bekostnad av andra staters säkerhet”.
Det gjorde man inte, och det var här hela den europeiska säkerhetsordningen sköts i sank av hökarna i Nato, USA och EU.
Inte bara det, de förstörde också allt förtroendeskapande arbete som gjorts inom OSSE.
Länderna Österrike, Schweiz och Irland tillhör ju inte Nato.
Med tanke på den ganska pådrivande debatten som är för Sveriges inträde i Nato förvånar det mig att vi vet inte mycket, hur debatten förs i dessa länder. Skulle vara intressant om deras förhållande till Nato tydligt blivit belyst i våra medier. Tror att detta kunde bredda vår debatt här hemma – för och emot, istället för det ganska ensidiga opinionstrycket som sätter en militärallians framför nedrustning och fredssträvan. Visst är det lovvärt att stödja det Ukraina folket, men frågan är om det bästa sättet att göra detta är genom att underblåsa kriget med ökad tillgång av mer och kraftfullare vapen.
Nog borde stormakterna USA/Nato och Ryssland söka en annan lösning för att göra slut på död och förstörelse av det som människor tillsammans byggt med strävan om ett bra och värdigt liv. Här kunde alliansfria länder ha en viktig funktion, där Sverige kan tillföra en del av sin erfarenhet.
Och nu visar alla tecken på att vi kommer att bli en del av denna växande militärorganisation som domineras av ett USA som egentligen står på ett ganska vacklande fundament såväl internt som i fråga om att lita på vad gäller externa vänskapsband.