Vi letade efter ett namn på bandet – på engelska måste det förstås vara! Fattas bara. Olika förslag kastades upp och bollades med. Inte riktigt nöjda med något av dem. 

Men så ett uppslag från konstnärsdottern Agneta. En Cherdubbelgångare, smal som en sylfid, med rågblont hår hängande långt ner på ryggen.

Hon citerade, bara så där, en rad hämtad ur den starkt poetiska Sunny Afternoon, upphovsman Ray Davies i The Kinks: ”Give me two good reasons why I ought to stay.” 

Heureka! Där hade vi det! Two Good Reasons döptes bandet till.

I ett sjudande sextiotal när popband växte som svampar ur jorden. The Beatles betydelse som inspiratörer kan inte nog betonas. 

Det utbröt, i deras efterföljd, en världsomspännande musikrevolution med stor spridningseffekt. 

Efterkrigsgenerationen klev in i historieboken. Präglade modet på alla fronter: musiken, kläderna, frisyrerna (herrfrisörerna tvingades till omskolning). 

En tonårskultur emanerade, dikterad av Carnaby Street och, på svensk mark, tonårsbibeln Bildjournalen

Vi, osnutna glopar i ett sotigt Sandviken långt från beatets Liverpool och the swinging London, drogs med hull och hår (!) med i popvågen. Omöjligt att spjärna emot.

Bandets födelseår kan bestämmas till 1963. Tillkomsten tidsmässigt nära en Barnens Dag på ”Röda torget” i Sandviken, där Beatles medryckande A Hard Day´s Night skrällde ur högtalarna gång på gång. 

Ett pojkband såg dagens ljus, medlemmarna födda 1949 och ännu senare. 

Gamla radioapparater, där Hilversum och andra exotiska orter kunde rattas in, som omvirade med lakan i smyg smugglades ut från bostaden och transporterades på cyklarnas baksmälla, användes inledningsvis som ljudförstärkare. 

Inget fel på spelglädjen. Ackordsättning och engelska texter, så gott det nu gick att urskilja de korrekta orden, lyssnade vi oss till med hjälp av skivor. 

I mitt pojkrum, jo – det hette så, på Smedsgatan i Sandviken stoltserade grammofonen uppmonterad på väggen. Skivtallriken fälldes ner.

Så fick vi tillgång till kyrkans ungdomsgård ”Borgens” (Seljansborg officiellt namn, under ledning av den ohejdbara diakonen Ossian Sparrnäs) källare och det hela antog fastare former. Där kunde vi repetera, ”träna”

Så småningom försedda med en mer proffsig utrustning, köpt på avbetalning hos Bäckströms Musikaffär på Hyttgatan i staden. En omistlig inrättning som tillhör den lokala kulturhistorien. 

Inte var våra dagars upphov glada, dock till en början (farsorna byggde faktiskt högtalarpelare), över engagemanget i bandet. Skolan riskerade att misskötas. Håret började växa sig långt. 

Längtan efter ett annat liv än föräldrarnas, i rutiner och förutsägbarhet inspärrat, spirade. Åtminstone hos mig i hemlighet. 

Musiken mer än en hobby och förströelse. En ”farlig” rival till det välanpassade brukslivet i skuggan av Verket. Med ”arbetslinjen” som ledstjärna. 

”Man arbetar i sitt anletes svett och gör rätt för sig.”

Den förhärskande tankefiguren ända sedan staden grundades 1862, ett bihang till Konsul Göranssons järnfabrik, om vad man borde och måste viga sitt enda liv åt. 

Definitivt inte musik. I så fall på fritiden. 

Men som yrke? Seriöst? Glöm det! Senare snappade jag upp att släkten Ekstrand rymde individer som inte haft några ”riktiga” jobb. 

Bland dem skådespelare som Olle och Jacob Eklund. Den sistnämnde känd som Johan Falk från polisserier i teve.

Det blev med tiden en hel del spelningar, både i regionen och mer fjärran som i kungliga huvudstaden och flera orter i Uppland. 

Vissa minnesvärda, andra må nog skänkas den barmhärtiga glömskan. Det gick aldrig att i förväg bestämma att ”ikväll blir det bra”

När det blev det, något som plötsligt bara uppstod efter att vi intagit scenen och dragit igång. Det var som att bäras av ett flow. Flera gånger inträffade det. 

Jag minns särskilt en spelning på en klubb i Fagersta i Bergslagen där det ”tände till” på alla cylindrar. 

Vi ”spelade som om elden vore lös”, för att citera Hasse ”Kvinnaböske” Andersson. Och en tajt spelning på en skoldans i Alunda.

Poliseskort efteråt som skydd mot modshatande grabbar från byn. 

Störst av allt, om än på nervöst darrande ben, att få agera förband åt John Mayall och hans Bluesbreakers i idrottshallen Jernvallen i Sandviken inför en sittande publik på flera tusen. 

Och få hälsa på en blyg och försynt Jimi Hendrix.

Långt ifrån det vilda utåtagerandet efter att han hängt på sig guran och skurit av alla förtöjningar.

En hundraprocentig scenanarkist. 

Mörker förgår, ljusa minnen består. Two Good Reasons var mer än blott ett rockband. Att ägna sig åt det viktigare än allt annat. 

Ett sätt att leva, åtminstone anades det. Omgivet av brukssamhällets alla kvävande plikter och krav. 

Bandet utgjorde ett andningshål. Utan att våga tänka framtid, att den skulle kunna tillhöra musiken. Det som skedde ägde rum här och nu. Glöm morgondagen. 

Time was on our side, för att travestera Stones. Kanske till och med ännu större inspiratörer än de välkammade Beatles

Allt närmare smög sig samma framtid obönhörligt på. Tiden lät sig inte stannas, som en kula i sitt lopp. Sångaren, gruppens front man, drog till Upsala och universitetsstudier. 

Mikrofonen ersattes av böcker. Samhällsengagemanget tog vid, vi talar ju om det röda 68. 

”Those were the days my friend”, heter det i låten som Mary Hopkins sjöng, ”we thought they´ll never end”

De skimrande, ur nostalgins renskalande perspektiv, dagarna tog slut. Ändå har de stannat kvar. En tonsatt tonårstid.

Faktiskt håller en av oss, i höst sjuttiofem, fortfarande på med musik. Sedan flera år utstämplad från Verket. I honom vårdas ömt 60-talet. Han är och förblir ett sextiotalets barn. 

Och kunde, med de fortfarande turnerande gammgubbarna Stones, utbrista ”Its only rock’n’ roll, but I like it”.

Föregående artikelNågon måste träda fram och säga: Stopp och belägg!
Nästa artikelMajoriteten av världens stater är neutrala i Ukrainafrågan
Lasse Ekstrand
Född och uppvuxen i Sandviken i skuggan av järnverket. Fångades av 70-talets vänstervåg, studerade i Uppsala, gjorde akademisk karriär och undervisade i sociologi på högskolan i Gävle.

3 KOMMENTARER

  1. Aha, här anar pop-nörden oråd: ’A hard day’s night’ släpptes 10 juli 1964 i UK! Den kan alltså inte ha dånat ut någonstans (utom möjligen i Lennons skaparverkstad, eller var/hur han än jobbade) förrän sommaren 1964! 1963 och Sandviken måste ha varit en annan låt. Vad sägs om Thory Bernhards och ’Vildandens sång’? Klassiker!

  2. Björn Nilsson!
    Minnet är en skälm. Och alltmer, ju äldre man blir. Tack för tidskorrigering! Men vi hade knappast inspirerats av Thory Bernhards. Sagt med all respekt, förstås.

  3. Är ingen riktig pop-nörd, men skillnaden mellan 1963 och 1964 fick mig att tänka till. Det hann hända mycket i musiken på bara ett år då. Pop à la Beatles så att säga växte upp, från ganska barnsligt trallande till nästan vuxet (trallande) och mer avancerade arr och melodier.

    Hade det varit Owe Thörnquist som dånat över torget i Sandviken 1963 hade jag nog inte reagerat, han var ju tidig rockare här i landet. Fast han skrev ju på svenska och det var inget för dåtidens mods-ungdom.

Välkommen! Håll god ton. Inga personangrepp!

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.